Bokrecension: Gränslösa | Daniel Hjorth

Gränslösa är en samling essayer av Daniel Hjorth (1931–1920). Boken utkom första gången 1995.

* * *

Essaysamlingens namn Gränslösa syftar på det löst sammanhållna tema som betecknar åtskilliga av texterna i boken: det handlar om människor som på något vis varit gränsöverskridande. Tyngdpunkten förefaller ligga på gestalter från Centraleuropa, verksamma bland annat under 1900-talets första hälft. 

Att läsa Gränslösa är att skåda ner i det förflutnas klara sjö: där rör sig ett myller av varelser, som ibland återkommer i olika sammanhang: människoödena korsar varandra här och där. Inte minst märks Thomas Mann och hans barn Erika och Klaus Mann. 

En annan gestalt, verksam nästan in i vår egen tid, är Bertolt Brecht, som får en allt annat än charmig avporträttering. Den tyskspråkiga sfären av kulturpersonligheter är rikt företrädd. Bland dem hör också en androgyn och könsöverskridande person som Annemarie Schwarzenbach hemma, med sina förälskelser och sin svåra narkomani.

Några fler inslag i boken må bli nämnda, för att ge en känsla av vad man som läsare kommer att möta.

Hjorth skriver om duellens historia, om den engelske gentlemannen, om den Nietzschebeundrande diplomaten Harry Graf Kessler. Den senare skriver om mötet med den svårt sjuke Nietzsche:

"Han hukade med sin alltjämt mäktiga gestalt och panna, tigande med stora sorgsna ögon i sitt hörn som en stor sjuk örn."

Och Hjorth skriver också om det under första världskriget av tyskarna förstörda biblioteket i Löwen, strax utanför Bryssel. Och om dess upprepade återuppbyggande och fyllande med böcker. I en text uppehåller sig författaren vid exilryssar i mellankrigtidens Berlin, en text som samtidigt ger en smak av den erans dekadenta och ohöljt lockande Berlin.

Daniel Hjorths stil är lättläst och intagande, men ärligt talat något slängig. Det hade gagnat texterna om de genomgått en hårdare kontroll av en redaktör. Det är naturligtvis inte fråga om en brist från Hjorths sida, utan snarare får man intryck av att skrivandet och tryckandet gått i sådant flygande fläng att språkliga märkligheter han själv skulle justerat nu fått stå kvar som de gör.

* * *

Mängden intresseväckande böcker man som litteraturintresserad kommer i kontakt med i Gränslösa är legio. Egentligen borde jag ha noterat dem alla: nu får jag väl bläddra igenom och se vad jag råkar på. Till exempel vill jag gärna läsa Franz Werfels roman Die vierzig Tage des Musa Dagh om folkmordet på armenierna. Måhända kan jag något träna upp min gamla skoltyska under året som kommer, så att det inte vore omöjligt att ta sig igenom den på originalspråket.

Essayerna är osviklig njutningslektyr. För en stund, flera stunder, får läsaren försvinna ner i det förflutna, och känna av hur starkt pulsen slog också för dem som levde före oss.
– – –
Daniel Hjorth, Gränslösa. Stockholm: Bonnier Alba, 1995. 250 sidor.