torsdag 28 januari 2010

Bokrecension: Konsten att Argumentera

Konsten att Argumentera är skriven av Thomas Anderberg, filosofie doktor i praktisk filosofi.

Konsten att Argumentera (ja, med stort »a«, av någon outgrundlig anledning) är en kort översikt över samtals-, diskussions-, debatt- och framför allt argumentationsteknik. Mycket av det som sägs är självklarheter för de flesta som är någorlunda vana vid argumentation, men det kanske tål att upprepas. Anderberg utgår från ett idealsamtal, och karaktäriserar det som så:
»Det goda samtalet kännetecknas av att debattörerna talar så begripligt de förmår, håller sig till sanningen och inte avviker från ämnet.« (sid. 19)
Det här kan låta som ett mördande tråkigt ideal, men det är också Anderberg medveten om, och han tillåter i en debatt möjligheten att balansera saklighet med humor: det spelar ingen roll hur rätt man har eller hur goda argument man har, om ingen orkar lyssna till eller läsa det man har att säga.

Anderberg pratar vidare om värdeladdade ord, om sanningsbegreppets relativitet utifrån betraktarens perspektiv, han lär oss att undvika inskjutna termer som »vad tycker du?« eller »inte vet jag«, som ju försvagar argumentet man vill föra fram. Anderberg påminner oss om att bemöta opponentens sakskäl och inte de eventuella orsakerna till att han har de åsikter som han har. Vi ska montera ner opponentens argument, inte hans person. I alla fall om vi vill ha en vettig diskussion. Genom att ge oss på personen i fråga, menar Anderberg, lär vi oss ingenting av den andre, som vi hade kunnat göra om vi värderat hans sakskäl.

Boken avslutas med en schematisk sammanställning över fallgropar inom argumentationsteknik. Fallgroparna går naturligtvis även att vända till knep för att slå lite under bältet. Kanske är det på det viset som den här boken har sitt största värde: den visar upp knep som man kan ta till i en debatt, för att avväpna opponenten. Men gör också läsaren uppmärksam på de knepen när de används mot honom själv.
– – –
Konsten att Argumentera, Thomas Anderberg, Bokförlaget Nya Doxa 2008, ISBN: 978-91-88248-32-9-

2 kommentarer:

Geobastard sa...

Off topic: Argumentera med versal. En flört med andra språk, en emfasering eller bara med gammalt språkbruk kanske?

Gamla svenska texter (äldre än 1700tal) har ju inte direkt vår tids stela regler.

Jag gillar när folk leker med språk och ord och räcker ett finger åt regler myntade av någon jävla folkhemsmyndighet som förfulade det svenska språket genom att stylta upp det till enkelhet och strikthet. Språket är till för att formas, inte till för att forma språket.

Favoriten bland hatobjekt i svenskan är när språkpolisen säger att man inte får säga att ett djur med "ett" framför inte får beskrivas som "rädd". Det säger allt för mig att moderna språkregler är till för att brytas.

Creutz sa...

Jag håller med om att språket formas, utvecklas och förändras. Så är det. Språket är organiskt. Om du läser mina beundrande texter om Bukowski, till exempel, så är det självklart.

Anledningen till att jag reagerar på det i detta sammanhanget (och det är bara en reaktion, inte ett fördömande), är att det bryter av mot det korrekta språkbruk som annars används i boken. Korrekt av hävd. Språket är ett medel för kommunikation och bör vara så tydligt som möjligt. Därför finns det ändå en poäng med att i facklitterära texter hålla sig till konventionella överenskommelser om hur vi rent grammatikaliskt formar våra texter. Det är inte fråga om rättning i ledet, så mycket som ett erkännande av språkgemenskapens framvuxna överenskommelser.