Boken utkom 2016 på Historiska Media. Jag har läst e-boksversionen.
* * *
Det började stilla nog. Västerbro berättar om hur ett fartyg från Baltikum stävar in i Stockholms skärgård i juni 1710. Med på skeppet finns pestbakterien. Trots karantänåtgärd lyckas några enskilda individer ta sig in till staden, där sjukdomen får fäste och i accelererande hastighet börjar skörda sina offer.
Till en början – och det beskriver Västerbro nogsamt – tar myndigheterna inte rapporterna om mystiska dödsfall på allvar. Man verkar säga sig: Inte kan det väl vara pesten, det skulle ju ställa till rent olidligt med omak! Men dagar och veckor går, och till sist går det inte längre att förneka.
Pesten finns i Stockholm och stockholmare dör i böld-, lung- och blodpest.
Och man börjar agera, ehuru det då hunnit bli för sent för att stoppa utbrottet. Fram till första delen av 1711 hinner uppskattningsvis 22 000 personer avlida, vilket motsvarar nånstans omkring 35-40 procent av huvudstadens invånare.
Pesten har vid det laget spritts ut i landet, men Stockholm förblir pestfritt efter att sjukdomen där väl rasat ut. Men återhämtningen tog lång tid, både beroende på pesten och rikets prekära läge.
* * *
Det är denna händelse som Västerbro skriver om i Pestens år, en händelse som väl i mycket skymts av andra nationella händelser vid denna tid, då svenska huvudarmén året innan lidit det förkrossande nederlaget vid Poltava, och då kungen slagit sig ner i Osmanska riket på obestämd tid och fienden gör sitt bästa för att nagga det svenska sönderfallande stormaktsriket i kanterna.
Men Västerbro lyckas suveränt med att lyfta fram pestepidemins betydelse, ur ett Stockholmsperspektiv. Ämnet för boken är ju inte främst hur pesten drog fram över stora delar av landet, utan i huvudsak hur den drabbade huvudstaden och påverkade dess befolkning. Men det bjuds ändå på utblickar mot hur sjukdomen slagit på andra håll i landet, samt hur människor reagerat på pestepidemier i andra länder och i andra tider.
Så vi får följa hur magistraten, hur läkare och präster, hur likbärare och hur ett antal privatpersoner regerar och sysselsätter sig under de här mörka månaderna, när hela familjer raderas ut, och stadens kyrkogårdar blir fulla.
Vi får följa hur stadens ledning försöker och i stort sett faktiskt lyckas med bedriften att behålla någon slags ordning i staden, som hela tiden riskerar att rasera i kaos, för inte bara handelsfolk, pigor, drängar och vanliga familjer drabbas, även soldater och vaktmanskap slås ut.
Vi får också följa resonemang om hur pesten påverkade sin tid och hur tidens människor försökte bemöta den med metoder som endast undantagsvis fyllde någon långsiktig funktion. Att skära upp de svårt ömmande bölderna kunde ha en viss effekt, men botande medicin kom först på 1900-talet med antibiotikan.
Säkrast var alltjämt att helt enkelt så tidigt som möjligt fly och isolera sig, något de förmögna skikten i staden med aristokrati och kungligt råd i stor utsträckning lyckades göra. De som drabbades hårdast var de fattigaste.
Överrepresenterade var kvinnorna, kanske dels på grund av eventuellt mansunderskott under krigsåren, men nog till icke föga del på grund av att kvinnorna ägnade mer arbete åt att handskas med de pestsjuka samt med deras sängkläder och annat som kunde innehålla pestlopporna.
Vi får läsa om människors rädsla för att bli drabbade, vilket i någon mån yttrar sig i ett famlande i mörker: några bakterier kunde man inte ana låg bakom smittan, inte heller att det var lopporna som var så innerligt farliga i och med att de bar på pestbakterien.
Men många försökte hålla avstånd, vissa hus förseglades efter att ett antal personer i dem gått under.
Åter andra tvingades likväl komma i pestens omedelbara närhet: de som trots allt vårdade de sjuka, liksom präster som tillkallades för att bistå i när döende låg i själatåget, och så givetvis läkarna, av vilka vi särskilt noga följer Herman Grim, som också blev pestens sista kända offer i Stockholm, när han dör någon gång kring månadsskiftet mars-april 1711.
* * *
Magnus Västerbro har ett utmärkt språk. Det gör Pestens år till en på många sätt lysande populärhistorisk skildring, där författaren dessutom uppenbarligen bemödat sig om att gå direkt till källorna och därtill via en utförlig litteraturförteckning visar vad hans framställning vilar på.
Prosan är ofta så klar, lättläst och personlig att den nalkas det skönlitterära. Men det Västerbro skriver om är inte fiktion, utan iskall verklighet. De människor han återupplivar och den stad han rekonstruerar – allt har funnits.
Och med den fria författarens envåldsmakt kan han också på ett snyggt sätt referera till den kanske mest kända skönlitterära pestskildringen, nämligen Camus' Pesten. Något som nog hade varit svårare att smälta samman med framställningen i en strikt akademisk, forskningsartad text.
Extra levande blir berättelsen – för det är en berättelse snarare än en redogörelse – genom att fyra enskilda människor kommer till tals genom hela boken. Dessa tillsammans med sjukdomen utgör berättelsens röda trådar.
Personerna är den brevskrivande och ambitiöse Anders Rhyzelius, den dagboksskrivande 15-årige Pehr Kortman som hoppas bli officer, konstnärinnan Anna Maria Thelott och poeten Sophia Brenner. Av dessa överlever inte Thelott pestens härjningar. Till dessa fyra kan räknas läkaren Herman Grim, som alltså också han avlider i pesten.
* * *
Pesten 1710-1711 i Stockholm har funnit en skildrare som förmår levandegöra denna dödliga och livsfarliga period i huvudstadens historia. Även om sjukdomens väldiga destruktivitet är svår att begripa, så kommer vi så nära ett begripliggörande vi kan genom Västerbros Pestens år.
– – –
Pestens år: Döden i Stockholm 1710, Magnus Västerbro. Omslag: Sokcic/Miso Studio. Omslagsbild: Fotolia. ISBN: 978-91-7545-274-6.
2 kommentarer:
Roligt att läsa din utförliga recension. Jag blev glad!
Roligt att du uppskattade recensionen!
Skicka en kommentar