Manifestens tid

Det två manifesten av olika författargrupper som publicerats i Dagens Nyheter är säkert allmänt bekanta.

Grupp ett förordar i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" den narrativa berättelsen och vill inte att den berättartraditionen ska förstöras av stilgrepp, lyrikinslag, eller experimentlusta. De vill skriva "berättelser som blir lästa".

Grupp två skriver ett motmanifest, "Manifest för en olovlig litteratur", som istället hyllar experimentlustan, vill inte anpassa sig efter läsaren, utan de "tror mer om läsaren än så". Grupp två värnar om rätten att skriva såsom det behagar dem.

Eftersom jag vill se litteraturen fri, oanpassad, spretig och mångfacetterad ligger naturligtvis mina sympatier hos grupp två. De må skriva böcker som läses av färre, och kanske rentav förstås av färre (även om det inte är målet), men de är inte bundna. De slår sig fria från förväntningar om hur litteratur ska vara, de vill arbeta fritt. Och det är så det ska vara. – Det ska finnas plats för deckaren likväl som för det smala poetiska häftet. De stora berättelsernas tid är förhoppningsvis inte förbi. Men de ska inte, bör inte, får inte, vara allenarådande.

Skrivandet som terapi

För mig fungerar skrivandet som terapi, en slags mental avlastning. Jag tar det jag släpar på inom mig, och portionerar ut det i längre eller kortare stycken på papper. I bläck går det att se det. I bläck går det att konkretisera det, och vid behov kan jag börja att resonera mig fram till lösningar, genom att skriva, skriva, skriva. –

Eftersom jag arbetar med död och sorg, skickades jag i väg på en kurs i krishantering hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (f.d. Räddningsverket). Kursen handlade inte endast om hur vi lämpligen hanterar människor i chock och sorg, utan även hur vi hanterar oss själva. — När de efterlevande påbörjar sitt arbete med att hantera en närståendes död, fortsätter begravningsentreprenören med nästa dödsfall, och sedan nästa, och sedan nästa. Det är svårt att vara helt oberörd kring det som är min profession. — Jag finner god nytta i att använda en teknik som de nämnde på kursen. Att skriva av sig. Det är en teknik jag använt mig av i många år. Det hjälper.

På något sätt, och jag vet inte hur det fungerar, blir det som att man tar det man vill hantera ut ur sig själv, och överlämnar det åt anteckningsboken; det har blivit konkret där, och har funnit en ny plats att finnas på. Fortfarande finns det i mig som har erfarit det, men det finns också delgivet, luftat, beskrivet. Behandlat. Det blir lite som en session i psykoterapi: att prata, prata, prata, för att nå fram till något. Men nu istället: att skriva, skriva, skriva. Utan krav på att behöva visa det för någon annan, utan krav på publicering.

Absurd censur

På tal om censur – Antigayretorik uppmärksammar vad som förefaller vara den kristna nyhetstjänsten One News Now's form av censur. Eftersom de inte vill använda ordet "gay" (gubevars, det kan ju verka ha en positiv klang) föredrar de ordet "homosexual". För att underlätta utbytandet av ordet "gay" i nyhetstelegram som kommer in, har de tydligen använt någon form av filter, som byter ut det icke önskvärda ordet mot det önskvärda.

Resultatet: när idrottsmannen Tyson Gay förra året gjorde bra ifrån sig i ett hundrameterslopp löd rubriken: "Homosexual eases into 100 final at Olympic trials" och ingressen börjar: "Tyson Homosexual easily won his semifinal for the 100 meters..."

Nå, det kan ju synas putslustigt nog. Men det visar också på vilka fina medel med vilka man kan påverka effekten av en text på läsaren. Kanske kan det påminna oss om vikten av att läsa en text i medvetenhet om författarens eventuella agenda.

Tack till Antigayretorik för informationen!

Bokrecension: En historia om läsning

En historia om läsning är skriven av Alberto Manguel.

Jag har ägnat mig åt metaläsning! Manguels bok är en fritt hållen kulturhistorik över läsningen som fenomen. Läsaren får följa med från första tecknen, över bibliofiler med kleptomani, översättarens värv och hur idealet för en boks storlek har ändrats över tiderna. Och vidare, och vidare.

Det är helt omöjligt att inte uppskatta den här boken om man själv andas böcker varje dag. En historik av det här slaget skulle kunna bli knastertorr, så klart, men Manguels bok är allt annat än torr. Han blandar in egna berättelser, som till exempel när han som ung läste högt för den blinde J. L. Borges. Boken är djupt personlig.

Exakt vad läsning är, svävar vi ännu i okunskap om. Men "[m]ärkligt nog fortsätter vi att läsa utan en tillfredsställande definition av vad det är vi håller på med." (sid. 58). Och tur är väl det. Böcker som bevarare och bärare av det tänkta, som krönikor över mänskligheten och vad det innebär av vara mänsklig, som beskrivare av resor både i det inre och i det yttre, som kunskapsbanker och som kunskapsförvandlare: hur skulle man kunna vara utan dem? Hur skulle man kunna vara en ickeläsare? Det är fortfarande ett mysterium för mig.

Själv har jag sidointresse av typografi, tryck, typsnitt och sånt. Och även sådana ämnen tangeras. Manguel beskriver när bokformen, såsom vi känner den i dag, kom till – kodexen. Kanske var Caesar själv en av de flesta att vika ihop en rulle så att den bildade en bok. De tidiga kristna sägs ha föredragit kodexformen framför skriftrullarna på grund av det behändiga formatet: de kunde lätt gömmas undan för myndigheternas blickar. Manguel skriver:

"Kodexens fördelar segrade. År 400 e. Kr. var den klassiska rullen så gott som borta och de flesta böcker producerades som hopfästa blad i rektangulärt format." (sid. 170)

I boken paraderar författare efter författare och läsare efter läsare förbi. Walt Whitman och Cervantes, Borges och T. S. Eliot... Allihop smälter deras ord och erfarenheter samman till en syntes som utgör En historia om läsning. – Mycket av boken är uppbyggt kring associationer: den ena händelsen eller det ena fenomenet leder osökt över till nästa händelse eller fenomen, som om författaren i själva verket har ett samtal med mig som läsare, snarare än föreläser för mig. Därmed blir boken också mycket lättläst, trots det spränglärda innehållet.

Ytterligare något som särskilt intresserar mig är litteraturcensurens historia. Censuren har givetvis en given plats i en bok om läsandets historia. Vi får lära oss om förbudet (verksamt ända in på 1850-talet) för amerikanska slavar att lära sig att läsa, och om hur en del ändå lyckades lära sig det. Trots riskerna. Manguel skriver:

"I hela Södern var det vanligt att plantageägarna hängde slavar som försökte lära de andra att stava." (sid. 363)

Även en stolle som Anthony Comstock behandlas, som mer eller mindre på eget bevåg i sin religiösa fanatism reste omkring i USA på 1800-talet och såg till att samla in och förstöra litteratur som han ansåg stötande. Vare sig han läst de nämnda böckerna eller inte. Själv kom han att skryta med att han förstört 160 ton böcker. (sid. 369)

I sammanhanget ska naturligtvis ökanda Index Librorum Prohibitorum nämnas, den katolska kyrkans svarta lista över oönskad litteratur, en lista som började fyllas på av inkvisitionen 1559 och var officiell ända till 1966, och dömde ut författare som Voltaire och Graham Greene, likväl som teologiska författare.

Läs gärna En historia om läsning och ta del av en mycket vacker skildring av läsarens såväl som författarens värv genom tiderna. – Manguel skriver "Vi är vad vi läser" (sid. 226). Det är en fin sammanfattning av den läsande människan; och den läsande människan: det är kärnan i En historia om läsning.

Found poetry från Aftonbladet

Specialpoesi upptar mitt intresse! Found poetry, poesi där man tar en färdig text, gör radbrytningar, eventuellt uteslutningar eller tillägg. Det är en form av poesi med rötter i dadaismen.

Ett exempel. Nedanstående text är ett omarbetat utdrag ur artikeln Rånförsök mot växlingskontor i Vällingby från Aftonbladets nätupplaga.

Männen försvann från platsen
i bil,
sedan fick de punktering
och lämnade
bilen.

Bombtekniker
kallades till platsen
för att undersöka
något
rånarna
lämnade kvar
på kontoret.

Klockan
14.05
var faran över.

Det är
oklart
om det var en riktig
BOMB
eller en attrapp.

Man har
skjutit
på den
och inget hände,
säger
polisen.

Ah, det är så härligt underhållande att arbeta med texter!

Censur

Något av det vidrigaste jag vet är censur av litteratur. Litteraturcensur är en inskränkning av individens uttrycksfrihet och därför en inskränkning av vad jag menar att det innebär att vara mänsklig.

Nu läser jag Förbjudna böcker, en bok från femtiotalet om bokcensur genom tiderna, och Manguels En historia om läsning, och slås återigen av religiositetens och moralismens avsky för den fria litteraturen, så snart som den avviker från deras etablerade normer. Fy fan.

Nån gång i femtonårsåldern, under min kristna period, berättade jag för en pastor att jag gillade Stephen King. Pastorn demonstrerade sitt ogillande, och följden blev att jag, som ville ta religionen på allvar, och trodde att man gjorde det bäst genom att vara så sträng som möjligt, slutade läsa Stephen King – som var ett av mina första stora litterära möten som yngling, med Det, Den förskräckliga apan och vad det kan ha varit mer, böcker som inspirerade mig att skriva själv! Nå, skrivandet och det fria läsandet tynade under den kristna skäppan.

Något av upprorets behag ligger kanske fortfarande bakom min fäbless för uppkäftig och obekväm litteratur i dag. Jag tycker helt enkelt bättre om litteratur som får mig att reagera, än de slätstrukna bokstavsuppradningar som jag tillät mig förr: predikningar, essäer och apologetik vars budskap var så förutsägbart att man hade kunnat sammanfatta alltihop utan att ens läsa mer än boktiteln eller rubriken.

Så nu: fritt fram för det bestialiska, det pretentiösa, det burleska, det erotiska, det vansinniga, det motbjudande, det vackra, det udda; leken och allvaret! Nietzsche och Bukowski! Kafka och King! Fram för den ofängslade litteraturen! Tack Gud, för att det fria ordet inte längre förtrycks. Inte här. Inte nu.

Cut-up

Läste nånstans att William Burroughs emellanåt använde sig av cut-up-tekniken, det vill säga, att han klippte upp färdiga texter och omarrangerade dem, för att få fram nya effekter. Jag har roat mig lite med att sitta med en pennkniv och klister och använt samma teknik.

En serie begravningsreferat som hamnade under kniven blev:

begravningsgudstjänst
har ägt rum
i Hoppets kapell
Vid graven avled
95 arbetskamrater
sonen medverkade Med orgelmusik
I kistan talade Barnbarnsbarnet

Märkligt, suggestivt; och nästan meditativt att pyssla med.

Edit: Kan vara värt att nämna att UKON använder cut-up-tekniken i Synopsis. Bland annat klipper han sönder dödsannonser och för samman fraser därifrån till en längre dikt.

Litteratur i Kambodja

Aftonbladet har en intressant artikel på nätet om den fria litteraturens utsatta position i Kambodja – Litteratur under hot. Den är väl värd att läsa.

Bokrecension: Språkbitar

Språkbitar är en samling miniessäer samlade av Jane Nystedt och utgiven på Svenska Förlaget.

Miniessäerna, som alla på något sätt handlar om språk, är knappt 80 stycken till antalet och har sitt ursprung i de treminutersföredrag som olika språkforskare höll i radio under våren 2001; det de sa har anpassats till bokformat och getts ut i denna bok. De flesta texterna är i längd runt en och en halv eller två sidor.

Detta är en liten guldåder för folk intresserad av språk! Här finns utredningar som är klassiska i språksammanhang, som särskrivningsfenomenet, men även en mängd betraktelser över andra språk, såsom ryska, kinesiska och koreanska. Man får lära sig om egenheter i vårt eget språkbruk; som vår vilja att i kommunikation nå samsyn, medan det i andra språkgrupper snarast kan anses oförskämt att inte bjuda på argumentatoriskt mothugg. Det finns även en del att läsa om hur det rent fysiskt går till när vi talar och lär oss att tala.

Eller varför inte läsa om hur kineser beter sig när de svär? – Vi tar ofta till begrepp ur kristendomen: jävlar, helvete, fan och så vidare. I kinesiskan, får vi lära oss, är det mycket populärt, när man svär, att förolämpa kvinnliga släktingar till den man förolämpar. Om man vill vara riktigt grov kan man till exempel antyda att man ska ha intimt samröre med åtta generationers kvinnor i den andres släkt, och att man ska börja med att gräva upp dennes familjegrav i detta syfte... Eller ett mildare, men dock säkert effektivt sätt att förolämpa den andre: att kalla honom sonson... (sid. 177f).

Artiklarna är skrivna av en mängd forskare från Stockholms universitet, vilket borde ge en vetenskaplig legitimitet åt det behandlade. Språket är emellertid sällan fackmässigt, utan lättillgängligt och inbjudande till läsning.

Det här är en perfekt bok att ta till vid små pauser – den är väl värd att införskaffa och läsa!

Bokrecension: Boken denna sällsamma vara

Boken denna sällsamma vara [sic!, fortfarande utan kommatecken...] är skriven av Oscar Setterblad.

Boken denna sällsamma vara är en hyllningsskrift till boken i fyra delar. Den första delen handlar om boken i sig, den andra delen om förläggaren, den tredje delen om bokhandlaren och den fjärde och avslutande delen om boksamlaren. Det är en kort bok, bara drygt fyrtio onumrerade sidor.

Setterblad lyfter boken som fenomen till skyarna, som något som bevarar kulturen och stärker civilisationen. Han skriver om det annorlunda värv de har, som har boken som levebröd, vare sig som författare, tillverkare eller försäljare. Boken denna sällsamma vara innehåller en mängd citat och anekdoter om de områden som den behandlar, och är enligt bifogat blad någon form av nyårsgåva utsänd av Bokförlaget Gothia AB till nyåret 1960.

Själv hittade jag den lilla skriften på ett antikvariat här i Borås, och fastnade för det lilla formatet och det estetiska utseendet: kalligrafisk framsida, lumppapper och luftig layout. Den visade sig innehålla en hymn till bokläsandet, och den slår ner på undanflykter och ursäkter för att inte vara en boktillvänd människa, på det sätt boktillvända människor ibland förhåller sig till de icke boktillvända människorna.

En glädjande sak med att besöka antikvariaten är väl att hitta små bortglömda och udda titlar inträngda mellan andra bortglömda och udda titlar; man plockar fram dem, bläddrar lite, finner nånting med dem lockande, och ger dem en ny ägare för en kostnad som motsvarar mindre än ett halvt cigarettpaket... Länge leve de härliga små antikvariaten!

Böcker som meningsgivare...

Hittade ett citat i en liten skrift vid namn Boken denna sällsamma vara [sic!, inget kommatecken] av Oscar Setterblad. Elitistiskt? Pretentiöst? Talande?

"En boksamling avslöjar mycket om sin ägare. Den ger en tämligen god bild av hans kynne och hans intressen. Ett hem utan böcker är något fruktansvärt. Tomheten lyser emot besökaren inte blott från väggarna utan också från människorna själva."

Så illa behöver det nu inte vara, men nog är bokhyllan ett av de första ställena jag undersöker vid besök i ett hem jag inte varit i förut. —

Lästeknik

Det finns som bekant många sätt att ta sig an en skriven text. Jag gillar att göra det med liv och lust, så länge texten säger mig nånting som jag tycker kan vara viktigt, frånstötande eller på något sätt påverkar mig. – Det innebär i praktiken att jag föredrar att läsa mina böcker med en överstrykningspenna i närheten. Jag har gått igenom flera olika tekniker för att markera textstycken: pennstreck såväl som små färgglada plastlappar med klister på. Men överstrykningspennan vinner! Neongult ska det helst vara – det lyser upp texten utmärkt, men är samtidigt diskretare än rosa, grönt, blått, eller vad det nu kan vara.

Överlag gillar jag att bearbeta texterna jag läser. Som student innebar detta en mängd marginalanteckningar; numera ger jag ibland böckerna hundöron; nån gång har jag rentav skrivit av ett stycke för att ha det lätt till hands. Med en extratunn penna kan jag ruta in ett textparti, för att på så vis markera det. Och som sagt: överstrykningar!

Är det en bra bok man läser, så förtjänar den väl den extra möda det innebär att hantera den ingående... — Jag menar att man har igen det.

Bokrecension: Jehåvasjäveln

Jehåvasjäveln är skriven av Henrik Pettersson.

Detta är en roman, vad jag förstår. Författaren är visserligen uppväxt i Jehovas vittnen, men berättelsen lär vara fiktion. Men min känsla är att den på många sätt ligger mycket nära verkligheten, när den beskriver det samfund som utgör fond till hela berättelsen. Jehovas vittnen. En elitistisk grupp, en grupp för de som "lever i sanningen", som utesluter dem som har misshagliga vanor, som att umgås med folk som inte är Jehovas vittnen i allt för hög utsträckning, som röker, som låter bli att förkunna dörr till dörr...

Boken handlar om Jens. Kronologin är klippt. Själva basberättelsen ligger nära nutiden, och utifrån denna huvudlinje gör berättaren, Jens själv, tillbakablickar över sitt liv, ett liv som präglades av en uppväxt i Jehovas vittnen. Han beskriver hur han mötte kärleken i Emma, en tjej som alltmer ifrågasätter Jehovas vittnens uppfattningar, och till sist finner sig utesluten från gruppen. Det får inte Jens att sluta träffa sin Emma. Och när till sist Jens drabbas av den personliga tragedi som anas boken igenom, redan innan den blir uttalad, förstår han allt mer att han inte hör hemma i Rikets sal, utan i verkligheten utanför.

Jehåvasjäveln är en medkännande och alls inte raljerande, men visst kritisk skildring av en ung mans resa från en pojke som föds in i en sluten religiös rörelse och tar dess uppfattningar som ovedersägliga sanningar – till en man i kris som till sist bryter med sitt förflutna, reser sig och börjar skapa sig ett liv bortom det han växt upp i.

Jag känner flera Jehovas vittnen. Jag är förhållandevis väl insatt i deras tro och organisation, för en man av världen... Och de är helt klart inte några onda människor; men skadan som de orsakar, liksom alla slutna religiösa rörelser med absoluta imperativ om vad man ska tro, är omfattande. De knäcker individens intellektualism och frihet, de smälter ner och formar individen till en avbild av deras egna ideal, utan mycket utrymme för sånt som jag håller himmelshögt: intellektuellt ifrågasättande och allmän skepticism. – Jehåvasjäveln, visserligen en roman, men skriven av ett före detta Jehovas vittne, ger mig inte anledning att ändra uppfattning om rörelsens skadlighet för den enskilda individen.

Bokrecension: Märkliga dagar

Märkliga dagar är skriven av Michael Cunningham.

Märkliga dagar är tre romaner i en; eller kanske tre långnoveller sammanförda i en roman. Men de tre egentligen självständiga delarna, är tänkta som en helhet. Tematan flyter igenom de tre, och referenserna mellan dem är många. Samma gestalter återkommer i de tre: en gosse vid namn Lukas, en man vid namn Simon, och en kvinna vid namn Catherine. Fastän de utspelar sig i tre olika tider. Gemensamt för de tre delarna är också att samtliga anknyter till New York och i alla tre delarna har nyskapande poeten Walt Whitman en självklar plats.

Den första delen utspelar sig i New York på 1800-talet. Lucas här är gossen som förlorat sin storebror i en fabriksolycka (eller var det en olycka – kan det ha varit självmord?), och som blir närmast besatt av kvinnan brodern skulle gifta sig med: Catherine. Pojken har fått låna Whitmans Leaves of Grass och citerar diktverket i tid och otid. Det är ett gammalt New York, ett fattigt New York, som möter läsaren, där arbetarna sliter som djur vid de farliga maskinerna. – Lucas tvingas börja arbeta och hoppa av skolan, när Simon dör. Han ställs vid samma maskin som brodern stått vid och som också tagit hans liv. Det dröjer inte innan han tycker att allt maskinellt i allmänhet och hans maskin i synnerhet låter av Simons röst. Lucas försöker förstå, tror att rösterna försöker varna honom, och drivs allt längre i sitt beskydd av Catherine.

Den andra delen utspelar sig i nutid. Cat är en kvinna som jobbar vid polisen med att ta emot samtal från personer som hotar med terrordåd. Cat filtrerar dem och försöker avgöra vilka som är genuina hot, och vilka som enbart är tokstollar. Hon är mycket skicklig på det hon gör.

Cat lever ett ganska ensamt och tillbakadraget liv. För flera år sen miste hon ett barn som skulle heta eller hette Luke. Nu dejtar hon hon en mycket förmögen man, vid namn Simon.

– Cat missar det första samtalet. Snart därefter spränger en gosse sig till döds och tar en byggfirmas chef med sig i döden. Ännu ett samtal, ännu en bombning. Gossarna som ringer citerar Whitman. Och så ett tredje samtal. Cat får kontakt med gossen som ringer, och de möts till sist; men här nånstans tar hennes moderkänslor över; hon flyr med gossen, som inte fått nåt namn, han frågar om han får heta Luke.

Den tredje delen är den mest avvikande. Simon är i den här avdelningen en blandning av maskin och människa: en android, om du så önskar. Vi är ett eller flera sekler in i framtiden. USA har drabbats av någon sorts katastrof, eventuellt en omfattande härdsmälta. Man betalar med Yen. – Berättelsen börjar i New York. Catareen kommer från en annan planet, kallas nadian, deporterad som revoltör. Hon är ödlelik. Alla nadianer som finns på jorden verkar dock ha förts hit av människor, som till sist tagit sig till en annan planet, funnit liv, och blivit besvikna. Nadianerna arbetar nu som gatsopare, barnpassare. Simon och Catereen rymmer från det diktatoriskt styrda New York, österut. Något i Simon säger honom att han måste ta sig till Denver. På vägen möter de den kristne gossen Luke, brådmogen och vanskapt. Han blir deras följeslagare på vägen mot Denver.

Så, det var en resumé.

Det är något malplacerat över flera av berättelsernas gestalter. Lucas i den första berättelsen är en drömmare som till sist offrar sin hand i maskinen för att rädda Catherine från en katastrof, som maskinen gett honom aningar om ska ske. Cat är mycket intelligent, men vantrivs, bärandes på sorgen och flyr till sist med vad som med all sannolikhet är ett livsfarligt och hjärntvättat barn. Och androiden och utomjordingen hör inte hemma i New York... de drar i väg, sökandes – något.

Enskilda passager i berättelsen syftar på händelser som inträffat i de tidigare berättelserna. Kvinnan som kastar sig ur ett brinnande hus i den första berättelsen, skymtas även i någon av de andra. En vit skål får en framträdande biroll, och återkommer i alla berättelserna. Och naturligtvis poeten Walt Whitman. I första delen träffar Lucas till och med Whitman, och pratar med honom. I den andra delen använder barnterroristerna under ledning av sin fostermor Whitmans texter som nån sorts andlig skrift: deras lägenhet är tapetserad med blad ur Leaves of Grass. Och i den tredje delen är Simon programmerad att recitera Whitmans poesi när han blir uppjagad, med en något märklig effekt. – Och det är mycket intressant att se hur Cunningham väver in Whitmans ord i berättelsen, hur poetens ord i sig blir en röd tråd genom bokens alla tre delar.

Märkliga dagar är mest intressant som en experimentell bok. Språket är naturligt och framförallt slås jag av hur Cunningham, utan att skriva läsaren på näsan om vad som hänt, beskriver en post-apokalyptisk tillvaro i USA i den tredje delen. När jag läst färdigt vet jag fortfarande inte vad som hänt, endast genom de fragment som framkommer i vad romangestalterna gör och säger får man någon uppfattning om det skedda.

Märkliga dagar är lättläst, och jag märker hur jag gärna vill fortsätta läsa: det är en sidvändare. Det är en bra, experimentell bok, som jag som läsare gärna dras in i.

Micronovell

Författarcoachens blogg tipsar om Skrivarkonsultens inlägg om en kampanj i Jönköpings Posten. Uppdraget är att skriva en novell på sex ord (jmf Hemingways berömda micronovell, som återges på Skrivarkonsultens blogg).

Det låter som ett intressant experiment; kunde vara något att sitta och slipa på, formulera, omformulera och skära bort med fina, skarpa små snitt... Tolstojs råd är här tagit till en extrem:

"Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar."

Sen behöver man ju inte nödvändigtvis skicka in texten till Jönköpings Posten. – Eller varför inte?

Bokrecension: Final Exits

Final Exits: The Illustrated Encyclopedia of How We Die är skriven av Michael Largo.

Redan det kitschiga omslaget illustrerar väl vad som möter inne i boken: en hängd man, med i kniv i huvdet, ett svärd i axeln, en spik i ena foten och den andra foten – brinner. Dessutom är han styckad fem delar. För det här är en bok om sannolika och alldeles osannliga frånfällen. Omåttligt intressant, och, faktiskt, omåttligt roande. Du kan dö av nästan vad som helst.

Boken fungerar som en uppslagsbok, där varje sannolik och osannlik orsak till död har en längre eller kortare artikel. Dessutom är artiklarna kompletterade med mängder av statistik och fakta som man kanske inte alltid är bekant med sedan innan, inte ens om man har döden som arbetsfält. Till exempel de problem som det innebar (i USA) i början av förra seklet, när ambulanstransporter ofta utfördes av – begravningsentreprenörer... (sid. 17).

Några andra fakta som jag inte kände till kan kanske vara värda att lista, som exempel på uppgifter man får sig till livs i Final Exits:

Anabola stereoider uppfanns på 30-talet och gavs till soldater i Andra världskriget för att höja deras prestationsförmåga, och något decennium senare spreds bruket även till idrottsvärlden. Mellan 1964 och 2003 har så många som 9673 amerikaner avlidit av att ha använt steroider. Men droger under idrottssammanhang är inget nytt – opiater och annat användes redan under antikens olympiader (sid. 22f).

2752 personer avled i samband med att flygplanen kraschade in i World Trade Center 2001. Men redan när WTC uppfördes dog så många som 60 personer i arbetsplatsolyckor. Fler än vid något annat kontorsbygge i modern tid (sid. 48). Som jämförelse kan nämnas att endast sex personer avled när Empire State Building byggdes (sid. 121).

Om du ska opereras kan det vara en bra idé att låta det ske på en måndag. I alla fall enligt amerikansk statistik är det den veckodag då lägst antal personer avlider på operationsbordet (sid. 132).

Och så håller det på. Sida upp och sida ner av uppgifter om döden. Här finns artiklar om död i samband med cykelturer, kräkningar, pest, elavbrott, cheerleading, smittor från kackerlackor, självmord, vattenallergi (jo, det finns), flygolyckor, äta hår, ångor från popcorn poppade i microvågsugnar (24 amerikaner lär ha dött av detta 2003. Sid. 247), seriemord, (amerikanska) krig, och så vidare, och så vidare...

Det jag reagerar på som yrkesman är i synnerhet två fakta: att en vanlig amerikansk begravning sägs kosta omkring 10 000 dollar (sid. 406). Det är mycket, mycket dyrare än en svensk dito, som snarare ligger på kring 25 000 kronor. Och att statistiken för kremation/jordbegravning är omkastad i USA: 75 procent jordbegravs och 25 procent kremeras (sid. 405). I Sverige är det nästan precis tvärtom.

Sen bör också en annan sak nämnas: Hart's Island, New Yorks begravningsplats för okända döda. Gravar grävs av fångar, i form av stora diken, där de enkla kistorna placeras tre på höjden och två i bredd, så att 1650 döda ryms i varje gravdike. 5000 döda begravs på Hart's Island årligen. Totalt finns där, sedan begravningarna inleddes 1869, 750 000 döda. Inte nåt man hör om varje dag... (sid. 407f.)

Boken är skriven på ett lättfattligt och intresseväckande sätt. Den är rikt illustrerad med vintagebilder, ibland endast löst associerade till texterna de står bredvid. Små faktarutor, utmärkta på så sätt att texten står i kursiv utanför brödtexten, lyfter fram exceptionella eller udda fakta. Jag brukar vända mig mot att text lyfts ut ur brödtexten, men i Final Exits funkar det bra. Boken är uppenbarligen skriven för en amerikansk publik, men den är ändå intressant för en icke-amerikan.

Jag undrar emellertid hur Largo kunnat få fram alla statistiska uppgifter, till exempel att 91 personer dött och 19 867 personer skadats av paraplyer sen 1975 (sid. 357). Och då utgår jag från att uppgifterna gäller USA. Men ändå? Vem för statistik över antalet paraplyskador? Försäkringsbolag? Antagligen gömmer sig svaret i den 46 sidor långa käll- och litteraturförteckningen...

Men, alla med ett intresse för döden som fenomen: skaffa och läs.

Frosseri

Det är skönt att ha semester! Frossar i litteratur — just nu mest de följande tre böckerna: Final Exits, som nämnts tidigare. Det är en uppslagsbok över massor av möjliga och för den delen knappt möjliga sätt att dö. Jag läser Språkbitar som består av en mängd miniessäer på vanligtvis knappt två sidor, som alla handlar om språk på olika sätt. Och så Nietzsches Avgudaskymning med Antikrist i engelsk översättning: får epifaniupplevelse efter epifaniupplevelse! Mitt Nietzscheintresse har varit vilande, om än ohöljt närvarande, men det känns bra att plocka upp honom igen – ingen attackerar som Nietzsche, ingen är värre fiende eller bättre allierad.

Bokrecension: Uppror och allianser

Uppror och allianser: Politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle är skriven av superproduktive lundaprofessorn Dick Harrison.

Boken fokuserar på böndernas (landbor och skattebönder) situation i 1400-talets Sverige, i synnerhet med avseende på bonderesningar, det vill säga, när bönderna av någon anledning gjorde uppror mot överheten. Det är mycket intressant, i synnerhet modifierar han min uppfattning av att Sveriges bönder var ett hunsat folk: Harrison för fram att de var relativt självständiga under den här perioden. Att de skulle ställa upp på vilka levnadsvillkor som helst var långt ifrån självklart: krävde den lokale fogden för mycket i skatt kunde man mycket väl storma hans borg och ta livet av honom.

Harrison beskriver hur få skriftliga källor vi har från perioden; därför blir det med nödvändighet så, att flertalet bonderesningar med största sannolikhet inte gjort avtryck i samtida krönikörers skrifter, i synnerhet lokala bonderesningar med begränsade resultat. I Uppror och allianser beskrivs en handfull uppror, med Engelbrekt Engelbrektssons omfattande uppror i täten.

