* * *
Martin Eden skall vara en delvis självbiografisk skildring av en ung arbetares väg mot litterärt genomslag. För mig är det emellertid omöjligt att avgöra i vilken grad berättelsen bygger på Jack Londons eget liv, förutom att jag kan konstatera att titelpersonens politiska övertygelse justerats i förhållande till författarens. Jack London var socialist, Martin Eden är individualistisk nietzschean.
* * *
De första två tredjedelarna av Martin Eden är nästan oläsliga. Då är berättelsen indränkt i huvudpersonens svärmiska förälskelse i borgarflickan Ruth, en blek, eterisk varelse i ett fint hus, som Eden träffar genom att han räddar hennes bror från ett slagsmål och vid det tillfället blir bjuden hem på middag.
Genom sin kontakt med bourgeoisien får sjömannen och diversearbetaren Eden en vilja att höja sig själv, bildningsmässigt. Med Ruths hjälp lär han sig tala mer formellt, och på egen hand söker han bibliotekets böcker. Snart har han delat in dygnet i två delar: en handfull timmar då han sover, samt resten av tiden då han arbetar med att antingen läsa eller skriva noveller, poesi, artiklar.
Ruth faller med visst motstånd för den av livskraft vibrerande Eden. Och Eden har snart genom sin formidabla vilja och sitt skarpa intellekt vunnit långt fler insikter än vad som ryms i den kälkborgerliga bildning som Ruth och hennes skyddade likar besitter.
Men de är blinda för Edens genialitet.
Lika blinda är tidningarna som han sänder sina noveller till. De kommer tillbaka och han skickar dem till åter nya tidningar. Och hela världen är på Eden om att han måste skaffa sig ett jobb, skaffa sig en "position". Men naturligtvis framhärdar han intill dess att han förfrämligats från sin arbetarklassfamilj lika mycket som från Ruth och hennes klass.
När genombrottet kommer förändras allt. Plötsligt, när väl dammen fått ett bräck, svämmar efterfrågan över alla bräddar: alla vill publicera Eden. Hans svågrar, som grymt avvisat honom i hans svältnöd, sträcker ut sina händer. Till och med Ruth, som till sist hade brutit med honom, söker honom igen.
Men då är det försent. Eden, trogen sin nietzscheanism, ser blott hyckleri och hjordmentalitet; de älskar inte honom, de älskar bilden av vad han blivit — en celebritet, mannen för dagen, en litterär meteor som lyser upp himlen. Han försjunker i letargi och anträder sin resa mot undergången.
* * *
Martin Eden får sitt värde genom det peripeti som äger rum i den sista tredjedelen av boken, då Eden till sist nått framgång och han inte längre räknar cent i fickan utan dollar i tusental på banken.
Först då når berättelsen sin intensiva realism, när världen avmaskeras, när illusionerna som Eden själv haft om borgerligheten fallerar och han i deras ställe ser bara falskhet, inskränkthet, insiktslöshet.
Och hyckleriet uppstår i sin vackraste prydno när hans en gång så åtrådda Ruth – hon med sin universitetsexamen, hon som lett honom de första stegen upp på kultiveringens branta trappa – smyger in på hans hotell och förklarar sig återigen vara beredd att äkta honom, fastän hon redan från början fått läsa allt Eden skrivit, och alltså borde insett hans litterära storhet, men då förkastat den.
Ruth kommer tillbaka för att Eden fått ett rykte, för att han blivit någon — för att man i de fina salongerna ivrar för att bjuda honom till sig.
Men Eden är alienerad. Han känner ingen vördnad för de välbärgades litterära konvenans och brackighet, men inte heller känner han sig hemma i den råa arbetarmiljö som han kommer ifrån. Han är ensam, och ensam drar han bort. Och på något vis blir denna desillusion och alienering det mest påtagliga och realistiska i hela den relativt svårlästa romanen.
* * *
Jack London skrev Martin Eden till sjöss.
Han hade, också han desillusionerad vad gällde det egna litterära kändisskapet, tillsammans med sin hustru begett sig ut på en två år lång seglats i Söderhavet. Mot denna fonden bör man kanske tänka sig Edens återkommande drömmar om att ge sig ut till havs; havet blir snarast en symbol för friheten från redaktörernas och allmänhetens press.
Eden går under, enligt ett brev av Jack London, inte för sin brist på tro på gud, utan på grund av sin brist på tro på människan. Övermänniskan, som står över dem omkring sig, som tar gestalt i författaren Eden, krossas till sist av den värld där hjordarna regerar.
* * *
Martin Eden är en icke alldeles njutbar roman. Likväl äger den sitt värde som tragik, när berättelsen på ett kvidande vis vänds kring sitt eget nav, och uppåtsträvandet vänds i handfallenhet och uppgivenhet.
– – –
Martin Eden, Jack London. Digitaliserad som epub hos Project Gutenberg; digitala upplagan baserad på romanutgåvan från Macmillan and Company 1913.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar