Bokrecension: Kriget mot Ryssland | Sven Hedin

Övergivet ryskt skyttevärn.

Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915 är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Boken utkom år 1915.

* * *

När första världskriget rasat i omkring ett halvår gör den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin en resa på östfronten. Han far omkring där mellan mars och augusti 1915 och resultatet är en rejäl bok, en motsvarighet till hans lika omfattande bok om sin resa på västfronten, Från fronten i väster.

Visserligen är Sven Hedin en privilegierad resenär genom sitt då stora kändisskap och sin stora tysklandsvänskap: tyskarna tjänar uppenbarligen på att ha en vän från ett neutralt land som skildrar de tyska framgångarna, och Hedin får tillgång till avspärrade områden och högt uppsatta militärer, ja, även till kejsaren av Tyskland, som han blivit bekant med, och kejsaren av Österrike-Ungern, som han också träffar.

Sven Hedin älskar Tyskland, vars folk han ser som nära befryndat med det svenska. Han ser i Tysklands engagemang mot Ryssland en direkt parallell till Karl XII:s krig mot Ryssland tvåhundra år tidigare: båda fenomenen är för honom germanska ansträngningar med vapen i hand att hålla Ryssland på plats. Om och om igen visar Hedin ett slags historiskt dubbelseende; Hedin befinner sig i sin egen tids krig på olika platser, och samtidigt refererar han vad som hände den karolinska armén på samma marker långt tidigare.

”Det var i karolinernas spår, tyskar, österrikare och ungrare tågade fram, och det var Karl XII:s tanke att resa en germansk mur mot slaviska stormvågor, som blivit upptagen och fortsatt av våra blodsfränder.”

Det finns ett tydligt ärende och en tydlig politisk underton i Hedins väldiga verk om sin resa på östfronten. Han vill inte att hans eget hemland ska stå vid sidan av, utan sluta upp i en strid som för Hedin gäller den germanska, västerländska kulturen, som han upplever hotad av österns inträngande västerut. Det Sverige en gång gjort under stormaktstiden och framförallt under Karl XII:s tid bör det göra igen, innan det är försent.

”Den dag lärer dock icke vara långt avlägsen, då alla germaner måste sluta sig tillsammans för att upptaga den avgörande striden mot österns framvällande massor.”

Tydligare kan Hedins mening knappast formuleras.

* * *

Vi kan således konstatera att Kriget mot Ryssland har tydliga ärenden. 

Boken upphöjer det i Hedins ögon enastående och svårt utsatta Tyskland och deras allierade Österrike-Ungern. Och boken verkar för att väcka svenska folket till medvetenhet om ett historiskt uppdrag som det inte bör svika för bekvämlighet och neutralitet. 

Med facit i hand är det lätt att göra sig lustig över Hedins svulstighet, men för Hedin var hotet högst reellt: han såg en civilisationernas kamp utspela sig framför ögonen när han på fronten ser de brinnande polska byarna, när granaterna slår ner och när tusentals soldater marscherar förbi honom.

Hedin reser oftast omkring i bil, skjutsad av tyska eller österrikisk-ungerska officerare eller soldater. Men han gömmer sig inte på bekvämt avstånd från striderna; ofta är han på plats där ryssarna nyss evakuerat timmar eller kanske en dag före. Han rör sig på platser som fortfarande beskjuts. Han hukar i skyttegravar för att inte synas från andra sidan. Han är på intet sätt feg, även om han ofta tillbringar sina nätter i bekväma hotellrum, och äter kvällsmat med generaler och aristokrater.

Kriget mot Ryssland utgör ett mycket intressant tidsdokument. Merendels uppfattas nog Tyskland under första världskriget numera hos oss som de man inte sympatiserar med, och det beror nog i inte ringa grad på det som senare skulle följa: andra världskriget och det nazistiska styret. 

Allt det finns dock ännu inte när Hedin skriver. Vad Hedin ser är en kultursfär som hotas, en kultursfär som han anser vara hans egen, och som måste försvaras till varje pris, mot Ryssland, men också mot det av honom djupt hatade England, vars ränker han anar bakom ryssarna. Ja, om Englands agenda genomförs ska skandinaverna räkna med att få se ”våra städer och byar brännas, våra hus och hem plundras, våra kvinnor skändas och våra män bortsläpas till den sibiriska träldomen.”

* * *

Man skulle kunna ägna en doktorsavhandling åt Hedins tendenser, beskrivningar och värderingar i Kriget mot Ryssland. Här kan bara några antydningar göras beträffande språk och innehåll. 

Språket är utmärkt. Hedin är en strålande stilist, lättläst och driven, övertygande och målande, med öga för både detalj och stora drag. Även om krigsansträngningarna ofta antar en polerad heroisk skepnad lyser också det mörka, makabra igenom, och han väjer inte för detta. 

Det skildrade lidandet uppväger kanske inte den allmänna och scoutmässiga hurtighet Hedin stundtals skriver med, men det ger åtminstone svärta åt skildringen. Även i det rika fotografiska illustrationsmaterialet förekommer emellanåt eländet tydligt: Sven Hedin låter inte bli att fotografera lik.

Några fragment av krigets elände:

”... i snön begrovos de fallna. Nu, då det vita täcket smälte bort, kommo liken i dagen.”

”Framför [skytte-]graven löpte hoptrasslade, med spanska ryttare försedda taggtrådsnät, i vilkas obarmhärtiga snår av järn ohyggligt massakrerade, uppsvällda och blåsvarta lik sutto fast. En vidrig stank spred sig kring platsen.”

”De, vilka stupat på sin post i den grav, som upptagits invid muren, lågo täckta allenast av nedrasat grus och stensplitter, och när man – utan att veta detta – gick däröver, kändes marken försåtligt mjuk.”

”I ett fattigt litet hem, bebott av en ung moder med två barn och en äldre kvinna, hade en projektil slagit ned och dödat alla. Blod, hjärnsubstans och muskeltrasor sutto fastsmetade kring väggarna. För övrigt hade de olyckliga redan jordats.”

Beskrivningarna drabbar läsare också mer än hundra år efter att händelserna inträffat.

* * *

Beskrivningarna av tyskarna och det tyska är synnerligen gillande. Germaner övar ”mildhet mot de besegrade”. Och ”[g]rymhet mot den besegrade strider helt och hållet mot germanens sinnelag och natur.” Den tyska armén ”är främmande för alla asiatiska vanor.” 

När Hedin träffar några tyska officerare utlåter han sig så här: ”Det är uppfriskande att se en sådan skara verkliga män, vackra, friska väderbitna och krutbestänkta germaner.” Tyskland är för Hedin uppenbarligen ett ideal.

Men Hedin ger sig också hän åt en slentrianmässig antisemitism som i hans tid inte var ovanlig, men som i vår tid inte kan annat än att sticka i ögonen. 

Hedin talar om ”judekvarteret med dess eländiga kyffen och snuskiga bodar, och den mustiga doft, som utmärker varje ghetto”. Allt judiskt framställs i allmänhet som smutsigt och beklagansvärt. Och Hedin skriver om judarna, att ”[f]ör övrigt äro de främmande för patriotiska känslor. För dem är den egna vinsten huvudsaken.” 

Om varför vissa byar räddats från att brännas ner av ryssarna anför Hedin: ”Hur kommer det sig, att somliga ställen gått fria? Kanske judarna mutat dem, som skött brandfacklorna?” Och i Warszawa: ”En tragisk syn erbjöd också här israeliterna i sina små svarta mössor, sina långa skägg och långa fingrar, smutsiga och rufsiga som alltid.”

De antisemitiska schablonerna sitter djupt och självklart i Hedins berättelse om tillvaron i östeuropa.

* * *

Kriget mot Ryssland ger tunga bilder av krigets destruktivitet, men också tydliga drag av hur en man som Hedin såg på omvärlden och vad han befarade för framtiden. 

För Hedin var hotet från öst överhängande, och tyskarnas krigföring en livsnödvändighet för vad han skulle kalla den germanska och västerländska civilisationen. Det är utifrån detta perspektiv man behöver försöka förstå honom, tror jag. Hedin ser en världsbrand som hotar att ödelägga allt han värnar, och därför vill han också att allt må göras för att tvinga tillbaka denna förtärande eld. 

Kriget mot Ryssland är fylld av fotografier, många tagna av Hedin själv, som också försett sitt verk med åtskilliga teckningar som han gjort, ofta porträtt av människor han mött. Därtill kommer en mängd svårlästa kartor. 

Särskilt fotografierna av krigets direkta konsekvenser hjälper en sentida läsare att tillsammans med texten skapa sig åtminstone aningen av en förståelse för hur överväldigande stort lidandet var då detta första världskrig drog fram över Europa. På fotografierna ser vi flyktingar, nedbrunna hus, nedskjutna döda och nedskjutna skadade människor. Vi ser män i uniform vandra rakt mot sin egen död. 

Det är kanske den ton som längst klingar kvar efter att ha läst Hedins Kriget mot Ryssland: det oerhörda, meningslösa lidandets ordlösa skrik.
– – –
Sven Hedin, Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1915. 964 sidor.