Novellerna kommer från Mamin-Sibirjaks Berättelser från Ural och är översatta av C. G. Martinsson.
* * *
På en liten ö kallad Tatarön i floden Iset, strax utanför byn Tebenkovo, slår sig tre rymlingar från Sibirien ner. De har nu nått fram till trakten kring Ural, och det är inget unikt: rymlingar från de sibiriska fånglägren är vanliga där. De stannar i allmänhet en tid, hjälper bönderna i sitt arbete, och drar vidare när det börjar bli för kallt. Vi kan nog tänka oss att vi befinner oss i det tsaristiska Ryssland under senare hälften av 1800-talet.
Av de tre rymlingarna Olycklige Ivan, Vackre Josef och Långreven visar det sig snart att Ivan har en särskild koppling till Tebenkovo, fastän ingen där först känner igen honom.
För många år sedan utspelade sig där det som gjorde att han skickades i fångenskap. Han slog ihjäl sin bror. Kvar i byn finns fortfarande broderns hustru, Ivans egen ungdomskärlek. De två träffas, och båda får kämpa med sina fortfarande glödande känslor.
Mamin-Sibirjak låter oss följa rymlingarna och livet i byn under ett drygt halvår. Att berättelsen är en novell och inte en roman hindrar inte att man som läsare snart tycker sig ha fått en ganska bra bild av hur det är där, med de kärva lantbrukarna, byns alkoholiserade bråkmakare, skvallrande kvinnor som försöker tubba sina män mot rymlingarna sedan dessa förbarmat sig över en ung landstrykande kvinna som föder sitt barn ute på Tatarön.
Från att alla levt i relativ sämja förvärras stämningen alltmer och en slutgiltig katastrof randas.
* * *
Marzak, rövaren är en betydligt kortare novell. Den berättas av en man som i sin barndom fått se den legendariske och Robin Hood-liknande Marzak tillfångatas för att pryglas.
Berättaren möter sedan Marzak två gånger till under åren, i två nya skepnader. Revoltören som genom sitt motstånd mot brukets herre blivit en rebell, finner sig tydligen tillrätta i civilsamhället.
* * *
Båda berättelserna i Straffångar berör personer i ett utanförskap. De är marginalvarelser.
Ivan och hans kamrater har ställt sig utanför det vanliga samhället genom att rymma: de kan fortfarande leva, vara verksamma, tjäna pengar, efter att ha tagit sig över tajgan. Men när vintern kommer och kylan med den tar sig många av deras bröder tillbaka till något fångläger eller ett kloster för att få mat och för att inte frysa ihjäl.
Marzak är också en marginalvarelse, som genom de glimtar vi får av honom när historiens berättare möter honom, rör sig ut ur periferin. När berättelsen är slut har han gått hundraåttio grader från sin outsidertillvaro.
Mamin-Sibirjak skildrar sina ryssar känsligt och träffsäkert, utan sentimentalitet eller förskönande utsmyckning. En usling är en usling, men hans brottslingar behöver inte vara uslingar.
Ivan dödar sin broder, ja, men han gör det under ett bråk, och brodern har i ett arrangerat äktenskap gift sig med Ivans ungdomskärlek. Marzak tappar tålamodet med en bruksaristokrat, ja, men det efter att han blivit orättvist pryglad. Det är alltså något ädelmodigt, obändigt, över de halvtrasiga gestalter som Mamin-Sibirjak skapar.
Till detta kommer fina naturskildringar, särskilt i Rymlingarna, där flera månader av året går under det att novellen löper sitt lopp från början till slut.
* * *
Straffångar ger väl snarast ett smakprov på Mamin-Sibirjaks berättelsekonst. Och det är inte utan att jag känner att jag skulle vilja läsa mer av honom, lära känna fler av hans uralryssar och tilltufsade existenser.
– – –
Straffångar: Två berättelser, Dmitrij Mamin-Sibirjak. Övers. C. G. Martinsson, förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1974. ISBN: 91-550-1812-2. 125 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar