Bokrecension: Fursten | Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli

Fursten (it. Il Principe) är skriven av Niccolò Machiavelli (1469–1527). Boken trycktes första gången postumt 1532. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Karin Hybinette i en upplaga från 2002, som också rymmer en efterskrift av Erik Lönnroth.

* * *

Ordet machiavellisk betyder enligt Svensk Ordbok ”som handlar politiskt utan att ta moraliska hänsyn”. Och ungefär så uppfattas nog ofta Machiavellis furstelära. 

Men läser man Fursten kan man också utläsa något annat; den moral definitionen talar om blir då den självförnekande och kristet färgade etiken. Machiavelli beskriver i sin bok en annan typ av moral, nämligen en moral som sätter maktbevarandet som högsta värde. Hur fursten skall bevara sitt och statens inflytande och verka för sin och dess framgång är det viktigaste.

Sina exempel tar han både från sin samtid, sitt nära förflutna och antiken. I korta kapitel reflekterar han kring olika saker att ta hänsyn till och han inskärper sina slutsatser, som nog kan äga relevans att reflektera kring också för dagens ledare och de som är underordnade ledare.

* * *

Machiavelli är inte per definition en hänsynslöshetens och grymhetens apostel. Grymhet är inte något självändamål. Det han förkunnar är istället realism baserat på erfarenhet. Han pratar om hur det är, inte hur det kanske borde vara i en idealisk värld. Machiavelli är politisk strateg. Han pekar på risker. Han ger goda råd för den furste som vill bevara och utöka sitt inflytande, som vill ha politisk framgång. 

Fursten skall inte arbeta mot sitt eget folk och för allt i världen inte bli föraktad och hatad. Den furste som inte är uppskattad har sammansvärjningar att vänta. Folk som man agerat destruktivt mot bör man göra sig av med, för dem kan man inte lita på: de kan mycket väl komma att hämnas. 

Fursten skall ha egen här, för legoknektar eller hjälptrupper från andra länder kan ta hänsyn till annat än vad som ligger i hans och statens intressen. Förmågan att föra krig är centralt för den furste som vill ha framgång. Furstens förmåga att föra krig avgör hur säkert han kan sitta på sin maktposition.

Fursten skall i rätt proportioner vara lejon och räv: han skall ha tillräcklig med kraft och tillräckligt med slughet. Och han kan tvingas agera på ett sätt som kan synas destruktivt:

"... en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar, går under bland alla dem som inte är goda."

Och vidare:

”... eftersom människorna är onda och inte är ordhålliga mot dig behöver du inte vara ordhållig mot dem.”

Vi ser att människosynen inte är idealiserande, utan krass:

”... du finner alltid att människorna är onda om de inte av nödvändighet tvingas att vara god[a].”

Och så skall fursten vara beredd att agera efter omständigheterna:

”Således bör en furste verka mild, trogen, mänsklig, uppriktig, gudfruktig och också kunna vara det, men han bör andligen vara beredd att, då han är nödgad till det, kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna.”

Vi kan sammanfattningsvis säga att den furste som Machiavelli manar fram skall vara en realpolitiker som ser misstänksamt på omgivningen, men vinnlägger sig om att ha folket med sig. För att bevara sin och statens makt krävs att denne furste tar mer hänsyn till att bevara makten än att följa osjälviska eller självförringande moralbud. Fursten måste sätta sig och staten i första hand eller riskera att gå under.

* * *

Fursten riktades till Lorenzo de Medici (den yngre) som styrde Florens 1516–1519. Machiavelli satte stora förhoppningar till honom. Lorenzo de Medici var emellertid redan död när boken trycktes några år efter även Machiavellis död, även om texten cirkulerat i manuskriptform innan dess. 

Råden kvarstår. Och relevansen kvarstår också den. Femhundra år senare finns en mängd översättningar bara till svenska språket. Och sätt att leda kommer att diskuteras så länge det fortfarande finns de som leder och de som leds och sådana diskussioner kan med fördel föras utifrån Machiavellis slutsatser om hur en furste som vill ha framgång bör agera.
– – –
Niccolò Machiavelli, Fursten. Övers. Karin Hybinette. Efterskrift: Erik Lönnroth. Stockholm: Natur & Kultur, 2002.