Imponerande, 118 100

Har inte kunnat låta bli att vara nyfiken på 118 100, stället dit man kan skicka ett sms med en fråga om vad som helst, och få svar. Jag trodde att det var en plojgrej, nåt för sena fredagkvällar. I helsicke heller! Jag skickade på skoj in en fråga:

"Var kan jag få tag i en bok av Nietzsche med läderinbundna pärmar?"

Och efter en stund fick jag svar. Jag fick veta att Also sprach Zarathustra med läderpärmar såldes på en tysk auktionssite. Jag gick dit, registrerade mig, och beställde boken.

Kan inte annat än att imponeras av den kompetensen!

Att de också lyckats med den här prestationen höjer dem bara ännu mer.

Uppdatering: Efter kontakt med den tyska säljaren visar det sig att det rör sig om halvfranska band. Men vafan. Nära nog.

Peter Englund om fakta och fiktion

Peter Englund skriver tänkvärt om fakta och fiktion i litteraturen.

I en kommentar till inlägget framför han ett intressant sätt att se på detta:

"När en författare stoppar in fiktion i en framställning förvandlas hela framställningen till fiktion. På så vis finns inget gränsdragningsproblem. Fiktion förvandlar allt det berör till - fiktion."

Min egen mening avviker något från Englunds. Jag menar, till skillnad från Englund i sitt inlägg, att litteraturen ska vara så fri från sanningsanspråk, att det även ska kunna stå "Bygger på en sann historia" på omslaget utan att behöva göra just det. Det ingår så att säga i det fabulerande som är litteraturens förutsättning. Författaren måste få vara helt fri i förhållandet till sanningen i skapandet av sitt textverk. Att människor kan hamna i vanrykte för detta är en etisk fråga att ta ställning till. Inte en litterär fråga. Så klart.

Bokrecension: Svärdet och spiran

Svärdet och spiran är skriven av Ken Follett.

Boken är en värld i sig. En episk tegelsten, mycket lätt att läsa... den är flytande... Händelserna kretsar kring katedralbygget Kingsbridge i England på 1100-talet. Många personer figurerar, men det mesta kretsar kring en handfull individer. Det är överblickbart och lätt att hänga med.

Några av de mest fascinerande personerna i berättelsen är dock personer som finns i periferin. Som den sluge, spindelliknande biskopen Waleran Bigod. Han framstår som mycket levande. Nämnas bör också den enfaldige och omogne grevesonen William Hamleigh, med stark rädsla för helvetet i bjärt kontrast till hans infernaliska beteende. Han känns mycket realistisk, dock otäck.

Men berättelsen kretsar ändå i stor utsträckning kring personer som Prior Philip, som leder klostret i Kingsbridge, Tom Byggare, som blir hans allierade och vän och som leder byggandet av katedralen; Ellen, som blir Toms kvinna, och hennes son Jack, vars uppväxt och liv vi får följa genom hela romanen. Aliena, grevedottern som får uppleva sin beskärda del av elände får vi också följa från ungdom till vuxenhet.

Svärdet och spiran är en berättelse om svek på svek på svek. Men också om hopp som inte låter sig nedslås. Ränkerna är legio och planerna för att motstå ränkerna likaså. Boken består av mängder av subintriger som bygger upp berättelsen som helhet.

Det märks att författaren, som han beskriver i sitt förord, är djupt fascinerad av katedraler. Terminologin är teknisk, men bidrar till känslan av verklighetsförankring. Berättelsen känns verklig. Levnadsvillkoren och den allmänna miljön känns verklig. Historiska personer skymtar fram och stärker vidare den historiska känslan i boken.

Svärdet och spiran är utmärkt avkopplingslitteratur. Den är brutal såsom livet då förefaller varit brutalt. Det är död och förstörelse. Svält och lidanden. Och allmänmänskliga känslor: vrede, hämndvilja och girighet. Men också kärlek, tillit och värme.

Läs Bibeln som skeptiker

En leverans med böcker jag skickat efter kom i dag. Bland böckerna var en Bibel – en av Libris miniutgåvor av bibelkommissionens nyöversättning, det vill säga Bibel 2000. Och det är verkligen en miniutgåva. Det är den minsta fullständiga bibelupplaga jag sett. Och då ingår dessutom apokryferna, noter och ett appendix med extramaterial.

Jag kan min Bibel. En gång var jag hardcore-kristen och så är jag religionsvetare. Jag kan min Bibel och jag kan min kristendom. I dag äcklas jag av allt kristet, all dess förtryck, rigiditet, vidskepelse, falska antaganden, antivetenskap... Men Bibeln bör läsas av alla i vår kultursfär. Man kommer inte ifrån dess massiva påverkan av vår historia och vår etik. Man bör känna till den inifrån genom att studera den. Inte minst gäller det oss, som aktivt tar avstånd från religiositet. Dessutom: det finns inget bättre vaccin mot kristendom än att faktiskt ta sig tid att läsa Bibeln.

Bibel 2000 är en idiomatisk översättning. Det innebär att texten överförts inte bara till svensk språkdräkt, utan i någon mån även till samtida uttryckssätt. Vill man ha en översättning som mer bokstavligt följer grundtexterna, bör man kanske läsa 1917 års översättning. Vill man ha en språkdräkt som vi lättare rör oss i kanske man bör läsa Bibel 2000.

Läs för all del Bibeln. Inte som fundamentalisterna, utan som skeptiker, med kritiska ögon. Som vi skulle läsa Koranen eller scientologitexter.

Bokrecension: Konsten att läsa tankar

Konsten att läsa tankar är skriven av Henrik Fexeus (känd från teve).

Boken behandlar en mängd olika sätt att läsa av och manipulera sina medmänniskor. Samt några trick för att förege att man rent konkret kan läsa andra människors tankar. Men egentligen handlar det om sätt att lägga märke till subtila förändringar i människors ansiktsuttryck och liknande. Fexeus presenterar också hur man med hjälp av enkla metoder får folk att uppskatta en själv mer, som exempelvis genom spegling: att man rör sig och adopterar ett rörelsemönster som härmar den man pratar med.

Nog är det här en bra bok. Den skulle väl egentligen behöva läsas flera gånger kombinerat med fältövningar, för att man ska lära sig det som den lär ut. Språket är bra. Fexeus använder sig av humor, en humor som dock snarast är flåshurtig än genuint roligt. Den lättsamma genomgången av bokens ämnen hade nog inte lidit av att han hade hållit tillbaka på humorn några grader.

Bokrecension: Bögslungan

Bögslungan är skriven av Per Alexandersson.

Bögslungan är en ungdomsbok utgiven av LL-förlaget. Men boken kan med fördel läsas av alla. Och frågan är om den inte borde vara obligatorisk läsning för varenda högstadieelev i landet. Boken behandlar nämligen på ett rakt sätt manlig homosexualitet i högstadiemiljö. – Max märker att hans känslor för Niklas blir allt starkare: hans vilja att vara honom nära blir större; han drömmer om honom. Vad betyder väl detta?

Boken känns fräsch. Miljön känns realistisk och samtida: Coldplay nämns, till exempel. Mobbningen i skolmiljön är inte förskönad. Bögskräcken inte heller. Så här kan det mycket väl vara. Min pojkvän sa efter att ha läst boken i ett sträck: den här hade jag velat läsa när jag var fjorton år. Och jag också.

Tack, Per Alexandersson, för den här boken!

Bokrecension: Att skriva börjar här

Att skriva börjar här är skriven av Maria Küchen.

Att skriva börjar här är en bok för alla som älskar hantverket att skriva. Boken är uppdelad i ett antal huvudavdelningar: Lyrik, Journalistik, Serier, Översättning, Romaner & pop, Skrivarkurser, Bokbranchen, Dramatik, Reklam, Litteraturkritik samt Poesi & skräck. Avdelningen för dramatik, som även innehåller en mängd text om att skriva för teve kändes överlastad just för den starka fokuseringen kring att skriva för teve. Hellre hade jag sett större fokusering på vanligt skrivande: noveller, romaner, lyrik. Sådana saker intresserar mig mer än hur man bygger upp ett tevemanus.

Maria Küchen använder sig av en mängd intervjuer med personer med expertis på ämnet som för stunden avhandlas. Det fungerar mycket bra och intervjuerna är mycket intressanta att ta del av.

Boken är inspirerande, full av nyttiga tips och infallsvinklar. Den känns fräsch, och duckar inte för att skriva om bloggande, som ju är en stor arena för skrivande människor i dag, en egen genre av skrivande. Katrine Kielos intervjuas i boken och säger:

"...En bra blogg har ett tänk, ett mål, den används inte som kladdpapper eller anteckningsbok eller som ett försök att bli bekräftad och sedd av någon där ute. En bra bloggare har respekt för formatet. [...] Skulle det du skriver om inte vara intressant i en tidning eller bok, då är det inte intressant på bloggen heller. [---] Men det viktigaste är att ha något konkret att säga. Att bara kräkas ut sina tankar på Internet för att bli känd eller sedd av någon är inte lyckat." (sid. 14f.)

Så sant.

Küchen är poet och har ett befriande fritt sätt att se på poesi:

"Poesi är en lek, ja. Man måste ingenting när man diktar. Man måste inte rimma, måste inte allitterera, måste inte skriva på ett speciellt sätt eller läsa upp sina texter med ett extra poetiskt tonfall. Man gör vad man vill med orden, för att uttrycka det man vill. [---] Kom ihåg: Den [sic!] finns ingen gåta i lyriken som du ska lösa, ingen dold mening att lista sig fram till. Så fungerar inte poesi, vad de än har sagt i skolan. Det finns en text att möta, det är allt." (sid. 23ff.)

Därmed inte sagt att dikter ska skrivas slarvigt. Küchen förordar ett finmekande, ett strykande av det som inte behöver i dikten, av det som tynger den.

Att skriva börjar här innehåller också många övningar, såsom cut-up – att klippa sönder texter och slumpmässigt forma nya texter av dem, eller montage, som inte är slumpmässigt, utan planerat ihopsättande av dessa sönderklippta ursprungstexter.

Küchen ger också handfasta råd, som att använda sig av gestaltning, snarare än att skriva läsaren på näsan vad personer i texten känner. För att exemplifiera: att skrivaren hellre bör uttrycka hur rastlös en person är genom att illustrera att hon stampar med fötterna och snurrar mobilen i handen, snarare än att bara uttrycka "Anna är rastlös." Det ska jag försöka att tänka på.

Boken är bra. Rekommenderas varmt.

Moleskine som innepryl

På Sydsvenska Dagbladet kan vi läsa om anteckningsboken (bl.a. Moleskine) som innepryl.

(Tack till Författarcoachens blogg, som hittat ett tips om detta hos June Rydgrens blogg.)

Bokrecension: Alkemisten

Alkemisten är skriven av Paulo Coelho.

De märkliga mötena för herdepojken Santiago avlöser varandra i denna metaforiska saga. Metaforen uttydes som att var och en ska följa världssjälen, söka förstå det universiella språket. I Alkemisten illustreras detta genom Santiagos sökande efter en skatt, som sägs finnas vid Egyptens pyramider. När han följer denna vilja, förefaller alla skeenden omkring honom samverka för att få honom att växa i denna esoteriska lära och föra honom närmare sitt mål.

Jag tyckte om Alkemisten. Sagokänslan ligger kvar genom hela boken, och ger ett lätt drömskt skimmer över berättelsen.

Tillfälligt avbrott!

Datorhaveri gör att bloggandet får vila ett tag.

Bokrecension: Hatet

Hatet är skriven av Anders Nyqvist, och är en självbiografisk text om Nyqvists uppväxt.

Hatet är en bok som är jobbig att läsa. Inte för att den är dålig, utan för att den är så utmärkt berättad. Den handlar om tillvaron i en familj, där fadern sjunker ner i ett allt mer omfattande missbruk av alkohol och tabletter. Följden av detta är att fadern misshandlar, våldtar och trakasserar sin hustru, och gör livet helvetiskt både för henne och för deras två barn.

Boken är skriven utifrån barnets perspektiv. Anders perspektiv. Storebroderns perspektiv. Språket är enkelt och mycket effektfullt. Vi får följa Anders genom hans egna ord och får följa med i hans växande insikt i faderns problem, från att han anar att det är något som inte stämmer, till ett fullt utvecklat avgrundshat. Fadern bringar hela familjen i misär genom sin lynnighet. Anders blir därtill mobbad i grundskolan och får ingen fristad någonstans. Han gömmer en väska under sängen, för att vara redo att ge sig av. Han märker faderns tyranniska beteende gentemot modern, hör bråken, hör våldtäkterna, hör gråten. Det hela blir mycket påtagligt.

Som läsare står man där förvånad: varför, varför, varför lämnar inte modern sin make efter mordförsöken, våldtäkterna? Vad är det för mekanismer som får en människa att uthärda plågorna för egen del, och de plågor som bibringas barnen? Vi får inga svar. Så realistisk är boken: tillvaron är komplex.

Läs boken om du orkar. Du får en utmärkt insikt i hur en dysfunktionell familj med missbruks- och våldsproblematik kan se ut och hur psykologiska processer kan få folk att hålla ihop mitt i en helvetisk situation.

Bokslut 2008

Antal inlägg: 67
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 11,7
Årets särskilt rekommenderade böcker: Laterna magika och Kattöga.
Antal unika besök: 1201.
Planer inför 2009: Fortsatt ivrigt recenserande i blandade genrer.

(Tack till Pocketpocketpocket för idén till detta inlägg.)

Gott nytt år!

Trandared, Borås, nyårsafton 2008.
Gott nytt år!

Vindlingar om Bukowski och poesi

Hos Bukowski märks ofta en glädje över skrivandeprocessen. En sån glädje vill jag eftersträva. Hans dikter är vardagliga, jordnära, och verkar ofta handla om sånt som han själv varit med om. Inte för att upplevelserna är särskilt upplyftande: men ändå. – Orden droppar ner från hans tillvaro och blir texter på papper.

Poesin är ett utmärkt sätt att bearbeta sin verklighet genom.

och att ge fan i skrivregler

och att ge fan i skrivregler
och gå direkt på tilltal
(punkter, mellanslag, stor bokstav
för effekten; inte styrt av
djävla stelbenthet).

Bokrecension: Klumpigheten redux

Klumpigheten redux är skriven av Gunnar Blå.

Klumpigheten redux består av tjugofem noveller. De håller sig på några sidor vardera. Allihop – så när som på en – handlar i någon mån om erotik. Men den stora mängden texter har inte som syfte att verka erotiskt på läsaren. Det är smutsigt och mycket rått. Det är död och förkolnad och svett och smärta och mycket bisarra sexuella skildringar som är kännetecknande för boken som helhet. Mannen som har sex med naturen. Bokstavligt talat. Mannen som har sex med sin kvinna som förkolnas inför hans ögon. Mannen vars kön inverteras. Mannen som upptäcker att kvinnan han haft sex med i själva verket var av porslin. Personerna som består av löstagbara delar. Mannen som läcker urin ur alla kroppens porer med sådan kraft att de orsakar massiv förstörelse omkring honom. Och mer.

Med i boken finns också fem regelrätt pornografiska noveller som skickats till en svensk pornografisk tidning. De är inte lika bräddad med fantasmer som övriga bidrag.

På ett sätt gillar jag det mycket råa i litteraturen. Det är sällan jag läser en text som jag faktiskt blir äcklad av. Men det hände i den här boken. Boken lyckas alltså väcka en nästan fysisk reaktion av avsmak i mig. Och det är bra. Jag vill att texterna ska beröra mig så mycket som möjligt.

Så visst går det att läsa den. Men märk väl: den är udda.

Klumpigheten redux är utgiven av Vertigo förlag.

Enkät ändå

Jag har dragit mig för enkäterna. Men vafan, här besvarar jag en variant på en som varit i omlopp ett tag. Enkäten, något justerad nu, tog jag från Subjektiva Olivia.

Den värsta läsupplevelse du haft
Jag brukar se till att inte läsa ut böcker som jag inte tycker om. Därför måste väl något som omständigheterna mer eller mindre tvingat mig att läsa nämnas här. Och då blir det kurslitteratur. Skulle tro att något jag läst av postmoderna teologer torde vinna priset. Nära obegripligt, nära ovidkommande.

Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Så talade Zarathustra av Nietzsche. Boken och dess författares andra böcker hjälpte mig att bryta med religionen. Samtidigt är Zarathustra ett mästerverk. Stilistiskt utmärkt, och till innehållet utmanande och säkert kontroversiellt.

Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag minns att jag läste en bok i Tre Deckare-serien när jag var liten som handlade om nån som klädde ut sig till monster. Det där monstret drömde jag om sen. Annars är ju rysare en av mina favoritgenrer: jag uppsöker böcker som är obehagliga.

Vad använder du som bokmärke?
Lappar, pennor, hundöron, vad som finns till hands. Ofta lägger jag bara boken upp och ner.

När brukar du läsa?
Närhelst det är lämpligt, och ofta på kvällen och natten innan jag somnar.

Vilken var den första bok du läste?
Vet ej.

Vad är bättre: pocket eller inbundet?
Jag föredrar mjuka pärmar för att de ofta är lättare att ha med sig. Inbundna böcker kan dock vara särskilt estetiskt tilltalande. Generellt går jag efter priset.

Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker?
Jag vill använda mina böcker. Så jag använder understrykningspenna och viker hundöron. Skriver i dem ibland – egentligen alldeles för sällan.

Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att köpa en bok?
Ja, om jag står i bokhandeln och ser en pocket med en titel som intresserar mig eller ett slående omslag, så har den en fördel jämte andra böcker. Gör sedan baksidetexten inget för att tilltala mig, så kan det dock få vara i alla fall.

Sidantalet då?
Nej. Möjligtvis undviker jag för tunna böcker.

Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej.

Finns det någon bok du läst flera gånger?
Åtskilliga böcker har jag påbörjat och inte avslutat för att därefter ta upp dem igen. Därmed inte sagt att de blivit genomlästa på andra försöket. Bibeltexten har jag läst mer än en gång, skulle jag tro, men nog bara en gång pärm till pärm.

Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Inte allvarligare än att jag kan ha missat en hållplats nån gång...

Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag behåller mina böcker. Förutom en del religiös litteratur som jag bränt.

Tar du med dig boken du läser på toa?
Jag har vanligtvis en bok liggandes på toaletten.

Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag lägger in mina böcker på LibraryThing och skriver om dem på literature connoisseur.

Ny ständig sekreterare

Ojdå, Horace Engdahl slutar som ständig sekreterare i Svenska Akademien och ersätts av Peter Englund. Engdahl avgår 1 juni.

Se mer på Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Bokrecension: Stinas möten

Stinas möten är skriven av Stina Lundberg Dabrowski.

Stinas möten är en riktigt bra bok. Den innehåller 22 kapitel, där hon beskriver omständigheter kring sina intervjuer med alla dessa kända människor, och det finns även utdrag ur själva intervjuerna.

Lundberg Dabrowski verkar ha en förmåga att förstå hur hennes intervjuobjekt är som personer. Hon är mycket frikostig med omdömen, utan att vara särskilt konformistisk. Hon beskriver Hillary Clintons kyla och professionalism. Dalai Lama tycker hon är intetsägande och ständigt skrattande: några begripliga svar på stora frågor får hon inte ur honom. Mycket intressant är det att läsa om intervjun med Margaret Thatcher. Järnladyn har sin jargong och stil under själva intervjun. Efteråt sitter Thatcher och Lundberg Dabrowski ner och tar en gin and tonic och Thatcher visar upp en en mjukare och mer avkännande sida.

Lundberg Dabrowski söker sig också upp i bergen utanför Los Angeles och träffar där Leonard Cohen, som för tillfället var zenbuddistisk munk. Cohen verkar ha gjort ett utomordentligt härligt intryck på Lundberg Dabrowski. Han verkar genuint sympatisk. Intressant är det också att läsa om intervjun med HKH drottning Silvia, som framstår precis som den överklassparodi på sig själv, som man kunnat se på humorprogram på teve.

Med i boken finns även Khadaffi, Ludmila Enquist, Jane Fonda, Nelson Mandela, Madonna, Dolly Parton, Anna Nicole Smith, Nancy Dell'Olio, Yassir Arafat, Jan Stenbäck, Subcomandante Marcos, Madeleine Albright, Peter Wallenberg, Maradona, Thorsten Flinck, Tariq Aziz och Göran Persson.

Boken är utmärkt. Den är skriven med ett personligt och direkt språk. Lundberg Dabrowski skriver detta som sin bok. Hon skriver vad hon tycker och frispråkigheten är tilltalande, även om hennes åsikter inte alltid överensstämmer med mina, till exempel hennes återkommande överordning av kvinnors förmågor... Omvänd manschauvunism.

Läs gärna boken; den rekommenderas varmt, om man vill lära sig mer om hur de världskända eller sverigekända gestalterna som skildras i boken, är i verkligheten.

Vindlingar om skrivandet

Det som är skrivet är bevarat. Det är små lådor med bevarad dåtid. Jag skriver visserligen inte dagbok: jag vill inte känna mig låst att skriva varje dag om varje dag: mina anteckningsböcker har endast sällan datumangivelser i sina stycken.

Inte heller vill jag tänka på relevans. Jag vill inte heller ställa krav på mig att varje text måste sträcka sig endast mot det ovanliga: hellre skriver jag mycket, mycket. Vardagligt och udda om vartannat.

Jag läste nånstans att Jack Kerouac reste nånstans med en resväska. Resväskan var full med anteckningsböcker. Lite av det förhållningssättet vill jag ha: alltid ha nåt redo att skriva i, och att skriva ofta, ofta.

Poeten kommer till stan

Klockan 14:44 ringde en kompis mig. Han frågade om jag satt ner. Det var precis vad jag gjorde. Och så berättade han att Morrissey kommer till – Borås. Det lät naturligtvis otroligt. Men kompisen hävdade att det var bekräftat. Jag surfade ut och kollade. Mycket riktigt. Jag fick det bekräftat på Aftonbladet. Jag ringde till Åhaga, där konserten ska äga rum. Och också de bekräftade, lätt förundrade själva, vad det lät som. Så nu gäller det att försöka få tag i biljetter. De sägs släppas i morgon, fredag.

Morrissey har betytt mycket för mig. Väldigt mycket. Och han är en av de artister vars texter verkligen är poetiska. Jag har gråtit till hans musik. Jag har en bit av en av hans skjortor i ett vitrinskåp. Man kan säga att jag är hängiven.

Morrissey spelar, förutom på Åhaga i Borås (18/6), även i Lisebergshallen, Göteborg (22/6) och på Hovet, Stockholm (24/6). Se Ticnet för mer information.

Något om King

Jag har börjat läsa Lisey's Story av Stephen King. Stephen King är en favoritförfattare. Hans språk är down to earth, mycket naturligt, och ligger talspråket nära, och författaren lyckas på så vis prestera mycket levande texter. Texterna andas av det de beskriver. Författaren är alltid nära i texten, men står inte i vägen för berättelsen; det är aldrig pretentiöst, utan direkt och helt enkelt ett utsökt berättande.

King gör det som litteraturen är ett utmärkt medium för: tar oss med till en verklighet bredvid verkligheten. Han lyfter undan den naturliga verkligheten, och låter oss ana en annan, förvisso fiktiv, men ändå genom litteraturen skönjbar realitet. Där finns det plats för prekognition, gengångare och andra märkligheter. På så sätt: genom skapandet av det som är bredvid blir Kings prestationer i textväg ofta förebildliga.

NY Times' topplista

Pocketpocketpocket länkar till New York Times tio-i-topplista över den litteratur som de menar har varit bäst i år. Nåt där kanske kan vara värt att ta tag i framöver.

Bokrecension: Latin

Latin: Kulturen, historien, språket är skriven av Tore Janson.

Det här är två böcker. Janson börjar med att skriva latinets kulturhistoria, och delar upp den på två perioder: den antika och den medeltida. Därefter följer en svårforcerad del med latinsk språklära.

Den första delen, som blir en genomgång av Romarrikets och i någon mån västerlandets historia ur språkets synvinkel, är utomordentligt intressant. Där lyckas också Janson med bedriften att, trots att han är ultraakademiker, inte skriva som en sådan. Det är enkelt, rakt och begripligt. Rentav levande och inbjudande. Man känner liksom lite stoftdoft från antiken.

Den andra delen är en lärobok. Jag upplever att texten i läroboksdelen av Latin är otroligt kompakt. Och inte särskilt inbjudande för den som vill lära sig latin, utan att vara fantastiskt intresserad. Läs här:

"Tillsammans finns det för varje verb etthundratjugo olika former som anger person och tidsform. Därtill kommer till exempel infinitiv, monstráre, 'att visa', particip som mónstrans, 'visande', och monstrátus, 'visad', imperativ, monstra, 'visa!', samt en del andra. Participen har många former, som redovisas ovan under rubriken Adjektiv, och räknar man in alla dem så kommer man fram till att ett latinskt verb kan uppträda i bortåt tre hundra olika former." (sid. 198).

Det må vara sant. Liksom Jansons förklaring att alla dessa former har direkta svenska motsvarigheter. Men att inledningsvis i latinintresset få detta berg av grammatik framför sig... Man får mer känslan av att den delen av boken är till för att visa att det inte är nån barnlek att lära sig språk, och att briljera med grammatikaliska termer i kubik: att få med så mycket grammatik som möjligt på så liten yta som möjligt...

Boken avslutas med en ordlista med latinska ord och mer eller mindre kända fraser.

Boken finns dock i pocket och är väl värd att läsa för sina första 176 sidor. Den renodlat grammatiska delen är mer för fantaster. Ordlistan som följer med kan dock vara intressant även för lekmannen.

Akademibokhandeln satsar på mainstream

Det ryktas om att Akademibokhandeln har ont om pengar och måste skära ner på personal. De lär vidare sluta sälja smala böcker till förmån för bästsäljande mainstream. Läs ett bra inlägg om detta hos Bokstavligt talat.

Numera går jag in i en bokhandel av två anledningar: impulsköpa pocketböcker, eller hitta spännande titlar. Som jag sedan köper över nätet. Så mycket högre är priserna vanligtvis i den fysiska bokhandeln, att det är orimligt att handla över disk. Försvinner ovanligare titlar försvinner även incitamentet att gå in för att spana efter de där udda böckerna. Således blir mina besök färre, och impulsköpen av pocketböcker blir därmed likaledes färre.

Läs mer hos Borås Tidning.