Bokrecension: Liv och läsning | Bo Bergman

Liv och läsning är en samling texter av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1953.

* * *

Liv och läsning är en i stora stycken djupt personlig bok. Det är Bo Bergman som person vi får lära känna: honom och de människor han träffat under sitt liv.

Ofta tar han oss med tillbaka i tiden, till 1800-talet och till sekelskiftet. Över mycket ligger ett lätt vemod. Som ett flanerande i ett regntungt höst-Stockholm.

* * *

Något av Bergmans estetiskt-ideologiska uppfattningar möter vi som läsare också. För modernismens obegripligheter verkar han inte ha mycket till övers: hans ideala dikter är begripliga. Han föredrar det klara framför det dunkla.

"Allt som stänger horisonten, som suddar ut konturer, som svävar på målet, som viker undan, som föraktar begriplighet och gör motsatsen till djupsinne, allt detta är dimma, och ingenting är jag räddare för. Hur har den inte trängt in i själarna med sin klibbighet!"

Dikter bör vidare vara uttryck för ett hantverk, medveten teknik.

"Allting i konsten börjar med teknik och slutar med teknik."

Men samtidigt förstår jag Bergman som att de tekniska färdigheterna, hantverket, inte skall synas. Han talar om tekniken som skelettet.

Dikten är vidare fri.

"Ingenting är tabu för en diktare: allt beror på avsikten och behandlingen. Men klumpiga eller smutsiga fingrar drar ner vad de rör vid."

Vi kan väl förstå detta, att dikten kan gå varthän den önskar; den äger förmågan att skildra allt, men den bör inte göra det på ett vulgärt, ett smutsigt, ett slipprigt, vis.

Vad som anses rätt och rimligt att skriva om – de litterära programmen – förändras med tiden. Vad som förblir, förstår jag Bergman som, är att skriva om det som är mänskligt. När det mänskliga försvinner ur konsten blir konsten bara något konstgjort, får en känsla av artificiellitet. 

* * *

Naturligtvis har Bo Bergman genom livet mött många andra författare. Han var till exempel personlig vän med Hjalmar Söderberg. En ögonblicksbild från ett besök hos denne i Köpenhamn får vi också ta del av i Liv och läsning.

En annan ögonblicksbild, ömsint, får vi av den för sin omdömesstränghet kände Carl David af Wirsén, när Bergman ser honom djupt inbegripen i ett samtal på en stockholmskrog. Ett besök hemma hos August Strindberg får vi också läsa om. Och ett sammanträffande med Georg Brandes. I en text skildrar Bergman om hur han som ung träffar en gammal man som en gång i sin tur träffat en åldrande Esaias Tegnér.

* * *

Det självbiografiska och genealogiska inslaget är tydligt. Bo Bergmans farfar, organisten Nils Petter, föddes 1797 – perspektivet hisnar något. På mödernet har han västgötska, prästerliga anor.

En suggestiv del av boken är när Bergman tittar i ett fotoalbum från 1888 med bilder av studentkamraterna. Nu har han facit för de flesta av dem som finns i det. Bergman är – möjligen med ytterligare en kamrat – sist kvar av dem alla. Han skissar fram några av dem ur graven. Den ödmjuke baronen som ville bli diplomat och dog ensam på ett landsortshotell. Den sadistiske gossen vars dagar ändades i ett kombinerat mord och självmord. Den vilde slagskämpen som blev jurist. Geniet som blev bruksdirektör.

Själv kom Bergman att studera i Uppsala. Något vidare tycks Bergman inte ha trivts i studentstaden. Liksom sin fader kom han att gå in i postverket. Han skriver om hur han sorterade post, satt i kassan, mötte udda kunder. Åtskilliga kolleger stannar han upp inför. På posten blir han kvar till pensionen.

Men Bergman skrev också. På 1890-talet började han skriva för Uleåbergbladet. Och år 1903 kom hans bokdebut i form av diktsamlingen Marionetterna.

* * *

Liv och läsning är en bok som skänker en viss bekantskap med dess författare och dem som funnits omkring honom. Den är välskriven på ett stillsamt vis, och inte minst dess många personbeskrivningar är sällsamt levande. Bo Bergman skriver en klar, tydlig och smidig prosa.

Och så är det detta som nästan ger läsaren en känsla av magi: genom att Bergman nedskrev och så ger oss tillgång till sina minnen låter han läsaren år 2020 nå en verklighet som fanns kanske under slutet av 1800-talet. Det är en förunderlig sak!
– – –
Liv och läsning, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1953. 243 sidor.