* * *
Under hundratals år och i stora delar av västvärlden har de religiösa intressena fått diktera svaren på livets frågor, frågor om etik, om mening, om livet och döden. Men i en tid där de religiösa svaren kommer till korta behövs nya svar, anpassade efter det vi vet i dag och utifrån dagens förutsättningar.
Ingemar Hedenius resonerar många av essayerna som samlats i Livets mening kring sådana frågor. Men boken rymmer även andra slags texter. Samtliga har de publicerats tidigare i andra skrifter av honom.
* * *
Det första som slår mig med Hedenius arbetsmetod är hur resonerande han skriver: han ger inte ett svar och så var det bra med det, utan han vänder verkligen ut och in på frågeställningarna, prövar olika sätt att möta dem, innan han ödmjukt landar i vad han menar vara mest rationellt utifrån givna förutsättningar.
För Hedenius lär oss också hur viktigt det är att ha noga koll på förutsättningarna, främst vad vi egentligen menar med olika begrepp, som till exempel just ordet "mening".
Den första av essayerna heter just "Livets mening".
Hedenius menar däri att frågan om livets mening är avhängig vad man egentligen menar med livet och vad man menar med mening. Annars riskerar man dels att bli obegriplig och dels att bara prata förbi varandra. Det är alltså fullt rimligt att samtidigt hävda att livet är meningslöst och att livet har mening, beroende på vad man menar med orden och att man är medveten om att orden kan ges olika innebörd.
Livet i sig kan, menar Hedenius, till exempel anses ha en mening, om man med mening menar att livet är ett självändamål: något gott i sig självt. Men det förutsätter också att livet är mer gott än ont, vilket inte är alldeles lätt att avgöra.
Hur mycket gott måste livet i sig innehålla för att anses övervägande gott? Hur väger man gott och ont i livet? Hur mycket gott i livet krävs för att uppväga det onda? Hur många sköna symfonier krävs för att göra livet gott, när det mänskliga livet också innehåller koncentrationsläger?
Ett annat sätt att se på saken är ur ett strikt nyttoperspektiv, anför Hedenius. Har ett enskilt liv inneburit att verkligheten blivit en bättre plats med det än utan det?
Hedenius skriver också en slags etisk livets mening, som enligt honom vore dårskap att förneka, nämligen att man bör göra "det bästa av vardagens tillvaro", och "i görligaste mån sörjer för sina likas väl eller åtminstone hyser medlidande med de olyckliga", och så vidare. Varför detta skulle vara ett givet förhållande utvecklas dock inte.
I det enskilda livet kan anföras, att livet anses fylla sin mening, om livet används på det sätt det är bäst lämpat för. Inte så att någon skulle ha någon särskild avsikt med vars och ens liv, men ändå, utifrån de förutsättningar man fått, ägnar livet åt sånt som ligger för en. Hedenius menar dock, att vi ju inte kan veta, om inte en enskild person som uppenbarligen excellerar i en uppgift inte lika gärna kunde ha excellerat i en annan uppgift.
På detta sätt utvärderar Hedenius olika sätt att nalkas frågan om och begreppet livets mening.
Något givet svar ges inte, och kan kanske inte ges. Klart är att ingen särskild avsikt finns med livet på det sätt religioner hävdar. Förnuftigare förefaller, menar Hedenius, att var och en själv må ge sitt liv en mening. Kanske landar det till sist för den enskilde i det enkla att man känner ett välbefinnande, en "glädje över sin egen funktionsduglighet".
När man läst denna av många essayer i Livets mening står man möjligen inte med fler svar, men med en väckt vakenhet inför hur mångfacetterad frågan är, hur många olika sätt man kan nalkas den på, och, kanske, till syvende og sidst, att frågan för mig som enskild människa kanske kan få lov att vara riktigt enkel.
* * *
Den därpå följande essayen heter Tankar om livet. Hedenius skriver:
"Livet är mänsklighetens enda tillvaro, och den blir aldrig kompletterad. Livet är inte en nödvändig detalj i något som är större och bättre än livet självt. [...] Vi är inte nödvändiga för något som är högre än oss."I essayen återkommer Hedenius till frågan om att väga livet i fråga om gott och ont för att avgöra om livet i sig är överägande gott eller ont. Frågan får stå utan svar, ty för varje levande människa står framtiden outforskad. Kalkylen saknar alltså än så länge tal. Detta till trots måste man förhålla sig till det som Hedenius uttrycker så här:
"Det värsta i livet, de fullkomligt olyckligas öde, det oavbrutna infernaliska lidandet, den hopplösa förnedringen, ett bar som långsamt plågas till döds – jag kan inte se att all skönhet i vrlden, eller ens de utomordentligaste tankar kan 'uppväga' sådant, och inte heller att andra människors lycka och kultur kan göra det."Förhållandet där det onda trumfar det goda kallar Hedenius "normen om det ondas vikt", och innebär att knappast någon mängd gott kan uppväga det riktigt onda.
Det ondas vikt resulterar i den pessimistiska livsuppfattning som Hedenius själv skriver att han har. Såsom det ser ut nu, resonerar Hedenius, kunde det kanske vara en välgärning att avskaffa mänskligheten. Men då berövar man, fortsätter han sedan, framtidens människor möjligheten att kanske kunna visa att lidandet nu ändå hade någon sorts nödvändighet, någon sorts mening. Men så länge vi är här, där vi är, kan vi blott "försöka göra livet mindre ont än det är".
* * *
Livets mening är en mycket tankestimulerande bok, skriven med stor mognad och klarsyn. Med texter skrivna i kalla krigets omedelbara skugga och under hotande atomvapen framträder tillvarons allvar i skarp relief. Men även i dag äger texterna sin absoluta aktualitet, för frågorna de adresserar är av sådant slag, att de väl snarast är oskiljaktiga från mänskligt liv.
Och även om man inte är beredd att följa Hedenius i varje slutsats, så lär han läsaren att tänka rationellt kring sådant som annars insvepts i ett moln av metafysik. Det finns filosofiska, ateistiska sätt att tänka kring livets mening, etik, livet och döden. Och det är vad Hedenius gör i Livets mening.
– – –
Livets mening, Ingemar Hedenius. Bokförlaget Aldus / Bonniers 1964. 239 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar