* * *
Man hade planerat att ge ut en hyllningsbok i samband med Vilhelm Ekelunds 70-årsdag 1950. Emellertid avled Ekelund under tidiga hösten 1949, och istället utarbetade man en minnesskrift: En bok om Vilhelm Ekelund.
Bidrag skrevs av vänner och bekanta, med särskilt fokus på människan Vilhelm Ekelund: möten med honom, beskrivningar av honom, brev av honom.
Det är väl oundvikligt att boken under dessa tillkomstomständigheter är en smula obalanserat hagiografisk. Men samtidigt är det otvivelaktigt så att Ekelund varit viktig för dem som skriver om honom.
De drar sig minnes anekdoter och saker han sagt, eller som i vissa fall strävar efter att lägga ut texten och förklara hans tankar och livsfilosofi. Kanske är det inte minst som samling Ekelund-anekdoter och Ekelund-skisser vari bokens förblivande värde består.
Bland dem finns de gripande beskrivningarna. Barndomsvännen Ernst Norlinds beskriver sitt intryck av Ekelund: "Han var säkerligen en av de ensammaste mänskor som levat." Många uppehåller sig vid ryktet om hans uppflammande temperament, men i allmänhet försöker de också tona ner den sidan. Det verkar som om Ekelund alltid strävade mot lugnet och balansen – kanske, tänker man, för att han just hade ett så starkt affektliv att hantera. Rolf Ekman skriver:
"Ekelund bekämpar lidelserna och affekterna; han har dem inom sig själv, coh det är honom en tvingande nödvändighet att övervinna dem."Många berättar om vilket starkt intryck Ekelund gjort på dem, både som människa och som författare. Från Ekelunds tid i Berlin berättar Carl Johan Björklund om hur dennes Antikt ideal (1909) betraktades "som ett slags bibel" av de ungdomar som läste honom. Björklund berättar också hur Ekelund kunde gå omkring i timmar i Berlin mellan de olika bokkärror där det såldes begagnade böcker, och här och där titta i en verk, stundom köpa något.
* * *
Man återkommer till hans tydligen påfallande blå eller blågrå ögon. Och hans inte högljudda men tydliga röst. Märkligt många som besöker Ekelund under hans år i Saltsjöbaden refererar till hans katter, främst persern Tusse, som familjen fått i gåva och fäst sig vid. Katten brukade följa med Ekelund på hans vinterfärder med sparkstötting på Mälarens is. Katten satt på sätet. Och Tage Aurell beskriver hur katten sällan dricker mjölk och ogärna grädde – "om det inte är kaffe eller te däri."
* * *
Som författare är Ekelund svår. Man måste – om man alls ska läsa honom – ta sig tid att lära känna hans sätt att uttrycka sig och hans sätt ladda de avskalade orden med sin mening. Det är nog sant som Jan Fridegård skriver om Ekelunds böcker, att "man får mera tionde gånger man läser dem än den första."
Men det är uppfriskande att boken om honom på det stora hela är tillgängligt skriven, liksom det även blir uppenbart att Ekelund som person värnade om det enkla i livet och i samtalen, något som också syns i breven som är allt annat än dunkla, utan vardagliga och omsorgsfullt trevliga.
Samtidigt bevaras hela tiden respekten för Ekelund och hans livsverk. Nils Heribert Nilsson skriver:
"Vilhelm Ekelund har dock aldrig avsett att vinna publik. Han är rådgivare blott för den andligt produktiva människan, men för denna i alla fack, i litteratur, i konst, i vetenskap. Den som här närmar sig honom, han blir bättre hjälpt än med fenandrin eller kokain, när tillvarons hela djävulskap hotar att gå honom hårt in på livet."Och vi kan avsluta med Pierre Naerts ord som återges i boken; Naert var den första som doktorerade på Ekelund. I radio sade han efter Ekelunds död 1949:
"Vår tid är en masstänkandets, ytlighetens, nervositetens och den meningslösa effektivitetens tid; till denna tid har ingen mer att säga än Ekelund, självuppfostrans, meditationens, den själsliga harmoniens och enkelhetens apostel."Orden har ännu sin aktualitet; kanske mer än någonsin förut.
– – –
En bok om Vilhelm Ekelund, Axel Forsström, K. A. Svensson (red.). Vilhelm Ekelund-sällskapet. Gleerups 1950. 261 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar