 |
| Kärnbo kyrkoruin. I eller vid kyrkan begravdes Abraham Angermannus 1608. |
* * *
Det har inte skrivits särskilt mycket om Abraham Angermannus (ca. 1540-1608). Det är beklagligt, för hans levnadsöde är fult av dramatik och tragik. I dag är han mest ihågkommen som ledaren av "Mäster Abrahams räfst", en visitationsresa där han år 1596 som ärkebiskop far omkring och straffar svenskarna för deras synder med risslitning och vattenösning.
Men i Mot undergången får vi mer kött på den ökände prästmannens ben. Sammanhangen målas upp runtomkring honom, och när de sista sidorna nås, kan man inte låta bli att känna någon form av medlidande med bondsonen som steg till kyrkans högsta ämbete och därifrån störtades ner.
* * *
Författarna driver tesen, som återspeglas i bokens titel, att landet i Johan III:s, Sigismunds och hertig Karls tid präglades av apokalyptiska föreställningar — det vill säga, att tanken var utbredd, att jordens undergång var nära. Tecknen på detta var bland annat bedrövligt väder som ledde till hungersnöd, och religionsstridigheterna. Orsaken till dessa tecken skall ha varit folkets ogudaktighet — och, beroende på vem man frågade, kvardröjande katolska seder och bruk.
Det kan ha varit tankar som dessa, som låg bakom att den allt mäktigare hertig Karl befallde ärkebiskop Angermannus, att genomföra en visitationsresa i synnerhet i landets södra delar. Där hade hertigens rival, kung Sigismund, sitt starkaste stöd. Och där skulle folket tuktas för sina synder — vare de sedan av trolldomsslag, sexuellt slag, katolskt slag eller annat slag.
Och Angermannus tuktade folket rejält. Så rejält att klagoropen steg till hertigen själv och räfsten fick avbrytas.
Så började en kil att slås in mellan de båda bundsförvanterna, som tillsammans hade kämpat mot återkatoliceringen när Johan III fortfarande var kung. Inte blev det bättre, av att tronpretendenten hertig Karl förstod, att ärkebiskop Angermannus genom sin strikta lutherska syn på överheten, inte kunde förmås att överge sin trohet till den regerande polsk-svenske kungen Sigismund, Johan III:s son.
Hertig Karl började så förfölja Angermannus, som kom att avsättas från sitt ämbete och mista sin ära. Tidvis fängslades han. När den avsatte ärkebiskopen dog på Gripsholm slott 1608, hade hertig Karl sedan några år blivit kung Karl IX. Anhöriga och gamla vänner ville låta Angermannus gravsättas i Uppsala domkyrka. Karl IX vägrade, och Angermannus begravdes i den nu sedan länge förfallna kyrkan Kärnbo, vars ruiner fortfarande kan skådas. Ingen vet idag var exakt var ärkebiskop Angermannus stoft vilar.
* * *
Men låt oss dröja lite vid själva räfsten, såsom det berättas om den i Mot undergången.
Lagarna hade skärpts i Angermannus tid. Redan Erik XIV hade låtit den världsliga lagstiftningen inspireras av de drakoniska, mosaiska lagarna i Gamla testamentet. Trots att kyrkans domsrätt beskurits sedan reformationen, så hade domkapitlet på sitt bord brott mot de tre första buden (ungefär avguderi, kätteri, sabbatsbrott) och det sjätte budet (äktenskapsbrott).
Kyrkans exakta mandat var dock en tvistefråga, och det hände att äktenskapsbrott beivrades inför andlig rätt ibland och inför världslig rätt ibland. Eller under räfsten: under andlig rätt efter att det redan behandlats under världslig rätt.
Räfsten ägde rum 1596 i Skara stift, Växjö stift och Linköpings stift. De enda protokoll som finns kvar är dock från det sistnämnda stiftet, dit även Kalmar och Öland hörde när det begav sig. Vi har således bara mer detaljerad kunskap om räfsten, såsom den kom till uttryck i det stiftet. Totalt behandlade Angermannus under ett knappt halvår drygt 200 socknar.
Med sig hade ärkebiskop Angermannus stiftets biskop, aktuella fogdar och andra mäktiga människor, och dessutom profosser, det vill säga sådana personer som verkställde kroppsstraff. Straffen kunde som mest bestå i 39 risslag på den dömdes rygg och utöver det högst nio hinkar med vatten över såren därefter. Det berättas att folk föll till marken av smärtan.
Inte alldeles få av de behandlade fallen synes ha varit knutna till äktenskapsfrågor och horsbrott. I Linköpings stift utdömdes 155 risstraff för brott av sexuell art, av totalt 282 utdömda risstraff. Men fyra av de fem upptecknade utdelningarna av maxstraffet gäller emellertid "signeri", alltså snarast magi.
För Angermannus var beviljande av skilsmässa något i princip omöjligt. Om en yngling och ung kvinna gått till sängs under sin trolovning — något som ansågs helt acceptabelt utifrån de folkliga uppfattningarna — och detta genom till exempel sockenprästens försorg kom ärkebiskopen till känna, ja, då såg Angermannus helt enkelt till att viga ihop de två, vad nu de två ungdomarna än själva tyckte om saken.
Och en man från Öland synes en man kommit inför Angermannus i vilja att bryta upp sin förlovning. Protokollet är kortfattat: "Vigdes strax".
På sina platser synes regelrätta massbröllop ha ägt rum. När räfsten nådde Vadstena vigdes hela 46 par samman, och i Söderköping 68 par.
På sina platser synes regelrätta massbröllop ha ägt rum. När räfsten nådde Vadstena vigdes hela 46 par samman, och i Söderköping 68 par.
En kvinna i Jönköping som gjort hor med fyra män döms till de 39 slagen och fem ämbar vatten. Sedan förvisas hon från stiftet. Skulle hon emellertid dyka upp i rullorna igen, utlovas dödsstraffet. En av männen hon legat med döms till 30 slag.
En man och kvinna som har åtta barn tillsammans beordras att bryta upp, eftersom mannen övergivit sin första hustru för denna andra kvinna. De fick helt enkelt dela sina barn och tillhörigheter mellan sig, och flytta isär. Mannen skulle vidare försona sig med sin första hustru, och om han hade med sin nya kvinna att göra något mera, hängde dödsstraffet över honom. Nu fick mannen fick 30 slag med riset och nio ämbar vatten. Kvinnan fick 25 slag, men i sin mildhet lät Angermannus henne slippa vattnet — hon var ju gravid...!
Det finns exempel på att Angermannus inte var helt rigid vad gäller utdömandet av straff. Han kan fara mildare fram mot åldringar och begåvningshandikappade människor. Ibland reduceras människors straff, om personer ber om nåd för dem. Andra förefaller ha sluppit straff om de erlagt böter istället.
Vid några få tillfällen lät dock Angermannus äktenskapets heliga band brytas. Ett av de fallen, som beskrivs i Mot undergången, härör från Norrköping, där en man övergett sin hustru, varit borta i tre år, och sedan plötsligt dykt upp och tagit livet av deras två barn genom att slänga dem "för gödesvinen". Sen försvann han igen. — Kvinnan fick skilsmässa.
Vid något tillfälle tillåter han också att makar separerar, men utan att bryta äktenskapet och således utan möjlighet att gifta om sig.
Som nämnts drog sig inte heller Angermannus från dubbelbestraffning. En kvinna som i den världsliga rätten besparats från dödsstraffet för att ha dödat sitt barn, straffas av Angermannus med 39 slag och med ett okänt antal ämbar vatten över såren.
Och så håller det på. Det synes begripligt att allmogens skrik där de pinades utanför kyrkorna nådde ända till hertigen, som egentligen behövde allmogens stöd, för att säkra sin makt. Hertigen, som befallt räfsten, såg alltså även till att avbryta den. Kanske fick han dra slutsatsen, att han gett ärkebiskop Angermannus för fria tyglar. Räfsten blev ett stort bakslag, och det blev viktigt för hertigen att distansera sig från den.
* * *
Det hade varit bra om Mot undergången fackgranskats av en teolog med reformationen som specialitet ytterligare en gång innan den publicerades. Jag vågar ifrågasätta huruvida undergångsmentaliteten var så uttalad bland allmogen som texten förefaller göra gällande. Och om den var det, hade jag velat se det ledas i bevis tydligare än vad som sker i boken.
Andra ting i framställningen är mer av slarvfelsart: så anges "mensa communis" betyda "ett gemensamt hus", när det bokstavligen betyder "ett gemensamt bord".
På ett annat ställa berättas det att Gud i Jobs bok säger att han står över alla mänskliga tillkortakommanden och förlåter människorna deras svaghet. Något sådant finner vi inte i den boken. En annan gång sägs Gamla testamentet citeras, när det citerade stycket egentligen är hämtat ur Gamla testamentets apokryfer.
Likaså beskrivs hur det var en stor skam att inte få begrava en anhörig "i kyrkan med tillhörande ceremonier". Men under den aktuella tiden och in på 1900-talet ägde inte begravningar rum inne i kyrkorna alls, utan samtliga ute på kyrkogården (utom i alldeles särskilda fall).
Ytterligare en genomläsning eller två, hade säkerligen också rått bot på den många språkliga upprepningar som vidlåder texten: något som kanske är oundvikligt om man är mer än en författare.
* * *
Abraham Angermannus levde ett extremt dynamiskt liv. Han var älskad och hatad av rikets mest betydande män. Han blev sviken emellanåt och torde fått dricka galla övernog. Själv var han fanatiskt ortodox lutheran, som såg påven som antikrist och varje katolskt ceremoniellt inslag i kyrkan som djävulens påfund. Och han ansåg sig ha mandat att som ärkebiskop under sin beryktade visitation fysiskt misshandla sin hjord för de gärningar han ansåg vara tadelvärda.
Angermannus var sannerligen ett obehagligt barn av sin tid, men han har en mycket fascinerande livshistoria. Och genom hans livshistoria kommer vi också i beröring med den stora allmogen: den stora, tysta skara som så ofta förbigås i historieskrivningen, eftersom så få källor finns att använda sig av. Därigenom blir denna Angermannus biografi än mer värdefull.
Petersson och Sandén skrivit en fantastiskt intressant skildring inte bara om en enskild människa, utan om en hel tidsepok, som varmt kan rekommenderas.
– – –
Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid, Erik Petersson & Annika Sandén. Norstedts 2012. ISBN: 978-91-1-303467-6.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar