* * *
Så här är det: jag är gammal gymnasiehumanist och har pysslat en del med grammatik genom åren. Detta till trots är mig Ett träd med vida grenar ingen lätt läsning, åtminstone inte vad gäller djupdykningarna i de indoeuropeiska språken och dess föregångare och upphov — det protoindoeuropeiska språket.
Men jag räddas av mitt språkintresse och det omöjliga i att inte smittas av Wikanders entusiasm och till synes encyklopediska kunskaper när det gäller verbböjningar, suffix och etymologi över hela den indoeuropeiska språkkartan.
Ett träd med vida grenar är dock enligt Wikander själv inte ens en introduktion till ämnet; han skummar bara på ytan, ger en överblick, en exposé.
Men det är nog för att läsaren ska få en hygglig uppfattning av vad en komparativ språkhistoriker sysslar med och hur man går till väga för att spåra det mystiska ursprunget till majoriteten av Europas alla språk i dag, ett språk som talades för kanske sextusen år sedan, och som man inte har en enda bevarad nedskriven rad av.
Wikander visar hur språk som svenska, tyska, latin, hettitiska och sanskrit är släkt med varandra. Det är inte ett sammanträffande att svenskans "tre" heter "þreis" på gotiska, "trēs" på latin och "trayas" på sanskrit. De har en gemensam språklig förfader i protoindoeuropeiskans *treyes.
Men också ord som i förstone inte visar några remarkabla likheter för ett otränat öga och öra dissekerar och analyserar Wikander, och för läsaren enligt språkvetenskapliga regler steg för steg bakåt i tiden, tills man hamnar vid en gemensam punkt, ungefär som en skicklig evolutionsbiolog kan påvisa hur råttan trots allt har ett gemensamt förflutet med hästen — bara man når den gemensamma grunden.
I de indoeuropeiska språkens fall är det protoindoeuropeiskan, som forskare under något sekel nu allt mer nalkats. Trots att det alltså inte finns något nedskrivet bevarat av detta urspråk måste det ha funnits: med numera snarast matematisk logik går det att nå det, ord för ord, stavelse för stavelse, fonem för fonem. För språk förändras inte hur som helst: språk förändras enligt vissa mönster, som språkforskarna förstår allt mer av.
* * *
Men mitt personliga intresse lutar mer åt historia än åt språk, och därför är det för mig särskilt intressant att läsa om vilka dessa indoeuropéer möjligen kan ha varit. Wikander visar hur många teorier om detta funnits och finns, men skiljer också ut vad som förefaller mest sannolikt. Wikander skriver:
"De metoder som står vetenskapen till buds är i grunden två: dels kan man utgå från de med säkerhet rekonstruerade protoindoeuropeiska orden och utifrån dessa sluta sig till vilka geografiska, zoologiska, botaniska och liknande fenomen som protoindoeuropéerna måsta ha haft i sitt närområde eftersom de hade ord för dem, dels kan man försöka ta hjälp av arkeologin för att relatera det vi vet om protoindoeuropéernas kultur till faktiska arkeologiska lämningar."Vi finner då att de första indoeuropéerna, som talade det som långt senare kom att bli jiddisch, engelska, latin, sanskrit, kurdiska, gaeliska och många fler språk, verkar ha varit ett halvnomadiskt folk som rörde sig på en kanske inte alldeles stor geografisk yta för omkring sextusen år sedan. Kanhända inte större än den skandinaviska halvön till ytan, kanske mindre.
Geografiskt förefaller det vara omstritt var de höll till, men Wikander menar att det är mest sannolikt att det rörde sig om de sydryska eller ukrainska stäpperna.
På språkliga grunder kan man anta att hästen spelade en stor roll för dem, vagnar hade de, och hundar kände de väl till – men möjligen inte katter. Snö var inte okänt. Metallurgi fanns, men var i sin linda. Koppar kände man till. De kan ha varit styrda av någon form av hövding eller kung. Förmodligen var de halvnomadiska och ägnade sig åt både jordbruk och boskapsskötsel.
Det är också sannolikt att de som talade protoindoeuropeiska var polyteister. Ett namn på en gudom, berättar Wikander, verkar kunna rekonstrueras – nämligen *Dyēus ph₂tēr som ska betyda ungefär "Fader Himmel". Det är inte svårt att se hur detta namn återfinns hos romarna som Iuppiter, det vill säga Jupiter. Därmed inte sagt att de två gudomarna var mer än språkligt befryndade.
Intressant nog har också "asar", som i asagudar, sin språkliga motsvarighet i protoindoeuropeiskan, visar Wikander - nämligen i ordet *ansuz, med sannolikt ungefärlig betydelse "mäktig varelse".
Wikander sammanfattar om urindoeuropéerna att de
"...antagligen var en ganska typisk halvnomadisk kultur från kalkolitikum eller tidig bronsålder, om än med ovanligt stor tillgång till hästar."Wikander är noga med att påpeka att indoeuropéerna inte nödvändigtvis var våra biologiska förfäder. Att de talade en språk som senare utvecklades till vårt säger ingenting om genetiskt släktskap, ej heller säger det något om huruvida vi ärvt något av deras kultur, hur populära sådana föreställningar än varit en gång i tiden.
Det är minst sagt förlegat att använda indoeuropéerna som någon slags rasideologiska slagträn.
* * *
Ett träd med vida grenar är ingen fjäderlätt läsning; boken kräver intresse. Tack och lov är Wikander inte bara en språklig begåvning utan även en stilistisk dito.
Det blir snart uppenbart vilket komplext arbetsfält som indoeuropeistiken är: det räcker långtifrån att lägga märke till att två ord är lika varandra för att utropa ett Heureka! och mena sig ha funnit ett samband.
Tvärtom har språkforskarna under långliga tider utforskat och funnit ett intrikat system språkförändringsregler som kan användas för att analysera huruvida sådana samband verkligen existerar.
Men när jag läst klart hissnar tanken: ord vi använder varje dag, tusentals ord som vi nyttjar varje vecka, har sitt ursprung gemensamt med språk oss så främmande som hettitiskan... Det är levande historia, det.
– – –
Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia, Ola Wikander. Norstedts 2014. Eboksproduktion Publit 2014. ISBN: 978-91-1-3067119-3.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar