Bokrecension: The Island of Doctor Moreau | H. G. Wells

The Island of Doctor Moreau är en roman av H. G. Wells, först publicerad år 1896. Jag har läst Project Gutenbergs digitala version av boken.

* * *

Jag slås av att The Island of Doctor Moreau har något av samma avstamp som många av M. R. James berättelser i Ghost Stories of an Antiquary.

Den förra börjar nämligen med att en man i kvarlåtenskapen efter sin släkting, Edward Prendick, hittar ett manuskript där denne berättar om sina besynnerliga erfarenheter som skeppsbruten i Stilla havet.

Det börjar alltså med en skrift. Där har vi en likhet. Den andra likheten är att också nu står en bildad engelsk gentleman i centrum för handlingen, för av det slaget är Mr Prendick.

Vare det nu som det vill med detta.

Mr Prendick hamnar nämligen på en ö med sällsamma invånare. Där finns den excentriske Doctor Moreau, och där finns den alkoholiserade Montgomery, doktorns hjälpreda. Och där finns en uppsjö av besynnerliga människoliknande varelser.

Mr Prendick ville aldrig hamna på Moreaus ö. Det är omständigheterna som för honom dit och Doctor Moreau och Montgomery står plötsligt med en ovälkommen gäst som de enbart långsamt kan inviga i öns hemligheter.

* * *

The Island of Doctor Moreau ställer läsaren inför etiska dilemman dragna till sin spets.

Doctor Moreau visar sig nämligen ha som sysselsättning att utföra vivisektioner, alltså experimentella operationer på levande varelser. De levande varelserna är djur.

Alltså visar sig de märkliga människoliknande varelser som finns på ön efter ett tag inte alls vara människor: de är medicinskt modifierade djur, ibland blandade med varandra, som doktorn experimenterat på, ändrat hjärnorna på, ändrat kropparna på, för att få dem att bli människolika. Allt under extrema smärtor för djuren i fråga.

Men alltid är det något han inte blir riktigt nöjd med. Varelserna får då vandra fritt på ön, där de bildat en slags rudimentär kultur, injicerade av doktorn med grunden till en religion, i avsikt att hålla dem på plats.

Mr Prendick, som inte är främmande för vetenskapligt arbete, kämpar med insikten om vad doktorns utdragna experiment innebär för djuren. Framstegen är förvisso påtagliga: de flesta av dem verkar ha fått förmågan att tala, ehuru tankenivån inte är över mänsklig nivå. De bevarar drag av sin djuriskhet, drag som med tiden återkommer allt starkare.

* * *

Stilen i The Island of Doctor Moreau är strikt realistisk, om man tillåter premissen att doktorn är så kirurgiskt och medicinskt skicklig att operationerna på djuren kan utföras.

I övrigt kämpar Mr Prendick mot realiteterna på ön, samtidigt som han vill därifrån. Han måste balansera relationen mellan sig själv och doktorn och Montgomery: de ville ju aldrig ha honom där, men nu när han är där försöker de acceptera honom och långsamt inviga honom i kunskap om verksamheten.

Doktorn själv verkar se sig som en övermänniska, en vetenskapens pionjär. Han försvarar sina smärtfulla experiment:

"It may be that save in this little planet, this speck of cosmic dust, invisible long before the nearest star could be attained—it may be, I say, that nowhere else does this thing pain occur."

Smärta är för honom något ovidkommande, något evolutionärt arv, utan större nytta nu. En parantes, möjligen okänd i kosmos bortom denna jord.

* * *

Det är inte så att The Island of Doctor Moreau är vetenskapsfientlig. Snarare kan romanen fungera som en varnande röst: att i strävan efter framåtskridande i kunskap och förmåga inte glömma av empatin: empatin med alla kännande varelser.

Mr Prendick blir förstörd av sin vistelse på ön. När han omsider återkommer till civilisationen tvingas han att ta sin tillflykt till en enskild miljö på landsbygden. Överallt i London ser han i människorna de "Beast Folk" som han mött på ön: djur, men också något annat.

* * *

Man kan läsa in lärdomar i The Island of Doctor Moreau. De handlar om etik. De kan handla om religion. De kan handla om relationen mellan djur och människor. Men vi kan också konstatera att det också – helt enkelt – är en spännande historia med fantastiska inslag i en högst realistisk miljö.

H. G. Wells lyckas dessutom skapa stor sympati för Mr Prendick: han representerar i någon mån den vanliga människan som hamnar i en mycket ovanlig situation.

Ännu har mänskligheten inte skapat talande djur genom att mixtra med deras fysionomi och hjärnor. Men när vi står inför nya, stora framsteg inom vetenskapen, låt oss då minnas The Island of Doctor Moreau: att inte som doktorn mista blicken för empatin med varje kännande varelse.

Ty måhända är smärtkänslan något som bara existerar på vår jord. Likväl: de facto existerar den här — på vår jord. Och kan inte tänkas bort, hur hindrande den än må vara.
– – –
The Island of Doctor Moreau, H. G. Wells. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.