Bokrecension: Historia och dikt | Erik Lönnroth

Galla Placidias mausuleum, Ravenna. Tecknat av Harald Sund ca 1910.

Historia och dikt är skriven av Erik Lönnroth (1910-2002), professor i historia, akademiledamot och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Boken utgavs 1959.

* * *

Vi känner Erik Lönnroth främst som historiker. Men Historia och dikt är inte enbart ett historiskt verk, även om verket genomsyras av historiska insikter, kunskaper och jämförelser, även om Historia och dikt i allt handlar om historia och dess relation till nutiden. Historia och dikt är likväl i stor utsträckning ett litterärt verk, ett verk med stillsamma betraktelser.

I densamma anlägger Lönnroth sina perspektiv på diverse teman på ett fritt och funderande vis. Det kan handla om reflexioner om dödsfruktan i de italienska stadsstaterna under medeltiden, om synen på Karl XII, om Winston Churchills historieskrivning, men det kan också handla om sådant som Carl Snoilskys Svenska bilders plats i svensk undervisning, eller hur han upplever den av historia nedtyngda men i nutiden dormerande staden Ravenna.

I Historia och dikt visar Lönnroth upp inte bara sitt monumentala historiska vetande och sin förmåga att dra slutsatser utifrån ett historiskt material. Han visar också upp sin litterära ådra, sin förmåga att som författare komponera texter som faller nånstans emellan essäns och meditiationens genre.

Betraktelserna är inte långa. I regel sträcker de sig över några få sidor. De är lättlästa, och några fotnoter eller slutnoter möter vi inte. Det hade för övrigt inte passat sömlöst ihop med den mycket tillgängliga stilen som Lönnroth använt. Men han citerar ymnigt ur gamla källor, och låter citaten emellanåt belysa personer som sedan länge eller ej lika länge varit döda, till exempel Katarina den stora och Olaus Petri.

Som mest lyrisk blir Lönnroth i de texter som samlats under rubriken "Miljöer". Det är här vi hittar skildringen av Ravenna, den gamla kejsarstaden. Där har vi också en inkännande beskrivning av den amerikanska Södern samt reflexioner kring den tid då den person levde som vilar i forngraven som författaren har på sin egen tomt.

* * *

Historia och dikt visar hur Erik Lönnroth inte enbart är en akademiker med det förflutna som hemland. Han rör sig uppenbarligen lika ledigt i den litterära gestaltningens värld som bland gamla fragmentariska källtexter. Således är Historia och dikt en njutning att läsa, både av det skälet att den ger historiska insikter, men också för att den är genuint välskriven.
– – –
Historia och dikt, Erik Lönnroth. Albert Bonniers förlag 1959. 194 sidor.

Bokrecension: Historiska problem och utvecklingslinjer | Curt Weibull

Historiska problem och utvecklingslinjer är skriven av Curt Weibull (1886-1991), professor i historia. Boken utgavs i översedd upplaga 1962 och i förstaupplaga 1949. Boken innehåller åtta essäer som ursprungligen varit föredrag hållna av författaren i olika sammanhang.

* * *

Curt Weibull tillsammans med sin bror Lauritz Weibull väl mest kända för den skola de skapade inom svensk historievetenskap av stenhård källkritik. De texter som tryckts i Historiska problem och utvecklingslinjer är samtliga exempel på denna metods genomförande på det historiska källmaterialet.

Utmärkande för texterna är också ett driv att klarlägga inte bara vad som skett, utan också att klarlägga varför något skett. Den något omständliga och formella titeln är således välfunnen: det handlar precis om vad den säger – att se orsakssamband och låta orsakssambanden fungera som förklaringar till varför något blev som det blev. Inte minst tydligt blir det i essän "Bismarcks fall".

Vad gäller det källkritiska arbetssättet är "Tåget över Bält" särskilt värt att nämna. Weibull analyserar här ingående framför allt Erik Dahlbergs roll vid det vådliga äventyret då den svenska armén tågade över Stora Bälts isar i februari 1658 och ställde Danmark i en sådan knipa att resultatet blev Roskildefreden, då Sverige vann Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän.

Erik Dahlberg har i sina egna relationer framställt sig som både primus motor bakom övergången samt dess ledare. Men när Weibull nagelfar källmaterialet blir det uppenbart att Dahlberg, i senare tider kanske mest känd för sitt stora planschverk Suecia antiqua et hodierna, spelat en betydligt mer undanskymd roll, och samtidigt lyfter Weibull fram den i svensk tjänst gångne danske Corfitz Ulfeld betydelse för skeendet.

Målet för Weibull blir hela tiden att väga och sålla i källmaterialet, för att försöka nå fram till huruvida det kan sägas med någon pålitlighet ge någon information om ett förlupet händelseförlopp.

Denna strikthet går emellanåt mycket långt, som då han i princip underkänner de isländska medeltidstexternas historiska värde överhuvudtaget – en inställning som väl i dag har mjukats upp något bland åtminstone vissa historiker av facket, även om just de isländska källorna om till exempel Sveriges tidiga historia måste handskas med yttersta försiktighet.

* * *

Historiska problem och utvecklingslinjer ger exempel på en historiker i arbete när han ur mer eller mindre ömtåliga eller snedvridna källtexter rekonstruerar händelseförlopp i det förgångna. Därigenom kan han framställa texter som i huvuddrag återger inte bara händelsen som ligger i fokus – som tåget över Stora Bält eller Bismarcks avgång – utan även vad som leder fram till det. Det är mycket intressant läsning.

Enär boken nu är över femtio år gammal i sin senaste version bör den kanhända kompletteras med senare forskningsrön, men detta oaktat utgör Historiska problem och utvecklingslinjer en utmärkt uppvisning i klassiskt källkritiskt arbete.
– – –
Historiska problem och utvecklingslinjer, Curt Weibull. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1962. Första upplaga 1949. 199 sidor.

Bokrecension: Tidens flykt | Erik Lönnroth

Tidens flykt: Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem är skriven av historikern Erik Lindroth (1910-2002), professor, ledamot av Svenska Akademien och desslikes av Kungliga Vetenskapsakademien.

* * *

Ingen kan väl hävda motsatsen till att Erik Lönnroth står som en av giganterna i den värld som var 1900-talets historieforskning. Som gammal man utgav han essäsamlingen Tidens flykt, som dels rymmer texter om hans allmänna syn på sin vetenskapsgren, men också djupdykningar i problem som rör hans två särskilda forskningsfält: svensk medeltid och svenskt 1700- och 1800-tal. Därtill kommer några texter som kategoriserats under ämnesrubriken "Alllmänt", där man hittar sådant som dödsrunor, tal och annat.

Erik Lönnroth drar en lans för den probleminriktade historieforskningen. Förbi, verkar han mena, är tiden då historia var att skriva episka berättelser, och här är tiden då dessa skildringar får vika för förklaringar till varför historien blev som den blev.

Lönnroth menar att det är viktigt att nalkas de historiska problemen utan förutfattade meningar, och reagerar starkt mot modelltänkande, vare sig det nu handlar om den nationalistiska historieskrivning han mötte som ung, eller den marxistiska som senare blev allt mer aktuell. Modelltillämpningen, menar han, riskerar att göra att man fyller i luckor med det modellen föreskriver, snarare än vad källtexterna ger vid handen, och därtill är det fara värt att man genom modellerna av i dag tvingar på en förgången tid anakronistiska förklaringar; klasskampen är till exempel icke allestädes närvarande.

Lönnroth reagerar också mot andra saker. En sådan är att historieforskningen skulle fungera som l'art pour l'art: alltså att finnas till för sin egen skull. Istället vill han lyfta fram att historieforskningen skall lägga till mänsklighetens bästa. Att den är nyttig, något som han i åtskilliga texter menar att politiker och makthavare är blinda för.

Och det för osökt oss över till en annan återkommande poäng i Lönnroths texter: den historiska analfabetism som han menar att utbildningssystemet är orsaken till, där humaniora är satt något på undantag, och där skolorna inte förmår att skapa tillräckligt historiskt medvetande hos eleverna.

Lönnroth jämför gärna universitetsämnets situation i Sverige med ämnets position i andra nordiska länder, där han menar att historisk forskning fått högre prioritet. Texterna som publicerats i Tidens flykt är emellertid från olika epoker under Lönnroths långa liv, så huruvida de starka reaktioner han uttrycker under 60-talet angående detta är det månne orättvist att applicera på senare tider. Men jag befarar dock att Lönnroth näppeligen tyckt att historiemedvetandet ökat sedan de tiderna.

* * *

Att det historiska berättandet är passerat som stadium betyder inte att Lönnroth menar att forskarna ska gräva ner sig med sitt eget fikonspråk och vända sig från allmänheten. Tvärtom menar han att det ligger en betydande fördel i om historiker kan publicera sina resultat på ett sätt som faktiskt förmår nå fram till folk, som visar att vad man forskar på till syvende og sidst faktiskt handlar om människor, inte siffror. En avhandling, menar Lönnroth, blir inte slagkraftigare för att den är snustorr.

* * *

Samtliga texter i Tidens flykt är intressanta.

Särskilt fastnar jag för essän "Hertig Karl och kriget 1788", som alltså handlar om Gustaf III:s bror, den senare Karl XIII. Lönnroth visar hur hertigen verkar vara den stabile adelsmannen, väl medveten om sin egen kompetens som sjöofficer, när hans betydligt mer verklighetsfrämmande konungslige bror kallar honom att strida mot de överlägsna ryssarna med den svenska flottan. Vi får följa hertig Karls tvivel på sin broder och hans försök att moderera dennes mer våghalsiga befallningar.

Essän målar Karl i varma färger, i kontrast till den lynnige Gustaf III, den senare en person vars leverne och tid för övrigt tillhör Lönnroths specialkompetenser.

* * *

Vi får också stifta bekantskap med Lönnroths utsökta sätt att föra polemik, i hans eleganta essä från 1950, "Är Sveriges historia oföränderlig?", som riktas mot riksantikvarien Bertil Boëthius (1885-1974).

Nu har jag inte läst Boëthus angrepp, men Lönnroth förefaller åtminstone gå hårt åt det, men på ett smidigt sätt, så att han låtsas som om Boëthius inte så mycket helt enkelt har fel, utan att han gång på gång missförstått Lönnroth eller källmaterialet.

* * *

Erik Lönnroth har i denna sin sista – så vitt jag vet – utgivna bok gett smakprov på inte bara hur en historiker kan och bör arbeta, men också exempel på hur detta arbetssätt kan användas, när han skänker oss ett antal egna historiska essäer från olika år, som behandlar sådant som hur det egentligen kan ha legat till med upptäckten av Vinland eller den Mamsell Bruhn som på 1700-talet kämpade för en premie för den uppfinning hon åstadkommit åt artilleriet.

Sammanfattningsvis får man säga att Tidens flykt skapar en angenäm bekantskap med Erik Lönnroths tankar och meningar, men också lite med några olika resultat av hans arbete.
– – –
Tidens flykt: Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem, Erik Lönnroth. Atlantis 1998. Andra tryckningen 1999. ISBN: 91-7486-664-8. 345 sidor.

Bokrecension: Invasion på Mars | Ray Bradbury

Mars. (Foto: NASA via Wikimedia Commons)

Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles) är skriven av Ray Bradbury (1920-2012). Boken utgavs första gången 1950, men har därefter utgivits ånyo i olika versioner. Den svenska översättning av Olle Moberg (1917-2002) med verser tolkade av Alf Henrikson (1905-1995) som jag läst utgavs 1961.

