Om de mytologiska berättelser vi berättar för oss själva, deras genealogi och vad som blir kvar när vi genomskådar dem.
Samhällsnärvarande mytologi
Vågar vi säga, att samhället är präglat av myter, religiösa föreställningar och konstruktioner i långt större utsträckning än vad vi föreställer oss? Sverige uppfattas som särdeles upplyst och sekulariserat. Jag menar att det är en skenbild.
Man bör till exempel känna till, att själva upplysningen som sådan främst nådde oss genom kristendomen: det var den av liberalteologi och pietism krängande kyrkan som utmanade sig själv, och med tiden till och med förändrades – visserligen på oceanångarens långsamma vis, men ändå. Upplysningen nådde oss genom en korsformad glugg i enhetsstaten. Religiösa incitament bröt sönder ortodoxins rigiditet och banade väg för sekulariseringen.
Men nog är den allmänna etiken präglad av tusen års kristen påverkan – och besynnerligt vore det annars.
Det ressentiment som Nietzsche talar om som ett fundament för den kristna ideologin har på många sätt tagit sig andra uttryck i dag än under tidigare epoker, men finns kvar lika tydligt ändå: på idéplanet kanske främst genom socialismen (”Socialismen är kristendomen utan Gud”, som Hjalmar Söderberg skrev), där de förtrycktas ressentiment gentemot de privilegierade tar sig uttryck i en utjämningspolitik enligt en jämställdhetsprincip som gör de privilegierade orättvisa. De förtryckta tänks ha en medfödd rätt till andras privilegier just genom egenskapen att existera i en povrare livssituation relativt de bättre försedda.
Därigenom har skapats en ideologi där det anses vara naturligt att alla skall nalkas en gemensam nivå: de rika skall göras fattigare för att de fattigare ska göras rika. Saliga de fattiga, sade Jesus. Och det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Att rikedom därför ses som något skamligt, något som ernåtts på andras bekostnad och något som är tadelvärt om inte rikedomen används till det kollektiva allmännas bästa är inte märkligt; det är ett uttryck för massans ressentiment och dess tvångsauktoritet över individen.
Den kyska sexualiteten
Inte minst märks det direkt kristna inflytandet på sexualmoralens område.
Fortfarande stämplas den flicka eller kvinna som har ett rikt erotiskt liv som en hora eller som lössläppt; hennes sexualitet förväntas hålla sig inom vissa återhållsamma ramar; dessa ramar är rimligen ett arv från den tid när äktenskapet sågs som den enda legitima institutionen där sexualitet fick utövas. Den sexuella impulsen inom människan skall tämjas och föras in i vissa kanaler, inte tillåtas att flöda fritt och breda ut sig i de riktningar den själv önskar: sexualiteten uppfattas mer som ett vilddjur, än som ett behov lika naturligt som hunger eller vila. Det blir tydligt i de sammanhang som fortfarande är medvetet kristna, där panik utbryter så snart någon i samhällssamtalet talar om en avspänning i koppeltvånget på sexualiteten.
I samhället som helhet märks samma ryggmärgsreaktion inte sällan när man för på tal vuxna människors rätt att frivilligt handla med tjänster på det sexuella området: prostitution.
Människan som kropp
Tanken på att människan äger någon form av själ eller ande har väl av många förnuftiga människor redan – med mer eller mindre smärta och möda – övergivits. Människan är ju enbart summan av sina biologiska beståndsdelar: själen är medvetandet, och medvetandet är en funktion av den helt biologiskt uppbyggda hjärnan. Ingen hävdar att vi förstår hjärnans funktioner, men vi behöver därför inte anta en ickemateriell lösning på medvetandets problem.
Människan är sin kropp, och intet annat än sin kropp; hon föds helt och hållet som kropp, och dör helt och hållet som kropp. Ytterst är frågan om själen en andlig angelägenhet, som inte grundats i jorden utan i metafysiken. Själen är alltså ett element i en religiös eller åtminstone ickemateriell världsbild.
Den värderade människan
Frågan om alla människors lika värde eller rentav frågan om människovärdet i sig implicerar en metafysisk komponent i tänkandet: förutsättandet att den enskilda människans materia också innehåller något slags ovedersägligt värde.
