Bokrecension: The Cement Garden | Ian McEwan

The Cement Garden är en roman av den brittiske författaren Ian McEwan (f. 1948). Boken utkom första gången 1978. Jag har läst en upplaga i Reclam-serien tryckt 2011, med efterord på tyska av Astrid Wagner.

* * *

Normer och tabun, inte minst i förhållande till sexualitet, är motiv som är starkt framträdande i The Cement Garden. Man får minnas det när man läser verket – att romanen undersöker sådana saker – så att man inte riskerar att trilla ner i ett dike som snabbt avfärdar texten som äckellitteratur. Men förvisso! Den är inget för de magklena.

Fyra syskon mister sina föräldrar.

Den djupt osympatiske fadern lämnas av den tonårige sonen Jack ensam i trädgården att slita med cementsäckar. Den sexuellt uppvaknade Jack går in i huset och ägnar sig då, som ofta annars, åt masturbation – men ejakulerar nu för första gången. Efteråt visar det sig att fadern dött i trädgården. Senare dör modern efter en tids sjukdom. För att undvika att hamna i fosterfamiljer släpar syskonen ner hennes kropp i husets källare, där de lägger den i en kista, som de fyller med cement.

Och så fortsätter livet på ett känslomässigt distanserat vis.

Handlingen får vi hela tiden berättad för oss av Jack, som är berättelsens jagperson. Spänningarna och märkligheterna är både antydda och alltmer påtagliga. Som när modern dött och äldsta systern Julie får problem med att täcka kroppen med en filt och ett lakan och de närvarande syskonen inte kan låta bli att skratta. Den djupt allvarliga situationen blir förvrängd till en fars.

"Sue and I laughed uncontrollably. Julie was laughing too; through clenched teeth her whole body shook."

Eller som det faktum att de helt enkelt verkar låta bli att på allvar ta in det trauma som moderns död innebär.

Jack och den något äldre systern Julie har ett särskilt band, som övergår i allt tydligare incestuös närhet. I gränsöverträdandets tecken kombineras mellan dem en moder-son-relation med en erotisk dragningskraft. Yngste brodern Tom får för sig att bära peruk och bära flickkläder; systrarna villfar hans önskan. Senare vill han behandlas som ett spädbarn; Julie låter honom få som han vill, och tar till och med upp spjälsängen ur källaren till hennes eget rum för honom att sova i. Och systern Sue skriver i sin hemliga dagbok.

Häxkitteln puttrar, som synes, och ingredienserna är barndom-sexualitet-incest-död.

Situationen kan upprätthållas i veckor tack vare att familjens yttre umgänge är minimalt. Den enda utifrån kommande personen är Julies pojkvän Derek. Det är också han som till sist får nog och gör slut på den tabubrytande handlingskedja som utspelar sig i huset.

* * *

Om man spanar efter ljuspunkter i The Cement Garden spanar man förgäves. Åratal av ingående terapi torde bli resultatet för syskonen, både på grund av både uppväxtmiljön och de sista månadernas händelser.

En freudiansk litteraturteoretiker skulle säkert hitta hur mycket som helst att vrida och vända på i verket. Tänka bara på hur moderns lik ligger begravt i cement i källaren. En lämplig parallell till hur förbjudna saker döljer sig i det undermedvetna och riskerar att liksom doften från den döda kroppen leta sig upp i vardagsmiljön. Och sammanblandningen moderskap-sexualitet i relationen mellan Jack och Julie: ja, var det någon som sade Oedipus?

Stilmässigt är romanen utmärkt skickligt berättad. Det Jack berättar är trovärdigt, men på ett kusligt vis: verkligheten i romanen är på något vis kuslig, vriden... inte minst genom de allt tydligare brytandena av de djupa tabuna som han skildrar.
– – –
The Cement Garden, Ian McEwan. Nachwort: Astrid Wagner. Reclam 2011. ISBN: 978-3-15-009069-5. 181 sidor.