* * *

Dispositionen av Invasion på Mars är kalejdoskopisk. Boken består – i den version som jag läst – av tjugosex mikronoveller som tillsammans berättar, men endast delvis överlappande vad gäller persongalleri, om vad som händer mellan åren 1999 och 2026.

Huvuddragen är, att jorden hotas av atomkrigskatastrof. Allt fler expeditioner sänds till grannplaneten Mars, som visar sig fungera bra som mål för kolonisation. Mars är emellertid inte obebodd. Två olika avancerade raser finns där: en mycket människoliknande, humaniod, med påtaglig telepatisk förmåga att påverka jordmänniskornas medvetanden, och en mer eterisk ras, som visar sig som strålande, svävande, blå klot.

Den första rasen drivs till utrotningens gräns, icke genom planerade åtgärder, utan genom att de smittas av vattkoppor. Rasen dyker emellertid upp allteftersom, och visar sig i regel i skepnad av människor som kolonisatörerna mist till döden långt tidigare. Den andra rasen håller till i bergen och vill mest vara i fred.

Civilisationen på Mars var redan när människorna började komma, och föga välkomnande togs emot, på nedgång. Planeten är full av uråldriga, döda marmorstäder.

Den hastiga och omfattande kolonisationen avbryts hastigt när kriget väl bryter ut på jorden, och Mars överges förutom av ett mycket litet fåtal som blir kvar som vagabonder i en nästan tom värld.

* * *

Det ovan skisserade är ramberättelsen. Inom denna ramberättelse skapar Bradbury enskilda människoöden som vi får följa i någon eller några sidor, som prästerna som kommer för att upptäcka utomjordiska synder de inte känner till – och bekämpa dem.

Eller som några av de första expeditionsdeltagarna som landar i en stad befolkad av för dem döda anhöriga. Eller som kolonisatören som gjort det till sitt uppdrag att plantera trädfrön i den martianska myllan.

Eller som mannen som efter utrymningen av Mars försöker hitta den kvinna som han händelsevis fått telefonkontakt med. Och så vidare.

Mikronovellerna står i allt väsentligt på egna ben och vissa av dem har, vad jag förstår, också publicerats i tidskrifter som enskilda berättelser.

* * *

Invasion på Mars har hyllats genom tiderna som en framstående science fiction-bok. Mig övertygar den emellertid inte riktigt.

Jag avskyr när recensenter skriver att de inte riktigt kan sätta fingret på vad de inte uppskattar, men likväl är det lite så för mig i detta fallet. Något övertygar inte.

Kanske är det för att fantastiken eller den inre logiken emellanåt fjärmar mig: som när de planterade träden efter ett regn skjuter i höjden över en natt (varför skulle de göra det?). Eller kanske för att jag inte förstår varför hundratusentals kolonisatörer plötsligt skulle vilja återvända till jorden när där pågår ett världskrig med atomvapen?

Därmed inte sagt att boken är dålig – men det är alltså något med den som inte riktigt når mig. Samtidigt kan jag ändå aldrig riktigt värja mig mot dystopiska historier, och därför fortsätter läsa med intresse.
– – –
Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles), Ray Bradbury. Övers. Olle Moberg, verser tolkade av Alf Henrikson. Bokklubben Vår bok 1961. 246 sidor.

Bokrecension: Brev från Jorden | Mark Twain

Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth) är en samling textfragment av Mark Twain (pseud. för Samuel Langhorn Clemens) (1835-1910), publicerade postumt första gången 1962.

* * *

Brev från Jorden är en intressant samling texter, de flesta oavslutade eller i fragmentariskt skick.

Twain avled 1910. Man ville publicera boken 1939, men då sade Twains dotter nej, eftersom hon menade att fragmenten inte gav en rättvisande bild av hennes fars åsikter. Detta ändrades dock 1960, när hon verkar ansett världen mer mogen (rimligen för de starkt religionskritiska inslagen i boken) och vi fick då ta del av ytterligare några värdefulla bidrag av en av Amerikas främsta författare och humorister.

* * *

Postumt utgivna texter skapar naturligtvis en särskild problematik, inte minst källkritiska sådana, vilka Bernard DeVoto, som sammanställde boken 1939, tar stor hänsyn till. Han har fått välja och väga mellan olika manusvarianter och därtill försökt sätta samman delar till en helhet.

Men vi får inte glömma att de texter som förekommer i Brev från Jorden är sådana som Mark Twain själv av olika anledningar inte färdigställde. Vi kan alltså inte veta hur texterna hade sett ut om han fortsatt bearbeta dem och fört dem ända till tryckpressen.

Det vi emellertid likväl har är dock avgjort värdefullt. Särskilt fastnar jag för samlingens första och avslutande berättelser, bland de trettiotal texter som samlingen totalt består av. Dessa två gör nämligen starkast intryck på mig. Det rör sig om texten som fått låna titel till hela boken, "Brev från Jorden" och den oavslutade novellen "Det stora mörkret".

* * *

"Brev från Jorden" dryper av satir och bitsk sarkasm. Texten består av ett antal brev, författade av ingen mindre än Satan och adresserade till hans änglavänner i himlen.

Satan är i Twains version inte en djävulsgestalt, utan snarare någon som påminner om Loke: en frispråkig ängel som då och då får tillbringa en tid i karantän för nåt han sagt eller gjort. Under en sådan karantän tar han sig till jorden. Till sina vänner skriver han emellertid ett antal epistlar som beskriver livet där, och särskilt fokuserar han på hur absurd den kristna religionen ter sig för honom.

Mark Twain använder alltså satansgestalten för att kritisera kristendomen, och han gör det på ett briljant vis. Fokus ligger särskilt på diskrepansen mellan att människorna kallar den gud de skapat för god och kärleksfull, samtidigt som allt som är skrivet om honom vittnar om grymhet, avundsjuka och – allt annat än kärleksfullhet. Twain skriver:

"[Människan] utrustar Skaparen med varje karaktärsdrag, som behövs för att göra en djävul ..."

Vidare är näppeligen den himmel som de kristna tänker sig något att heja för:

"I människans himmel finns det inga övningar för intellektet, ingenting för det att leva på. Det skulle ruttna där på ett år – ruttna och stinka. Ruttna och stinka – och i det tillståndet bli heligt. En välsignad sak, ty endast en helig kan stå ut med fröjderna i det där dårhuset."

Och inte minst myten om Syndafloden får en rejäl släng av Twains slev, där han bland annat gör en poäng av hur Gud särskilt bemödar sig om flugorna, vilket ska ha gett Noa och de andra omfattande bekymmer, särskilt när en av flugorna blivit kvarglömd på ett berg, och arken måste vändas – vilket inte är lätt utan roder eller segel – för att hämtas upp.

Fler av Guds välsignelser följer emellertid med den flugan, ty den har under sin väntan traskat omkring i de dränktas ruttnande kött, och på så vis får han med sig mer av Guds gåvor till mänskligheten ombord: allehanda sjukdomar.

Men nog om detta nu, förutom den anmärkningen att Brev från Jorden nog lätt kunde fungera som effektiv pamflett mot biblicistisk kristendom, väl så effektiv som allehanda skrifter av Hitchens eller Dawkins. För Twains humor är religionsdräpande.

* * *

Vad gäller den andra texten så är den skänkt oss i dystrare kulörer än den humoresk vi nyss bekantat oss med. "Det stora mörkret" får nog kategoriseras som en tragedi. Poängen, såsom jag ser den, torde vara att utforska skillnaden mellan dröm och verklighet, och vad som händer när de två sammanblandas.

En man drömmer sig ombord på ett mikroskopiskt skepp som seglar på en vattendroppe under ett mikroskop han tidigare tittat igenom. Detta kan måhända verka som inledningen till något komiskt, men icke. "Det stora mörkret" är nattsvart.

Det som i verkligheten blott är någon minuts slummer visar sig i drömmen vara ett decennium av seglande i en mörk värld utan sol, utan måne, utan stjärnor, där mikroskopiska djur, nu jättelika, utgör förskräckande inslag, och där sjömännen ombord hemsöks av syner och ångest.

Det är att beklaga, att Twain aldrig skrev färdigt novellen, även om en plan över den sista delen bevarats, som synes utlova fortsatt nedsjunkning i dysterhet.

* * *

Många andra texter finns alltså också att läsa i Brev från Jorden, såsom en ordlekande absurd historia om en kattfamilj, en genomgång av J. F. Coopers prosastil i Den siste Mohikanen – Twain begår ett lustmord på Coopers sätt att skriva, en parodi på en etikettbok, en intagande misantropisk skildring av hur människan ingalunda är utvecklingens höjdpunkt utan dess lågvattenmärke, och många, många fler.

* * *

I Brev från Jorden framträder Mark Twain – trots allvarliga inslag – som den store ironikern och satirikern. Och en sentida läsare får konstatera att satiren håller än i dag.
– – –
Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth), Mark Twain. Nordstedts 2014. ISBN: 978-91-1-306189-4.

Bokrecension: Folk förr | Eva Österberg

Folk förr: Historiska essäer är skriven av historikern Eva Österberg (f. 1942), professor i Uppsala 1984-1987 och i Lund 1987-2007. Folk förr utgavs 1995 och nominerades till Augustpriset för facklitteratur samma år.

* * *

Folk förr rymmer åtta vetenskapliga essäer i skilda historiska ämnen. Återkommande är emellertid diskussioner om brott och straff samt kvinnornas plats i svensk historia. Texterna är resonerande och Österberg förhåller sig till och diskuterar historiska teoriers och modellers vederhäftighet i relation till de historiska fakta vi har.

Essäerna är skrivna med ett vetenskapligt språk, och blir därför inte självklart tillgängliga för den som inte sedan tidigare är någorlunda bekant med det sättet att uttrycka sig. Dock är de konsekvent välskrivna och varje tes är alltid rejält underbyggd med material ur historisk teoribyggnad och konkreta förhållanden i det förflutna.

Ofta fungerar texterna som ett balanserande och modererande av synsätt som blivit alltför svartvita, åtminstone i allmänhetens ögon. Så kan Österberg till exempel visa att kvinnans situation under 1600-talet inte nödvändigtvis var konsekvent usel, hur patriarkalt samhället än var organiserat.

Tvärtom blir det uppenbart att kvinnor kunnat spela framskjutande roller i lokalsamhället som förvaltare av land och gods, till exempel när en hisnande mängd män var ute på fälttåg med hundratusentals dödsoffer som följd.

* * *

Modererande fungerar också Österbergs texter om brott och straff i det förflutna.

Hon visar hur förvisso lagen var sträng, men samtidigt hur tingen fungerande som en social arena för att lösa lokala konflikter, och att målet ofta synes ha varit icke att åsamka en förövare till något brott strängast möjliga påföljd, utan att återupprätta brottsoffrets ära – synnerligast genom bötesbelopp.

Det var dessutom, visar Österberg, mycket vanligt eller åtminstone inte ovanligt att domar sattes mildare än vad lagens bokstav stipulerade, eller att till exempel utdömda dödsstraff förvandlades till mildare påföljder.

På tal om brott och straff påpekar Österberg särskilt hur lagstiftningen rörande sexualitet blev särdeles sträng under 1600-talet, och nog fungerade både som ett instrument uppifrån för att inpränta den kristna ideologin om äktenskapets helgd och enda utrymme för sexuellt samliv, men även för lokalsamhället som ett sätt att undvika illegitima barn som kunde komma att ligga socknen till last. Normerna kom alltså inte enbart från överheten utan också från folket självt.

En annan sak på samma tema som jag vill mena är intressant, är observationen att svensk brottsstatistik från 1400-talet och 1500-talet skiljer sig från sydeuropeisk dito. I sydeuropeiska sammanhang var tjuvnadsbrott det absolut vanligaste att lagföras för, medan det i Sverige var absolut vanligast att lagföras för olika former av misshandel.

Svenskarna stal alltså mindre men slogs mer än de personer som förekommer i jämförelsematerialet.

Österberg ser en förklaring till detta i att Sverige var betydligt mindre urbaniserat än de sydeuropeiska länderna, där det vid tiden fanns riktiga storstäder, något som i Sverige nästan helt saknades, sånär som på Stockholm. I Sverige levde man i större utsträckning i enskilda gårdar eller smärre byar, där tjuvnad helt enkelt inte var lika lätt att tillgripa som i miljöer där tiotusentals människor trängdes ihop på en liten yta.

* * *

Man kan kanske i någon mån beteckna det intryck som jag får av bokens budskap efter läsningen som att allt inte nödvändigtvis var radikalt sämre förr, ehuru det mycket väl kunde vara mycket annorlunda, som Österberg själv är inne på. Det är att förstå detta annorlundaskap, förstå människans annorlundaskap i det förflutna, på ett inkännande sätt som Österbergs intellektuellt klara resonemang strävar mot.

Den moderering som hennes tankeväckande essäer åstadkommer tar oss en bit på vägen för att komma ifrån en monokrom inställning till det som varit: de skänker nyanser, de skänker balans och de hjälper att förstå sådant som eljest väl gått oss förbi.
– – –
Folk förr: Historiska essäer, Eva Österberg. Atlantis 1995. ISBN: 91-7486-239-1. 260 sidor.

Bokrecension: Prosadikter | Charles Baudelaire

Prosadikter (fr. Le Spleen de Paris, Petits Poèmes en Prose) är skriven av Charles Baudelaire (1821-1867), och utgavs i sin helhet på franska första gången 1869. Översättningen jag läst är gjord av Erik Blomberg (1894-1965).

* * *

Det här vill jag återvända till! – Det är inte alltid man känner så redan när man läser en bok. Men så kände jag under läsandet av Charles Baudelaires Prosadikter. Det är en enastående samling texter som svårligen låter sig beskrivas med någon slags exakthet. Det är texter som bör upplevas, kännas, vistas i.

Totalt består Prosadikter av femtio texter och en epilog på fast versmått.

Prosadikterna, eller historietterna för att låna en term av Hjalmar Söderberg som arbetat med samma slags texter, är eklektiska och drar åt olika håll, fastän de fungerar utmärkt också som en sammanhållen samling.

Det är inte fråga om regelrätta dikter: i brevet som föregår prosadikterna hyllar Baudelaire ett mer följsamt sätt att skriva än diktens bundna form. Men det är inte heller fråga om egentliga noveller. Prosadikterna rör sig i gränslandet med drömskt språk och konkret språk, där finns efemära partier likväl som realistiskt beskrivande partier. Det är inte dikt. Det är inte prosa. Möjligen är det både-och.

Och jag blir djupt påverkad. I prosadikterna framstår diktarjaget som en desillusionerad och depraverad man, som gett blanka fan i konvenansen och andas blott för ett: för skönheten. Bedrägeri är för honom allt som inte är skönhet, bedrägeri är ideologierna, förhoppningarna, civilsamhället. Och allt utspelar sig inom en geografisk ram: Paris.

* * *

Men låt mig bli lite mer konkret. Vad är det vi som läsare ställs inför när vi träder in i den baudelairska världen i Prosadikter?

Baudelaire låter samlingen inledas av "Främlingen", som skildrar en man som inte känner några släktingar, inget hemland, som hatar guldet – men som älskar "molnen som går förbi ... där borta". Det är alltså fråga om en existens som vänt världen ryggen, och försjunkit i betraktelse, betraktelse av de fjärran, sköna, mjuka molnen.

Infångande är också – för att nämna något mer – "Envar sin egen chimär", där jaget möter en mängd böjda män, män som släpar på tunga bördor, de släpar utan att vantrivas, utan att sätta sig upp mot "detta vilddjur": de bär alla var sin chimär, alltså sin inbillning, sina föreställningar, sin tro. Och det till skillnad från den återigen betraktande diktaren som ser de nedtyngda männen passera och försvinna.

Ja, och så har vi "Repet", som dedicerades till Baudelaires gode vän, konstnären Eduard Manet. Det är en makalöst dyster text om självmord, krass vinning och en slocknad moderskärlek.

Sällsynt vacker är också den korta "Berusa er!" som är av sådant slag att jag skulle vilja lära mig den utantill. Dikten utgör snarast en appell till att förlösa sig från "Tidens förfärliga ok" genom att ständigt berusa sig: "... berusa er utan uppehåll! Med vin, med poesi eller dygd, allt efter behag!"

* * *

I en av ytlighet förvrängd verklighet fungerar Prosadikter som ett motgift — eller åtminstone som ett gift, ett behagligt, sedativt gift.

Prosadikterna är grymma, avklädande, berusande, bråddjupa, kolsvarta, infekterande, obekväma. De är tillräckligt aparta för att locka, oemotståndligt locka, till fascination, till besmittelse, till igenkännande. De rymmer avsmak för tidens trälbindande förmåga, de rymmer prostituerade, tiggare, de rymmer berusningens stillsamma backanaler, de rymmer defaitism.

De är hänsynslösa.

* * *

Avslutningsvis några ord om förlaget Lind & Co:s utsökta formgivning. Själva boken är nästan kvadratisk och i behändigt format, som gjord för att bära med sig. Typografin är likaledes utmärkt: typsnittet är väl valt, brödtextens placering på sidan är välavvägd, ja, och så är texten fri från korrekturfel. Också rent hantverksmässigt är alltså boken ett vackert smycke.

Men låt inte mig uppehålla dig mer. Skaffa fram Prosadikter, läs, och förgiftas!
– – –
Prosadikter (fr. Le Spleen de Paris, Petits Poèmes en Prose), Charles Baudelaire. Övers. Erik Lindgren. Med förord av Johan Svedjedal och efterord av översättaren. Lind & Co Förlag 2000. ISBN:91-973055-6-1.

Bokrecension: Karl Knutsson | Dick Harrison

Karl Knutsson: En biografi är skriven av historikern Dick Harrison (f. 1966), professor vid Lunds universitet. Boken utgavs första gången 2002.

* * *

Karl Knutsson

Trots kung Karl Knutssons (1408/09-1470) omväxlande och minst sagt dynamiska liv under det svenska 1400-talet utgör Dick Harrisons biografi över denne man den enda sammanhållna skildringen av monarken. Det kan synas märkligt, men desto tacksammare får vi vara över den digra men lättillgänglig volym som Harrison författat.

Naturligtvis svämmar texten över av namn; det kan inte vara på något annat vis. Till läsarens hjälp finns dock inledningsvis en fyllig personförteckning utifall att man skulle gå vilse bland prelater och frälsefolk.

Den röda tråden är dock lätt att följa: nämligen Karl Knutssons själv, från det att han svingar sig upp till maktens högsta tinnar i Sverige som riksföreståndare och senare krönt konung, trots att han inte är av furstesläkt ehuru dock av högfrälseätt, vidare över avsättningar, exil, upprepade förrädiska stämplingar och återkomster till tronen. Karl Knutsson lyckades med bedriften att bli kung av Sverige tre gånger, och som svensk kung avled han också.

* * *

Harrison tycker inte om sitt studieobjekt. Han skriver:

"Jag erkänner att jag finner Karl Knutsson vedervärdig."

Och det är verkligen en människa av en helt annan tid som vi möter i biografin. För honom, såsom Harrison ställer honom framför oss, var ambitionen och hungern efter makt överordnat allt.

Den betryckta allmogen, som gång på gång reste sig i uppror mot ogin överhet, pressas ner under skatter och ser sina marker plundras och skövlas och utsugas av härar – de må komma från Danmark eller från någon av de svenska fraktionerna: de stora förlorarna under perioden är de som inte tillhör den lilla, lilla klick av aristokrater som styr deras öden och ideligen smider ränker och bekrigar varandra.

Till detta kommer hemsökelser av pestepidemier som tidvis fortfarande skördar mängder av offer, ett sekel efter att digerdöden svept fram över Europa.

Mindre farligt var det emellertid inte framleva sina dagar mellan herresäten, borgar och domkyrkor som riksråd eller biskop eller helt enkelt tillhörig en frälsesläkt som för tillfället var inbegripet i någon av de många konflikter som avlöser varandra.

Karl Knutsson själv förefaller emellertid ha kattens nio liv: trots att han gång på gång förskjuts ur riket lyckas han återkomma, delvis för att man i ärkefienden Kristian I i Danmark ser ett värre hot, och dels på grund av Knutssons formidabla förmåga att sprida propaganda.

* * *

Något som jag alltid uppskattar med Dick Harrisons böcker här hans hängivenhet till källkritik, och hur han skapar förståelse hos läsaren kring vad vi kan veta, vad vi sannolikt kan veta och vad vi inte kan veta alls, men möjligen kan gissa oss till. Källorna om Karl Knutsson är uppenbarligen inte lätta att hantera; sådana texter som Karlskrönikan gör allt för att framställa kungen i så glittrande ljus som möjligt. Andra texter har så klart sina syften.

Harrison gör det klart att vi inte kan veta vad Karl Knutsson själv tänkte, innerst inne. Men visar samtidigt hur det bästa sättet att nalkas Karl Knutssons person är och måste vara att analysera vad han faktiskt gjorde. Och vad han gjorde var att sträva efter makt.

* * *

Karl Knutsson: En biografi är oavlåtligt intressant och vi lär genom biografin känna inte bara konturerna av en macchiavellisk svensk medeltidsfurste, utan även den oroliga tid som han levde i.

Pedagogiskt följer Harrison ett kronologiskt upplägg som inte väjer för att göra tematiska utvikningar. Boken är mycket väldisponerad, och dessutom mycket välskriven. Den har en populärhistorisk ton, men förfaller aldrig till förenklingar och har hela tiden en utmärkt källkritisk skärpa.

Nu vilar Karl Knutssons ben i Riddarholmskyrkan. De benen har Harrison med fragmentariska och skönmålande likväl som nedsvärtande källor lyckats förse med så mycket kött att Karl Knutsson efter läsningen förvisso inte längre framstår som riktigt lika onåbar i historiens dunkel.
– – –
Karl Knutsson: En biografi, Dick Harrison. Historiska Media 2004. ISBN 13: 978-91-85057-54-2. 480 sidor.

Bokrecension: Svenska folksägner | Bengt af Klintberg

"Näcken" av Ernst Josephson

Svenska folksägner är skriven av etnologen Bengt af Klintberg (f. 1938). Boken utgavs första gången 1972. Jag har läst e-boksutgåvan från 2014.

* * *

En sägen är inte en saga. Snarare är det en relativt enkel episod utan utvecklat narrativ, ofta förankrad till en viss plats och kanske till en viss person. Inte sällan innehåller den ett övernaturligt inslag, ehuru den likväl i allmänhet var avsedd att sätta tro till.

Men sägnerna är uppträder inte enbart på en viss plats, utan sprids och planteras på nya orter med nya namn och delvis nytt innehåll: som de moderna vandringssägnerna som Bengt af Klintberg presenterat i flera böcker, har de gamla folksägnerna vandrat från person till person, tidvis över stora avstånd och emellanåt genom betydande tidsrymder.

Ett representativt urval av sådana folksägner presenterar af Klintberg i Svenska folksägner. Totalt rör det sig om 430 små berättelser från hela riket, som i regel samlats in under 1900-talets första decennier, då folk födda under 1800-talet fått agera sagesmän.

Man kan dela in Svenska folksägner i två block. Den första delen är den fylliga inledning som af Klintberg skänker, där han lägger ut texten om hur forskningen kring sägnerna går till.

Den andra delen utgörs av själva sägnerna. Uråldriga motiv, som människan som presenterar sig vid namnet Ingen eller motsvarande inför en hotande varelse, och som människorna som somnar och vilka ett väsen försöker göra lika långa, samsas med berättelser som präster som utmärkt sig för sin förfarenhet i kamp med djävulen och karlar som varit alldeles särdeles starka.

* * *

Sägnerna ger en god inblick i en värld som myllrade av övernaturligt liv, en värld där människorna har att förhålla sig till sådana väsen som skogsrået, näcken, tomten, jättar, troll, vättar, älvor, gengångare, mylingar, lyktgubbar, maran, mjölkharen, djävulen och kloka gubbar och gummor.

Men texterna skänker förutom inblickar i dessa väsens natur och verksamhet även insikt i livsbetingelserna för allmogen under 1800-talet: om livet i skogen, på åkrarna, om seder och bruk och givetvis om den föreställningsvärld som då fanns men som nu är avdöd och borta.

* * *

Den rejäla inledningen i Svenska folksägner fungerar bra som en koncis introduktion till arbetsfältet: hur man inom detsamma kategoriserar, analyserar och drar slutsatser kring materialet. af Klintberg gör det också klart att folkloristiken inte är alldeles lättarbetad. Det är svårt att till exempel avgöra ett visst motivs ålder och dess släktskap med motiv vi möter i äldre sammanhang, till exempel den fornnordiska textkretsen.

af Klintberg visar också hur djup tragik kan dölja sig i sägnerna.

En sådan sak som pestens härjningar under 1300-talet anas till exempel i vissa episoder.

Och föreställningen om bortbytingar är kanske särskilt hjärtknipande. För bakom tanken att trollen bytte ut spädbarnet mot ett av sina egna barn kan den historiska verkligheten vara att man försökte förklara varför vissa barn föddes mentalt eller fysiskt handikappade. Än mer tragiskt blir det om man vet om att sättet att få trollet att byta tillbaka igen, var att behandla det trollbarn man trodde sig ha fått så illa som möjligt.

* * *

Till varje sägen har af Klintberg fogat en källhänvisning och inte sällan en längre eller kortare kommentar varigenom läsaren får en uppfattning om sägnernas förmodade ålder och hur de är spridda i landet, och i vissa fall i Skandinavien och Europa.

Kommentarerna är förlagda sist i boken och i e-boksform blir det något bökigt: det hade varit betydligt enklare om kommentaren följt direkt på sägnen – det digitala formatet gör det lite omständligt att bläddra. Men tack vare väl valda namn på varje sägen har läsaren nog huvudstråken i de flesta historierna, ehuru de är ganska många till antalet, i någorlunda minne när man väl når kommentarerna.

Svenska folksägner är en mycket värdefull bok att studera om man önskar sätta sig in i vad man i Sverige tänkte och berättade och hur man levde i förflutna dagar. Dessutom är åtskilliga av sägnerna spännande, ruskiga och inte sällan burleskt humoristiska.
– – –
Svenska folksägner, Bengt af Klintberg. Nordstedts 1972. E-bok 2014. ISBN: 978-91-1-306545-8.

Bokrecension: 101 historiska möten | Daniel Rydén

101 historiska möten är skriven av journalisten Daniel Rydén.

* * *

En bok innehållandes listor över ditten eller datten riskerar att bli katalogartad. Så ej 101 historiska möten, som tack vare ett mycket tillgängligt språkbruk och ett välvalt urval av episoder naglar läsaren vid texterna utan att läsningen känns rapsodisk.

Temat är, som titeln avslöjar, möten - möten människor emellan. Förvisso är inte alla av världsomvälvande slag. Men de vittnar hur som helst oavlåtligt om den historiska tid som de inträffade i.

Ofta handlar det om relationer som långt senare skulle blomma ut till fruktbärande samarbeten, som till exempel när Marx första gången träffade Engels. Men när mötena inträffar är gestalterna inte nödvändigtvis berömda personer, utan folk som ännu inte nått dit de skall nå. De framstår som ytterligt mänskliga.

Däri ligger också något av den främsta tjusningen vid läsningen av 101 historiska möten: vi skådar genom de många huvudpersonernas möten avförtrollade människor: en berusad Stagnelius, en ung skönsjungande Christina Nilsson, en H. C. Andersen som gör sig föga populär som gäst hos Charles Dickens.

* * *

101 historiska möten följer inte en kronologisk ordning och det är nog bra. Det motverkar tröttnad vid de många berättelserna att Rydén valt att hoppa fram och tillbaka i världshistorien, med tyngdpunkt på de två senaste århundradena.

Språket är mycket tillgängligt och med nästan skönlitterärt konsthandlag utmålar Rydén de händelser som han beskriver, fastän han alls inte lämnar källkritiken därhän utan gärna förklarar hur det sägs att ett möte gått till i kontrast till vad källorna egentligen säger. — Det hindrar emellertid inte att han med den skönlitteräre diktarens frihet kan dramatisera skeenden till dialog, vilket jag möjligen har lite svårt att förlika mig med i en fackbok av historiskt slag.

101 historiska möten är lustläsning för den anekdotsugne och i sina intressen historiskt böjde läsaren. Det är levande historia, det är litterärt kött på vittrande historiska ben.
– – –
101 historiska möten, Daniel Rydén. Historiska Media 2014. ISBN: 978-91-7545-173-2.

Bokrecension: We | Yevgeny Zamyatin

Jevgenij Zamjatin av Boris Kustodijev

We är en dystopisk roman av den ryske författaren Yevgeny Zamyatin (sv. Jevgenij Zamjatin) (1884-1937). Boken stoppades av sovjetiska censuren 1921, men utgavs på engelska 1924. I Sovjet utgavs den först 1988. Jag har läst romanen i engelsk översättning.

* * *

Zamjatin, ursprungligen ingenjör, hade ett ansträngt förhållande till den sovjetiska regimen. Själv en gång bolsjevik såg han med oro på samhällsutvecklingen. Han arresterades mer än en gång och vistades långa tider utomlands och gick till sist i exil, beviljad av Stalin själv. Han har kallats en av de första sovjetiska dissidenterna.

We är Zamjatins dystopiska mästerverk, som sägs ha inspirerat verk som Orwells 1984 och Huxleys Brave New World.

* * *

I We möter vi inte bara den totalitära staten, utan den totala staten, där medborgarna reducerats till nummer, där varje individ följer ett exakt, kollektivt schema för vad de ska ta sig för, och där fantasi anses vara något som det är lämpligt att operera bort förmågan till.

Staten har blivit en maskin och människorna dess komponenter. Man känner som medborgare sin tabellreglerade ofrihet och är stolt över den - man anser sig helt enkelt ha nått så långt som möjligt i den historiska utvecklingen: man har nått historiens slut och uppgått i idealet.

Staten är inramad av en mur som håller ocivilisationen ute och civilisationen inne. Civilisationen inne består av arbete, av marschmusik under promenaderna, av schemalagd egentid, av genomskinliga glasbyggnader som döljer intet - utom när man fått en kupong för att ha sex, då får man sänka draperierna. Utomhus är mikrofoner monterade. Avvikare likvideras ceremoniellt.

Matematiken har blivit den högsta vetenskapen, och till och med poesin i Staten lovprisar sådant som multiplikationstabellen. Allt är superrationellt. Och allt övervakas av Väktarna. Och över allt regerar Välgöraren.

I denna värld, åtskilliga sekler in i framtiden från vår egen tid, lever D-503, som arbetar med prestigeprojektet att bygga en rymdraket som är tänkt att sprida Statens evangelium till andra världar, som tänks vara Staten utvecklingsmässigt underlägsen.

D-503 diagnostiseras emellertid av en läkare med att han utvecklat en själ — en obotlig åkomma. Påverkad av den förföriska och fria anden I-330 förvirras och förändras långsamt hans syn på tillvaron.

I den dagbok han för – som är tänkt att sändas med raketen som ett vittnesbörd om den egna kulturens höghet – märker vi hur D-5033 går från ett chauvinistiskt försvarande av Staten som den bästa av alla tänkbara världar, till tvivel och vilsenhet. Han alieneras från kollektivets vi.

* * *

We ställer läsaren inför viktiga frågeställningar, som till exempel om det är önskvärt att leva i ett samhälle där den materiella rationalismen överflyglar allting annat: även sådant som fantasin, föreställningsförmågan och de enskilda individernas frihet att själva styra över sina liv – för det allmännas bästa.

Och hur agerar man när den personliga friheten kommer i kollisionskurs med vad som matematiskt och ur kollektivets synvinkel sett är irrationellt? Som att t.ex. ägna sig åt något som inte direkt främjar samhällsgemenskapen, men ligger i linje med de egna intressena? Att försvinna in i fantasivärldar som litteraturens olika verkligheter?

Eller att helt enkelt tugga maten färre gånger innan man sväljer än vad Staten förordar?

Och hur önskvärt är det för en dödlig människa att tillbringa sin tid i livet med att anpassa sig efter kollektivet snarare än efter sin egen vilja, oaktat detta kan gå ut över en tänkt lyckonivå? Trumfar kollektivets bästa automatiskt individens frihet? Och är det att föredra att alla individer når ett bekvämt liv, om det sker på bekostnad av den personliga friheten?

Vill vi tvingas ingå i ett kollektiv som detaljstyr vårt liv i avsikt att det ska bli så bekymmersfritt och lyckligt som möjligt - och där egna strävanden utanför de marscherande leden innebär att man lider risk att bestraffas? Och där konst för konstens egen skull är bannlyst till förmån för Statens nytta?

Naturligtvis inte. Men We lyckas med förbluffande träffsäkerhet, om än i parodins uppförstorade gestalt, förutsäga de stora totalitära staternas experimentella individkontroll under decennierna som följde publiceringen. Och än i dag blir Zamjatins skapelse en profetia över tillståndet i Nordkorea.

Han var klarsynt, Zamjatin.

* * *

Språket i We är intressant. Zamjatin skriver med djärva penndrag; meningar avbryts, styckenas innehåll inom kapitlen faller ibland långt ifrån varandra. Men det speglar effektivt huvudpersonens tilltagande förvirring, och lyckas dessutom något förvirra läsaren.

Zamjatin dog 1937, i exil och fattigdom. Men hans roman lämnar åt eftervärlden ett rikt arv: en varning – och en ruskig historia.
– – –
We, Yevgeny Zamyatin. Övers. Mirra Ginsburg. EOS 1999. ISBN-13: 978-0-380-63313-5. 232 sidor.

Bokrecension: En korsfarare hos Djingis Khan | Henrik Höjer

Piraten Anne Bonny

En korsfarare hos Djingis Khan: Historiska essäer är skriven av historikern Henrik Höjer (f. 1968).

* * *

Bland historiens minsta beståndsdelar hittar vi individerna. Och det är individer som vi möter i Höjers essäsamling, individer som på något sätt är gränsöverskridande. Det är personer som levde i en viss tid, men som i flera av fallen stack av och var något mer än sin egen tids barn.

Många av gestalterna har dessutom levt i eller nära invid stora historiska skeenden, och också dessa skeenden får läsaren perspektiv på utifrån dessa individers plats i historien.

Jag tycker om essän som litterär genre. Den är vetenskaplig på så vis att den är garanterat facklitterär, men samtidigt krävs av en god essäist ett gott handlag med språket: en essä i prydno är inte bara ett exempel på ett resonerande och vetenskapligt förhållningssätt, utan rymmer också stilsäkerhet, ja, en litterär skönhet, helt enkelt.

Och det gör definitivt Höjers texter. De är rappt skrivna, täcker in mycket inom de epoker där huvudpersonerna levde, men förlorar inte skärpan i de detaljer som måste rymmas för att skänka liv åt berättelserna.

* * *

I boken får vi möta t.ex. engelsmannen som nog hette Robert, som blev tempelriddare, uteslöts och med tiden hamnade i Djingis Khans tjänst. Vi råkar också på de två kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read som härjade i de amerikanska vattnen under 1700-talet.

Bekantskap stiftas därtill med publicisten Anders Lindeberg som till myndigheternas förtret lyckas bli dömd till döden för majestätsbrott för sina skriverier för att verka för fri teaterverksamhet i det tidiga 1800-talets Sverige. Endast med juridiskt finlir lyckas makten komma ifrån att exekvera domen, som hade gjort Lindeberg till en liberalismens martyr i Karl XIV:s dagar.

Apart men ändå intressant i sammanhanget är essän om läkaren Peter Charles Remondino, som fått omskärelse på hjärnan och till icke ringa del ligger bakom att sekulär omskärelse fortfarande i dag är vanligt i USA. Remondinos motiv var att förhuden enligt honom orsakade allehanda nervproblem och sjukdomar och inte minst ett osunt masturberande.

Utöver dessa möter ytterligare ett gäng fascinerande människor upp på bokens sidor.

* * *

Det är avkopplande likaväl som bildande att med Höjer resa genom historien. Historiska utvecklingslinjer och faser anas genom alla berättelserna, och efter läsningen äger man förvisso en aning vidgade horisonter och en aning djupare insikter kring vad som varit — och kanske också något större förståelse för vad som ännu är.
– – –
En engelsk korsfarare hos Djingis Khan: Historiska essäer, Henrik Höjer. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014250-6.

Bokrecension: Vad hade hänt om ... | Kristian Gerner (red.)

Vad hade hänt om ...: Åtta kontrafaktiska historier är sammanställd av Kristian Gerner (red.) (f. 1941), professor emeritus i historia. Utöver Gerner själv har ytterligare sju historiker och författare medverkat med texter.

* * *

Kontrafaktisk historieskrivning kittlar nog de flesta — mig också. Tanken på hur långtgående konsekvenser ett enda litet val kan få, och hur annorlunda saker och ting kunnat bli, om valet fallit annorlunda än vad det verkligen gjorde, fascinerar både fantasin och vår syn på den verklighet vi lever i. Som Kim Salomon skriver:

"Den kontrafaktiska blicken sporras förstås av att ett annorlunda förflutet leder till en annan samtid och framtid."

I Vad hade hänt om ... möter vi åtta olika scenarier, där större eller mindre förändringar av de faktiska händelseförloppen diskuteras – och vad som då kanske hade kunnat ske.

Per T. Ohlsson skriver en nästan skönlitterärt elegant berättelse om hur Sverige kunde ha påverkats av om oroligheterna 1917 hade mötts med polisiärt våld, som det på en hårsmåns när gjorde. Dick Harrison resonerar kunnigt om hur Europas historia kunde skrivits, om kardinal Richelieu valt att sluta fred 1636 under det 30-åriga kriget: hade det månne i förlängningen lett till att Portugal aldrig blivit en stat, och dansk fortfarande varit skåningarnas nationalitet?

Daniel Rydén diskuterar vad som kunde skett om kronprins Fredrik av Preussen tackat ja till att överta kronan när hans far erbjöd honom den 1862. Monica Braw skriver om hur andra världskriget och världen utvecklats om atombomberna aldrig fällts över Hiroshima och Nagasaki.

Kristian Gerner själv reflekterar över vad som hänt om Beria övertagit statsrodret i Sovjet efter Stalins död, och Kim Salomon består med det mest apokalyptiska scenariot: om Kubakrisen lett till atomkrig och ett rekordkort världskrig.

Avslutningsvis skriver Staffan Skott och Klas-Göran Karlsson om vad som kunde tänkas ha skett om Sovjet aldrig hade avvecklats.

* * *

Författarna angriper sina uppgifter på olika sätt. Några skriver som om den kontrafaktiska historien var den reella historien; en slags historiskt dokumentär skönlitteratur, alltså. Andra resonerar mer kring ämnet, särskilt Dick Harrison, som nogsamt väger olika möjligheter mot varandra med den borne historikerns känslighet.

Spretigheten i sätt att skriva kontrafaktisk historia i boken bryter väl av enhetligheten, men ger å andra sidan volymen spänst och dynamik.

Själv är jag övertygad historisk determinist; jag vill mena att ingenting kunde skett annorlunda än vad det gjorde, eftersom de krafter som i en given stund var tillstädes tvunget måste verka på just de sätt de gjorde.

Likväl är det svårt att motstå tjusningen i möjligheten att små, små händelser: som t.ex. en amerikansk officers förhastade reaktion på Guantánamo under Kubakrisen i Kim Salomons scenario, leder till oöverskådliga konsekvenser på lång sikt, och formar vår historia.

Eller som i Per T. Ohlssons text, där kommissarie Anders Gustaf Kempes själsnärvaro när han förhindrade sin chefs kommendering av skingring av demonstranterna utanför riksdagshuset 1917 kan ha förhindrat en svensk regeringskris med vittgående konsekvenser.

För det är nog i dessa små händelser (en order, en handrörelse) med stora konsekvenser som den kontrafaktiska möjligheten är som störst. Det är då det ligger allra närmast till hands att tänka, att det lika gärna kunde ha blivit på ett helt annat sätt. Där finns tjusningen åtminstone för mig.
– – –
Vad hade hänt om ...: Åtta kontrafaktiska historier, Kristian Gerner (red.). Historiska Media 2015. ISBN: 978-91-7545-265-4.

Bokrecension: Skräcknoveller | H. P. Lovecraft

Skräcknoveller rymmer 37 berättelser av H. P. Lovecraft (1890-1937).

* * *

Några av novellerna i Skräcknoveller har jag läst i andra sammanhang. Men det gör ingenting: det är kära återseenden. Trots att vissa av berättelserna inte är nya för mig fängslar de ändå.

H. P. Lovecraft berättar om fördolda ting och uppvisar genom detta ett skönjbart släktskap med Edgar Allen Poes prosa. Texterna avslöjar en fascination för det märkliga i det alldagliga, för det skrämmande som ryms alldeles bredvid allfarvägarna. Så utspelar sig åtskilliga av historierna i ordinära samhällen i New England, men med avstamp i det bekanta och vanliga för författaren läsaren med in i ett dunkel som med hisnande hastighet blir kompakt mörker.

Om jag skulle sätta ett ord som beskrivning på novellerna som torde vara någorlunda heltäckande, skulle det möjligen vara "drömskt" eller rentav "mardrömskt". Så fick också Lovecraft inte sällan sin inspiration från just sina egna drömmar, som Martin Andersson skriver om i textkommentarerna mot slutet av boken.

Tid och rum förvrids och förvrängs. Dimmor rymmer mysterier och monster bor på havsbottnen. Det förgångna räcker handen genom det okända och tar tag i nutiden. Magi för de stackars huvudpersonerna till vansinne, ja, huvudpersoner som ofta är nyktra och förnuftiga skakas om, förskräcks, och förvandlas till något annat: till spillror av sina en gång förskonat okunniga gestalter.

Och det som agerar i skuggorna är inte alltid konkret; det anas mer - ofta som något uråldrigt, något monstruöst, något "förbjudet" eller "namnlöst" för att ord som återkommer hos Lovecraft själv. Hans monster deklareras alltså ofta vara obeskrivliga, och läsaren möter icke sällan bara antydningar om det som är förfärligt. Men visst, ibland utmålas det bestialiska i alla sin vidunderlighet.

Lovecraft skriver.

"Det finns svarta zoner av skugga nära våra dagliga vägar och då och då banar någon ond själ sig en väg därigenom."

Och vidare:

"Det finns fasor bortom livets rand som vi inte har en aning om, och då och då manar människans onda snokande dem precis inom räckhåll."

Och ej alltid är det ens en ond själ som råkar vandra rakt in i mörkret alldeles bredvid allfarvägarna. Det räcker i Lovecrafts värld att man har ett intresse för det mystiska för att ligga i riskzonen.

* * *

Miljöerna som berättelserna utspelar sig är dock åtminstone delvis välbekanta. Den gamla koloniala staden Arkham i New England, "det av häxor förbannade, legendomspunna Arkham", är kuliss för flera av historierna. Dessutom är de givna ockulta böckerna med, och främst av dem Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred. I novellerna förekommer också fiktiva volymer som skapats av andra skräckförfattare.

Lovecraft rör sig dessutom i ett någorlunda koherent universum: det bestiarium han skapat har sina tentakler spridda i flera av berättelserna: samma monstervärld kan återspeglas i olika historier.

Lovecraft skriver onekligen på sitt eget vis; hans prosa är lätt att känna igen på de många, många adjektiven. I allmänhet är flitigt adjektivbruk väl knappast något att rekommendera, men i Lovecrafts fall är denna sed så inarbetad att den blivit som ett signum för hans berättelser, att man hade saknat dem och känt sig vilse om de saknats.

* * *

Några av novellerna gör särskilda intryck på mig.

En av dem är "I gravkammaren" om en inte särskilt exemplarisk begravningsentreprenör som blir inlåst i en bisättningskammare tillsammans med ett antal kistor. Vad han upplever den natten gör att han för alltid lämnar sitt yrke.

Den novell som Lovecraft själv höll högst var "Färg bortom tid och rum", och den är verkligen bra. Den handlar om en lantmätare som under sina undersökande vandringar i ett område som skall läggas under vatten vid ett dammbygge stöter på en större askgrå yta ute i skogen, och hur han fascineras av detta område, och trots lokalbefolkningens ovilja att tala om vad som hänt där lyckas lirka ut besked ur en äldre man.

Intressant och direkt mardrömslik är också "Jägaren i mörkret" om en man som från sitt fönster i staden har utsikt över en fjärran kulle och byn där med en till synes övergiven kyrka. Mannen graviteras mot denna kyrka och dras in i de mörka och fördolda ting som döljer sig inom dess väggar.

* * *

Det har sagts att Lovecraft bör läsas i original. Men översättningarna i Skräcknoveller, i de flesta fallen utförda av Sam J. Lundwall (f. 1941), äger en sådan naturlig rytm och har så passande ordval att berättelserna känns helt okonstlade att ta del av på svenska. Översättningarna funkar, helt enkelt; de funkar mycket väl.

I Skräcknoveller ryms, förutom Lovecrafts texter, även tillkomsthistoriska anmärkningar av Martin Andersson och en bibliografi över Lovecrafttexter som utgivits på svenska.

För den som är nyfiken på H. P. Lovecrafts skräckproduktion rekommenderas starkt Skräcknoveller som ingångsport: urvalet är omfattande och brett. Så vitt jag kan bedöma har samlingen lyckats fånga upp de flesta av de mer kända historierna, men även sådana som kanske inte är lika bekanta.
– – –
Skräcknoveller, H. P. Lovecraft. Övers. Sam J. Lundwall, m.fl. Vertigo förlag 2011, e-bok 2014. ISBN: 978-91-8656-755-2.

Bokrecension: Ensam på Mars | Andy Weir

Ensam på Mars (eng. The Martian) är skriven av Andy Weir (f. 1972). Svensk översättning är gjord av John-Henri Holmberg. Den ursprungliga utgåvan gav Weir ut på eget förlag 2011, varefter ett förlag köpte rättigheterna och gav ut boken på nytt 2014. I Sverige gavs Ensam på Mars ut av Bookmark 2015.

* * *

Ensam på Mars utspelar sig i en snar framtid. Människan har besökt Mars tidigare, och astronauten och botanikern Mark Watney är medlem av den tredje expeditionen dit. Expeditionen får emellertid avbrytas i förtid på grund av en sandstorm. När basen evakueras träffas Watney av metallskrot och försvinner. Den övriga besättningen tror att han avlidit och lämnar planeten.

Men Watney dog inte. Snart märker man på foton från Nasas satelliter att Watney lever. Och läsaren får följa utvecklingen dels i form av Watneys logganteckningar, och dels i olika former av prosastycken, som till exempel berättar om vad som händer hemma på jorden.

* * *

Ensam på Mars innehåller en mängd tekniklingo som åtminstone för mig är nästan omöjligt att hänga med i. Vad jag förstår har Weir strävat efter att vara så korrekt som möjligt i alla sina beskrivningar; hur som helst skänker terminologin onekligen realism åt berättelsen.

Och maskinerna är livsnödvändiga för Watney, som förutom botaniker är ingenjör och därför har gott handlag med dylika ting. För att ens ha en chans att överleva en längre tid på en främmande och fientlig planet tvingas han till mer eller mindre vågade experimentella lösningar.

Lyckade uppfinningar blandas med diverse nederlag och katastrofer. Det gör romanen spännande.

Men mest intressant är ändå själva scenariot, som skänker oss en slags Robinson Kruse på en främmande himlakropp, en Robinson Kruse för det 21:a århundradet. Ensamheten är hemsökande men Watney lyckas på något vis skapa sig en slags tillvaro i expeditionens övergivna habitat, med expeditionens övergivna fordon, övergivna instrument, datorer, personliga tillhörigheter och omgiven av planetens outtömliga förråd av sand, sand, sand.

Det som skildras är den mänskliga livsviljans kraftfulla manifestering i form av att våga hoppas, och våga sträva efter mål — fastän de synes smärtsamt avlägsna — om de blott kan hjälpa till att bevara livet.

* * *

Jag ska inte avslöja hur det går för Watney. Därför kan jag inte heller gå in i detalj på vad han tar sig för och vad han råkar ut för som strandsatt på en öde planet. Men ett hisnande äventyr är det fråga om, ständiga livsfaror tränger sig på, och en övergripande kapplöpning mot tiden är hela tiden närvarande.

Romanen är välskriven. Åtminstone i den svenska översättning av John-Henri Holmberg som jag läst, äger prosan en påtaglig realistisk stämning.  Watney framstår som en äkta person, och då som en ganska humoristisk figur, som sitt stora kunnande som expeditionens botaniker och ingenjör till trots är helt jordnära, nästan lite charmigt barnslig.

* * *

Ensam på Mars kommer som film i höst. Det ska bli intressant att se vad filmmakarna gjort av berättelsen. Jag hoppas att de bevarar Watneys genuinitet, men också den lite kusliga känslan av den röda planetens ödslighet.

Och så får vi se hur bokens generalfråga ställs — nämligen hur stora offer är det värt att göra för att rädda en enskild människas liv?
— — —
Ensam på Mars (eng. The Martian), Andy Weir. Bookmark 2015. ISBN: 978-91-87441-11-0.

Bokrecension: Vampyrernas historia | Katarina Harrison Lindbergh

Vampyrernas historia är skriven av författaren Katarina Harrison Lindbergh (f. 1976).

* * *

Vi lever i en vampyrvurmande tid. På teve går serier som True Blood och på bio Twilightsagan. I litteraturen är vampyrerna inte ovanliga och inte heller i populärkulturen generellt. Det finns rentav människor som lever som vampyrer — vare sig de nu dricker blod eller livsenergi.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en kulturhistorisk exposé över det fenomen som vampyren är. Vi får i Vampyernas historia får vi lära oss om vampyrernas historiska föregångare i mesopotamiska traditioner, över den egentliga vampyrens födelse under 1700- och 1800-talet med sin otvetydiga höjdpunkt i Bram Stokers roman Dracula, och vidare till våra dagars skimrande och nästan mänskliga huggtandsförsedda varelser.

Boken är uppdelad i tre avdelningar. Den första följer vampyrernas genealogi från de äldsta vampyrliknande figurerna i folktro och mytologi och framåt. Den andra delen fokuserar på vampyren i litteratur, teater och film. Den tredje delen handlar om verklighetens vampyrer och människor som fått vampyrrykte.

Särskilt intressant blir Vampyrernas historia när den avslöjar moderna myter om blodsugarna. Så är till exempel detta med att vampyrer skyr silver något som tillkommer under 1800-talet, när den moderna, egentliga vampyren skapas.

Och Vlad Dracula, vojvoden över Valakien, ansågs aldrig vara något slags övernaturligt, blodsugande väsen i sin samtid — endast namnet lånade Bram Stoker från honom, inte en uppsättning legender eller sägner knutna vid namnet.

Dessutom fördjupas kunskaperna om vampyrlitteraturen rejält genom de analyser av viktiga romaner och noveller på temat som Harrison Lindbergh bjuder på.

Särskilt bör också de personhistoriska porträtten av Gilles de Rais, Erzsébet Báthory och Vlad Dracula lyftas fram: Harrison Lindbergh nyanserar betydligt bilden av dessa förvisso inte särskilt angenäma historiska personer. I synnerhet de två förstnämnda bör nog kunna kallas monster även för sin egen tid, men då i mänsklig mening; vampyrer var de definitivt inte.

* * *

Min främsta invändning mot framställningen är att Harrison Lindbergh använder begreppet "vampyr" en aning anakronistiskt; åtminstone får jag intryck av det. Hon menar att det går en röd tråd från de urgamla gengångartraditionerna till dagens vampyrföreställningar. Jag är inte övertygad om att den tråden är så påtaglig som Harrison Lindbergh menar.

Jag anar nämligen en benägenhet hos författaren att kalla väl mycket "vampyr" som även före vampyrbegreppets genomslag på 1700-talet äger en viss likhet med dessa varelser. Jag tror att det urvattnar fenomenet "vampyr" att låta definitionen vara alltför bred.

Varelserna som vi kan kalla protovampyrer ägde egna namn. Att alltför oproblematiserat kalla allt som stiger upp ur graven för att skada människor och möjligen äta deras kött eller blod för vampyrer skapar illusionen av att vampyrer alltid funnits som just vampyrer, snarare än att folk i alla tider tänkt sig att de döda återvände som gengångare som ställer till med ofog eller rentav var direkt livsfarliga för människorna.

Jag hade därför gärna sett ett tydligare markerande i boken av att protovampyrerna rimligen endast med lite god vilja var vampyrer i någon meningsfull betydelse av ordet — men att de för all del mycket väl kan ligga till grund till de föreställningar som utvecklades till de blodsugande figurerna så som vi är vana vid att tänka oss dem.

Harrison Lindbergh skriver:

"Från att ha varit en synonym till gengångare har vampyren kommit att uppfattas som en speciell typ av blodsugande, odöd varelse."

Jag skulle vilja hävda att vampyren är just den blodsugande och odöda varelsen; att det som var dessförinnan som förvisso påminner om vampyrer, ännu ej blivit vad det kom att bli.

Men till sist är det givetvis en definitionsfråga – nämligen vad man är beredd att låta inkluderas i ordet "vampyr".

* * *

Vampyrerna, visar Harrison Lindbergh, har genomgått en evolution. Även om man bara fokuserar på de senaste trehundra åren visar det sig tydligt.

Vampyrerna har gått från att ha varit helt onda rovdjur, så som t.ex. Dracula är i Stokers roman, till förmänskligade varelser med känslor, ömhet, skönhet. Harrison Lindbergh visar vidare hur denna dandyfierade form av vampyrer modellerats på ingen mindre än diktaren Lord Byron. Vampyren har förvandlats från en demonisk varelse till en aristokratisk övermänniska.

"Under 1800-talet tog vampyren steget från att vara ett ocharmigt, illaluktande och dödsbringande lik till att bli en förfinad, välklädd individ att väva romantiska drömmar kring."

Litteraturen har skapat den moderna vampyren.

Steg för steg har våra uppfattningar av vampyren formats av en mängd böcker med vampyrtema, och därtill av teateruppställningar och i dag inte minst av filmen. Vampyren har förändrats under sin existenstid, vare sig man nu räknar den fyratusen år tillbaka i tiden eller trehundra år. Den har en självklar plats i vår föreställningsvärld.

Och vi vet i allmänhet vad den är, när vi möter den.

* * *

Vampyrernas historia är välskriven och lättläst. Exemplen som förekommer är väl valda. Det källkritiska perspektivet är uttalat och bidrar till att man känner förtroende för de slutsatser som Harrison Lindbergh drar. Var och en som vill fördjupa sina kunskaper om dessa varelser bör definitivt läsa en bok som borde bli ett svenskt standardverk i ämnet.
– – –
Vampyrernas historia, Katarina Harrison Lindbergh. Nordstedts 2011. ISBN: 978-91-1-303339-6.

Sommarläsning!

Sommaren är här! Och med sommaren möjligheten att kanske ägna sig mer åt litteraturen än eljest. Jag drog till Twitter och frågade några olika personer vad det blir för sommarläsning för deras del.

Biskop Åke Bonnier läser Göran Agrells och Peter Strömmers I Luthers fotspår: en resebiografi samt en biografi om den nästan legendariske ärkebiskopen Nathan Söderblom.

Staffan Gunnarsson, vice president i European Humanist Federation, slår in på det filosofiska spåret och studerar Maurizio Ferraris Manifest för en ny realism.

Den produktive författaren och journalisten Niclas Sennerteg å sin sida fördjupar sig i historia; han nämner The Civil War av Bruce Catton, Astrid Lindgrens krigsdagböcker och Alice Petréns Made in France.

Författaren, journalisten och kolumnisten samt tidigare krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt ägnar också sommaren åt litteratur, emellertid som skriftställare, enär hon arbetar på Estrid, en bok i Sagan om Valhalla-serien.

Och jag, för min del, har tänkt mig att läsa Fänrik Ståls sägner av Runeberg och Dick Harrisons bok om Karl Knutsson Bonde.

Trevlig litterär sommar!

Bokrecension: Tidningsuppsatser | Gustaf Fröding

Tidningsuppsatser volym 1-4 innehåller krönikor och texter författade av Gustaf Fröding (1860-1911) under företrädesvis 1880- och 1890-talet. Albert Bonniers har låtit digitalisera texterna och sammanställt dem i en och samma e-bok; det är den jag har läst. Ursprungligen gavs samlingen ut 1922.

Samlingen är inte komplett, men i avdelningar som följer på varje del av boken listas även de i volymerna ej medtagna krönikor, samt texter som sannolikt skrivits av Fröding, ibland kommenterade. Dessvärre uppges – åtminstone inte i den digitaliserade versionen – ej vem som kommenterar, men det bör röra sig om Ruben G:son Berg (1876-1948), som var utgivare av Frödings samlade texter, ur vilka Tidningsuppsatser synes vara hämtade.

Tidningsuppsatser volym 1-4 fungerar utmärkt som fortsättning till Prosa volym 1 och 2. I något fall överlappar de två samlingarna dessutom varandra.

* * *

Under pseudonymer som A.K. och Hans Sax likväl som under sitt eget namn skrev Gustaf Fröding en mängd texter, främst kåserande krönikor, för i synnerhet Karlstad-Posten.

Krönikornas ämnen är av mycket olika slag, men återkommande är politiska stridsfrågor, livet i småstaden, recensioner av då nyligen utkomna böcker eller teateruppställningar och olika typer av beskrivningar av vistelser på främmande orter som författaren antingen hittat på eller faktiskt besökt.

Få ämnen är heliga, och inte minst kyrkan och storsvenska pretentioner drabbas mer än en gång av Frödings godmodigt svidande penna.

* * *

Ironi är en svår konst, inte minst i skriven form. Det är emellertid en konst som Gustaf Fröding behärskar till mästerskap. Han är den borne ironikern.

I text efter text låter han en fin, nästan öm, ironi genomsyra tonen i de krönikor som han skriver. Det må röra ett prästmöte, en galafest eller någon politisk het potatis som rösträttsfrågan eller frågan om huruvida Försvaret bör skaffa en pansarbåt: ironi, ironi, ironi, som blåser in en distans mellan författaren och ämnet, som sätter ämnet i rätt proportioner, som gör diverse allvarliga företrädare för än det ena och än det andra milt förvridna i en skrattspegel.

Det är mycket effektivt, och gör texterna särskilt njutbara för läsaren att ta del av, när vi nu inte längre retar upp oss nämnvärt över själva ämnena i sig, som att Norge lämnade personalunionen eller spannmålstullar.

Det är sällan man gapskrattar åt Frödings texter, åtminstone numera. Men de är för det mesta småtrevligt och smålustigt humoristiska med kvicka infall, associationer och ordlekar.

Den politiska tendensen i det Fröding skriver är väl försiktigt reformvänlig och i värderingsfrågor är Fröding tämligen frisinnad; han driver gärna med överklassmanér och konservativa och anakronismer. Det kan ta sig uttryck i så jordnära saker som drift med hur folk irriterar sig på titulering eller - för att nämna något gammaldags då på väg ut - seden att lyfta hatten när man hälsar och på så vis blotta sin glesnande hårkalufs.

"Naturligtvis är hövlighet en rätt god egenskap, men varför den just skall bestå i att visa alla sina bekanta att man är flintskallig, är svårt att begripa."

* * *

Fröding själv hade ju sina demoner att kämpa med, men av deras rumsterande i hans huvud och strupe märks intet i hans krönikor. De är tvärtom livaktiga, spänstiga, fågellätta, med en prosa som flödar lätt och ymnigt utan hinder och fördämningar. Det blir alltså aldrig tungt att läsa Frödings krönikor och de äger i det närmste konsekvent den borne humoristens distans till det som avhandlas.

Undantaget från denna frihet är möjligen några texter mot slutet av samlingen, där Fröding försiktigtvis backar från några av sina för tiden mer radikala uppfattningar om könsliv och nakenhet.

* * *

Gustaf Frödings uppsatser bjuder på kulturhistoriskt intressanta inblickar i livet under 1800-talets sista decennier, inblickar skänkta av en skarpsynt iakttagare. Därigenom blir texterna inte bara underhållande i allmänhet att läsa nu, på grund av deras kvickhet, utan också historiskt intressanta, när de för oss uppdagar vad man då diskuterade i tidningarna, hur man diskuterade i tidningarna, och vidare något om hur livet måste ha tett sig för en fri själ under en tid av förhållandevis strikta sociala restriktioner.

Dessvärre dras den digitala versionen av Tidningsuppsatser med en besvärande mängd korrekturfel, som månne har sin orsak i att ursprungsböckerna transkriberats maskinellt. En genomläsning extra hade kunnat åtgärda dessa små väghinder för läsningen.

– – –

Tidningsuppsatser volym 1-4, Gustav Fröding. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-014484-5. 

Bokrecension: Ett träd med vida grenar | Ola Wikander

Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia är skriven av språk- och religionsvetaren Ola Wikander (f. 1981). Boken utgavs första gången 2008. Jag har läst den i eboksversion från 2014.

* * *

Så här är det: jag är gammal gymnasiehumanist och har pysslat en del med grammatik genom åren. Detta till trots är mig Ett träd med vida grenar ingen lätt läsning, åtminstone inte vad gäller djupdykningarna i de indoeuropeiska språken och dess föregångare och upphov — det protoindoeuropeiska språket.

Men jag räddas av mitt språkintresse och det omöjliga i att inte smittas av Wikanders entusiasm och till synes encyklopediska kunskaper när det gäller verbböjningar, suffix och etymologi över hela den indoeuropeiska språkkartan.

Ett träd med vida grenar är dock enligt Wikander själv inte ens en introduktion till ämnet; han skummar bara på ytan, ger en överblick, en exposé.

Men det är nog för att läsaren ska få en hygglig uppfattning av vad en komparativ språkhistoriker sysslar med och hur man går till väga för att spåra det mystiska ursprunget till majoriteten av Europas alla språk i dag, ett språk som talades för kanske sextusen år sedan, och som man inte har en enda bevarad nedskriven rad av.

Wikander visar hur språk som svenska, tyska, latin, hettitiska och sanskrit är släkt med varandra. Det är inte ett sammanträffande att svenskans "tre" heter "þreis" på gotiska, "trēs" på latin och "trayas" på sanskrit. De har en gemensam språklig förfader i protoindoeuropeiskans *treyes.

Men också ord som i förstone inte visar några remarkabla likheter för ett otränat öga och öra dissekerar och analyserar Wikander, och för läsaren enligt språkvetenskapliga regler steg för steg bakåt i tiden, tills man hamnar vid en gemensam punkt, ungefär som en skicklig evolutionsbiolog kan påvisa hur råttan trots allt har ett gemensamt förflutet med hästen — bara man når den gemensamma grunden.

I de indoeuropeiska språkens fall är det protoindoeuropeiskan, som forskare under något sekel nu allt mer nalkats. Trots att det alltså inte finns något nedskrivet bevarat av detta urspråk måste det ha funnits: med numera snarast matematisk logik går det att nå det, ord för ord, stavelse för stavelse, fonem för fonem. För språk förändras inte hur som helst: språk förändras enligt vissa mönster, som språkforskarna förstår allt mer av.

* * *

Men mitt personliga intresse lutar mer åt historia än åt språk, och därför är det för mig särskilt intressant att läsa om vilka dessa indoeuropéer möjligen kan ha varit. Wikander visar hur många teorier om detta funnits och finns, men skiljer också ut vad som förefaller mest sannolikt. Wikander skriver:

"De metoder som står vetenskapen till buds är i grunden två: dels kan man utgå från de med säkerhet rekonstruerade protoindoeuropeiska orden och utifrån dessa sluta sig till vilka geografiska, zoologiska, botaniska och liknande fenomen som protoindoeuropéerna måsta ha haft i sitt närområde eftersom de hade ord för dem, dels kan man försöka ta hjälp av arkeologin för att relatera det vi vet om protoindoeuropéernas kultur till faktiska arkeologiska lämningar."

Vi finner då att de första indoeuropéerna, som talade det som långt senare kom att bli jiddisch, engelska, latin, sanskrit, kurdiska, gaeliska och många fler språk, verkar ha varit ett halvnomadiskt folk som rörde sig på en kanske inte alldeles stor geografisk yta för omkring sextusen år sedan. Kanhända inte större än den skandinaviska halvön till ytan, kanske mindre.

Geografiskt förefaller det vara omstritt var de höll till, men Wikander menar att det är mest sannolikt att det rörde sig om de sydryska eller ukrainska stäpperna.

På språkliga grunder kan man anta att hästen spelade en stor roll för dem, vagnar hade de, och hundar kände de väl till – men möjligen inte katter. Snö var inte okänt. Metallurgi fanns, men var i sin linda. Koppar kände man till. De kan ha varit styrda av någon form av hövding eller kung. Förmodligen var de halvnomadiska och ägnade sig åt både jordbruk och boskapsskötsel.

Det är också sannolikt att de som talade protoindoeuropeiska var polyteister. Ett namn på en gudom, berättar Wikander, verkar kunna rekonstrueras – nämligen *Dyēus ph₂tēr som ska betyda ungefär "Fader Himmel". Det är inte svårt att se hur detta namn återfinns hos romarna som Iuppiter, det vill säga Jupiter. Därmed inte sagt att de två gudomarna var mer än språkligt befryndade.

Intressant nog har också "asar", som i asagudar, sin språkliga motsvarighet i protoindoeuropeiskan, visar Wikander - nämligen i ordet *ansuz, med sannolikt ungefärlig betydelse "mäktig varelse".

Wikander sammanfattar om urindoeuropéerna att de

"...antagligen var en ganska typisk halvnomadisk kultur från kalkolitikum eller tidig bronsålder, om än med ovanligt stor tillgång till hästar."

Wikander är noga med att påpeka att indoeuropéerna inte nödvändigtvis var våra biologiska förfäder. Att de talade en språk som senare utvecklades till vårt säger ingenting om genetiskt släktskap, ej heller säger det något om huruvida vi ärvt något av deras kultur, hur populära sådana föreställningar än varit en gång i tiden.

Det är minst sagt förlegat att använda indoeuropéerna som någon slags rasideologiska slagträn.

* * *

Ett träd med vida grenar är ingen fjäderlätt läsning; boken kräver intresse. Tack och lov är Wikander inte bara en språklig begåvning utan även en stilistisk dito.

Det blir snart uppenbart vilket komplext arbetsfält som indoeuropeistiken är: det räcker långtifrån att lägga märke till att två ord är lika varandra för att utropa ett Heureka! och mena sig ha funnit ett samband.

Tvärtom har språkforskarna under långliga tider utforskat och funnit ett intrikat system språkförändringsregler som kan användas för att analysera huruvida sådana samband verkligen existerar.

Men när jag läst klart hissnar tanken: ord vi använder varje dag, tusentals ord som vi nyttjar varje vecka, har sitt ursprung gemensamt med språk oss så främmande som hettitiskan... Det är levande historia, det.
– – –
Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia, Ola Wikander. Norstedts 2014. Eboksproduktion Publit 2014. ISBN: 978-91-1-3067119-3.

Varför veta mer?

Någon frågade varför jag bryr mig om Esaias Tegnér. Och någon annan frågade vem som bryr sig om nordisk hedendom.

Hur vassa sådana yttranden än kan upplevas när de riktas till någon som brinner för ämnena, så äger de emellertid en viss vikt. Och frågan kan rimligen göras vidare: varför bry sig om någonting annat än att andas och äta över huvud taget?

Nå, jag tror att det är relevant att låta livet innehålla mer än att andas och äta. Åtminstone enligt min erfarenhet ger ökat vetande också en större upplevelse av livet. För varje ny insikt, varje nytt samband man förstår, så blir livet en aning djupare. Och man får lite fler referenspunkter att orientera sig utifrån, när man nu under en kort tid vandrar i det kaos som tillvaron är. Draperier dras ifrån, och där man tidigare intet såg, ser man nu fräscha utsikter, rika vyer.

– Åh, det går naturligtvis att leva sitt liv och endast stirra ner på varje steg som fötterna tar, nöjd med att andas och äta och hålla sig vid liv. Men nog kan vi låta livet vara mer än att hålla sig vid liv, nog kan vi tillåta oss både när- och fjärrsyn?

Så varför bry sig om Esaias Tegnér? För att hans ord berör, kanske? För att hans verksamhet påverkat den svenska litteraturen och därmed det svenska samhället? För att hans liv reflekterar hur ett liv kunde levas före oss?

Och varför bry sig om nordisk hedendom? För att de idéer som tänktes långt innan både vi och våra föräldrar och deras föräldrar föddes förmår inspirera våra tankar än i dag? För att hedendomens texter uppvisar en fräschör som sedan kvävdes under en annan ideologis hegemoni under tusen år? För att vi förstår lite mer genom att förstå hedendomen, än vad vi eljest hade gjort?

I dag har vi dessutom aldrig förut skådade möjligheter att skaffa oss kunskaper; aldrig har så mycket kunskap varit tillgänglig i sådan grad som nu; att försitta möjligheten att fördjupa sig synes mig vara att slå sig ner i en koja, när man utan större möda hade kunna bo i ett hus.

Jag tror på kunskapens värde. Jag tror att livet blir innehållsrikare ju mer kunskap vi samlat på oss. Och jag tror att belöningen för att jaga allt större kunskaper är ett långt och mångt mycket rikare liv än vad som varit möjligt kunskapen förutan.

Så varför veta mer? Jo, för att alternativet är att veta mindre, inse mindre, vara mindre.

Bokrecension: Esaias Tegnér | Fredrik Böök

Esaias Tegnér

Esaias Tegnér: En biografi är skriven av den på sin tid oöverskattbart inflytelserike litteraturhistorikern och akademiledamoten Fredrik Böök (1883-1961). Biografin är en förkortad version, utgiven postumt 1963, av Bööks tidigare utgivna biografier.

* * *

Esaias Tegnérs hjärta slutade slå halv tolv på natten den 2 november 1846 i Växjös pampiga biskopsgård Östrabo. Han var då 63 år gammal och hade genomlevt ett liv av både inre och yttre spänningar.

Han var ledamot av Svenska Akademien, professor, biskop i Växjö, riksdagsman och framförallt berömd poet. Han hade fått lovord av Goethe, lärt känna de flesta av tidens litterära celebriteter i Sverige och skrivit texter av oöverträffad skönhet.

Och han hade genomgått stora ideologiska förändringar. Ynglingen som sjungit Napoleons lov, upplysningens lov och liberalismens lov hade blivit monarkist och konservativ. Men hans kristendom var konsekvent kättersk i förhållande till Svenska kyrkans lära, och den Jesus som dog på korset var för honom, av biografin att döma, mer främmande än antikens Apollon.

Så var också Tegnér en antikälskare. I femtonårsåldern läste prästsonen från Värmland igenom Iliaden tre gånger och Odysséen två gånger. Det var nog inte tänkt från början att Esaias skulle gå den lärda banan: hans anlag gick dock inte att förneka, och hans kom att studera i Lund, där han vann lov och pris.

Kanhända hade han förblivit akademiker och skald, om inte knappa ekonomiska resurser fick honom att låta sig prästvigas och sedermera låta sig uppsättas som förslag till biskop, ett förslag som han också vann. Men skulder fick han dras med livet igenom.

* * *

Fredrik Böök, med sitt eleganta men en aning omständliga språk, utmålar Tegnér som en sympatisk personlighet. Han synes ha varit populär, vänlig och inte minst kvick i konversationer. När man träffade honom verkar han varit glad och lätt att ha med att göra, prestigelös, ehuru han gärna umgicks i de uppburna kretsarna – nog icke så lite för att han där fann beläst folk.

Likväl går genom Tegnérs liv ett kolsvart mörker. Svartalfer finns i hans huvud, som han någon gång skriver om. Depression tyngde honom. Och aldrig har väl melankolin han levde med fått starkare poetiskt uttryck än i hans dikt Mjältsjukan (1828), där några rader lyder:

Det går en liklukt genom mänskolivet
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa."

Obalansen i hans inre bryter ut i sinnessjukdom 1841, möjligen efter slaganfall eller hjärnblödning, och Tegnér tas till hospital i då danska Schleswig, där han långsamt återhämtar sig, även om han därefter endast sällan når den lyriska vitalitet han tidigare haft, av Böök att döma.

* * *

Tegnérs religiositet kunde vara ett lämpligt ämne för en avhandling. Som biskop utmärktes hans gärning inte minst av en vurm för att öka prästernas bildning, och för kyrkbyggande. Men kristen dogmatik är Tegnér knappast förtjust i, även om han är mycket väl bekant med den; särskilt som biskop studerar han ivrigt teologi. 

Men för Tegnér själv verkar den kristna religionen koka ner till en slags allmänfromhet, där evangeliernas etik är det beståndande, snarare än sånt som hjärtats tro, försoningsdöd och annat. 

Han kan inte se att dogmatiken är förenlig med bibeln, och Paulus brev kallar han ett "kaos". Men med påtaglig tolerans fördrar han stiftets pietism och väckelsepredikanter. 

I en dikt långt innan Tegnér blir biskop heter det:

"O, vad gör det hur vi kalla
denne far, som ingen ser?
För vad dyrkad bild vi falla,
solen eller korset ner?"

Böök menar, att det till och med för den teologiska sakkunskapen är svårt att ringa in Tegnérs uppfattningar i religiösa ting. 

Tegnér godtog den historisk-kritiska nya synen på Bibeln, som avtog skriften en air av gudomlighet och satte den under en filologisk lupp. Han verkar inte mena att Kristi död på korset öppnade vägen till himmelen, utan att tvärtom hans liv och lära leder till den bättring som Gud "belönar med evig salighet". 

Det är uppenbarligen en föga luthersk uppfattning, men, som Böök skriver, var "skepticism i dogmatiken [...] obotlig hos Tegnér." Tvärsäkerhet i spekulativa ting "bragte honom i harnesk", skriver han vidare. Böök fortsätter:

"Han gav varken det vetenskapliga sanningskravet eller den fromma tron till pris; han undvek de dogmatiska stridsfrågorna och höll sig till det praktiska och det poetiska i kristendomen."

Kanhända är det ändå så, att Tegnér livet igenom balanserade mellan sina sympatier för och sin kärlek till det antika, för Rom och Grekland, med vindarna från Jerusalem. Kanhända slog det aldrig över på någondera sida: han stod blott där och balanserade. Böök skriver:

"Den gud han tillbedjer bär lyra på sin arm liksom Apollo och svärd vid bälte som Frithiof."

* * *

Tegnér gifte sig med sin ungdomskärlek Anna Myhrman. 

Det hindrade emellertid inte att han under sitt liv hade otaliga svärmerier för andra kvinnor, av vilka friherrinnan Martina von Schwerin väl torde vara en av dem som upptagit mest tid. Tegnér ville måhända mer, men relationen utvecklas i platonsk riktning, och de två underhåller en brevväxling, där Tegnér nog uppskattar von Schwerins andliga högresthet och von Schwerin uppskattar Tegnérs poetiska genialitet. 

Biografin talar föga om hur hustrun Anna förhöll sig till makens många förälskelser, av vilka kanske ingen realiserades i köttet.

Äktenskapet verkade emellertid inte ha varit särdeles olyckligt, av Böök att döma. Fyra barn fick makarna tillsammans, två döttrar och två söner. Inte minst verkar dottern Disa ha varit något av Tegnérs ögonsten; de två utvecklade även ett besynnerligt språk tillsammans, som det ges exempel på i biografin.

* * *

Böök citerar utförligt Tegnérs dikter. 

Jag slås vid läsningen av dessa rader av hur enkla och okonstlade de är. Språket är rakt, orden aldrig omkastade, förståelsen omedelbar. Det är nåt rent över poesin, något obesudlat. 

Tegnér diktar inte fram ett dunkel, han diktar fram idel solsken. Och däri ligger, åtminstone som jag ser det, något av hans genialitet: att han förmådde uttrycka vad han ville ha sagt utan omvägar, att han skriver vers lika obekymrat som andra talar talspråk. Det är mästerskap, det. 

Som Tegnérs magnus opus framför alla andra står rimligen Frithiofs saga. 

I denna diktsvit hämtar Tegnér miljö och material från fornnordisk tid. Ja, själva berättelsen är en omarbetad version av en isländsk fornaldarsaga, Fritjof den djärves saga, från 1300-talet. Tegnér, som var med i götiska förbundet, hade argumenterat där för att det gamla inte kunde återuppstå, men i Frithiofs saga använder han sig av det gamla materialet för att skapa en berättelse om hjältemod och försoning. Även om det inte kan förnekas att en smak av kristendom blandat sig i berättelsen.

* * *

Tegnér har länge vilat i sin grav på Växjö kyrkogård. Men hans ord lever fortfarande, hans dikter och inte minst hans brev. Böök skriver träffande: 

"Brevformen var för Tegnér en litterär genre, som han odlade fullt medvetet."

Tegnérs kvickhet är uppenbar när man läser hans brev, liksom hans fina ironi och elegans i uttryckssätten. Tegnér var helt enkelt en språkvirtuos. Språket var hans apollon- eller davidsharpa.

* * *

Fredrik Böök skriver Esaias Tegnér: En biografi som en tämligen hagiografisk översikt rörande Tegnérs liv. Det geniala i Tegnérs språk och poesi betonas om och om igen. Icke utan rättvisa, säkert. 

Men kanske hade framställningen haft något mindre panegyrisk slagsida, om lovorden icke slösats med i samma grad som nu är fallet. Man vill som läsare säga: jo, vi har förstått att Tegnér var enastående.

En särskild styrka i biografin är belysningen av Tegnérs relationer till olika litterära gestalter i samtiden, och inte minst intagande är skildringen av Tegnérs värv som riksdagsman — något som annars väl lätt hamnat i skymundan. Och givetvis är det en styrka att Böök så frikostigt väljer ut ljungande citat ur Tegnérs produktion, som får åtminstone mig att vilja läsa mer av skalden som förmådde att med enkla ord uttrycka så stora ting.
— — —
Esaias Tegnér: En biografi, Fredrik Böök. Bonniers 1963. 341 sidor.