Gråmossan glöder (is. Grámosinn glóir) är skriven av den isländske författaren Thor Vilhjálmsson (1925-2011). Boken utkom på Island 1986 och i svensk översättning av Peter Hallberg 1988. Jag har läst en upplaga från 1994.
* * *
Jag är svårt förtjust i den isländska sagolitteraturen. Deras innehållsrika karghet och tillknäppta händelserikedom är förtrollande.
Något av detta finner jag också i romanen Gråmossan glöder: däri finns en karghet och tillknäppthet och ändå en stor rikedom i känslan, även om handlingen i sig inte blixtrar fram utan långsamt utvecklar sig. Något annat hade i och för sig varit otänkbart i den värld som Vilhjálmsson skapar på delvis historisk grund.
Man kan dela in romanen i fyra olika omfattande block.
Den första delen rymmer den unge isländske studenten Asmunds tillvaro i utlandet i slutet av 1800-talet. I den andra är han tillbaka på Island och tjänstgör som tillförordnad häradsdomare och rider med sin följeslagare till en avsides belägen gård längst inne i en fjord. I den tredje utspelar sig rannsakningen med de inblandade på platsen. Och i den fjärde delen finner man domen och efterspelet.
Allt är stillsamt. Liksom påverkat av de tigande fjällen, naturens överväldigande effekt, och huvudpersonens eget främlingskap och ensamhet. För han, den unge häradshövdingen, verkar då ensam. Han är en idealistiskt diktarnatur, men på sin färd mot gården och i sin roll som häradsdomare ställer han en mask framför sin ansikte, blir mycket sträng, högdragen, imposant, rentav skräckinjagande.
Dessa hans karaktärsdrag står i stark kontrast till husbondens person, hans gamle skolkamrat, numera präst. Han är mjuk, ödmjuk, förstående. Liksom böjd av den oförsonliga natur han lever i och av.
* * *
Det häradsdomaren har att rannsaka är ett brott man ogärna talar om. Det har kommit fram att två där på gården boende halvsyskon, dräng och piga, bedrivit incest med varandra, möjligen med barnsbörd som följd. Det två är några och tjugo år gamla: brodern Sämund Fridgeir något yngre än systern Solveig Susanna.
Häradsdomaren börjar nysta i historien, med noggrannhet och skärpa. Men där på gården verkar man ha en relativ översyn med det skedda: åtminstone vill man helst inte dra fram det. Erfarenheten av det tunga livet på gården synes kunna leda till att man åtminstone kan ha något överseende med kärleken, även när den går i förbjudet led.
Instucket på sina platser i denna huvudhistoria är tillbakablickar på ett fall som Asmunds far, den egentlige häradsdomaren, haft att handlägga: ett mord. Instucket är också en och annan dröm.
Huvudhistorien berättas vidare inte enbart ur häradsdomarens perspektiv. Vi får också följa med bakom förlåten och se vad som verkligen sker mellan de två halvsyskonen. Vi vet som läsare redan en del om vad som verkligen förevarit innan häradsdomaren hunnit fram till gården.
Sammantaget är historien suggestiv, delvis meditativ, med tydliga rottrådar till den gamla sagalitteraturen, som emellanåt rentav citeras av personerna i berättelsen. Därtill kommer den något originella interpunktionen som ytterligare förstärker ett drömskt intryck. Och så de fenomenala miljöbeskrivningarna:
"Klippor höjer sig över en backe som uppåtvända ansikten med stenmasker, som om där hade fängslats föregångare ur gudavärlden med mänskliga drag. Där ligger de, och kan inte annat än ta emot det milda regnet i sina mossbelupna anleten."Och så är det ett slags vemod, en dysterhet, över berättelsen. Den påminner mig om stämningen i Sven Delblancs mycket melankoliska Samuels bok, också den delvis verklighetsbaserad.
* * *
De isländska sagorna är förtrollande, och något av magi finns också i Gråmossan glöder. Den saknar dessutom helt klichéer och blir på så vis i en historisk miljö ändå mycket ny: något just liknande har åtminstone inte jag erfarit i läsväg, även om den dystra känslan nås även i andra böcker. Men Gråmossan glöder har något för sig unikt.
Den isländska landsbygden vid slutet av 1800-talet, såsom Thor Vilhjálmsson skildrat den, kommer att följa med mig länge.
– – –
Gråmossan glöder (is. Grámosinn glóir), Thor Vilhjálmsson. Övers. Peter Hallberg. En bok för alla 1994. ISBN: 91-7448-816-3. 250 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar