Boken utkom 2018 som nummer 570 i serien "A Very Short Introduction".
* * *
Stoicismen som aktiv och levande livsåskådning eller filosofi ebbade ut under senare delen av antiken. Den återupptäcktes under renässansen, och har på de allra senaste åren återigen väckts till liv som ett inspirerande sätt att se på världen och sig själv, inte minst i USA, där den moderna stoicismen genererar böcker, bloggar och podcasts.
Men stoicismen är inte ett enhetligt fenomen, och vad man menar när man talar om den kan variera.
Det blir ytterligt tydligt när man läser Brad Inwoods översikt Stoicism i den utmärkta bokserien "A Very Short Introduction". Trots att boken förvisso är översiktlig – det är ju själva idén med dessa introduktioner – är den inte grund.
Inwood pekar till exempel på de skillnader som finns mellan antik stoicism och modern stoicism, liksom mellan stor och minimalistisk stoicism.
Den nutida stoicismen tenderar att fokusera mycket starkt på ett av de tre element som den ursprungliga stoicismen vilade på: fysiken, logiken och etiken, där den senare är det man numera oftast tagit fasta på. Det är inte konstigt, eftersom fokuset på denna del kan upplevas vara särskilt tydlig i de stora antika, stoiska verk som överlevt till nutiden: texter av Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius.
Inwood betonar dock, att stoicismen i antik tid för de flesta företrädare var något av en alltomfattande världsförklaring. Även om det redan då var en spretig idéflora som seglade under samma flagga.
Det fanns de som mer fokuserade på den stora stoicismen, det vill säga stoicismen som världsförklaring, men också de som fokuserade mer på minimalistisk stoicism, det vill säga stoicismen främst som en guide för det personliga handlandet, vägen till ett gott liv: etiken, här alltså inte fattad snävt och uteslutande som moralfrågor, utan hela livshållningen och psykologin bakom stoicismen, om man så vill.
Men Inwood demonstrerar hur överflyglande varandra de olika delarna av stoicismen ofta var, så att det ena harmonierade med det andra och det tredje. Fysiken pekar bland annat på hur människan kan leva enligt naturen, logiken bland annat hur hon kan tänka rationellt, etiken bland annat hur detta kan omsättas i det personliga agerandet, i dygd, i tänkande.
Jag ska inte låtsas att jag hänger med i de skarpsinniga filosofisk-logiska slutledningarna som Inwood presenterar, eller vad egentligen den stoiska fysikens världsbild innebar, men det blir likväl uppenbart att den gamla tidens stoicism stod i framkant med den tidens vetande.
Därmed menar Inwood att detsamma borde vara rimligt också för en nutida stoicism: att den kan överge det föråldrade i lärorna, och återigen ställa sig i de vetenskapliga rönens framkant, och genom dem inse vad det innebär att leva i enlighet med naturen, i enlighet med vår tillvaros villkor.
Inwood skriver också en hel del om hur stoicismen hänger samman med inte minst platonismen, vars idévärld de avvisade.
Men liksom hos Platon och platonikerna hålls Sokrates fram som ett ideal. — Ja, för många stoiker är väl han en av de få sant visa människorna, en som har uppnått målet med att vara människa. Och hela uppdelningen av sin filosofi i logik, fysik och etik tog de, berättar Inwood, från platonisten Xenofon. Med Platon instämmer stoikerna dessutom i att det finns fyra huvddygder: rättvisa, mod, vishet och självkontroll.
* * *
Vi lär oss av Stoicism att stoicismen inte nödvändigtvis behöver degraderas till en samling psykologiska quick-fixes, utan uppenbarligen har fungerat och rimligen ännu kan fungera som en givande livshållning.
Visst hittar man inom stoicismen läror, men inte finns det något råd eller något prästerskap som bestämmer vad man måste tro på för att ta till sig av denna livshållning, bli en del av den så att säga stoiska gemenskapen. Man behöver inte acceptera att den fysiska världen ytterst består av eld, jord, vatten och luft eller ens att det finns en välvillig styrande kraft i universum för att stoicismen skall fungera som övergripande filosofi.
För egen del är jag nu ute på en upptäcktsfärd.
Förr såg jag stoicismen som olidligt torr och träartad. Men kanske har jag mognat: nu ser jag på punkt efter punkt, allteftersom jag tror mig åtminstone ana något av vad stoicismen kan göra med en människa på det personliga planet, att tankeströmningen är allt annat än torr och träig. Tvärtom finns det något kraftfullt dynamiskt i de processer den kan dra igång och vidmakthålla i det egna sinnet, och jag tror att den faktiskt kan leda till ett bättre liv, även om man fåfängt försöker bli en sant vis, en sant dygdig person i stoisk mening.
* * *
Stoicism. A Very Short Introduction är koncist skriven och kombinerar en personlig ton med akademisk tydlighet och oräddhet för att bli en aning komplex. För den som vill gräva lite under ytan på stoicismen, bortom slagord och vulgärtolkningar, kan Stoicism bli upplysande läsning, särskilt beträffande dess ursprungliga idéer.
– – –
Brad Inwood: Stoicism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2018. 118 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar