Bokrecension: Antikvan och vetenskaperna | Nils Nordqvist

Antikvan och vetenskaperna. Svensk typografi omkring åren 1703, 1743 och 1783 är skriven av boktryckarhistorikern Nils Nordqvist (1904–1999). Boken utkom år 1965.

* * *

Under 1700-talet fördes en typografisk fråga av särskild betydelse fram på dagordningen. Det gällde vilka bokstäver man lämpligen borde använda för svensk tryckt skrift. Striden stod mellan den gamla svenska eller tyska frakturen och den latinska antikvan som användes mer söderut. Den förra ansågs folk i allmänhet kunna läsa bättre, den senare ansågs renare rent grafiskt. 

I dag vet vi hur det gick; med tiden kom antikvan att bli totalt dominerande, även om frakturen hängde kvar här och var ända in på 1900-talet. Dagstidningarna övergav i allmänhet frakturen under andra hälften av 1800-talet.

Det är först och främst om några led i denna process: hur frakturen fick vika för antikvan, som Nils Nordqvists Antikvan och vetenskaperna handlar, ja, om hur antikvan stegvis vann insteg som föredragen stil.

* * *

Nordqvist gör tre nedslag i 1700-talet. Det första år 1703. Det är då Karl XII:s bibel kommer från trycket, ett riktigt praktverk. Det är tryckt med frakturstil, men Nordqvist påpekar hur proportionerlig typografin blivit, hur klar den är. 

Nästa ämne som Nordqvist tar upp är hur den vetenskapliga litteraturen, skriven på latin, trycktes i antikva och hur stegvis även svenskspråkig vetenskaplig litteratur kom att tryckas på detta vis. Visst hade det hänt att enskilda svenskspråkiga verk redan under 1600-talet tryckts i antikva, men frakturen dominerade.

Den år 1739 grundade Vetenskapsakademien, med Carl von Linné i spetsen, kom att röja väg. Sällskapet utgav vetenskapliga rön i sin kvartalsskrift. Och det uppstod tydligen ganska livliga diskussioner kring huruvida man i skriften skulle begagna den svenska stilen eller den latinska. Målet verkar ha varit klart: man skulle med tiden trycka i antikva, men hur snart? — I praktiken övergav Vetenskapsakademien frakturen 1743.

Nordqvists tredje nedslag rör den progressive boktryckaren Henric Fought, som bland annat vistades i England och därifrån tog med sig ett antikvatypsnitt av familjen Baskerville. 1782 trycker Fought Gustaf Fredrik Gyllenborgs Samling af Svenska Skalde-Stycken. På bilderna av sidor ur denna som återges i Antikvan och vetenskaperna kan man tydligt se den luftiga, mycket tydliga antikvatypografin, helt väsensskild från en äldre trycksvärtetung frakturstil. Fought trycker också Bellmans Bacchi Tempel året efter, och samma sak där: luftigt, tydligt, rent.

* * *

Vi vet att frakturen emellertid kom att hänga kvar, särskilt i typiskt folkliga och religiösa sammanhang. Almanackan, påpekar Nordqvist, trycktes i fraktur in på 1900-talet. Och religiösa uppbyggelseböcker trycktes också länge i fraktur, där möjligen också som ett uttryck för samhörighet med den tysk-lutherska kulturen och ett avståndstagande från den kontinentala-katolska kulturen.

För egen del är jag svag för frakturen, som alltså är något annat än det som populärt kallas Old English eller liknande. Frakturen är tunnare, mindre överlastad. Typsnittet kan näppeligen tävla med antikvan rörande klarhet och tydlighet, men det äger otvetydigt sin egen skönhet, även om vi nu framförallt möter det i tidningshuvuden eller i böcker tryckta förrförra seklet eller än tidigare. 

Införandet av antikvan som standardtyp för tryckbokstäver var onekligen en stor välgärning, och en del av stegen mot detta berättar Nordqvist om. Men — ett visst nostalgiskt skimmer kvarstår för min del kring de gamla bokstäverna.
– – –
Nils Nordqvist, Antikvan och vetenskaperna. Svensk typografi omkring åren 1703, 1743 och 1783. Stockholm: Bokvännerna, 1965. 61 sidor.