Epiktetiskt

Vem lyssnar på Epiktetos? Jag gjorde det, och det kärva-kyliga stötte bort mig: läran var inte för mig. Kanske står denna nya känsla inför läran, som jag erfar, i samband med mitt nya studium av Vilhelm Ekelund. Trådarna löper från hans hjärta till antiken.

* * *

Vem vill inte lära sig att leva? Epiktetos uttalar sin lära, och lär oss att inte tala om den. Den ska levas. Den skall omforma oss. Oss – det är vi som har öron att uppskatta hans musik. Vi som är villiga att experimentera med livet.

* * *

Vad vinner den som lyssnar? Att sjön längst in är blank. Att blicken är rak. Att inte vara röet i vinden – utan rötterna i marken. 

* * *

Det ligger något stickande över det mänskliga utan sinnesron.

* * *

Epiktetos lär oss att ge akt på oss själva, inte på andra. En sådan oerhörd banalitet är i själva verket bland det djupaste den lyssnande kan höra. Och Epiktetos lär oss – att häva våra föreställningars makt över oss: en lära om att acceptera och låta passera. Att bevara den inre sjön – blank – sval – djup.