Bönderna synes under den här tiden ha fått en stor medvetenhet om sin egen makt. Stormännen verkar inte sällan ha anpassat sig efter deras krav. Genom att vägra att betala skatt, kunde bönderna påverka överheten på så vis att de begränsade deras kapital: detta blev, förutom våldet, en viktig påtryckningsmetod. Harrison skriver som avslutningsord i sammanfattningen:

"I den blodiga läroprocess, som utgjordes av resningar, uppror och allianser, kom bönderna till insikt om att våld faktiskt lönar sig." (sid. 111)

Harrison har ett välformulerat, akademiskt sätt att skriva som dock inte blir torrt. Naturligtvis innebär den stora mängd namn som passerar i undersökningen en viss förvirring när man som jag inte är särdeles välbekant med epoken sedan tidigare. Men det är inget problem i sig. Boken är utsökt formgiven: litet format och vackert typsnitt.

För var och en intresserad av svensk historia är det här en bok jag mycket gärna rekommenderar.

Creutz gillar spontan bokrea!

Nåt som kan sätta ytterligare ett lager guld på kanten till en redan guldkantad dag är att ramla över en bokutförsäljning. I det här fallet hos Bokia, f.d. Wettergrens, i Borås. Ett gäng lådor med diverse titlar: samtliga för 25 kronor/styck.

Jag plockade åt mig Dick Harrisons Uppror och allianser om 1400-talets svenska bönder, och Heather Pringles Härskarplaner om Himmlers försök att spåra den ariska rasen. Och så en fin liten penna att sätta i nyckelknippan. Summa 60 kronor.

Bokrecension: En hvar sin egen professor

En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag är skriven av Falstaff, fakir, dvs. Axel Wallengren och detta nytryck är utgivet på Bakhåll förlag.

Jag vet inte om det säger mest om mig eller om boken, att jag kan tycka att en satirbok från 1894 är riktigt rolig... Men rolig är den. Wallengren intar rollen som löjligt uppblåst folkbildare som med ideliga betydelseglidningar, missuppfattningar och omformulerande felstavningar försöker ge allmogen del av sin överväldigande kunskap om kort sagt allt. Ett utdrag för att illustrera Fakirs sätt att skriva:

"Elfte kapitlet.
Astrologi, teosofi och magik, jemte konsten att gräfva guld.
Astrologien

skiljer sig från astronomien genom den större mängd af logik, som ligger redan i den förra vetenskapens namn. Med tillhjelp af denna art af vetande kan du lära dig att spå i stjernor.

Om t. ex. en liten stjerna står alldeles ofvanför ditt hufvud då du födes, betyde det att du alltid kommer att hafva denna samma stjerna öfver ditt hufvud, när du befinner dig precis på den plats der du föddes. Om deremot t. ex. stjernbilden Mercurius icke synes när du födes, betyder detta att du icke kan varsna denna stjerna förr än något senare.

Står en blek Venus-stjerna i norr den 16 Mars, betyder det att en naturlag förmått henne dertill." (sid. 25)

Och så håller det på... En humor som i dag snarast skulle kallas studentikos – eller kanske grönköpingsaktig...!

Två år efter att Wallengren givit ut En hvar sin egen professor avlider han endast 31 år gammal i miliartuberkulos. Han befann sig då i Tyskland som Aftonbladets korrespondent.

Bokrecension: Författare klottrar

Författare klottrar är sammanställd och kommenterad av Peter Glas och Dekius Lack, samt utgiven på Bakhåll förlag.

Författare klottrar är en kort liten bok med små teckningar och skisser av kända författare, såsom Dostojevskij, H.C. Andersen, Baudelaire, Strindberg och Oscar Wilde. Med flera. Vissa är riktigt skickliga, men mest är väl teckningarna att anse som tillfällighetsalster: nåt ritat i en marginal eller i ett brev... Som Oscar Wildes, som parodierar mormonerna, efter att ha föreläst i Salt Lake City: en man, mängder av fruar, en man, mängder av fruar...

Kul är också Strindbergs teckning av sig själv som urinerande Sfinx, med egenhändig kommentar: "Egyptisk Sphinx pissande på Brons-åldersfolk" (sid. 46) – härligt polemiskt...

Kommentarerna av Glas och Lack är mycket givande. En hel del kuriosainformation får man med sig. Jag hade, vad jag kan minnas och trots mitt intresse för Oscar Wilde, inte hört talas om att Wilde vann ett slagsmål mot "klassens jätte" (sid. 60), när denne skrattat åt Wildes dikter... Kul.

Boken är av 61 sidors omfång, och läses således igenom snabbt. Det är dock läsning, av både texter och bilder, som är rejält underhållande och intressant.

Bokrecension: Nu måste jag sluta

Nu måste jag sluta: Avskedsbrev är sammanställd av Udo Grashoff.

Boken består av femtio tyska självmordsbrev. Samtliga är kommenterade av Grashoff, som ger – i mån av tillgång till uppgifter – en bakgrund till självmordet i fråga och vad som hände sen.

Det är intressant, i den mån det visar att de som står inför döden, vissa så nära att de redan intagit de medel som ska döda dem, att de inte på något sätt förefaller besitta någon sorts särskild insikt om livet. Vissa är pratiga och pratar vitt och brett om stora frågor, visst, men är dock förvirrade. Andra är torra och beskriver enkelt vad som ska göras med kvarlåtenskapen. Det finns kärleksförklaringar och anklagelser. Men också i döden verkar de vara de som de var i livet: inte förklarade eller upplysta på något sätt. Och vad annat hade varit att vänta?

I Nu måste jag sluta ryms också ett rymligt förord av Grashoff, som forskar just om självmord. Förordet är i själva verket bland det mest intressanta i hela boken. Moralism är befriande frånvarande, även om Grashoff beskriver samhällets och i synnerhet kyrkans nedlåtande syn på den suicida akten.

"Medicinska förklaringar kan vara giltiga i många fall, men alla människor som tar livet av sig är inte sjuka. Det är inget syndrom, ingen oundviklig nödvändighet, som leder fram till självmord. Det har t.ex. publicisten och författaren Jean Améry många gånger visat på: självmordet är ett mänskligt privilegium, en möjlighet som står varje människa tilll buds." (sid. 5)

Detta sagt utan att banalisera konsekvenserna av ett självmord, vad det innebär för de omkringstående. Men författaren uttalar ingen dom över dem som väljer att så avsluta sitt liv. Dock ska man vara medveten om att många självmordsförsök inte är så mycket ett försök att ända sitt liv, utan att påkalla uppmärksamhet på sin situation. Grashoff skriver att så många som 80 procent av dem lyckas rädda efter ett självmordsförsök är positiva till att ha blivit räddade och försöker inte ta sitt liv igen (sid. 14).

Sist i boken finns också ett efterord av Thomas Anderberg, docent i praktisk filosofi och författare, där ett svenskt fall beskrivs. Anderberg skriver också fundersamt om bokens ämne, och skriver i slutet av sin text några rader med ett livsbejakande budskap som är värt att upprepa:

"Och, än väsentligare, att vara beredd att ifrågasätta sin egen tolkning. Visst, bör man säga sig, det här är ett elände, en skam och kanske en obotlig olycka. Men är den verkligen värd att dö för? Är den kanske trots allt värd att bära med sig, som ett tungt bagage, medan vi vandrar vidare, nu när vi ändå bara fick ett liv att spela med?" (sid. 177)

Om man nu är intresserad av döden som fenomen är detta ytterligare en bok att studera. Det är så klart ingen munter läsning, men intressant.

Bokrecension: Svenska skrivregler

Svenska skrivregler är utgiven av Språkrådet (fd. Svenska språknämnden), som är en del av myndigheten Institutet för språk och folkminnen.

Språkpornografi! Jag känner antagligen ungefär likadant för språkets funktioner och språket som fenomen som en raggare kan tänkas känna inför att mixtra och underhålla sin överdimensionerade amerikanare. Det nåt högst njutbart.

En handbok och översiktlig språkbibel är hyperpedagogiskt disponerade Svenska språkregler. På runt 250 sidor får läsaren lära sig det mesta om interpunktion, ordval, förkortningar och annat som är nödvändigt för ett utsökt språkbruk. För dem som läser och skriver mycket är naturligtvis lejonparten av det beskrivna intuitiva självklarheter, nåt man använder sig av utan att riktigt vara säker på varför.

Boken är uppställd i ett rubriksystem på tre nivåer. Exempel:
4. Citat och anföring
4.1 Markering av citat
4.1.1 Blockcitat
4.2 Citat i citat
4.2.1 Vid replikstreck, gåsögon och blockcitat

Detta gör naturligtvis att vart och ett ämne har sin mycket bestämda plats, och att det är lätt, mycket lätt, att hitta i boken.

Mot slutet av Svenska skrivregler finns också en längre lista över typografiska tecken som inte hittas med endast en tangenttryckning på datorn, utan genom kombinationer. De hittas ju i symbolfonten, men i boken finns alltså en praktisk sammanställning av hur man skriver sånt som fast mellanrum (ctrl+shift+space), ç (alt+0231), æ (alt+0230) ° (alt+0176) och många fler tecken och symboler.

Svenska skrivregler bör nog ha en plats reserverad i varje skrivande svensks bokhylla. För endast genom att kunna systemet ordentligt kan man rimligen tillåta sig att meka med systemet. Som raggaren med amerikanaren.

Morrissey, Åhaga, Borås

När jag i vintras fick veta att Morrissey skulle hålla en konsert i Borås hade jag svårt att tro det. Men för några timmar sedan stod en lätt åldrad, inte längre så spinkig Morrissey på scenen i det gamla lokstallet, någon kilometer från där jag bor.

Elvispojkarna var där. De inåtvända med stora glasögon och bortkomna blickar också. En och annan medelålders anhängare. Kajalflickor och andra.

Morrissey är arrogans, enorm scennärvaro och brittisk stil... Men det som gjort att jag fastnat så för Morrissey, och att han betytt oerhört mycket för mig, inte minst för något år sedan, är främst texterna. De är dubbeltydiga och mycket poetiska och litterära. I dem finns inga plattityder eller klichéer. Det är så långt från folkligt vulgärt som man kan komma. — I dag fick vi höra sånt som "This Charming Man", "The World is Full of Crashing Bores", "Life is a Pigsty", "Ask", "Girlfriend in a Coma", "How Soon is Now?" och många fler. — En och annan lyckades ta sig till scenen för att skaka Morrisseys hand. Själv blev jag upphissad och framlyft ut över avspärrningen... jag ropade Morrisseys namn, men han såg inte åt mitt håll... vakterna förde tillbaka mig ner i publiken...

Nåväl, en fin kväll.

Värt att läsa

Läs gärna Vertigomannens inlägg om anmälningen av Susanne Dodillets Är sex arbete? för vetenskaplig oredlighet. Jag har inte själv läst boken. Inte ännu. Men inlägget är intressant.