Hjalmar Bergman |
* * *
Herr von Hancken utspelar sig under några sommarveckor 1806, mestadels vid Iglinge brunn dit den fattige och titellöse adelsmannen och kaptenen von Hancken tagit sin tillflykt med sin familj för att kurera sin dåliga hälsa. Med familjen är också den begåvningshandikappade sonen Adolphs unge privatlärare Bror Benjamin Carlander.
Det är i ett fiktivt manuskript av Carlander som vi får berättelsen om vad som timade där vid Iglinge brunn, skrivet långt i efterhand, när Carlander hunnit bli gift, barnafader och prost.
* * *
I mångt och mycket är Herr von Hancken en parodi och en karikatyr. Skeendet kan liknas vid något man kunde tänkas möta vid Vallarnas friluftsteater i Falkenberg, när årets dråpliga fars sätts upp. Men trots det komiska anslaget, rymmer berättelsen under ytan djupaste tragik. I kapten von Hanckens patetiska person ser vi en psykologiskt kollapsande man, ja, en man i gränslandet till vansinnet.
Och liksom von Hancken blir mer en typ än en människa av kött och blod är fallet liknande för åtskilliga av de övriga figuranterna.
Ett helt galleri av snarast arketypiska gestalter möter upp i romanen.
Där är vagabonden och bedräglige franske adelsmannen Lesage. Där är den ömklige, snälle och stormrike köpmannasonen Tomson, som ödet och alla människor verkar vilja driva med och utnyttja. Där är flärdfulla, flirtande vicomtesse d' Aiguille di Rocca Antica, som råkar tala en påfallande västgötska. Och så den mycket överviktiga mamsell Arrenander med sina tre adoratörer.
Dessa och flera invecklar sig i en tämligen invecklad händelsekedja, som bland annat når en kulmen i det förväntade besöket av konung Gustaf IV Adolf på Iglinge brunn, som herr von Hancken trissar upp förväntningarna kring och arrangerar förberedelser inför, bara för att strax efteråt bilda en revolutionär klubb på platsen som skall utropa området som fri republik.
Och så vidare, och så vidare...
* * *
Det är onekligen så, att Hjalmar Bergman här i komedins form på ett skickligt sätt skildrar egentligen synnerligen tragiska människor och omständigheter. Visst är det en berättelse om putslustiga upptåg, snopna situationer och tokroliga människor. Men bakom denna humoristiska yta möter läsaren mörker.
Det är egentligen inget lustigt med kapten von Hancken. Han har mist sin grevekrona redan i mammas mage, och livet har sedan varit en räcka besvikelser av olika grad för honom.
Tomson, den beskedlige och stormrike köpmannasonen, äger ett öde än värre. Genom sin sega och bottendjupa vänlighet urarmar han sig själv istället för att stå på sig och kräva sin rätt, när såväl onda som goda trampar över honom och lever på hans bekostnad, fastän han ursprungligen bara ämnade sig till hans icke av honom själv tilltänkta hustru i Falun. Tomson blir utnyttjad och lurad innan han till sist får vad som skulle kunna vara en bitterljuv hämnd åtminstone på Carlander.
Och samma med flera av de centrala i romanen förekommande personerna: deras lustighet skyler endast näppeligen mörkret därunder.
* * *
Vad säger då en roman som Herr von Hancken en läsare drygt nittio år efter att den kom ut? Jo, den antydda komiken fungerar hjälpligt, men mer fängslande är det som inte är komik; det som tittar ut i gliporna mellan de medvetna karikatyrerna av herrskapsliv i början av 1800-talet. Herr von Hancken är en rappt berättad humoresk med betydande tragiska dimensioner.
– – –
Herr von Hancken, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1920. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.