Bokrecension: Svärdet och spiran

Svärdet och spiran är skriven av Ken Follett.

Boken är en värld i sig. En episk tegelsten, mycket lätt att läsa... den är flytande... Händelserna kretsar kring katedralbygget Kingsbridge i England på 1100-talet. Många personer figurerar, men det mesta kretsar kring en handfull individer. Det är överblickbart och lätt att hänga med.

Några av de mest fascinerande personerna i berättelsen är dock personer som finns i periferin. Som den sluge, spindelliknande biskopen Waleran Bigod. Han framstår som mycket levande. Nämnas bör också den enfaldige och omogne grevesonen William Hamleigh, med stark rädsla för helvetet i bjärt kontrast till hans infernaliska beteende. Han känns mycket realistisk, dock otäck.

Men berättelsen kretsar ändå i stor utsträckning kring personer som Prior Philip, som leder klostret i Kingsbridge, Tom Byggare, som blir hans allierade och vän och som leder byggandet av katedralen; Ellen, som blir Toms kvinna, och hennes son Jack, vars uppväxt och liv vi får följa genom hela romanen. Aliena, grevedottern som får uppleva sin beskärda del av elände får vi också följa från ungdom till vuxenhet.

Svärdet och spiran är en berättelse om svek på svek på svek. Men också om hopp som inte låter sig nedslås. Ränkerna är legio och planerna för att motstå ränkerna likaså. Boken består av mängder av subintriger som bygger upp berättelsen som helhet.

Det märks att författaren, som han beskriver i sitt förord, är djupt fascinerad av katedraler. Terminologin är teknisk, men bidrar till känslan av verklighetsförankring. Berättelsen känns verklig. Levnadsvillkoren och den allmänna miljön känns verklig. Historiska personer skymtar fram och stärker vidare den historiska känslan i boken.

Svärdet och spiran är utmärkt avkopplingslitteratur. Den är brutal såsom livet då förefaller varit brutalt. Det är död och förstörelse. Svält och lidanden. Och allmänmänskliga känslor: vrede, hämndvilja och girighet. Men också kärlek, tillit och värme.