Läser Gustaf Ottossons Den humanistiske misantropen. I Ottossons bok förekommer gestalten Alexander, som pratar på ett mycket labyrintiskt och formellt sätt. Det fyller en funktion i texten, men det får mig alltså ändå att reflektera över vad jag själv föredrar för typ av uttrycksmetod.
Jag skyr tillkrånglat språk. Förr gjorde jag gärna en grej av att uttrycka mig så akademiskt och formellt som möjligt. En bekant sa att jag pratade som rättstavningsprogrammet i Word, vad nu det kan tänkas betyda. Men påverkad av en handledare på universitetet har jag helt ändrat förhållningssätt. Jag tycker fortfarande mycket om att eftersträva ett exakt och välljudande språk. Men tillkrånglat språk är tabu. Om jag så skriver en vetenskaplig essä eller ett PM på jobbet. Visserligen är det ju fråga om helt olika genrer, men somliga verkar älska att vrida sig i märkliga formuleringar; jag kan få en känsla av att det mer är en fråga om att visa att man kan snarare än att det ska vara lämpligt, klart och tydligt.
Tillspetsat: det finns ingen anledning att skriva "en automobil med kapacitet att framföras i hög velocitet" när man lika gärna kan skriva "en snabb bil". Och det håller nog de flesta med om.
I korthet: jag vill skriva kort, klart och tydligt. Och det är fan inte samma sak som att skriva slarvigt. Tvärtom. Alla som pysslat med textredigering känner nog till svårigheterna med att korta i en text och göra den mer koncis...
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
De där märkliga symbolerna...!
En fin tabell över specialtecken som går att infoga i de flesta ordbehandlingsprogram, genom att trycka ner "alt"-tangenten och skriva in en kod, finns här. Kan ju vara särskilt användbart i bloggandet eller på Facebook och Twitter, när man inte har symbolerna lika lätt tillgängligt som i OpenOffice eller Word eller vad man nu använder. Specialtecken som ç, æ, ¿, ß, » och « är aldrig långt bort...
Thente om snobbism
Jonas Thente skriver, som alltid, träffande om snobbism i inlägget "Den frivola användningen av ett begrepp".
lördag 29 augusti 2009
Bokrecension: Twilight of the Idols and The Anti-Christ
Twilight of the Idols and The Anti-Christ är en engelsk översättning, gjord av Michael Tanner, av Nietzsches båda verk Avgudaskymning (Götzen-Dämmerung) och Antikrist (Der Anti-Christ). Båda böckerna ryms i denna upplaga i en volym.
Avgudaskymning och Antikrist skrevs 1888, i slutskedet av Nietzsches produktiva period, och andas intensitet och svavel. Avgudaskymning hanterar i sammandrag mycket av Nietzsches filosofi, och Antikrist handlar mer uteslutande om kristendomskritik. Båda böckerna är skrivna i Nietzsches karaktäristiska aforism-stil.
Avgudaskymning
Vad är det då för tankar som Nietzsche delger sina läsare i Avgudaskymning?
Det är elitism, det är bejakande, det är underordning och överordning. Det är religionsförakt. Det är handlingskraft och en rakhet i mötet med andra människor. "Formula of my happiness: a Yes, a No, a straight line, a goal..." (sid. 37) Det är också ett förakt mot politiska och andliga program. "I mistrust all systematizers and avoid them. The will to a system is a lack of integrity." (sid. 35). –
Det gäller att inte underordna sig, utan att stå upp för en pragmatisk och självbejakande livshållning, som skapar sig en egen etik, och inte går in under en rådande svag etik, som den hos kristendomen eller dess etiska avkomling socialismen, som vill stödja det svaga, istället för att låta det förgås. Att inte lyda instinkten, en ren och oförfalskad instinkt, räknar Nietzsche som dekadent: "To have to combat one's instincts – that is the formula for décadence: as long as life is ascending, happiness and instinct are one. –" (sid. 44). Och detta är vad Nietzsche håller emot kristendom, socialism, demokrati: att de som institutioner och uttryck för livshållning kväser den fria människan, den starka människan, Övermänniskan, som inte är jämställd med människor som är honom underlägsna, utan får lov att spela med andra regler – sina egna regler. "'Equality for equals, inequality for unequals' – that would be the true voice of justice: and, what follows from it, 'Never make equal what is unequal'." (sid. 113)
I Avgudaskymning går Nietzsche även till attack mot Sokrates, Platon (och Kant), främst för deras uppdelning av världen i en sinnevärld och en perfekt idévärld. Nietzsche lär väl i denna tanke se ett embryo till den kristna teologins uppdelning av tillvaron av ett liv här och nu och Guds perfekta tillvaro och senare den frälsta människans tillvaro i himlen. Nietzsche förespråkar att världen här, sinnevärlden, i själva verket är den enda världen. "The 'apparent' world is the only one: the 'real' world has only been lyingly added..." (sid. 46).
Ytterligare en intressant aspekt som Nietzsche anlägger, är den om viljans ofrihet. Nietzsche förnekar att människan har en fri vilja. Eftersom han inte ser någon annan värld än den som är uppenbar, måste också allt i den vara bundet i orsak-verkan-samband. Ingenting kan alltså ske, utan att en föregående verkan orsakat det. Och eftersom allting är lagbundet i kausalitet kan ingen fri vilja vara möjlig, bara illusionen av en. Och eftersom ingen fri vilja finns, kan det heller inte finnas något individuellt ansvar hos individen. –
Hävdandet av en fri vilja blir, enligt Nietzsche, ett verktyg för den som vill straffa. "Men were thought of as 'free' so that they could become guilty." (sid. 64). Den fria viljan är ju rimligen en förutsättning för att straffa någon för en aktivitet som han gjort. Möjligheten till straffs omintetgörs alltså, där ingen fri vilja finns. –
Antikrist
Antikrist är alltså mer direkt inriktad på kristendomskritik. Och det gör den i kraftigt polemisk ton. Orden som inleder boken, i förordet, är: "This book belongs to the very few. Perhaps none of them are even living yet." (sid. 125). Och så är det nog, boken är inte för alla öron. Föraktet den ger uttryck för har säkert en och annan svårt för. Fortfarande.
Nietzsches huvudinvändning mot kristendomen är att den är en del av resentimentet. Det vill säga, en del av det svagas avund och hat mot det starka. Nietzsche menar att drivkraften i kristendomen är att dra ner och döda det som är starkt i människan, på bekostnad av det som tynger henne, det som handikappar henne. Nietzsche vill ha starka, självständiga människor, fria andar, men kristendomen skapar hjordvarelser, bundna vid ideal och dogmatik.
En sammanfattning av Nietzsche distinktion mellan gott och ont, hans moral i koncentrat, ges i bokens andra aforism:
Kristendomen kväser den fria människan. Den hatar det i den fria människan, som gör den fria människan just fri, och vill försvaga henne: dominera rovdjuret (jmf. sid 144).
Nietzsche kritiserar vidare kristendomens dogmatism, där allt blivit färdigt, där allt ska accepteras och tas emot och där rationalism stängs ute till förmån för den önskade ideologin: kristendomen, vars tankevärld och etik frikopplats från den faktiska världen, så till den grad att de inte längre har med den faktiska världen att göra.
Förvånansvärt nog skriver inte Nietzsche mycket om Jesus själv. Men han menar att de kristna förvanskat hans lära. Inte för att Nietzsche instämmer med den lära som han menar att den historiske Jesus hade, men likväl menar han att den läran förvanskats. Jesus ska ha predikat en sträng form av ickevåld och passivitet, att acceptera vad det onda gör mot en. Korsfästelsen blir det ultimata beviset på den läran, i och med att Jesus då inte strävar mot vad lidande han utsätts för. Dock menar Nietzsche att de tidiga kristna inte kunde acceptera att det tog slut där, att det inte var mer. Utan korsfästelsen måste ha någon större, någon andlig anledning.
Och så kommer återlösningsmotivet in i bilden, som Nietzsche så föraktar som något primitivt: detta att en oskyldig offras för andras synder. Och Nietzsche ser förmodligen många fel i det uttrycket: offret, oskyldig straffas för andras brott, och synd – inget av det hade han godkänt. Synden erkänner han inte som något annat än ett begrepp som beskriver något fiktivt. Offret är det primitiva, i synnerhet att någon som inte utfört ett brott straffas för det.
Med rättfärdigandet av korsfästelsen ur en andlig aspekt kommer så skuld, straff och belöning in i evangelierna, menar Nietzsche. De hade inte, menar han, förekommit tidigare i evanglierna, men behövdes nu som förklaringar, för att göra Jesus till något mer än den religiösa ledaren som predika icke-våld och passivitet... till Guds Son...
Nå, så fortsätter rasandet mot kristendomen sida upp och sida ner; vassa pikar slås in överallt. Perspektiv kastas runt och bibelcitat och bibelreferenser sätts i sammanhang som fungerar som ögonöppnare... För de flesta i dag är kristendomen en marginell företeelse, nåt som blir angeläget mest vid dop, bröllop och begravningar, till äventyrs vid konfirmationer – men för någon som jag, som var kristen och fick kontakt Nietzsches verk, var det omvälvande. Så till den grad att han var en stark bidragande orsak till att jag lämnade religiositeten.
Översättningen, inledningen och noterna av Michael Tanner är utmärkta! I slutet av boken finns även en namnförteckning med biografiska notiser om personer som förekommer i texten. Behändigt.
Om Nietzsche kan man skriva hur mycket som helst. Själv var jag på gång att skriva en magisteruppsats om hans kristendomskritik, men det blev inte av. Inte ännu i alla fall. Så ur de här böckerna går det att hämta mängder av material för att fördjupa sig i Nietzsches tankevärld. Recensionenerna ovan blir bara några snabba motivskisser över vad som framförs i dessa mycket dynamiska böcker.
Avslutningsvis en mening från Antikrists sista aforism, Nietzsches eskalerade kristendomsförakt i få ord:
Avgudaskymning och Antikrist skrevs 1888, i slutskedet av Nietzsches produktiva period, och andas intensitet och svavel. Avgudaskymning hanterar i sammandrag mycket av Nietzsches filosofi, och Antikrist handlar mer uteslutande om kristendomskritik. Båda böckerna är skrivna i Nietzsches karaktäristiska aforism-stil.
Avgudaskymning
Vad är det då för tankar som Nietzsche delger sina läsare i Avgudaskymning?
Det är elitism, det är bejakande, det är underordning och överordning. Det är religionsförakt. Det är handlingskraft och en rakhet i mötet med andra människor. "Formula of my happiness: a Yes, a No, a straight line, a goal..." (sid. 37) Det är också ett förakt mot politiska och andliga program. "I mistrust all systematizers and avoid them. The will to a system is a lack of integrity." (sid. 35). –
Det gäller att inte underordna sig, utan att stå upp för en pragmatisk och självbejakande livshållning, som skapar sig en egen etik, och inte går in under en rådande svag etik, som den hos kristendomen eller dess etiska avkomling socialismen, som vill stödja det svaga, istället för att låta det förgås. Att inte lyda instinkten, en ren och oförfalskad instinkt, räknar Nietzsche som dekadent: "To have to combat one's instincts – that is the formula for décadence: as long as life is ascending, happiness and instinct are one. –" (sid. 44). Och detta är vad Nietzsche håller emot kristendom, socialism, demokrati: att de som institutioner och uttryck för livshållning kväser den fria människan, den starka människan, Övermänniskan, som inte är jämställd med människor som är honom underlägsna, utan får lov att spela med andra regler – sina egna regler. "'Equality for equals, inequality for unequals' – that would be the true voice of justice: and, what follows from it, 'Never make equal what is unequal'." (sid. 113)
I Avgudaskymning går Nietzsche även till attack mot Sokrates, Platon (och Kant), främst för deras uppdelning av världen i en sinnevärld och en perfekt idévärld. Nietzsche lär väl i denna tanke se ett embryo till den kristna teologins uppdelning av tillvaron av ett liv här och nu och Guds perfekta tillvaro och senare den frälsta människans tillvaro i himlen. Nietzsche förespråkar att världen här, sinnevärlden, i själva verket är den enda världen. "The 'apparent' world is the only one: the 'real' world has only been lyingly added..." (sid. 46).
Ytterligare en intressant aspekt som Nietzsche anlägger, är den om viljans ofrihet. Nietzsche förnekar att människan har en fri vilja. Eftersom han inte ser någon annan värld än den som är uppenbar, måste också allt i den vara bundet i orsak-verkan-samband. Ingenting kan alltså ske, utan att en föregående verkan orsakat det. Och eftersom allting är lagbundet i kausalitet kan ingen fri vilja vara möjlig, bara illusionen av en. Och eftersom ingen fri vilja finns, kan det heller inte finnas något individuellt ansvar hos individen. –
Hävdandet av en fri vilja blir, enligt Nietzsche, ett verktyg för den som vill straffa. "Men were thought of as 'free' so that they could become guilty." (sid. 64). Den fria viljan är ju rimligen en förutsättning för att straffa någon för en aktivitet som han gjort. Möjligheten till straffs omintetgörs alltså, där ingen fri vilja finns. –
Antikrist
Antikrist är alltså mer direkt inriktad på kristendomskritik. Och det gör den i kraftigt polemisk ton. Orden som inleder boken, i förordet, är: "This book belongs to the very few. Perhaps none of them are even living yet." (sid. 125). Och så är det nog, boken är inte för alla öron. Föraktet den ger uttryck för har säkert en och annan svårt för. Fortfarande.
Nietzsches huvudinvändning mot kristendomen är att den är en del av resentimentet. Det vill säga, en del av det svagas avund och hat mot det starka. Nietzsche menar att drivkraften i kristendomen är att dra ner och döda det som är starkt i människan, på bekostnad av det som tynger henne, det som handikappar henne. Nietzsche vill ha starka, självständiga människor, fria andar, men kristendomen skapar hjordvarelser, bundna vid ideal och dogmatik.
En sammanfattning av Nietzsche distinktion mellan gott och ont, hans moral i koncentrat, ges i bokens andra aforism:
"What is good? – Allt that heightens the feeling of power, the will to power, power itself in man.Och i samma aforism fortsätter han med vad många skulle kalla iskyla:
What is bad? – All that proceeds from weakness.
What is happiness? – The feeling that power increases – that resistance is overcome."
"The weak and the ill-constituted shall perish: first principle of our philanthropy. And one should help them to do so.Vad det är frågan om, är alltså att odla fram det starka, raka och kraftfulla, och inte låta mänskligheten böjas under svaghet och svaghetsideal. (Även om, som Nietzsche påpekar, de inte kallar sig "svaga", utan "goda"! – sid. 139) Att låta människorna bli individer, och inte tämjda eller av en hjordmentalitet. Som inte föredrar att låta sig tämjas, att kuva det som gör dem starka. Medlidande blir något ont på så vis att det förökar lidandet; lidandet så att säga smittar av sig på den som känner medlidande.
What is more harmful than any vice? – Active sympathy for the ill-constituted and weak – Christianity." (sid. 128)
Kristendomen kväser den fria människan. Den hatar det i den fria människan, som gör den fria människan just fri, och vill försvaga henne: dominera rovdjuret (jmf. sid 144).
"Hatred of mind, of pride, courage, freedom, libertinage of mind is Christian; hatred of the senses, of the joy of the senses, of joy in general is Christian..." (sid. 143)Människan är ett djur. Hon har inte sitt ursprung i något gudomligt och är inte skapelsens krona. Hon är kanske det mest sofistikerade djuret, men likväl ett djur bland andra (jmf. aforism 14).
Nietzsche kritiserar vidare kristendomens dogmatism, där allt blivit färdigt, där allt ska accepteras och tas emot och där rationalism stängs ute till förmån för den önskade ideologin: kristendomen, vars tankevärld och etik frikopplats från den faktiska världen, så till den grad att de inte längre har med den faktiska världen att göra.
Förvånansvärt nog skriver inte Nietzsche mycket om Jesus själv. Men han menar att de kristna förvanskat hans lära. Inte för att Nietzsche instämmer med den lära som han menar att den historiske Jesus hade, men likväl menar han att den läran förvanskats. Jesus ska ha predikat en sträng form av ickevåld och passivitet, att acceptera vad det onda gör mot en. Korsfästelsen blir det ultimata beviset på den läran, i och med att Jesus då inte strävar mot vad lidande han utsätts för. Dock menar Nietzsche att de tidiga kristna inte kunde acceptera att det tog slut där, att det inte var mer. Utan korsfästelsen måste ha någon större, någon andlig anledning.
Och så kommer återlösningsmotivet in i bilden, som Nietzsche så föraktar som något primitivt: detta att en oskyldig offras för andras synder. Och Nietzsche ser förmodligen många fel i det uttrycket: offret, oskyldig straffas för andras brott, och synd – inget av det hade han godkänt. Synden erkänner han inte som något annat än ett begrepp som beskriver något fiktivt. Offret är det primitiva, i synnerhet att någon som inte utfört ett brott straffas för det.
Med rättfärdigandet av korsfästelsen ur en andlig aspekt kommer så skuld, straff och belöning in i evangelierna, menar Nietzsche. De hade inte, menar han, förekommit tidigare i evanglierna, men behövdes nu som förklaringar, för att göra Jesus till något mer än den religiösa ledaren som predika icke-våld och passivitet... till Guds Son...
Nå, så fortsätter rasandet mot kristendomen sida upp och sida ner; vassa pikar slås in överallt. Perspektiv kastas runt och bibelcitat och bibelreferenser sätts i sammanhang som fungerar som ögonöppnare... För de flesta i dag är kristendomen en marginell företeelse, nåt som blir angeläget mest vid dop, bröllop och begravningar, till äventyrs vid konfirmationer – men för någon som jag, som var kristen och fick kontakt Nietzsches verk, var det omvälvande. Så till den grad att han var en stark bidragande orsak till att jag lämnade religiositeten.
Översättningen, inledningen och noterna av Michael Tanner är utmärkta! I slutet av boken finns även en namnförteckning med biografiska notiser om personer som förekommer i texten. Behändigt.
Om Nietzsche kan man skriva hur mycket som helst. Själv var jag på gång att skriva en magisteruppsats om hans kristendomskritik, men det blev inte av. Inte ännu i alla fall. Så ur de här böckerna går det att hämta mängder av material för att fördjupa sig i Nietzsches tankevärld. Recensionenerna ovan blir bara några snabba motivskisser över vad som framförs i dessa mycket dynamiska böcker.
Avslutningsvis en mening från Antikrists sista aforism, Nietzsches eskalerade kristendomsförakt i få ord:
"I call Christianity the one great curse, the one great intrinsic depravity, the one great instinct for revenge for which no expedient is sufficiently poisonous, secret, subterranean, petty – I call it the one immortal blemish of mankind..." (sid. 199)
torsdag 27 augusti 2009
Manifestens tid
Det två manifesten av olika författargrupper som publicerats i Dagens Nyheter är säkert allmänt bekanta.
Grupp ett förordar i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" den narrativa berättelsen och vill inte att den berättartraditionen ska förstöras av stilgrepp, lyrikinslag, eller experimentlusta. De vill skriva "berättelser som blir lästa".
Grupp två skriver ett motmanifest, "Manifest för en olovlig litteratur", som istället hyllar experimentlustan, vill inte anpassa sig efter läsaren, utan de "tror mer om läsaren än så". Grupp två värnar om rätten att skriva såsom det behagar dem.
Eftersom jag vill se litteraturen fri, oanpassad, spretig och mångfacetterad ligger naturligtvis mina sympatier hos grupp två. De må skriva böcker som läses av färre, och kanske rentav förstås av färre (även om det inte är målet), men de är inte bundna. De slår sig fria från förväntningar om hur litteratur ska vara, de vill arbeta fritt. Och det är så det ska vara. – Det ska finnas plats för deckaren likväl som för det smala poetiska häftet. De stora berättelsernas tid är förhoppningsvis inte förbi. Men de ska inte, bör inte, får inte, vara allenarådande.
Grupp ett förordar i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" den narrativa berättelsen och vill inte att den berättartraditionen ska förstöras av stilgrepp, lyrikinslag, eller experimentlusta. De vill skriva "berättelser som blir lästa".
Grupp två skriver ett motmanifest, "Manifest för en olovlig litteratur", som istället hyllar experimentlustan, vill inte anpassa sig efter läsaren, utan de "tror mer om läsaren än så". Grupp två värnar om rätten att skriva såsom det behagar dem.
Eftersom jag vill se litteraturen fri, oanpassad, spretig och mångfacetterad ligger naturligtvis mina sympatier hos grupp två. De må skriva böcker som läses av färre, och kanske rentav förstås av färre (även om det inte är målet), men de är inte bundna. De slår sig fria från förväntningar om hur litteratur ska vara, de vill arbeta fritt. Och det är så det ska vara. – Det ska finnas plats för deckaren likväl som för det smala poetiska häftet. De stora berättelsernas tid är förhoppningsvis inte förbi. Men de ska inte, bör inte, får inte, vara allenarådande.
tisdag 25 augusti 2009
Skrivandet som terapi
För mig fungerar skrivandet som terapi, en slags mental avlastning. Jag tar det jag släpar på inom mig, och portionerar ut det i längre eller kortare stycken på papper. I bläck går det att se det. I bläck går det att konkretisera det, och vid behov kan jag börja att resonera mig fram till lösningar, genom att skriva, skriva, skriva. –
Eftersom jag arbetar med död och sorg, skickades jag i väg på en kurs i krishantering hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (f.d. Räddningsverket). Kursen handlade inte endast om hur vi lämpligen hanterar människor i chock och sorg, utan även hur vi hanterar oss själva. — När de efterlevande påbörjar sitt arbete med att hantera en närståendes död, fortsätter begravningsentreprenören med nästa dödsfall, och sedan nästa, och sedan nästa. Det är svårt att vara helt oberörd kring det som är min profession. — Jag finner god nytta i att använda en teknik som de nämnde på kursen. Att skriva av sig. Det är en teknik jag använt mig av i många år. Det hjälper.
På något sätt, och jag vet inte hur det fungerar, blir det som att man tar det man vill hantera ut ur sig själv, och överlämnar det åt anteckningsboken; det har blivit konkret där, och har funnit en ny plats att finnas på. Fortfarande finns det i mig som har erfarit det, men det finns också delgivet, luftat, beskrivet. Behandlat. Det blir lite som en session i psykoterapi: att prata, prata, prata, för att nå fram till något. Men nu istället: att skriva, skriva, skriva. Utan krav på att behöva visa det för någon annan, utan krav på publicering.
Eftersom jag arbetar med död och sorg, skickades jag i väg på en kurs i krishantering hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (f.d. Räddningsverket). Kursen handlade inte endast om hur vi lämpligen hanterar människor i chock och sorg, utan även hur vi hanterar oss själva. — När de efterlevande påbörjar sitt arbete med att hantera en närståendes död, fortsätter begravningsentreprenören med nästa dödsfall, och sedan nästa, och sedan nästa. Det är svårt att vara helt oberörd kring det som är min profession. — Jag finner god nytta i att använda en teknik som de nämnde på kursen. Att skriva av sig. Det är en teknik jag använt mig av i många år. Det hjälper.
På något sätt, och jag vet inte hur det fungerar, blir det som att man tar det man vill hantera ut ur sig själv, och överlämnar det åt anteckningsboken; det har blivit konkret där, och har funnit en ny plats att finnas på. Fortfarande finns det i mig som har erfarit det, men det finns också delgivet, luftat, beskrivet. Behandlat. Det blir lite som en session i psykoterapi: att prata, prata, prata, för att nå fram till något. Men nu istället: att skriva, skriva, skriva. Utan krav på att behöva visa det för någon annan, utan krav på publicering.
söndag 16 augusti 2009
Absurd censur
På tal om censur – Antigayretorik uppmärksammar vad som förefaller vara den kristna nyhetstjänsten One News Now's form av censur. Eftersom de inte vill använda ordet "gay" (gubevars, det kan ju verka ha en positiv klang) föredrar de ordet "homosexual". För att underlätta utbytandet av ordet "gay" i nyhetstelegram som kommer in, har de tydligen använt någon form av filter, som byter ut det icke önskvärda ordet mot det önskvärda.
Resultatet: när idrottsmannen Tyson Gay förra året gjorde bra ifrån sig i ett hundrameterslopp löd rubriken: "Homosexual eases into 100 final at Olympic trials" och ingressen börjar: "Tyson Homosexual easily won his semifinal for the 100 meters..."
Nå, det kan ju synas putslustigt nog. Men det visar också på vilka fina medel med vilka man kan påverka effekten av en text på läsaren. Kanske kan det påminna oss om vikten av att läsa en text i medvetenhet om författarens eventuella agenda.
Tack till Antigayretorik för informationen!
Resultatet: när idrottsmannen Tyson Gay förra året gjorde bra ifrån sig i ett hundrameterslopp löd rubriken: "Homosexual eases into 100 final at Olympic trials" och ingressen börjar: "Tyson Homosexual easily won his semifinal for the 100 meters..."
Nå, det kan ju synas putslustigt nog. Men det visar också på vilka fina medel med vilka man kan påverka effekten av en text på läsaren. Kanske kan det påminna oss om vikten av att läsa en text i medvetenhet om författarens eventuella agenda.
Tack till Antigayretorik för informationen!
Bokrecension: En historia om läsning
En historia om läsning är skriven av Alberto Manguel.
Jag har ägnat mig åt metaläsning! Manguels bok är en fritt hållen kulturhistorik över läsningen som fenomen. Läsaren får följa med från första tecknen, över bibliofiler med kleptomani, översättarens värv och hur idealet för en boks storlek har ändrats över tiderna. Och vidare, och vidare.
Det är helt omöjligt att inte uppskatta den här boken om man själv andas böcker varje dag. En historik av det här slaget skulle kunna bli knastertorr, så klart, men Manguels bok är allt annat än torr. Han blandar in egna berättelser, som till exempel när han som ung läste högt för den blinde J. L. Borges. Boken är djupt personlig.
Exakt vad läsning är, svävar vi ännu i okunskap om. Men "[m]ärkligt nog fortsätter vi att läsa utan en tillfredsställande definition av vad det är vi håller på med." (sid. 58). Och tur är väl det. Böcker som bevarare och bärare av det tänkta, som krönikor över mänskligheten och vad det innebär av vara mänsklig, som beskrivare av resor både i det inre och i det yttre, som kunskapsbanker och som kunskapsförvandlare: hur skulle man kunna vara utan dem? Hur skulle man kunna vara en ickeläsare? Det är fortfarande ett mysterium för mig.
Själv har jag sidointresse av typografi, tryck, typsnitt och sånt. Och även sådana ämnen tangeras. Manguel beskriver när bokformen, såsom vi känner den i dag, kom till – kodexen. Kanske var Caesar själv en av de flesta att vika ihop en rulle så att den bildade en bok. De tidiga kristna sägs ha föredragit kodexformen framför skriftrullarna på grund av det behändiga formatet: de kunde lätt gömmas undan för myndigheternas blickar. Manguel skriver:
Ytterligare något som särskilt intresserar mig är litteraturcensurens historia. Censuren har givetvis en given plats i en bok om läsandets historia. Vi får lära oss om förbudet (verksamt ända in på 1850-talet) för amerikanska slavar att lära sig att läsa, och om hur en del ändå lyckades lära sig det. Trots riskerna. Manguel skriver:
I sammanhanget ska naturligtvis ökanda Index Librorum Prohibitorum nämnas, den katolska kyrkans svarta lista över oönskad litteratur, en lista som började fyllas på av inkvisitionen 1559 och var officiell ända till 1966, och dömde ut författare som Voltaire och Graham Greene, likväl som teologiska författare.
Läs gärna En historia om läsning och ta del av en mycket vacker skildring av läsarens såväl som författarens värv genom tiderna. – Manguel skriver "Vi är vad vi läser" (sid. 226). Det är en fin sammanfattning av den läsande människan; och den läsande människan: det är kärnan i En historia om läsning.
Jag har ägnat mig åt metaläsning! Manguels bok är en fritt hållen kulturhistorik över läsningen som fenomen. Läsaren får följa med från första tecknen, över bibliofiler med kleptomani, översättarens värv och hur idealet för en boks storlek har ändrats över tiderna. Och vidare, och vidare.
Det är helt omöjligt att inte uppskatta den här boken om man själv andas böcker varje dag. En historik av det här slaget skulle kunna bli knastertorr, så klart, men Manguels bok är allt annat än torr. Han blandar in egna berättelser, som till exempel när han som ung läste högt för den blinde J. L. Borges. Boken är djupt personlig.
Exakt vad läsning är, svävar vi ännu i okunskap om. Men "[m]ärkligt nog fortsätter vi att läsa utan en tillfredsställande definition av vad det är vi håller på med." (sid. 58). Och tur är väl det. Böcker som bevarare och bärare av det tänkta, som krönikor över mänskligheten och vad det innebär av vara mänsklig, som beskrivare av resor både i det inre och i det yttre, som kunskapsbanker och som kunskapsförvandlare: hur skulle man kunna vara utan dem? Hur skulle man kunna vara en ickeläsare? Det är fortfarande ett mysterium för mig.
Själv har jag sidointresse av typografi, tryck, typsnitt och sånt. Och även sådana ämnen tangeras. Manguel beskriver när bokformen, såsom vi känner den i dag, kom till – kodexen. Kanske var Caesar själv en av de flesta att vika ihop en rulle så att den bildade en bok. De tidiga kristna sägs ha föredragit kodexformen framför skriftrullarna på grund av det behändiga formatet: de kunde lätt gömmas undan för myndigheternas blickar. Manguel skriver:
"Kodexens fördelar segrade. År 400 e. Kr. var den klassiska rullen så gott som borta och de flesta böcker producerades som hopfästa blad i rektangulärt format." (sid. 170)I boken paraderar författare efter författare och läsare efter läsare förbi. Walt Whitman och Cervantes, Borges och T. S. Eliot... Allihop smälter deras ord och erfarenheter samman till en syntes som utgör En historia om läsning. – Mycket av boken är uppbyggt kring associationer: den ena händelsen eller det ena fenomenet leder osökt över till nästa händelse eller fenomen, som om författaren i själva verket har ett samtal med mig som läsare, snarare än föreläser för mig. Därmed blir boken också mycket lättläst, trots det spränglärda innehållet.
Ytterligare något som särskilt intresserar mig är litteraturcensurens historia. Censuren har givetvis en given plats i en bok om läsandets historia. Vi får lära oss om förbudet (verksamt ända in på 1850-talet) för amerikanska slavar att lära sig att läsa, och om hur en del ändå lyckades lära sig det. Trots riskerna. Manguel skriver:
"I hela Södern var det vanligt att plantageägarna hängde slavar som försökte lära de andra att stava." (sid. 363)Även en stolle som Anthony Comstock behandlas, som mer eller mindre på eget bevåg i sin religiösa fanatism reste omkring i USA på 1800-talet och såg till att samla in och förstöra litteratur som han ansåg stötande. Vare sig han läst de nämnda böckerna eller inte. Själv kom han att skryta med att han förstört 160 ton böcker. (sid. 369)
I sammanhanget ska naturligtvis ökanda Index Librorum Prohibitorum nämnas, den katolska kyrkans svarta lista över oönskad litteratur, en lista som började fyllas på av inkvisitionen 1559 och var officiell ända till 1966, och dömde ut författare som Voltaire och Graham Greene, likväl som teologiska författare.
Läs gärna En historia om läsning och ta del av en mycket vacker skildring av läsarens såväl som författarens värv genom tiderna. – Manguel skriver "Vi är vad vi läser" (sid. 226). Det är en fin sammanfattning av den läsande människan; och den läsande människan: det är kärnan i En historia om läsning.
torsdag 13 augusti 2009
Found poetry från Aftonbladet
Specialpoesi upptar mitt intresse! Found poetry, poesi där man tar en färdig text, gör radbrytningar, eventuellt uteslutningar eller tillägg. Det är en form av poesi med rötter i dadaismen.
Ett exempel. Nedanstående text är ett omarbetat utdrag ur artikeln Rånförsök mot växlingskontor i Vällingby från Aftonbladets nätupplaga.
Ett exempel. Nedanstående text är ett omarbetat utdrag ur artikeln Rånförsök mot växlingskontor i Vällingby från Aftonbladets nätupplaga.
Männen försvann från platsenAh, det är så härligt underhållande att arbeta med texter!
i bil,
sedan fick de punktering
och lämnade
bilen.
Bombtekniker
kallades till platsen
för att undersöka
något
rånarna
lämnade kvar
på kontoret.
Klockan
14.05
var faran över.
Det är
oklart
om det var en riktig
BOMB
eller en attrapp.
Man har
skjutit
på den
och inget hände,
säger
polisen.
måndag 10 augusti 2009
Censur
Något av det vidrigaste jag vet är censur av litteratur. Litteraturcensur är en inskränkning av individens uttrycksfrihet och därför en inskränkning av vad jag menar att det innebär att vara mänsklig.
Nu läser jag Förbjudna böcker, en bok från femtiotalet om bokcensur genom tiderna, och Manguels En historia om läsning, och slås återigen av religiositetens och moralismens avsky för den fria litteraturen, så snart som den avviker från deras etablerade normer. Fy fan.
Nån gång i femtonårsåldern, under min kristna period, berättade jag för en pastor att jag gillade Stephen King. Pastorn demonstrerade sitt ogillande, och följden blev att jag, som ville ta religionen på allvar, och trodde att man gjorde det bäst genom att vara så sträng som möjligt, slutade läsa Stephen King – som var ett av mina första stora litterära möten som yngling, med Det, Den förskräckliga apan och vad det kan ha varit mer, böcker som inspirerade mig att skriva själv! Nå, skrivandet och det fria läsandet tynade under den kristna skäppan.
Något av upprorets behag ligger kanske fortfarande bakom min fäbless för uppkäftig och obekväm litteratur i dag. Jag tycker helt enkelt bättre om litteratur som får mig att reagera, än de slätstrukna bokstavsuppradningar som jag tillät mig förr: predikningar, essäer och apologetik vars budskap var så förutsägbart att man hade kunnat sammanfatta alltihop utan att ens läsa mer än boktiteln eller rubriken.
Så nu: fritt fram för det bestialiska, det pretentiösa, det burleska, det erotiska, det vansinniga, det motbjudande, det vackra, det udda; leken och allvaret! Nietzsche och Bukowski! Kafka och King! Fram för den ofängslade litteraturen! Tack Gud, för att det fria ordet inte längre förtrycks. Inte här. Inte nu.
Nu läser jag Förbjudna böcker, en bok från femtiotalet om bokcensur genom tiderna, och Manguels En historia om läsning, och slås återigen av religiositetens och moralismens avsky för den fria litteraturen, så snart som den avviker från deras etablerade normer. Fy fan.
Nån gång i femtonårsåldern, under min kristna period, berättade jag för en pastor att jag gillade Stephen King. Pastorn demonstrerade sitt ogillande, och följden blev att jag, som ville ta religionen på allvar, och trodde att man gjorde det bäst genom att vara så sträng som möjligt, slutade läsa Stephen King – som var ett av mina första stora litterära möten som yngling, med Det, Den förskräckliga apan och vad det kan ha varit mer, böcker som inspirerade mig att skriva själv! Nå, skrivandet och det fria läsandet tynade under den kristna skäppan.
Något av upprorets behag ligger kanske fortfarande bakom min fäbless för uppkäftig och obekväm litteratur i dag. Jag tycker helt enkelt bättre om litteratur som får mig att reagera, än de slätstrukna bokstavsuppradningar som jag tillät mig förr: predikningar, essäer och apologetik vars budskap var så förutsägbart att man hade kunnat sammanfatta alltihop utan att ens läsa mer än boktiteln eller rubriken.
Så nu: fritt fram för det bestialiska, det pretentiösa, det burleska, det erotiska, det vansinniga, det motbjudande, det vackra, det udda; leken och allvaret! Nietzsche och Bukowski! Kafka och King! Fram för den ofängslade litteraturen! Tack Gud, för att det fria ordet inte längre förtrycks. Inte här. Inte nu.
lördag 8 augusti 2009
Cut-up
Läste nånstans att William Burroughs emellanåt använde sig av cut-up-tekniken, det vill säga, att han klippte upp färdiga texter och omarrangerade dem, för att få fram nya effekter. Jag har roat mig lite med att sitta med en pennkniv och klister och använt samma teknik.
En serie begravningsreferat som hamnade under kniven blev:
Edit: Kan vara värt att nämna att UKON använder cut-up-tekniken i Synopsis. Bland annat klipper han sönder dödsannonser och för samman fraser därifrån till en längre dikt.
En serie begravningsreferat som hamnade under kniven blev:
begravningsgudstjänstMärkligt, suggestivt; och nästan meditativt att pyssla med.
har ägt rum
i Hoppets kapell
Vid graven avled
95 arbetskamrater
sonen medverkade Med orgelmusik
I kistan talade Barnbarnsbarnet
Edit: Kan vara värt att nämna att UKON använder cut-up-tekniken i Synopsis. Bland annat klipper han sönder dödsannonser och för samman fraser därifrån till en längre dikt.
torsdag 6 augusti 2009
Litteratur i Kambodja
Aftonbladet har en intressant artikel på nätet om den fria litteraturens utsatta position i Kambodja – Litteratur under hot. Den är väl värd att läsa.
Bokrecension: Språkbitar
Språkbitar är en samling miniessäer samlade av Jane Nystedt och utgiven på Svenska Förlaget.
Miniessäerna, som alla på något sätt handlar om språk, är knappt 80 stycken till antalet och har sitt ursprung i de treminutersföredrag som olika språkforskare höll i radio under våren 2001; det de sa har anpassats till bokformat och getts ut i denna bok. De flesta texterna är i längd runt en och en halv eller två sidor.
Detta är en liten guldåder för folk intresserad av språk! Här finns utredningar som är klassiska i språksammanhang, som särskrivningsfenomenet, men även en mängd betraktelser över andra språk, såsom ryska, kinesiska och koreanska. Man får lära sig om egenheter i vårt eget språkbruk; som vår vilja att i kommunikation nå samsyn, medan det i andra språkgrupper snarast kan anses oförskämt att inte bjuda på argumentatoriskt mothugg. Det finns även en del att läsa om hur det rent fysiskt går till när vi talar och lär oss att tala.
Eller varför inte läsa om hur kineser beter sig när de svär? – Vi tar ofta till begrepp ur kristendomen: jävlar, helvete, fan och så vidare. I kinesiskan, får vi lära oss, är det mycket populärt, när man svär, att förolämpa kvinnliga släktingar till den man förolämpar. Om man vill vara riktigt grov kan man till exempel antyda att man ska ha intimt samröre med åtta generationers kvinnor i den andres släkt, och att man ska börja med att gräva upp dennes familjegrav i detta syfte... Eller ett mildare, men dock säkert effektivt sätt att förolämpa den andre: att kalla honom sonson... (sid. 177f).
Artiklarna är skrivna av en mängd forskare från Stockholms universitet, vilket borde ge en vetenskaplig legitimitet åt det behandlade. Språket är emellertid sällan fackmässigt, utan lättillgängligt och inbjudande till läsning.
Det här är en perfekt bok att ta till vid små pauser – den är väl värd att införskaffa och läsa!
Miniessäerna, som alla på något sätt handlar om språk, är knappt 80 stycken till antalet och har sitt ursprung i de treminutersföredrag som olika språkforskare höll i radio under våren 2001; det de sa har anpassats till bokformat och getts ut i denna bok. De flesta texterna är i längd runt en och en halv eller två sidor.
Detta är en liten guldåder för folk intresserad av språk! Här finns utredningar som är klassiska i språksammanhang, som särskrivningsfenomenet, men även en mängd betraktelser över andra språk, såsom ryska, kinesiska och koreanska. Man får lära sig om egenheter i vårt eget språkbruk; som vår vilja att i kommunikation nå samsyn, medan det i andra språkgrupper snarast kan anses oförskämt att inte bjuda på argumentatoriskt mothugg. Det finns även en del att läsa om hur det rent fysiskt går till när vi talar och lär oss att tala.
Eller varför inte läsa om hur kineser beter sig när de svär? – Vi tar ofta till begrepp ur kristendomen: jävlar, helvete, fan och så vidare. I kinesiskan, får vi lära oss, är det mycket populärt, när man svär, att förolämpa kvinnliga släktingar till den man förolämpar. Om man vill vara riktigt grov kan man till exempel antyda att man ska ha intimt samröre med åtta generationers kvinnor i den andres släkt, och att man ska börja med att gräva upp dennes familjegrav i detta syfte... Eller ett mildare, men dock säkert effektivt sätt att förolämpa den andre: att kalla honom sonson... (sid. 177f).
Artiklarna är skrivna av en mängd forskare från Stockholms universitet, vilket borde ge en vetenskaplig legitimitet åt det behandlade. Språket är emellertid sällan fackmässigt, utan lättillgängligt och inbjudande till läsning.
Det här är en perfekt bok att ta till vid små pauser – den är väl värd att införskaffa och läsa!
onsdag 29 juli 2009
Bokrecension: Boken denna sällsamma vara
Boken denna sällsamma vara [sic!, fortfarande utan kommatecken...] är skriven av Oscar Setterblad.
Boken denna sällsamma vara är en hyllningsskrift till boken i fyra delar. Den första delen handlar om boken i sig, den andra delen om förläggaren, den tredje delen om bokhandlaren och den fjärde och avslutande delen om boksamlaren. Det är en kort bok, bara drygt fyrtio onumrerade sidor.
Setterblad lyfter boken som fenomen till skyarna, som något som bevarar kulturen och stärker civilisationen. Han skriver om det annorlunda värv de har, som har boken som levebröd, vare sig som författare, tillverkare eller försäljare. Boken denna sällsamma vara innehåller en mängd citat och anekdoter om de områden som den behandlar, och är enligt bifogat blad någon form av nyårsgåva utsänd av Bokförlaget Gothia AB till nyåret 1960.
Själv hittade jag den lilla skriften på ett antikvariat här i Borås, och fastnade för det lilla formatet och det estetiska utseendet: kalligrafisk framsida, lumppapper och luftig layout. Den visade sig innehålla en hymn till bokläsandet, och den slår ner på undanflykter och ursäkter för att inte vara en boktillvänd människa, på det sätt boktillvända människor ibland förhåller sig till de icke boktillvända människorna.
En glädjande sak med att besöka antikvariaten är väl att hitta små bortglömda och udda titlar inträngda mellan andra bortglömda och udda titlar; man plockar fram dem, bläddrar lite, finner nånting med dem lockande, och ger dem en ny ägare för en kostnad som motsvarar mindre än ett halvt cigarettpaket... Länge leve de härliga små antikvariaten!
Boken denna sällsamma vara är en hyllningsskrift till boken i fyra delar. Den första delen handlar om boken i sig, den andra delen om förläggaren, den tredje delen om bokhandlaren och den fjärde och avslutande delen om boksamlaren. Det är en kort bok, bara drygt fyrtio onumrerade sidor.
Setterblad lyfter boken som fenomen till skyarna, som något som bevarar kulturen och stärker civilisationen. Han skriver om det annorlunda värv de har, som har boken som levebröd, vare sig som författare, tillverkare eller försäljare. Boken denna sällsamma vara innehåller en mängd citat och anekdoter om de områden som den behandlar, och är enligt bifogat blad någon form av nyårsgåva utsänd av Bokförlaget Gothia AB till nyåret 1960.
Själv hittade jag den lilla skriften på ett antikvariat här i Borås, och fastnade för det lilla formatet och det estetiska utseendet: kalligrafisk framsida, lumppapper och luftig layout. Den visade sig innehålla en hymn till bokläsandet, och den slår ner på undanflykter och ursäkter för att inte vara en boktillvänd människa, på det sätt boktillvända människor ibland förhåller sig till de icke boktillvända människorna.
En glädjande sak med att besöka antikvariaten är väl att hitta små bortglömda och udda titlar inträngda mellan andra bortglömda och udda titlar; man plockar fram dem, bläddrar lite, finner nånting med dem lockande, och ger dem en ny ägare för en kostnad som motsvarar mindre än ett halvt cigarettpaket... Länge leve de härliga små antikvariaten!
Böcker som meningsgivare...
Hittade ett citat i en liten skrift vid namn Boken denna sällsamma vara [sic!, inget kommatecken] av Oscar Setterblad. Elitistiskt? Pretentiöst? Talande?
"En boksamling avslöjar mycket om sin ägare. Den ger en tämligen god bild av hans kynne och hans intressen. Ett hem utan böcker är något fruktansvärt. Tomheten lyser emot besökaren inte blott från väggarna utan också från människorna själva."Så illa behöver det nu inte vara, men nog är bokhyllan ett av de första ställena jag undersöker vid besök i ett hem jag inte varit i förut. —
måndag 27 juli 2009
Lästeknik
Det finns som bekant många sätt att ta sig an en skriven text. Jag gillar att göra det med liv och lust, så länge texten säger mig nånting som jag tycker kan vara viktigt, frånstötande eller på något sätt påverkar mig. – Det innebär i praktiken att jag föredrar att läsa mina böcker med en överstrykningspenna i närheten. Jag har gått igenom flera olika tekniker för att markera textstycken: pennstreck såväl som små färgglada plastlappar med klister på. Men överstrykningspennan vinner! Neongult ska det helst vara – det lyser upp texten utmärkt, men är samtidigt diskretare än rosa, grönt, blått, eller vad det nu kan vara.
Överlag gillar jag att bearbeta texterna jag läser. Som student innebar detta en mängd marginalanteckningar; numera ger jag ibland böckerna hundöron; nån gång har jag rentav skrivit av ett stycke för att ha det lätt till hands. Med en extratunn penna kan jag ruta in ett textparti, för att på så vis markera det. Och som sagt: överstrykningar!
Är det en bra bok man läser, så förtjänar den väl den extra möda det innebär att hantera den ingående... — Jag menar att man har igen det.
Överlag gillar jag att bearbeta texterna jag läser. Som student innebar detta en mängd marginalanteckningar; numera ger jag ibland böckerna hundöron; nån gång har jag rentav skrivit av ett stycke för att ha det lätt till hands. Med en extratunn penna kan jag ruta in ett textparti, för att på så vis markera det. Och som sagt: överstrykningar!
Är det en bra bok man läser, så förtjänar den väl den extra möda det innebär att hantera den ingående... — Jag menar att man har igen det.
måndag 20 juli 2009
Bokrecension: Jehåvasjäveln
Jehåvasjäveln är skriven av Henrik Pettersson.
Detta är en roman, vad jag förstår. Författaren är visserligen uppväxt i Jehovas vittnen, men berättelsen lär vara fiktion. Men min känsla är att den på många sätt ligger mycket nära verkligheten, när den beskriver det samfund som utgör fond till hela berättelsen. Jehovas vittnen. En elitistisk grupp, en grupp för de som "lever i sanningen", som utesluter dem som har misshagliga vanor, som att umgås med folk som inte är Jehovas vittnen i allt för hög utsträckning, som röker, som låter bli att förkunna dörr till dörr...
Boken handlar om Jens. Kronologin är klippt. Själva basberättelsen ligger nära nutiden, och utifrån denna huvudlinje gör berättaren, Jens själv, tillbakablickar över sitt liv, ett liv som präglades av en uppväxt i Jehovas vittnen. Han beskriver hur han mötte kärleken i Emma, en tjej som alltmer ifrågasätter Jehovas vittnens uppfattningar, och till sist finner sig utesluten från gruppen. Det får inte Jens att sluta träffa sin Emma. Och när till sist Jens drabbas av den personliga tragedi som anas boken igenom, redan innan den blir uttalad, förstår han allt mer att han inte hör hemma i Rikets sal, utan i verkligheten utanför.
Jehåvasjäveln är en medkännande och alls inte raljerande, men visst kritisk skildring av en ung mans resa från en pojke som föds in i en sluten religiös rörelse och tar dess uppfattningar som ovedersägliga sanningar – till en man i kris som till sist bryter med sitt förflutna, reser sig och börjar skapa sig ett liv bortom det han växt upp i.
Jag känner flera Jehovas vittnen. Jag är förhållandevis väl insatt i deras tro och organisation, för en man av världen... Och de är helt klart inte några onda människor; men skadan som de orsakar, liksom alla slutna religiösa rörelser med absoluta imperativ om vad man ska tro, är omfattande. De knäcker individens intellektualism och frihet, de smälter ner och formar individen till en avbild av deras egna ideal, utan mycket utrymme för sånt som jag håller himmelshögt: intellektuellt ifrågasättande och allmän skepticism. – Jehåvasjäveln, visserligen en roman, men skriven av ett före detta Jehovas vittne, ger mig inte anledning att ändra uppfattning om rörelsens skadlighet för den enskilda individen.
Detta är en roman, vad jag förstår. Författaren är visserligen uppväxt i Jehovas vittnen, men berättelsen lär vara fiktion. Men min känsla är att den på många sätt ligger mycket nära verkligheten, när den beskriver det samfund som utgör fond till hela berättelsen. Jehovas vittnen. En elitistisk grupp, en grupp för de som "lever i sanningen", som utesluter dem som har misshagliga vanor, som att umgås med folk som inte är Jehovas vittnen i allt för hög utsträckning, som röker, som låter bli att förkunna dörr till dörr...
Boken handlar om Jens. Kronologin är klippt. Själva basberättelsen ligger nära nutiden, och utifrån denna huvudlinje gör berättaren, Jens själv, tillbakablickar över sitt liv, ett liv som präglades av en uppväxt i Jehovas vittnen. Han beskriver hur han mötte kärleken i Emma, en tjej som alltmer ifrågasätter Jehovas vittnens uppfattningar, och till sist finner sig utesluten från gruppen. Det får inte Jens att sluta träffa sin Emma. Och när till sist Jens drabbas av den personliga tragedi som anas boken igenom, redan innan den blir uttalad, förstår han allt mer att han inte hör hemma i Rikets sal, utan i verkligheten utanför.
Jehåvasjäveln är en medkännande och alls inte raljerande, men visst kritisk skildring av en ung mans resa från en pojke som föds in i en sluten religiös rörelse och tar dess uppfattningar som ovedersägliga sanningar – till en man i kris som till sist bryter med sitt förflutna, reser sig och börjar skapa sig ett liv bortom det han växt upp i.
Jag känner flera Jehovas vittnen. Jag är förhållandevis väl insatt i deras tro och organisation, för en man av världen... Och de är helt klart inte några onda människor; men skadan som de orsakar, liksom alla slutna religiösa rörelser med absoluta imperativ om vad man ska tro, är omfattande. De knäcker individens intellektualism och frihet, de smälter ner och formar individen till en avbild av deras egna ideal, utan mycket utrymme för sånt som jag håller himmelshögt: intellektuellt ifrågasättande och allmän skepticism. – Jehåvasjäveln, visserligen en roman, men skriven av ett före detta Jehovas vittne, ger mig inte anledning att ändra uppfattning om rörelsens skadlighet för den enskilda individen.
lördag 18 juli 2009
Bokrecension: Märkliga dagar
Märkliga dagar är skriven av Michael Cunningham.
Märkliga dagar är tre romaner i en; eller kanske tre långnoveller sammanförda i en roman. Men de tre egentligen självständiga delarna, är tänkta som en helhet. Tematan flyter igenom de tre, och referenserna mellan dem är många. Samma gestalter återkommer i de tre: en gosse vid namn Lukas, en man vid namn Simon, och en kvinna vid namn Catherine. Fastän de utspelar sig i tre olika tider. Gemensamt för de tre delarna är också att samtliga anknyter till New York och i alla tre delarna har nyskapande poeten Walt Whitman en självklar plats.
Den första delen utspelar sig i New York på 1800-talet. Lucas här är gossen som förlorat sin storebror i en fabriksolycka (eller var det en olycka – kan det ha varit självmord?), och som blir närmast besatt av kvinnan brodern skulle gifta sig med: Catherine. Pojken har fått låna Whitmans Leaves of Grass och citerar diktverket i tid och otid. Det är ett gammalt New York, ett fattigt New York, som möter läsaren, där arbetarna sliter som djur vid de farliga maskinerna. – Lucas tvingas börja arbeta och hoppa av skolan, när Simon dör. Han ställs vid samma maskin som brodern stått vid och som också tagit hans liv. Det dröjer inte innan han tycker att allt maskinellt i allmänhet och hans maskin i synnerhet låter av Simons röst. Lucas försöker förstå, tror att rösterna försöker varna honom, och drivs allt längre i sitt beskydd av Catherine.
Den andra delen utspelar sig i nutid. Cat är en kvinna som jobbar vid polisen med att ta emot samtal från personer som hotar med terrordåd. Cat filtrerar dem och försöker avgöra vilka som är genuina hot, och vilka som enbart är tokstollar. Hon är mycket skicklig på det hon gör.
Cat lever ett ganska ensamt och tillbakadraget liv. För flera år sen miste hon ett barn som skulle heta eller hette Luke. Nu dejtar hon hon en mycket förmögen man, vid namn Simon.
– Cat missar det första samtalet. Snart därefter spränger en gosse sig till döds och tar en byggfirmas chef med sig i döden. Ännu ett samtal, ännu en bombning. Gossarna som ringer citerar Whitman. Och så ett tredje samtal. Cat får kontakt med gossen som ringer, och de möts till sist; men här nånstans tar hennes moderkänslor över; hon flyr med gossen, som inte fått nåt namn, han frågar om han får heta Luke.
Den tredje delen är den mest avvikande. Simon är i den här avdelningen en blandning av maskin och människa: en android, om du så önskar. Vi är ett eller flera sekler in i framtiden. USA har drabbats av någon sorts katastrof, eventuellt en omfattande härdsmälta. Man betalar med Yen. – Berättelsen börjar i New York. Catareen kommer från en annan planet, kallas nadian, deporterad som revoltör. Hon är ödlelik. Alla nadianer som finns på jorden verkar dock ha förts hit av människor, som till sist tagit sig till en annan planet, funnit liv, och blivit besvikna. Nadianerna arbetar nu som gatsopare, barnpassare. Simon och Catereen rymmer från det diktatoriskt styrda New York, österut. Något i Simon säger honom att han måste ta sig till Denver. På vägen möter de den kristne gossen Luke, brådmogen och vanskapt. Han blir deras följeslagare på vägen mot Denver.
Så, det var en resumé.
Det är något malplacerat över flera av berättelsernas gestalter. Lucas i den första berättelsen är en drömmare som till sist offrar sin hand i maskinen för att rädda Catherine från en katastrof, som maskinen gett honom aningar om ska ske. Cat är mycket intelligent, men vantrivs, bärandes på sorgen och flyr till sist med vad som med all sannolikhet är ett livsfarligt och hjärntvättat barn. Och androiden och utomjordingen hör inte hemma i New York... de drar i väg, sökandes – något.
Enskilda passager i berättelsen syftar på händelser som inträffat i de tidigare berättelserna. Kvinnan som kastar sig ur ett brinnande hus i den första berättelsen, skymtas även i någon av de andra. En vit skål får en framträdande biroll, och återkommer i alla berättelserna. Och naturligtvis poeten Walt Whitman. I första delen träffar Lucas till och med Whitman, och pratar med honom. I den andra delen använder barnterroristerna under ledning av sin fostermor Whitmans texter som nån sorts andlig skrift: deras lägenhet är tapetserad med blad ur Leaves of Grass. Och i den tredje delen är Simon programmerad att recitera Whitmans poesi när han blir uppjagad, med en något märklig effekt. – Och det är mycket intressant att se hur Cunningham väver in Whitmans ord i berättelsen, hur poetens ord i sig blir en röd tråd genom bokens alla tre delar.
Märkliga dagar är mest intressant som en experimentell bok. Språket är naturligt och framförallt slås jag av hur Cunningham, utan att skriva läsaren på näsan om vad som hänt, beskriver en post-apokalyptisk tillvaro i USA i den tredje delen. När jag läst färdigt vet jag fortfarande inte vad som hänt, endast genom de fragment som framkommer i vad romangestalterna gör och säger får man någon uppfattning om det skedda.
Märkliga dagar är lättläst, och jag märker hur jag gärna vill fortsätta läsa: det är en sidvändare. Det är en bra, experimentell bok, som jag som läsare gärna dras in i.
Märkliga dagar är tre romaner i en; eller kanske tre långnoveller sammanförda i en roman. Men de tre egentligen självständiga delarna, är tänkta som en helhet. Tematan flyter igenom de tre, och referenserna mellan dem är många. Samma gestalter återkommer i de tre: en gosse vid namn Lukas, en man vid namn Simon, och en kvinna vid namn Catherine. Fastän de utspelar sig i tre olika tider. Gemensamt för de tre delarna är också att samtliga anknyter till New York och i alla tre delarna har nyskapande poeten Walt Whitman en självklar plats.
Den första delen utspelar sig i New York på 1800-talet. Lucas här är gossen som förlorat sin storebror i en fabriksolycka (eller var det en olycka – kan det ha varit självmord?), och som blir närmast besatt av kvinnan brodern skulle gifta sig med: Catherine. Pojken har fått låna Whitmans Leaves of Grass och citerar diktverket i tid och otid. Det är ett gammalt New York, ett fattigt New York, som möter läsaren, där arbetarna sliter som djur vid de farliga maskinerna. – Lucas tvingas börja arbeta och hoppa av skolan, när Simon dör. Han ställs vid samma maskin som brodern stått vid och som också tagit hans liv. Det dröjer inte innan han tycker att allt maskinellt i allmänhet och hans maskin i synnerhet låter av Simons röst. Lucas försöker förstå, tror att rösterna försöker varna honom, och drivs allt längre i sitt beskydd av Catherine.
Den andra delen utspelar sig i nutid. Cat är en kvinna som jobbar vid polisen med att ta emot samtal från personer som hotar med terrordåd. Cat filtrerar dem och försöker avgöra vilka som är genuina hot, och vilka som enbart är tokstollar. Hon är mycket skicklig på det hon gör.
Cat lever ett ganska ensamt och tillbakadraget liv. För flera år sen miste hon ett barn som skulle heta eller hette Luke. Nu dejtar hon hon en mycket förmögen man, vid namn Simon.
– Cat missar det första samtalet. Snart därefter spränger en gosse sig till döds och tar en byggfirmas chef med sig i döden. Ännu ett samtal, ännu en bombning. Gossarna som ringer citerar Whitman. Och så ett tredje samtal. Cat får kontakt med gossen som ringer, och de möts till sist; men här nånstans tar hennes moderkänslor över; hon flyr med gossen, som inte fått nåt namn, han frågar om han får heta Luke.
Den tredje delen är den mest avvikande. Simon är i den här avdelningen en blandning av maskin och människa: en android, om du så önskar. Vi är ett eller flera sekler in i framtiden. USA har drabbats av någon sorts katastrof, eventuellt en omfattande härdsmälta. Man betalar med Yen. – Berättelsen börjar i New York. Catareen kommer från en annan planet, kallas nadian, deporterad som revoltör. Hon är ödlelik. Alla nadianer som finns på jorden verkar dock ha förts hit av människor, som till sist tagit sig till en annan planet, funnit liv, och blivit besvikna. Nadianerna arbetar nu som gatsopare, barnpassare. Simon och Catereen rymmer från det diktatoriskt styrda New York, österut. Något i Simon säger honom att han måste ta sig till Denver. På vägen möter de den kristne gossen Luke, brådmogen och vanskapt. Han blir deras följeslagare på vägen mot Denver.
Så, det var en resumé.
Det är något malplacerat över flera av berättelsernas gestalter. Lucas i den första berättelsen är en drömmare som till sist offrar sin hand i maskinen för att rädda Catherine från en katastrof, som maskinen gett honom aningar om ska ske. Cat är mycket intelligent, men vantrivs, bärandes på sorgen och flyr till sist med vad som med all sannolikhet är ett livsfarligt och hjärntvättat barn. Och androiden och utomjordingen hör inte hemma i New York... de drar i väg, sökandes – något.
Enskilda passager i berättelsen syftar på händelser som inträffat i de tidigare berättelserna. Kvinnan som kastar sig ur ett brinnande hus i den första berättelsen, skymtas även i någon av de andra. En vit skål får en framträdande biroll, och återkommer i alla berättelserna. Och naturligtvis poeten Walt Whitman. I första delen träffar Lucas till och med Whitman, och pratar med honom. I den andra delen använder barnterroristerna under ledning av sin fostermor Whitmans texter som nån sorts andlig skrift: deras lägenhet är tapetserad med blad ur Leaves of Grass. Och i den tredje delen är Simon programmerad att recitera Whitmans poesi när han blir uppjagad, med en något märklig effekt. – Och det är mycket intressant att se hur Cunningham väver in Whitmans ord i berättelsen, hur poetens ord i sig blir en röd tråd genom bokens alla tre delar.
Märkliga dagar är mest intressant som en experimentell bok. Språket är naturligt och framförallt slås jag av hur Cunningham, utan att skriva läsaren på näsan om vad som hänt, beskriver en post-apokalyptisk tillvaro i USA i den tredje delen. När jag läst färdigt vet jag fortfarande inte vad som hänt, endast genom de fragment som framkommer i vad romangestalterna gör och säger får man någon uppfattning om det skedda.
Märkliga dagar är lättläst, och jag märker hur jag gärna vill fortsätta läsa: det är en sidvändare. Det är en bra, experimentell bok, som jag som läsare gärna dras in i.
tisdag 14 juli 2009
Micronovell
Författarcoachens blogg tipsar om Skrivarkonsultens inlägg om en kampanj i Jönköpings Posten. Uppdraget är att skriva en novell på sex ord (jmf Hemingways berömda micronovell, som återges på Skrivarkonsultens blogg).
Det låter som ett intressant experiment; kunde vara något att sitta och slipa på, formulera, omformulera och skära bort med fina, skarpa små snitt... Tolstojs råd är här tagit till en extrem:
Det låter som ett intressant experiment; kunde vara något att sitta och slipa på, formulera, omformulera och skära bort med fina, skarpa små snitt... Tolstojs råd är här tagit till en extrem:
"Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar."Sen behöver man ju inte nödvändigtvis skicka in texten till Jönköpings Posten. – Eller varför inte?
torsdag 9 juli 2009
Bokrecension: Final Exits
Final Exits: The Illustrated Encyclopedia of How We Die är skriven av Michael Largo.
Redan det kitschiga omslaget illustrerar väl vad som möter inne i boken: en hängd man, med i kniv i huvdet, ett svärd i axeln, en spik i ena foten och den andra foten – brinner. Dessutom är han styckad fem delar. För det här är en bok om sannolika och alldeles osannliga frånfällen. Omåttligt intressant, och, faktiskt, omåttligt roande. Du kan dö av nästan vad som helst.
Boken fungerar som en uppslagsbok, där varje sannolik och osannlik orsak till död har en längre eller kortare artikel. Dessutom är artiklarna kompletterade med mängder av statistik och fakta som man kanske inte alltid är bekant med sedan innan, inte ens om man har döden som arbetsfält. Till exempel de problem som det innebar (i USA) i början av förra seklet, när ambulanstransporter ofta utfördes av – begravningsentreprenörer... (sid. 17).
Några andra fakta som jag inte kände till kan kanske vara värda att lista, som exempel på uppgifter man får sig till livs i Final Exits:
Anabola stereoider uppfanns på 30-talet och gavs till soldater i Andra världskriget för att höja deras prestationsförmåga, och något decennium senare spreds bruket även till idrottsvärlden. Mellan 1964 och 2003 har så många som 9673 amerikaner avlidit av att ha använt steroider. Men droger under idrottssammanhang är inget nytt – opiater och annat användes redan under antikens olympiader (sid. 22f).
2752 personer avled i samband med att flygplanen kraschade in i World Trade Center 2001. Men redan när WTC uppfördes dog så många som 60 personer i arbetsplatsolyckor. Fler än vid något annat kontorsbygge i modern tid (sid. 48). Som jämförelse kan nämnas att endast sex personer avled när Empire State Building byggdes (sid. 121).
Om du ska opereras kan det vara en bra idé att låta det ske på en måndag. I alla fall enligt amerikansk statistik är det den veckodag då lägst antal personer avlider på operationsbordet (sid. 132).
Och så håller det på. Sida upp och sida ner av uppgifter om döden. Här finns artiklar om död i samband med cykelturer, kräkningar, pest, elavbrott, cheerleading, smittor från kackerlackor, självmord, vattenallergi (jo, det finns), flygolyckor, äta hår, ångor från popcorn poppade i microvågsugnar (24 amerikaner lär ha dött av detta 2003. Sid. 247), seriemord, (amerikanska) krig, och så vidare, och så vidare...
Det jag reagerar på som yrkesman är i synnerhet två fakta: att en vanlig amerikansk begravning sägs kosta omkring 10 000 dollar (sid. 406). Det är mycket, mycket dyrare än en svensk dito, som snarare ligger på kring 25 000 kronor. Och att statistiken för kremation/jordbegravning är omkastad i USA: 75 procent jordbegravs och 25 procent kremeras (sid. 405). I Sverige är det nästan precis tvärtom.
Sen bör också en annan sak nämnas: Hart's Island, New Yorks begravningsplats för okända döda. Gravar grävs av fångar, i form av stora diken, där de enkla kistorna placeras tre på höjden och två i bredd, så att 1650 döda ryms i varje gravdike. 5000 döda begravs på Hart's Island årligen. Totalt finns där, sedan begravningarna inleddes 1869, 750 000 döda. Inte nåt man hör om varje dag... (sid. 407f.)
Boken är skriven på ett lättfattligt och intresseväckande sätt. Den är rikt illustrerad med vintagebilder, ibland endast löst associerade till texterna de står bredvid. Små faktarutor, utmärkta på så sätt att texten står i kursiv utanför brödtexten, lyfter fram exceptionella eller udda fakta. Jag brukar vända mig mot att text lyfts ut ur brödtexten, men i Final Exits funkar det bra. Boken är uppenbarligen skriven för en amerikansk publik, men den är ändå intressant för en icke-amerikan.
Jag undrar emellertid hur Largo kunnat få fram alla statistiska uppgifter, till exempel att 91 personer dött och 19 867 personer skadats av paraplyer sen 1975 (sid. 357). Och då utgår jag från att uppgifterna gäller USA. Men ändå? Vem för statistik över antalet paraplyskador? Försäkringsbolag? Antagligen gömmer sig svaret i den 46 sidor långa käll- och litteraturförteckningen...
Men, alla med ett intresse för döden som fenomen: skaffa och läs.
Redan det kitschiga omslaget illustrerar väl vad som möter inne i boken: en hängd man, med i kniv i huvdet, ett svärd i axeln, en spik i ena foten och den andra foten – brinner. Dessutom är han styckad fem delar. För det här är en bok om sannolika och alldeles osannliga frånfällen. Omåttligt intressant, och, faktiskt, omåttligt roande. Du kan dö av nästan vad som helst.
Boken fungerar som en uppslagsbok, där varje sannolik och osannlik orsak till död har en längre eller kortare artikel. Dessutom är artiklarna kompletterade med mängder av statistik och fakta som man kanske inte alltid är bekant med sedan innan, inte ens om man har döden som arbetsfält. Till exempel de problem som det innebar (i USA) i början av förra seklet, när ambulanstransporter ofta utfördes av – begravningsentreprenörer... (sid. 17).
Några andra fakta som jag inte kände till kan kanske vara värda att lista, som exempel på uppgifter man får sig till livs i Final Exits:
Anabola stereoider uppfanns på 30-talet och gavs till soldater i Andra världskriget för att höja deras prestationsförmåga, och något decennium senare spreds bruket även till idrottsvärlden. Mellan 1964 och 2003 har så många som 9673 amerikaner avlidit av att ha använt steroider. Men droger under idrottssammanhang är inget nytt – opiater och annat användes redan under antikens olympiader (sid. 22f).
2752 personer avled i samband med att flygplanen kraschade in i World Trade Center 2001. Men redan när WTC uppfördes dog så många som 60 personer i arbetsplatsolyckor. Fler än vid något annat kontorsbygge i modern tid (sid. 48). Som jämförelse kan nämnas att endast sex personer avled när Empire State Building byggdes (sid. 121).
Om du ska opereras kan det vara en bra idé att låta det ske på en måndag. I alla fall enligt amerikansk statistik är det den veckodag då lägst antal personer avlider på operationsbordet (sid. 132).
Och så håller det på. Sida upp och sida ner av uppgifter om döden. Här finns artiklar om död i samband med cykelturer, kräkningar, pest, elavbrott, cheerleading, smittor från kackerlackor, självmord, vattenallergi (jo, det finns), flygolyckor, äta hår, ångor från popcorn poppade i microvågsugnar (24 amerikaner lär ha dött av detta 2003. Sid. 247), seriemord, (amerikanska) krig, och så vidare, och så vidare...
Det jag reagerar på som yrkesman är i synnerhet två fakta: att en vanlig amerikansk begravning sägs kosta omkring 10 000 dollar (sid. 406). Det är mycket, mycket dyrare än en svensk dito, som snarare ligger på kring 25 000 kronor. Och att statistiken för kremation/jordbegravning är omkastad i USA: 75 procent jordbegravs och 25 procent kremeras (sid. 405). I Sverige är det nästan precis tvärtom.
Sen bör också en annan sak nämnas: Hart's Island, New Yorks begravningsplats för okända döda. Gravar grävs av fångar, i form av stora diken, där de enkla kistorna placeras tre på höjden och två i bredd, så att 1650 döda ryms i varje gravdike. 5000 döda begravs på Hart's Island årligen. Totalt finns där, sedan begravningarna inleddes 1869, 750 000 döda. Inte nåt man hör om varje dag... (sid. 407f.)
Boken är skriven på ett lättfattligt och intresseväckande sätt. Den är rikt illustrerad med vintagebilder, ibland endast löst associerade till texterna de står bredvid. Små faktarutor, utmärkta på så sätt att texten står i kursiv utanför brödtexten, lyfter fram exceptionella eller udda fakta. Jag brukar vända mig mot att text lyfts ut ur brödtexten, men i Final Exits funkar det bra. Boken är uppenbarligen skriven för en amerikansk publik, men den är ändå intressant för en icke-amerikan.
Jag undrar emellertid hur Largo kunnat få fram alla statistiska uppgifter, till exempel att 91 personer dött och 19 867 personer skadats av paraplyer sen 1975 (sid. 357). Och då utgår jag från att uppgifterna gäller USA. Men ändå? Vem för statistik över antalet paraplyskador? Försäkringsbolag? Antagligen gömmer sig svaret i den 46 sidor långa käll- och litteraturförteckningen...
