Bokrecension: Hur man botar en fanatiker och om att skriva | Amos Oz

Hur man botar en fanatiker och om att skriva är skriven av den israeliske författaren Amos Oz (f. 1939). Texterna hölls ursprungligen som föredrag, och heter i boken "Hur man botar en fanatiker", "Israel och Palestina: mellan rätt och rätt" samt "Hemliga nöjen". En text av Anneli Rogeman om Teskedsorden och ett förord av Nadine Gordimer ryms också mellan pärmarna.

* * *

Amos Oz ger oss del av sina tankar om hur man kan komma till rätta med enkelspårig fanatism. Han betonar de möjligheter som de sansade människor inom varje samfund har för att tygla de mer fanatiska medlemmarna. Det är viktigt, menar Oz, att lägga grunden för en ambivalens till tillvaron, där det inte ryms något svartvitt tänkande. Att komma ifrån tanken på kompromisslös rättfärdighet, som säger att vi är de rättfärdiga och alla andra måste vara som vi.

Grunden för ett sådant svartvitt tänkande, menar Oz, finns ofta i hemmiljön, inom familjen. Inte bara i religiösa frågor, utan även vad gäller nationalism och relationer. Och den framställs ofta, som att man har sin hållning för den Andres skull: för ditt eget bästa borde du göra si och så... Det ligger alltså ett räddningstänkande bakom fanatismens aktivism: bliv som oss, för det är rätt! I och med detta, är det värt att betänka, att fanatism smittar, på så vis att man lika väl som ursprungsfanatiker, kan bli fanatiker i att bekämpa fanatiker, och så låta sig smittas av den fanatiska sjukan. Man kan ju dra sig Nietzsches berömda ord till minnes: "Den som kämpar mot odjur bör se till att han inte därvid själv blir ett odjur." (Bortom gott och ont, ur aforism 146)

En fanatiker kännetecknas av sin brist på humor, och sin brist på att kunna se sig själv utifrån och att kunna skratta åt sig själv. Sarkasm, framhåller Oz, finns ofta hos fanatiker, slipad sarkasm, men sällan genuin humor. Oz menar att han aldrig träffat på en fanatiker med humor. Och som israel sedan födseln lär han ha träffat på sin beskärda del av fanatism.

* * *

Vad gäller mer specifikt frågan om konflikten mellan israeler och palestinier, har Amos Oz naturligtvis uppfattningar om detta.

Han problematiserar frågan ordentligt och djupgående. Han betonar att det inte är någon klassisk berättelse om en renodlat god och en renodlat ond sida, varvid man bör välja den ena och bekämpa de andra. Istället ser han konflikten, som en konflikt mellan två grupper av offer. Till oss européer säger Oz: "Nu behöver inte längre välja om ni ska vara pro-Israel eller pro-Palestina, ni måste vara pro-fred."

Konflikten bottnar inte i några missförstånd, som skulle gå att lösa om alla bara satte sig ner och redde ut det. Båda grupperna, menar Oz, har riktiga och starka argument. Båda har rätt. Och därför är den enda lösningen en konflikt, där ingen av sidorna kapitulerar för den andra, men där man försöker nås halvvägs, oavsett hur smärtsamma konsekvenserna av detta månde bli. Oz skriver: "Det vi behöver är en plågsam kompromiss".

Oz ser sig själv som pacifist, men inte pacifist av vad han menar vara den europeiska, sentimentala formen, som ser våld som ont i sig. Oz, som själv två gånger tjänstgjort i krig, vill inte slåss för landområden eller för heliga platser eller nationella intressen. Men dock för att försvara sitt liv och sin frihet. Det går en stark röd tråd genom texterna, av att kapitulation, för någon av sidorna, inte kommer i fråga. Det ska inte bli så, att någondera sida tvingas ner på knä inför den andra.

Det innebär inte, utvecklar han, att fred kommer att innebära att palestinier och israeler kommer att förbrödras och älska varandra. Men målet är inte kärlek och förlåtelse. Målet är fred. "Vad som helst är bättre än detta!", utbrister Oz om den nuvarande situationen, och menar att den rimligaste lösningen, som dock kommer att svida svårt, är en tvåstatslösning, som skapar "en hederlig och rättvis skilsmässa mellan Israel och Palestina".

* * *

Vad gäller det egna skrivandet berättar Amos Oz om hur han i sitt hem använder två pennor, en med blått bläck och en med svart. Detta för att på ett tydligt sätt särskilja mellan när han skriver politiska texter i form av artiklar, och när han skriver fiktion, som han inte vill blanda in dagspolitiken i. Han menar, att platsen för dagspolitiken är i artiklarna. Det enda politiska, eller metapolitiska, som han skriver, som han tillåter i sina romaner, är hans övertygelse om att kompromissen är vägen till livet. Inte ett liv som går i döden för vad som är rätt, utan ett liv som levs, även i det ofullkomliga.

* * *

Amos Oz identifierar både israelernas och palestiniernas rätt till en tillvaro i Palestina som i grunden riktiga. Och han ser inte kriget, hur lågintensivt det än är, som en långsiktig lösning. Man behöver skilja folken åt. Och man behöver göra det nu. Det innebär visserligen en kompromiss, men bäddar även för en fred. För egen del tilltalas jag av Amos Oz pragmatism, och i att han ser även en smärtsam väg som en bättre väg att gå, än en idealistisk väg, där fasthållandet på den egna rätten går utöver allt annat. Oz ser inte framtiden an som rosaskimrande drömmar. Det är inte en fråga om förbrödring. Men det är fråga om att försöka skapa en fred, utifrån de förutsättningar som finns. Kanske, menar han, kan man sedan påbörja en relation igen, folken emellan.

* * *

Amos Oz texter i denna utgåva av Hur man botar en fanatiker och om att skriva är ursprungligen tal. Men prosan är utmärkt att läsa som just prosa. Stilkänslan är utsökt, och språket verkar väl avvägt men alltid naturligt. Jag blev tillräckligt imponerad av denna samling texter, för att efter att jag läst ut den, beställa Amos Oz tydligen prisade självbiografi En berättelse om kärlek och mörker.
— — —
Hur man botar en fanatiker och om att skriva, Amos Oz, Wahlström och Widstrand 2006. ISBN: 91-46-21543-3. 88 sidor.