* * *
Det går inte att ta miste på berättarglädjen när P. C. Jersild skildrar anekdoter ur sitt liv. Även när anekdoterna i sig är mest intressanta för en trängre krets, är de fortfarande underhållande att ta del av, på grund av Jersilds flyt i berättandet och hans muntra och mustiga ton.
De första hågkomsterna som vi får glimtar av i Uppror bland marsvinen daterar sig till 1940-talet, och de sista till början av 1970-talet, strax innan boken publicerades.
Det är barndomsminnen och det är minnen från studietiden och det är minnen från arbetslivet. Vi som inte var med under dessa decennier får med läsningen en myckenhet av tidsfärg: jag upplever att Jersild förmår fånga inte bara det som händer, utan den tid och den miljö varuti det händer på samma gång: företrädesvis ett folkhemskt Sverige, präglat av socialdemokratiska värderingar.
Det är emellertid inte bara berättartonen som är sympatisk. Jersild själv ger varje intryck av att vara en sympatisk människa. Hans självbiografiska texter tyngs inte ner av någon skymmande narcissism, utan Jersild har förmågan att, vad det verkar, se på sitt eget förflutet med en blick som inte förställer perspektiv. Åtminstone är förmågan att göra så en sympatisk egenskap.
* * *
Två av avsnitten i Uppror bland marsvinen vill jag särskild understryka som läsning av särskilt och bestående värde.
Dels rör det sig om en text som på ett förträffligt sätt beskriver tillvaron i den statliga byråkratin, när läkaren Jersild är arbetsmedicinsk konsult hos Statens personalnämnd.
Jersild hamnar då bland annat på någon slags seminarium med Riksrevisionsverket, där herrar byråkrater omsider jagar upp sig betydligt över att Jersild i ett radioprogram lyft fram en problematik kring huruvida Riksrevisionsverkets försök till ekonomisk effektivisering av statsapparaten möjligen kan leda till försämringar för personalen i statliga verk, till exempel genom att tjänster tas bort. Dylikt är tydligen att anse som ofint ifrågasättande av målsättningar, till skillnad från att diskutera detaljfrågor.
Alltsammans i detta kapitel ger intryck av satir, men antagligen hände det ungefär som Jersild berättar. Han skriver ju trots allt om sin bok i baksidetexten så här: ”Allt är sant, mer eller mindre.”
Den andra texten skildrar hur Jersild besöker Moskva 1971 under en socialmedicinsk studieresa. Och han har tandvärk.
Samtidigt som Jersild skriver om hur han försöker komma åt tandvärken associerar han vidare från det ena ämnet till det andra: huruvida man kan mäta lidande på ett sådant sätt att det kan jämföras, till exempel. Och risken för att fascinationen för de tyska krigsförbrytelserna under andra världskriget utvecklas till en slags ”aggressionspornografi”.
Jersild konstaterar vidare att Stalins grav numera pryds av hans byst: vid ett besök fem år tidigare saknades förutom bysten även blommor på platsen. Och å ena sidan ser han vilken läkartäthet som finns i Sovjet, å andra sidan möter han ideologisk renlärighet som han står frågande inför.
— Till sist lämnar Jersild sitt hotellrum och tar tandvärken med sig och konfronteras med en dödfull ryss, som han försöker hjälpa, innan han inser att även fyllan kan ses som en sista protest mot regimen.
Detta konstaterande kan vara bland det mer kritiska som Jersild får ur sig om Sovjet i detta sammanhang och vid denna tid, utan att för den sakens skull i egentlig mening gilla det sovjetiska systemet.
* * *
Uppror bland marsvinen låter läsaren ta del av Jersilds tid som värnpliktig, som amanuens på Karolinska Institutet, hur han räddar en övergiven karp som finns bland försöksdjuren där, och vi får också ta del av hans erfarenheter som lungsjuk, med mera.
Jersild skriver med schvung, och till och med en del texter som egentligen inte genom sitt sakliga innehåll berör så mycket får genom språket ändå sitt skimmer över sig. Och framförallt ger boken inblickar i en annorlunda tid — som ändå fanns för inte så längesedan.
– – –
P. C. Jersild, Uppror bland marsvinen. Göteborg: Författarförlaget, 1972. 193 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar