|
L. K. Washburn |
Is The Bible Worth Reading And Other Essays är skriven av Lemuel Kelley Washburn (1846-1927). Boken utgavs 1911 och består av en större mängd betraktelser och aforismer.
Först något om författaren själv.
L. K. Washburn påbörjade juridikstudier, men gick snart över till ett teologiskt seminarium med målet att bli unitarisk pastor. Han hoppade dock av den senare utbildningen innan första terminen var överstökad. Likväl prästvigdes han för den unitariska kyrkan 1870 och fungerade som ett slags fristående predikant. Han gjorde sig känd för att hellre citera filosofer och tänkare än bibeln.
Till sist lämnade han helt den i bekännelseavseende mycket dogmfria unitariska kyrkan, och jobbade istället som revisor i några år, innan engagemang i fritänkarkretsar verkar ha blivit hans heltidssysselsättning. Han grundade Massachusetts första sammanslutning för fritänkare, höll föreläsningar och blev redaktör för fritänkartidningen Boston Investigator.
I dag hör man inte mycket talas om Washburn, fastän han var välkänd i sin egen tid. Men hans skarpa penna förtjänar att lyftas fram ur det förgångna, även om han i dag inte på långa vägar framstår som så kontroversiell som han måste ha gjort i sin egen tid.
* * *
Washburn skriver rappt, rent och ofta polemiskt, ibland häpnadsväckande skarpt. Allt är koncist formulerat. Liksom ett smatterband följer betraktelse på betraktelse, interfolierat med små aforismer. En del är av rätt förnumstigt slag, andra av betydligt mer träffsäker och nära nog poetisk typ. En språkbegåvning var Washburn utan all tvekan.
Det kan nog vara ett rimligt antagande att göra, att många av de mer än hundra betraktelserna i
Is The Bible Worth Reading And Other Essays först varit införda i Boston Investigator, eller har sitt ursprung i föreläsningar han hållit. Boken har en känsla av antologi över sig, som kommer nära intrycket man får av Washburns brittiske och samtida kollega G. W. Footes
Flowers of Freethought (
vol I,
vol. II).
Jag tror att jag kan referera Washburns uppfattningar mest rättvist, genom att försöka systematisera och sammanställa åtminstone en del av hans åsikter tematiskt. Jag väljer nedan några av de ämnen som är mest frekvent återkommande i texterna.
* * *
Kristendomen och de kristna
För Washburn tronar kristendomen på okunskap och vidskepelse. Dessa är kristendomens förutsättningar. Endast de okunniga, menar Washburn, kan vara kristna. Kristendomen utgör ett barndomsstadium i människosläktets historia; där borde den ha lämnats kvar. Dess Gud är en avgud från en rå och barbarisk tid.
Framtidens människor, profeterar Washburn, kommer att anse de kristna för att vara antingen enfaldiga eller oärliga. Han radar upp en mängd centrala kristna dogmer – som treenigheten, kroppens uppståndelse, himmel och helvete – och frågar sig om tron på läror som dessa verkligen kan förenas med sunda vätskor och sunt förnuft. Washburn kan helt enkelt få ihop hur någon kan tro på nåt, som går emot allt vi tror oss veta om verkligheten:
"Does not everything we know, everything we have seen, everything we have experienced, deny and disprove the Christian superstition?"
Och eftersom den gud som kyrkan dyrkat varit en grym gud, full av hat och ondska, så har kyrkan själv tagit intryck av det, och färgats av den gud den skapat sig, den gud som är ett "gudomligt monster", med Washburns formulering. Han fortsätter:
"If there is such a God as is painted in Christian literature he deserves, not to be worshipped, but to be shot."
Kristendomen hålls således icke högt i Washburns betraktelser. Frågan är hur man ens teoretiskt skulle kunna hålla den lägre än vad han gör. Han sticker inte under stol med sin avsky för religionen:
"Christianity is a black spot on the page of civilization."
I lydnaden för religionen – kristendomen – ser han en fiende till flera av de saker han håller högst: kärlek till sanningen, kärlek till livet här och nu, kärlek till friheten, kärleken till den fritt tänkande människan, kärleken till den intellektuella integriteten.
Genom religionen, menar Washburn, sätter sig människan i ett svaghetsförhållande. Religionen gör människan beroende av någonting fiktivt, när människan i själva verket är beroende av människan.
Washburn påpekar dock, att det är kristendomen som ska fördömas – inte de kristna.
* * *
Jesus
Washburn intar en ultraskeptisk hållning vad gäller Jesus. Jag får intrycket att han helt frånkänner honom en självständig existens. Han kallar Jesus för "en myt", helt enkelt, som inte funnits till vare sig som människa eller gud. Jesus är en konstruktion, en karaktär i ett gammalt drama, som han satts in i av prästerskapet; därmed odödliggjordes hans namn.
Jesu gudom är hursomhelst inget att räkna med: författaren noterar att den synen på Jesus sedan länge varit i avtagande: Jesu gudomlighet får anses vara en skapelse av en tid "när gudar var populära", men uppfattningen "borde ha dött på korset, när mannen från Nasaret gav upp andan."
Och även om man nu – för sakens skull – antar att Jesus funnits, så kan han näppeligen fungera som en modell for oss i dag att forma våra liv efter. Hans liv, framlevt inom så trånga gränser, kan inte utdras till att bli föredömligt åt varje timme i en människas liv idag. Jesus är icke en ledare som kan föra mänskligheten framåt. Tvärtom var Jesus enligt Washburn även undermålig som ideal i sin egen tid, och förminskar den människa som använder honom som ideal idag.
Washburn anser inte att Jesu offer på korset är något unikt. Större än Jesu offer är, menar han, till exempel en moders offer för sin avkomma, ty det offer en moder gör är konstant, det upphör inte. Det finns, menar Washburn, verkliga människor som gör betydligt större offer än det fiktiva offer som Jesus skulle ha gjort. För hela offertanken vilar på ett teologiskt antagande, stammande ur en barbarisk tro.
Av naturliga skäl ger Washburn inte heller mycket för skildringarna av Jesu uppståndelse från de döda.
"The story of the resurrection of Jesus från the tomb merely proves that somebody lied, that is all."
Jesus har nu haft sin tid. Hans epok närmar sig sitt slut. Den dag när världen växt till sig nog kommer den inte längre att låta sig luras av en präst, menar Washburn, och Jesus kommer att "placeras där han hör hemma, – på gudarnas kyrkogård."
* * *
Familjeliv
Washburn är förvånansvärt progressiv vad gäller synen på kvinnor och barn, och på männens lämpliga förhållande till dem. Visst förekommer formuleringar och segment som inte riktigt är i linje med vad som idag yttras i jämställdhetssammanhang. Men ändå. Mannen och kvinnan i sitt äktenskap bör dela allt lika. Ingen bör vara överordnad den andre, och båda bör ha tillgång till hela familjens ekonomiska resurser.
Han kritiserar också den ojämlika synen på pojkar och flickor, och att det som anses tadligt hos en flicka ingalunda nödvändigtvis anses vara det hos en pojke. Visserligen menar han inte att flickorna borde få pojkarnas frihet att utmana, utan att pojkarna borde hållas i striktare tyglar, liksom flickorna. Men både flickor och pojkar borde mätas med samma moraliska måttstock.
Utbildning
Washburns emfas av utbildningens vikt kan inte nog understrykas. Han förefaller se en god utbildning som ett slags motgift mot de religiösa lärorna. Skolorna, skriver han, har gjort mer för att främja civilisationen än kyrkorna. Skolorna kan inte ersätta föräldrarnas och hemmets roll i formandet av barnen, men de äger en enorm betydelse. Det går och bör gå en axel mellan hemmet och skolan, men icke gärna mellan hemmet och kyrkan.
Det är följaktligen icke oväntat att Washburn hyllar skolläraren. Det är denne som tränar upp de ungas sinnen, icke prästen. Det är läraren som utför den största tjänsten för mänskligheten, när han lär de unga att läsa, tänka och samla kunskap.
"One teacher is worth a thousand priests; one school, a thousand churches."
Kyrkan, skriver han, må falla, men så länge skolan står kvar förblir friheten och fortfarande står då kunskapens stigar röjda.
* * *
Dygd och olater
Det må sägas, att Washburn i sina betraktelser emellanåt framstår som en aning moralistisk. Syftet med det torde vara, att visa att människor bör och kan vara moraliska utan att ha med religion att göra.
"The real virtues of a man do not depend upon religion. Men have lived good lives while believing in dozens of gods and without faith in a single god."
Och vidare:
"We might lose the Bible and not lose our place in the ranks of civilization. Jesus might be forgotten and man would still strive for a higher life. The church might perish in a night and not a single particle of goodness be lost."
En sann människa ger akt på sina egna gärningar, och bekymrar sig inte för något annat än för dessa. Han ska kunna se sig själv i själens spegel: kan han göra det utan att skämmas inför sig själv, skall han icke behöva skämmas inför världen. Den sanna människan ska inte heller vara rädd för att bryta mot konvenansen, även om det kan göra att han hamnar i en utsatt position.
Vänlighet är en särskild dygd. Washburn formulerar det vackert på det här viset:
"Everybody can be generous with kind words, and yet they are worth more than gold."
Generositet är en av de viktigaste dygderna. Pengar, skriver han, är det närmaste änglar vi kommer här i världen, när de används på rätt sätt. Munterhet är också eftersträvansvärt, ty munterhet skapar glädje.
Washburn må vara moralistisk, men han är inte nödvändigtvis en torr puritan. Han skriver i en av de aforismer som ryms i textsamlingen så här:
"Have a good time, make life cheerful and bright, dance if you want to, sing if you can, play as long as you live and leave the world with a smile."
Social rättvisa
Det finns alldeles uppenbart ett starkt socialt pathos hos Washburn. Han ömmar för de fattiga i samhället, och för de utsatta, och gisslar hårt de rika, inte minst de religiösa rika. Av en nästan socialistisk art är den iver varmed han beskriver, hur tusentals arbetar, för att en ska blir rik, hur tusentals sliter, för att en ska kunna leva i lättja, och så vidare. Det är inte rätt, det är inte rättvist menar han.
Visst är eliten inom sina fält värd lön, men det betyder inte, menar Washburn, att man ska glömma av att ordentligt löna och hedra arbetarna. Han menar att det är ett missförhållande att den man åtnjuter större heder som betalar arbetarna, än som utför arbetet. Han ifrågasätter också hur det kommer sig att resurserna i landet är så ojämnt fördelat.
Författaren är också kritisk till systemet med tjänstefolk, som han jämför med slaveri. I korthet förefaller han tycka, att de rika som måste hålla sig med åtskilliga tjänare helt enkelt borde resa sig upp och se till att passa upp på sig själva i större utsträckning.
Hursomhelst behöver inte mänskligheten en Frälsare för en annan värld, utan hjälp i denna världen: den människa som minskar fattigdom och elände här och nu är "tusen gånger mer värd för mänskligheten än Jesus."
Wasburn poängterar dessutom vikten av fritid för arbetarna. Han förordar en åttatimmars arbetsdag, och att man inte ska bry sig om att gå i kyrkan på söndagar, utan hellre använda den till sitt eget nöje, till rekreation.
* * *
Washburn är sällsynt vass i sin kritik av kristendomen. Han ser i denna religion ett fasthållande vid trossatser, som icke äger belägg för sig: i Washburns ögon utgör de prästerliga sanningarna bara antaganden utan fog. För honom, som visserligen kallar sig agnostiker, finns det likväl ingen anledning att ta det kristendomen hävdar om tillvaron utifrån sin världsuppfattning på allvar. Tvärtom infantiliserar ett fasthållande av dogmer över tvivel mänskligheten. Kristendomen blir en relik från en tid där kritiskt tänkande – fritänkande – var något obefintligt i den publika diskursen. Trosbekännelserna, dessa sammanställningar av dogmer, utgör helt enkelt "döda löv på kunskapens träd", trosbekännelsen "är en gravsten".
Det avgörande för mänskligheten i dag är således att sökta ta vara på människornas behov, inte vad en fiktiv gud har för vilja. Kyrkan är till föga hjälp med denna typ av arbete: hon och dess präster står i vägen för mänsklighetens framåtskridande.
Is The Bible Worth Reading And Other Essays är på många sätt en stridsskrift. Den är armerad med dräpande formuleringar, ifrågasättanden och verbala lustmord. Striden som Washburn stod i är inte över. Fundamentalistisk likväl som mer svårdefinierad kristendom, som båda vilar på den barbariska gamla tron, finns kvar, även om vi åtminstone i vårt land är befriande lösgjorda från den.
Vi kan gott göra oss mödan att bekanta oss med den gamle fritänkaren L. K. Washburn, som tjänstgjorde i skriftställeriets artilleri. Hans utvecklingsoptimism var måhända väl skimrande. Somliga uppfattningar skriver jag inte under på. Men nog är en hel del av det han skrev fortfarande armerat och explosivt för den som tar frågorna om kristendom och fritänkeri på allvar.
– – –
Is The Bible Worth Reading And Other Essays, Leumel K. Washburn. The Truth Seeker Company 1911. Digitaliserad som
epub av Project Gutenberg.