Men de enda värden som andra människor har för subjektet i naturen är dels affektionsvärdet: att du känner för den ena eller andra människan, och dels nyttoperspektivet: att du har någon form av nytta av den ena eller andra människan och att hon därför har ett värde för dig. Dessa två värderingar kan givetvis vara kombinerade. Men att människan per se skulle äga ett slags inneboende, oomkullrunkeligt, medfött värde – en slags gudomlighet, om uttrycket tillåts – är ett antagande som icke äger grund, utöver att man helt enkelt som människa kan bestämma sig för att det är så, utan att grunda det i de faktiska omständigheterna. Men det krävs alltså en ideologisk konstruktion för att landa i den slutsatsen, som gör människan a priori besatt av ett särskilt värde – ett värde som man frånkänner en kackerlacka, ett ostron eller en ekorre.
Aristokratisk tankeverksamhet.
Besläktat med vurmen för det obetingade människovärdet är möjligen den väl sällan uttalade men möjligen anade föreställningen att den enes uppfattning är så god som en annans: att i ett demokratiskt och jämställt samhälle äger alla uppfattningar självklar gemensam verkshöjd, där ”jag känner” värderas lika högt som ”jag har kommit fram till”.
I en sådan tillvaro finns föga plats för intellektuell aristokrati, till vilka skall räknas de som tänkt, analyserat och ansträngt sig för att tränga bortom sina egna förhandenvarande förutfattade meningar. Måhända kan detta kopplas till den besynnerliga föreställningen att tro i sig är något förtjänstfullt: det är vackert att tro och det är ytterligt privat att tro, och den som tror må inte prövas, ty det är en oförskämdhet. Ergo: dina tankar och din tro är din egendom och därigenom fredade mot angrepp såsom ditt hus mot inbrottstjuvar. Men – naturligtvis – är också en sådan föreställning en konstruktion. Dina åsikter är inte fridlysta bara för att du råkar ha just de åsikterna. Din tro är inte nödvändigtvis lika sann som annan tro, bara för att du råkar ha just den tron.
Rumsliga markörer av religiositet
Också på ett yttre, mer synligt plan, är Sverige som land perforerat av mytologisk närvaro i form av synlig religiositet. I landskapet behöver man sällan färdas långa sträckor innan man möter en byggnad för kultutövning: oftast en svenskkyrklig kyrka, men inte sällan ett missionshus eller en pingstkyrka. Landskapet äger en påtaglig religiös prägel genom den frekventa fysiska närvaron av religiösa byggnader, som fungerar som manifestationer för religiositetens utövande.
Kyrkor av i dag fungerar väl snarast som gravstenar över en i stor utsträckning utdöd religiositet – eller över Gud, som Nietzsche skriver – men underhålls likväl, och i varje pastorat hålls varje vecka åtminstone någon kulthandling av gudstjänstkaraktär. Därtill – varje söndag hörs kyrkklockorna ringa till samling för tillbedjan. Och fortfarande, åtminstone utanför de större städerna, begravs våra döda oftast på Guds åkrar: platser ofta rik på religiös närvaro och religiösa markeringar, till exempel i form av kistplacering, religiösa symboler, kyrkligt anställd personal.
Bristen på ickekonfessionella lokaler för att hantera situationer av starkt känslomässig karaktär är också något vi kan uppmärksamma. Frånvaron av sådana säger också något om tankelandskapets karghet. När en katastrof inträffar blir ofta kyrkolokalen en naturlig samlingsplats. Prästen uttalar sig i media vare sig denne nu äger psykologisk sakkunskap eller icke. Just genom sitt religiösa ämbete och sin eventuella vana av att bemöta människor i känslomässigt starkt ansträngt läge blir han eller hon automatiskt självskriven i sammanhanget som talesperson för en bygd i sorg eller dylikt.
En tendens blir dock allt tydligare och är värd att notera: att man samlas vid platsen för en olycka för att ge uttryck åt sin sorg och saknad genom att umgås, tända ljus, gråta. Likväl lider samhället i stor utsträckning brist på naturliga ickereligiösa samlingsplatser för akter av ceremoniell karaktär, vare sig det nu rör begravningsakter eller äktenskapsingående eller barnvälkomnande av olika slag. Eller helt enkelt samlingsplatser där man naturligt kan samlas för att fira en högtid utan konkreta religiösa inslag. Religiositeten äger en alldeles särskild vikt vid dessa rit de passage-tillfällen; dess yttringar efterfrågas särskilt vid dessa tillfällen och är väl egentligen det som i stor utsträckning fortfarande ger den före detta statskyrkan någon luft under vingarna.
Att göra fel och att känna av det
Föreställningar kring synd och skuld kan också lyftas som exempel på religiöst tänkande. Snarare än en strikt kausal inställning – konsekvens följer handling – placeras i själva handlingens följd ett fenomen vi kallar skuld, när handlingen på något vis är oönskad. Detta måhända även när handlingens negativa konsekvens inte har något objekt: det vill säga – ingen drabbas negativt, konsekvensen är tom eller uteblir.
På mikronivå finns det gott om tillfällen att agera fel enligt samhällsnormer och lagstiftning. Det kan handla om att gå mot rött när inga bilar är i närheten, att köra bil utan säkerhetsbälte, att dra en vit lögn som endast gagnar och inte bryter ner.
Men även i vidare omständigheter kan vikten av
känslan av skuld diskuteras: vad den gör för nytta, utöver att fräta och bryta ner, vad den är förutom en slags handlingens och offrets internaliserade hämnd inom gärningsmannen. Ja, vad gör skuldkänslan för nytta, när insikten om skadligt beteende redan är ernådd? Är kanske samvetet bara en sinnets förkylning, nedärvd genom evolutionens besynnerliga vindlingar? Räcker inte medvetenheten om att jag backat in i min grannes bil, måste jag lida emotionella kval för den sakens skull också?
Tendensen att indela all världens handlingar i goda eller onda torde vara släkt med syndbegreppet. Termerna hör emellertid hemma i en totalitär ideologi: en ideologi som anser sig kunna kategorisera utifrån typer, ej enskilda händelser i tiden. Rimligare är det att indela handlingar i sådana som skänker behag och sådana som skänker obehag. Och därutöver möjligen i sådana som är likgiltiga. Så får vi en i huvudsak binär kategorisering som inte baseras på en konstruerad pliktetik (”Du skall!”, ”Du skall icke!”), utan på de faktiska handlingarnas konsekvenser.
Hedonism på undantag
Hedonismen står i skamvrån. Man säger att man ”unnar sig” när man köper något man verkligen vill ha. Man får lätt ångestkänslor om man ligger och drar sig i sängen någon timme längre än vanligt, fastän det är njutbart. Fortfarande anses det vara något av ett ideal – eller i alla fall dygdigt – att vara morgonpigg och börja dagen tidigt (på bondesamhällets vis), hellre än att börja den senare och sitta uppe på natten (på den moderna människans villkor). Lättjan är satt på undantag som något skamligt.
Gott skall utportioneras i lagom volymer: lagom mycket godis, lagom stora inköp. Att utmärka sig som livsnjutare, libertin och bekvämlighetsivrare samlar väl föga poäng: det stökiga hemmet och den oklippta gräsmattan samlar blickar, fastän det inte är någon annans angelägenhet än den som bor på platsen. Du ska ju arbeta i ditt anletes svett. Ressentimentet har gjort ett ideal av bristen: att icke unna sig.
Naturen som möjliggörare
Ej heller tanken på en naturrätt, denna förförande tanke i fromma sinnen, förpliktigar.
Naturen bjuder inte på imperativ, utan på möjligheter. Naturen föreskriver inte, äger ingen bruksanvisning: allt som kan ske är därmed naturligt, eftersom det inte går emot det möjliga. Naturen fungerar därmed på intet sätt som någon form av etisk riktningsvisare, utan är en värld full av möjligheter att existera i. Handlingar som är naturliga kan givetvis skänka behag eller obehag, men de blir inte mer eller mindre naturliga för det.
Nihilistiska resultat efter dekonstruktionen av mytologiska förhållningssätt
Nå, har allt det jag här antyder med kristendomen att göra? Nej. En del har det, en del har det inte.
Men jag vill hävda att mycket av det som här skisseras har med ett mytologiskt (förstått mycket brett som ett konglomerat av internaliserade mänskliga berättelser eller
scripts, livsmanus) eller religiöst förhållningssätt till tillvaron att göra; vi konstruerar av våra egna förväntningar och önskningar de kulisser vi vill skall ingå i verkligheten, och lever i den på så vis konstruerade världen som om kulisserna vore naturgivna, när de lika gärna kunde placerats på ett annat sätt — eller helt rivits ner.
Den prövande insikten om det osäkra i alla konstruerade berättelsers legitimitet föder inte automatiskt en ny värld: insikten är ämnad att bryta ner, inte att bygga upp, inte att skriva ”nya tavlor”, för att tala med Nietzsche. Insikten förmår oss emellertid att pröva tanken att världen, såsom vi uppfattar och framförallt såsom vi lever i den, inte är nödvändigtvis är något absolut, ja, att det mytologiska förhållningssättet påverkar hur vi uppfattar tillvaron, samt att vi nog ofta lite till mans gör som fisken: vi uppfattar inte vattnet, ty det är överallt omkring oss.
– Så återstår frågan: är det önskvärt att få sin mytologiska optik krossad?