Men, alla med ett intresse för döden som fenomen: skaffa och läs.
söndag 5 juli 2009
Frosseri
Det är skönt att ha semester! Frossar i litteratur — just nu mest de följande tre böckerna: Final Exits, som nämnts tidigare. Det är en uppslagsbok över massor av möjliga och för den delen knappt möjliga sätt att dö. Jag läser Språkbitar som består av en mängd miniessäer på vanligtvis knappt två sidor, som alla handlar om språk på olika sätt. Och så Nietzsches Avgudaskymning med Antikrist i engelsk översättning: får epifaniupplevelse efter epifaniupplevelse! Mitt Nietzscheintresse har varit vilande, om än ohöljt närvarande, men det känns bra att plocka upp honom igen – ingen attackerar som Nietzsche, ingen är värre fiende eller bättre allierad.
söndag 28 juni 2009
Bokrecension: Uppror och allianser
Uppror och allianser: Politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle är skriven av superproduktive lundaprofessorn Dick Harrison.
Boken fokuserar på böndernas (landbor och skattebönder) situation i 1400-talets Sverige, i synnerhet med avseende på bonderesningar, det vill säga, när bönderna av någon anledning gjorde uppror mot överheten. Det är mycket intressant, i synnerhet modifierar han min uppfattning av att Sveriges bönder var ett hunsat folk: Harrison för fram att de var relativt självständiga under den här perioden. Att de skulle ställa upp på vilka levnadsvillkor som helst var långt ifrån självklart: krävde den lokale fogden för mycket i skatt kunde man mycket väl storma hans borg och ta livet av honom.
Harrison beskriver hur få skriftliga källor vi har från perioden; därför blir det med nödvändighet så, att flertalet bonderesningar med största sannolikhet inte gjort avtryck i samtida krönikörers skrifter, i synnerhet lokala bonderesningar med begränsade resultat. I Uppror och allianser beskrivs en handfull uppror, med Engelbrekt Engelbrektssons omfattande uppror i täten.
Bönderna synes under den här tiden ha fått en stor medvetenhet om sin egen makt. Stormännen verkar inte sällan ha anpassat sig efter deras krav. Genom att vägra att betala skatt, kunde bönderna påverka överheten på så vis att de begränsade deras kapital: detta blev, förutom våldet, en viktig påtryckningsmetod. Harrison skriver som avslutningsord i sammanfattningen:
För var och en intresserad av svensk historia är det här en bok jag mycket gärna rekommenderar.
Boken fokuserar på böndernas (landbor och skattebönder) situation i 1400-talets Sverige, i synnerhet med avseende på bonderesningar, det vill säga, när bönderna av någon anledning gjorde uppror mot överheten. Det är mycket intressant, i synnerhet modifierar han min uppfattning av att Sveriges bönder var ett hunsat folk: Harrison för fram att de var relativt självständiga under den här perioden. Att de skulle ställa upp på vilka levnadsvillkor som helst var långt ifrån självklart: krävde den lokale fogden för mycket i skatt kunde man mycket väl storma hans borg och ta livet av honom.
Harrison beskriver hur få skriftliga källor vi har från perioden; därför blir det med nödvändighet så, att flertalet bonderesningar med största sannolikhet inte gjort avtryck i samtida krönikörers skrifter, i synnerhet lokala bonderesningar med begränsade resultat. I Uppror och allianser beskrivs en handfull uppror, med Engelbrekt Engelbrektssons omfattande uppror i täten.
Bönderna synes under den här tiden ha fått en stor medvetenhet om sin egen makt. Stormännen verkar inte sällan ha anpassat sig efter deras krav. Genom att vägra att betala skatt, kunde bönderna påverka överheten på så vis att de begränsade deras kapital: detta blev, förutom våldet, en viktig påtryckningsmetod. Harrison skriver som avslutningsord i sammanfattningen:
"I den blodiga läroprocess, som utgjordes av resningar, uppror och allianser, kom bönderna till insikt om att våld faktiskt lönar sig." (sid. 111)Harrison har ett välformulerat, akademiskt sätt att skriva som dock inte blir torrt. Naturligtvis innebär den stora mängd namn som passerar i undersökningen en viss förvirring när man som jag inte är särdeles välbekant med epoken sedan tidigare. Men det är inget problem i sig. Boken är utsökt formgiven: litet format och vackert typsnitt.
För var och en intresserad av svensk historia är det här en bok jag mycket gärna rekommenderar.
fredag 26 juni 2009
Creutz gillar spontan bokrea!
Nåt som kan sätta ytterligare ett lager guld på kanten till en redan guldkantad dag är att ramla över en bokutförsäljning. I det här fallet hos Bokia, f.d. Wettergrens, i Borås. Ett gäng lådor med diverse titlar: samtliga för 25 kronor/styck.
Jag plockade åt mig Dick Harrisons Uppror och allianser om 1400-talets svenska bönder, och Heather Pringles Härskarplaner om Himmlers försök att spåra den ariska rasen. Och så en fin liten penna att sätta i nyckelknippan. Summa 60 kronor.
Jag plockade åt mig Dick Harrisons Uppror och allianser om 1400-talets svenska bönder, och Heather Pringles Härskarplaner om Himmlers försök att spåra den ariska rasen. Och så en fin liten penna att sätta i nyckelknippan. Summa 60 kronor.
Bokrecension: En hvar sin egen professor
En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag är skriven av Falstaff, fakir, dvs. Axel Wallengren och detta nytryck är utgivet på Bakhåll förlag.
Jag vet inte om det säger mest om mig eller om boken, att jag kan tycka att en satirbok från 1894 är riktigt rolig... Men rolig är den. Wallengren intar rollen som löjligt uppblåst folkbildare som med ideliga betydelseglidningar, missuppfattningar och omformulerande felstavningar försöker ge allmogen del av sin överväldigande kunskap om kort sagt allt. Ett utdrag för att illustrera Fakirs sätt att skriva:
Jag vet inte om det säger mest om mig eller om boken, att jag kan tycka att en satirbok från 1894 är riktigt rolig... Men rolig är den. Wallengren intar rollen som löjligt uppblåst folkbildare som med ideliga betydelseglidningar, missuppfattningar och omformulerande felstavningar försöker ge allmogen del av sin överväldigande kunskap om kort sagt allt. Ett utdrag för att illustrera Fakirs sätt att skriva:
"Elfte kapitlet.
Astrologi, teosofi och magik, jemte konsten att gräfva guld.
Astrologienskiljer sig från astronomien genom den större mängd af logik, som ligger redan i den förra vetenskapens namn. Med tillhjelp af denna art af vetande kan du lära dig att spå i stjernor.
Om t. ex. en liten stjerna står alldeles ofvanför ditt hufvud då du födes, betyde det att du alltid kommer att hafva denna samma stjerna öfver ditt hufvud, när du befinner dig precis på den plats der du föddes. Om deremot t. ex. stjernbilden Mercurius icke synes när du födes, betyder detta att du icke kan varsna denna stjerna förr än något senare.
Står en blek Venus-stjerna i norr den 16 Mars, betyder det att en naturlag förmått henne dertill." (sid. 25)
Och så håller det på... En humor som i dag snarast skulle kallas studentikos – eller kanske grönköpingsaktig...!
Två år efter att Wallengren givit ut En hvar sin egen professor avlider han endast 31 år gammal i miliartuberkulos. Han befann sig då i Tyskland som Aftonbladets korrespondent.
Två år efter att Wallengren givit ut En hvar sin egen professor avlider han endast 31 år gammal i miliartuberkulos. Han befann sig då i Tyskland som Aftonbladets korrespondent.
tisdag 23 juni 2009
Bokrecension: Författare klottrar
Författare klottrar är sammanställd och kommenterad av Peter Glas och Dekius Lack, samt utgiven på Bakhåll förlag.
Författare klottrar är en kort liten bok med små teckningar och skisser av kända författare, såsom Dostojevskij, H.C. Andersen, Baudelaire, Strindberg och Oscar Wilde. Med flera. Vissa är riktigt skickliga, men mest är väl teckningarna att anse som tillfällighetsalster: nåt ritat i en marginal eller i ett brev... Som Oscar Wildes, som parodierar mormonerna, efter att ha föreläst i Salt Lake City: en man, mängder av fruar, en man, mängder av fruar...
Kul är också Strindbergs teckning av sig själv som urinerande Sfinx, med egenhändig kommentar: "Egyptisk Sphinx pissande på Brons-åldersfolk" (sid. 46) – härligt polemiskt...
Kommentarerna av Glas och Lack är mycket givande. En hel del kuriosainformation får man med sig. Jag hade, vad jag kan minnas och trots mitt intresse för Oscar Wilde, inte hört talas om att Wilde vann ett slagsmål mot "klassens jätte" (sid. 60), när denne skrattat åt Wildes dikter... Kul.
Boken är av 61 sidors omfång, och läses således igenom snabbt. Det är dock läsning, av både texter och bilder, som är rejält underhållande och intressant.
Författare klottrar är en kort liten bok med små teckningar och skisser av kända författare, såsom Dostojevskij, H.C. Andersen, Baudelaire, Strindberg och Oscar Wilde. Med flera. Vissa är riktigt skickliga, men mest är väl teckningarna att anse som tillfällighetsalster: nåt ritat i en marginal eller i ett brev... Som Oscar Wildes, som parodierar mormonerna, efter att ha föreläst i Salt Lake City: en man, mängder av fruar, en man, mängder av fruar...
Kul är också Strindbergs teckning av sig själv som urinerande Sfinx, med egenhändig kommentar: "Egyptisk Sphinx pissande på Brons-åldersfolk" (sid. 46) – härligt polemiskt...
Kommentarerna av Glas och Lack är mycket givande. En hel del kuriosainformation får man med sig. Jag hade, vad jag kan minnas och trots mitt intresse för Oscar Wilde, inte hört talas om att Wilde vann ett slagsmål mot "klassens jätte" (sid. 60), när denne skrattat åt Wildes dikter... Kul.
Boken är av 61 sidors omfång, och läses således igenom snabbt. Det är dock läsning, av både texter och bilder, som är rejält underhållande och intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
