Bygdeböckerna och Åsa Långas grav

En kulturhistorisk skatt som är väl värd att ta vara på är våra bygdeböcker. De flesta samhällen, byar och socknar har väl nån form av publikation utgiven, där man beskriver lite av områdets historia och utveckling genom tiderna.

Själv är jag mest intresserad av vad man i dem kan få reda på om gamla sägner och fornminnen. Sägnerna har väl av tradition mest bevarats muntligt genom släktleden, så deras nedtecknande är en stor tillgång för en historiskt intresserad eftervärld. Inte minst där avfolkning hotar glesbygden, men också rent allmänt, med tanke på folks benägenhet att flytta runt mer än tidigare. Möjligen är det muntliga berättandet av hembygdens traditioner utdöende. Så utmärkt då, när sägnerna tecknats ner! Och icke sällan är de det just i bygdeböcker vi kan hitta dem återgivna.

* * *

Själv har jag vissa rötter i Limmared, en bruksort omkring tre mil söder om Borås. Och genom en kamrats försorg kom jag att få Limmared: Bygden – Bruket — Samhället 1740–1990* till låns. Däri kan jag läsa några stycken om ett av de fornminnen med traditionsbildning som jag hastigt besökte tidigare i höstas, nämligen "Åsa-Långas grav", som finns nära vägen, i skogen mellan Limmareds samhälle och Södra Åsarps medeltidskyrka.

— Nå, åtminstone tror jag mig ha hamnat på rätt plats, med hjälp av den fantastiska appen Kringla, från Riksantikvarieämbetet. Det som kan tala emot, är att det skall finnas en andra rest sten precis i närheten, som jag icke fann. Men den kan ju för all del vara omkullfallen eller övertorvad eller både–och.

I regel har jag med mig en rejäl kamera när jag är ute och spanar efter fornminnen. Men den här gången stannade jag mer av en nyck, och hade bara mobilen att fotografera med. Men så här såg det ut:

Åsa Långas grav
(Koordinater: N 57° 33' 2,37", E 13° 22' 11,81")

* * *

I Limmaredsboken finns en del berättat om platsen. Jag får reda på att Tranemoprästen Kollinius antecknat något om den på 1700-talet, nämligen att den finns i närheten av Åsarps kyrka, och att den finns på "en slät backe som kallas Åsa Långa".

En Ernst Claesson i Uddebo (någon mil därifrån), har på 1800-talet antecknat sägnen om Åsa Långa, och Claesson citeras i boken. Det berättas då, att det i hednatid fanns jättar i trakten. I Åsarp bodde en jättinna som hette Åsa, som hade ihop det med en jätte som hette Måns. De tu blev emellertid osams, och byggde sig varsin borg; borgarna blev sedermera — märkligt nog — Åsarps kyrka respektive Månstads kyrka.

Men med kristnandet drevs jättarna bort, eftersom de inte tålde av klockklangen från kyrkor. Åsa var dock hemskt fäst vid sin borg, som nu blivit en kyrka, och höll sig väl med de kristna. De ville dock inte lämna ifrån sig sin kyrka, men man träffade en överenskommelse om att hon åtminstone skulle få begravas i närheten, på villkor att hon skulle sikta Södra Åsarps kyrkogård, och kasta bort de stenar hon hittade. Överenskommelsen hölls, och Åsa begravdes i närheten av kyrkan, nära utmed vägen.

Nämnas kan dock också, att Claesson verkar peka ut två olika platser för graven; en av dem förefaller dock vara samma plats som numera anges som Åsa Långas grav.

Så långt Claessons berättelse, återgiven i Limmaredsboken.

* * *

Innan Claesson skrev ner sin berättelse, är det väl sannolikt att den funnits som myt under en längre tid i bygden. Hur myten såg ut ursprungligen är omöjligt att säga; men att koka ner den till sina grundbeståndsdelar kan kanske vara en — ehuru vansklig — metod att nalkas dess tidigaste utförande: 1) Jättar fanns i bygden. 2) Kyrkan var ursprungligen en jättes borg. 3) De kristna och jätten träffade en överenskommelse. 4) Jätten fick begravas i närheten.

Så har man en behändig förklaring till gravplatsen. En intressant aspekt kan ju vara, att graven, enligt Riksantikvarieämbetet, möjligen är från järnåldern och skulle således kunna vara anlagd i relativ tidsmässig närhet till kyrkans uppförande under senare delen av 1100-talet.

* * *

Nåväl, jag tänker fortsätta att söka i bygdeböcker efter fler halvglömda sägner och likaledes halvglömda platser med historia att besöka. Ett gott fritidsintresse, en god hobby...!

* * *

* Limmared: Bygden – Bruket – Samhället 1740–1990, Limmareds Hembygdsförening 1990.