Bokrecension: Olympen | Martin P:n Nilsson

"Apollo", Jacob Matham
Bild: LACMA

Olympen är skriven av Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia.

Bokverket utkom i två volymer första gången 1918-1919, men har tryckts i fyra ytterligare upplagor enligt en snabb sökning, den senaste utgiven år 2003. Jag har läst utgåvan från 1964.

Olympen har varit ett standardverk vad beträffar klassisk mytologi. Den är uppdelad i två avdelningar: en som rör enskilda gudar eller gudaväsen, och en del som rör de mytologiska berättelserna.

* * *

Olympen är en nästan obegripligt koncentrerad översikt rörande antikens Greklands gudar och myter. Faktakoncentrationen kräver uppmärksamhet av sin läsare. På bara ett på måfå valt uppslag ur avdelningen om gudar möter man följande namn och geografiska platser (här i grundform):

Asklepios, Apollon, Branchidai, Chryse, Delfi, Delos, Didymai, Erysbios, Foibos, Hektor, Klaros, Kolofon, Lykios, Lykien, Miletos, Paian, Mindre Asien, Olympen, Patroklos, Pythia, Sminthios, Troja, Zeus.

När vi sen kommer till myterna blir det än mer komplicerat, ty genealogierna i grekisk mytologi är inte att leka med på något som helst vis, inte minst som Nilsson ibland redovisar alternativa genealogier till de traditionella versionerna som är mer kända.

Det finns naturligtvis inte någon större chans att lägga allt detta på minnet, inte ens med hjälp av släktträden mot slutet av boken. Istället får man svepas med i flödet och doppas ner i alla historierna, en efter en.

Den grekiska mytologin är följaktligen mycket rik. Nilsson berättar om den med särskilt beaktande av hur mytologin har uttryckts i konsten, främst på vasmålningar och i skulpturer. Boken är i linje med detta välillustrerad.

Särskilt intressant är det när författaren analyserar myterna för att frilägga olika lager i dem, som möjligen kommer från olika tider: han visar på vad som kan vara mer ursprungligt i myterna, och vad som kan vara av yngre ålder. Intressant är också hur han menar att visa myter eller inslag i myter kan vara reflexer av historiska händelser: inte minst folkförflyttningar.

Särskilt bör också nämnas de strålande genomgångarna av händelserna i Homeros Iliaden och Odysséen, samt i Vergilius Aeniden.

* * *

Det finns något sympatiskt i grekisk mytologi och religiositet, liksom i den romerska mytologi som adopterar sin besläktade grekiska dito. Det finns ingen utarbetad dogmatik. Fokus ligger istället på riterna, inte på berättelsernas sanningshalt.

Nilsson skriver på ett ställe:

”Man får tro vad man vill, blott man förrättar kulten på övligt sätt.”

Denna flexibilitet gör att andra folks gudar lätt kan inympas i den egna mytologin. En viss gud hos ett annat folk identifieras helt enkelt med en av de egna gudarna, och så smälter de i någon mån samman. Exakt det hände ju de romerska gudarna, som identifierades med vad man såg som deras grekiska motsvarigheter.

Friheten i förhållandet till mytologin kommer kanske också till uttryck i att rena sagomotiv kan leta sig in i gudaberättelserna.

Så för Nilsson är det självklart att göra skillnad på religiositet i sig och mytologi. Mytologin rör berättelserna om gudarna som kan anses vara sanna eller inte. Religiositeten rör mer direkt människornas utövande av sin religiositet.

Ur dogmatisk synvinkel finns det alltså något i mitt tycke mycket sympatiskt i den gamla antika, grekiska mytologin. Även om sådant som de rikliga djuroffren och i äldre tid kanske även människooffren naturligtvis är svårare att förlika sig med.

Men det finns andra aspekter som också är tilltaladen. Den grekiska mytologin är inte det minsta pryd. Att den är obesvärad av sådant som nakenhet märks inte minst i den bevarade konsten. Och även om Nilsson girar runt de mer explicita sexuellt laddade inslagen i myterna, så lyser sensualismen, sexualiteten och den obesvärade inställningen till dessa saker igenom ändå.

* * *

Den första utgåvan av Olympen är nästan hundra år gammal. Till andra upplagan, som jag läst, utgiven 1964, 45 år efter föregångaren, har Nilsson skrivit ett nytt förord. Han skriver att han gjort en rättelse, ett tillägg, och att antalet illustrationer skurits ner.

Och nu, drygt femtio år senare, står sig fortfarande Olympen om man vill veta mera om Zeus och om Hera, om nymfer och satyrer, om Argonauternas tåg, om kriget vid Troja, om Oidipus och om Minotauren och om många andra och mycket annat.

Om man nu har kraften att ta sig igenom den kompakta faktaintensitet som man vid läsningen kommer att möta.
– – –
Olympen, Martin P:n Nilsson. Prisma 1964. 273 sidor.