Bokrecension: Fågelfrö | Sven Delblanc

Fågelfrö: Närande och giftigt från tre decennier är en samling artiklar av författaren och litteraturvetaren Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1986.

* * *

Det är något särskilt respektabelt med Delblanc, mitt i all hans beskhet. Han kritiserar sin omvärld fullständigt hänsynslöst, ja, nästan utan självbevarelsedrift. Även om han i detta verk av tidigare publicerade artiklar tydligen valt att utesluta något om det han skrivit om Palme, vilken nyss mördats före utgivandet.

Det respektabla består just i hänsynslösheten, frånvaron av fjäsk. Han är, vad jag kan se, inte helt hängiven någon ideologi – även om en viss konservatism lyser igenom – och kritiserar därmed inte som ideologisk politruk, utan blott utifrån sin egen bildning (han är ju bildningsaristokrat) och sina egna uppfattningar.

* * *

Fågelfrö består av arton texter med inledningar, fördelade på blocken Litterärt, Politiskt och Personligt. Avdelningen som avhandlar litterära ting avslöjar författaren såsom litteraturälskare, såsom en för vilken litteraturen och den litterära världen är livsluft. Det är där han skriver om Proust och om Musil. Det är där han driver med Svenska Akademien.

I de politiska texterna kommer åter satiren till sin rätt. Där får vi också se den riktigt elake Delblanc vid pennan.

I den allegoriska, grova folksagan Trenne bovar ger han sig på de tre borgerliga partiledarna Gösta Boman, Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, under en tid när "kung Olof" regerar i landet.

"Gösta hade grånat i laster och brott, Gunnar var surögd av lösaktighet, och Thorbjörn luktade bagge, sedan han sovit ruset av sig i en fårkätte."

De tre stöter på jungfrun Svea, vilka de åstundar att "bola" med. Ja, det slutar hursomhelst med att Gösta Boman blir nedhuggen av Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, som därefter dricker det förgiftade brännvin Boman haft med sig. Så dör de samtliga, och jungfru Svea återgår till kung Olof, vilken hon blir "besoven" av.

Någon vidare finess ådagalägger inte sagan. Men det lyckades tydligen Delblanc att väcka Bomans vrede, även om de senare verkar ha reparerat relationen. Sagan skulle väl illustrera oenighet mellan de borgerliga partierna i samtiden.

* * *

Men eljest skriver Delblanc mycket om risken med likriktning inom Sverige, och om statlig klåfingrighet. Vad gäller likriktningen förstår jag honom som att han upplever att de borgerligas alternativ till socialdemokratisk politik inte är något annat än en skillnad i grader, ej art. Och ändå bråkar de två blocken "som om inbördeskrig stode för dörren". Centralmakten växer likväl. Nya idéer är inte att finnas.

Delblanc skriver vidare om författarens roll i offentligheten. Och om vådan med att skriva satir, vilket bland annat illustreras av att han i allmänhet verkar ha fått en hög brev från folk som tagits hans Swiftska inlägg på högsta allvar, till exempel den text där han ironiskt argumenterar för statliga bordeller.

Men omöjligheten till litterär satir består också i "att allt tenderar mot indignation och sentimentalitet och högljudda skrik", vilket väl inte passar alldeles illa in på vår egen tid heller.

Vidare är han starkt kritisk till sovjetvänlighet inom svensk offentlighet, ger gliringar åt vänsterkantring på kultursidor, och vill se ett starkt försvar som garant för en effektiv neutralitet.

Som synes droppar Delblanc sitt gift likväl som riktar sin kritik åt både höger och vänster. Det må vara att han gör det från sitt ultralitterära elefenbenstorn, men träffsäkerheten är för den sakens skull inte mindre.

Hursomhelst är det en fröjd att läsa Deblancs prosa. Dess stilsäkerhet både vid ojusta käftsmällar och när han skriver en litterär presentation av en viss författare är mycket stor.

Det är roligt att läsa Delblanc. Men det var allt annat än roligt att drabbas av hans skriverier. För oss, sentida läsare, vittnar emellertid Delblancs artiklar om den dåtida samhällsstämningen och om då aktuella samhällsfrågor. Därmed har artiklarna förvandlats, och utöver att vara litterära texter också blivit historiska dokument.
– – –
Fågelfrö: Närande och giftigt från tre decennier, Sven Delblanc. Bonniers 1986. ISBN: 91-0-047059-7. 147 sidor.