söndag 26 juli 2020

Bokrecension: Studentminnen | P. G. Ahnfelt

Stora Torget, Lund, 1830. Litografi av Johan Knutson. 
Studentminnen är en självbiografi av prosten Paul Gabriel Ahnfelt (1803-1863). Jag har läst verket i urval och redigering av Per Erik Wahlund (1923-2009), som även försett volymen med inledning, kulturhistoriska noter och ett gediget biografiskt namnregister.

Denna upplaga utkom 1963. Den första upplagan utkom 1857.

* * *

Det är mig inte självklart tilltalande att läsa ett verk i urval. Wahlund skriver själv att hans edition av Studentminnen rymmer ungefär två femtedelar av det totala stoffet i originalet. Det är heller inte mig självklart tilltalande att läsa ett verk som språkligt moderniserats, även om Wahlund också skriver att han velat behålla ”de ålderdomliga vändningarnas tidsdoft”.

Men textmängden spänner dock en bra bit över tvåhundra sidor, och förefaller ge ett gott uttryck för Ahnfelts sätt att beskriva sin omvärld, från sin egen födelse till år 1850. Således sörjer jag inte över att ha läst Ahnfelt i utdrag: jag gissar att Studentminnens kärna mött mig ändå, även om Wahlund tydligen skalat bort mycket av det teologiska innehållet.

* * *

Titeln Studentminnen är intressant. Man tänker naturligtvis först att detta är fråga om en beskrivning av författarens första studentår, men självbiografin är långt vidare än så: Ahnfelt fortsätter nämligen under hela den beskrivna perioden att återvända till sitt universitet i Lund och förblir under hela tiden något av en ständig student, även långt efter att examina är avlagda och prästvigning genomförts.

1800-talets luft strömmar friskt genom texten. Person efter person avporträtteras, somliga varmt, andra med icke obetydligt inslag av skvaller. Uppriktigheten är rentav förvånande; det höviskt-artiga är aldrig så framträdande att inte också mindre smickrande sidor hos medmänniskorna bevaras åt eftervärlden. Om en präst skriver han till exempel:
"På 20 år hade han för den överhängande magen ej sett sina knän med deras tillbehör. Skulle han sitta, behövde han en rymlig soffa eller ock tvenne stolar till basis för sin ofantliga kroppsmassa. Hans armar voro styva av fetma, och hans panna glänste av svettdroppar. Hans svalg var som en öppen grav."
Små slängar kan också komma av följande typ, när han efter att ha nämnt en viss person tillägger: "fyrkantig i åminnelse." En präst får omdömet: "Han var mera snål än lärd, eller ock förstod han förträffligt att dölja sin lärdom."

Även sig själv karaktäriserar han:
"Jag är således understundom mycket närgående och påflugen i umgängeslivet, retsam, men icke uppretande, saltfull, men icke bitter, kantig, men icke spetsig, trubbig, men icke tvär, häftig, men icke oförsonlig, ofta uppfarande, men lätt lugnad igen och framför allt angelägen att gottgöra mina förbrytelser under loppet av en diskussion eller under förfäktandet av mina åsikter."
Om sin politiska inriktning skriver Ahnfelt:
"Det behöver väl ej nämnas, att jag livligt reagerar mot allt slags förtryck, att samvetsfrihet såväl som allt vad frihet heter: ordets och talets frihet, församlingens frihet, kvinnans frihet och andra allmänt mänskliga fri- och rättigheter äro mina ögonstenar."
* * *

Medmänniskorna i verket är många. Den som är bevandrad i svensk kyrkohistoria från epoken möter många bekanta.

Ahnfelt förefaller på många sätt vara en politiskt liberal person, men det hindrar inte att han ur religiöst hänseende tar djupt intryck av Henric Schartau (1757-1825), som under hans ungdomstid var verksam i Lund. Ahnfelt gör också sitt till för att mildra den allmänna bilden av prästen som eljest framstår som så sträng och allvarsam.

Schartaus inflytande över svenskt kyrkoliv är väl än i dag inte helt borta, fastän detta inflytande väl främst märks i synnerligen konservativa kyrkliga sammanhang.

Ahnfelt hade dessutom den utomordentliga förmånen att ha Esaias Tegnér (1782-1846) som föreläsare under sin studenttid. Denne skall vid ett tillfälle undrat hur Ahnfelt stod ut med Schartau och dennes deklamation. Och vid ett tillfälle får Ahnfelt besök av ingen mindre än Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), vars kommande Det går an Ahnfelt – i all sin påstådda liberalism! – för övrigt tar rejält avstånd ifrån.

En annan välkänd gestalt ur tiden som Ahnfelt har mycket att göra med är Peter Wieselgren (1800-1877). De verkar varit goda vänner, men ägde också en gemensam kamp i att de båda var djupt engagerade i nykterhetsrörelsen. Striden mot vad som verkar varit ett pandemiskt brännvinssupande för de båda ivrigt och helhjärtat.

* * *

Rent kyrkligt torde Ahnfelt ha lagt fokus på det egentliga församlingsarbetet; det är viktigt för honom att ha en levande och gedigen relation till dem han är satt som herde för. Den kamerala-byråkratiska kyrkofunktionen ger han mindre för.

Man får intryck av att han på allvar ömmar för dem omkring honom, och andra prästers  högfärdighet föraktar han öppet. Visst är kristendomens supremati självklar för Ahnfelt, och kyrkotukten som sådan är given, men diktatorisk i kraft av sitt ämbete förefaller han ingalunda vara. Så såg han till exempel inte strängt på de så kallade läsarna, utan berömde dem snarare.

För övrigt såg Ahnfelt inte blitt heller på världslig ståndshögfärd och gisslar det fenomen som ger anor företräde framför förmåga.

* * *

Själv kom Ahnfelt med tiden att lida allt svårare av reumatisk verk, som tidvis gjorde honom oförmögen att arbeta. Kuren blev brunnsvistelser och där genomförda bad, som stundom synes ha mildrat besvären. Han beskriver också hur han drabbas av en svår depression, som senare återkommer i mildare variant. Beskrivningen lyder bland annat så här:
"All min tankekraft var ute; viljelös och vanmäktig, improduktiv och obeslutsam, kunde jag ingenting företaga, ingenting se utom mitt eget elände."
Orden kan nog var och en nicka igenkännande åt som någonsin hemsökts av mjältsjukan.

* * *

Ahnfelts Studentminnen är en storartad läsupplevelse. För egen del har jag väl annars i min läsning mer fokuserat på det senare 1800-talets och tidiga 1900-talets litteraturhistoria. Genom Ahnfelt förs jag i närheten av betydande kultur- och akademipersonligheter och dessutom kyrkliga gestalter (vilka ofta är desamma!) under 1800-talets första hälft: det är mycket intressant alltsammans – tidsdoften, anekdoterna, skvallret, persongalleriet, levnadsomständigheterna.

Därför kan jag inte nog rekommendera Studentminnen – åtminstone i Wahllunds edition – som läsning för var och en som vill komma i närkontakt med en svunnen tid, som både är så nära och så långt ifrån den tid vi själva lever i.
– – –
P. G. Ahnfelt, Studentminnen. Urval, inledning, kommentarer: Per Erik Wahlund. Stockholm: Natur och Kultur, 1963.

0 kommentarer: