 |
| Viktor Rydberg 1858 |
* * *
Den siste athenaren är en besynnerlig bok, som väl få numera läser. Det är skada, för boken är läsvärd. — Visst, texten är inte särskilt lättflytande. Prosan är teatralisk och tydligt 1800-talsmässig. Varje dialog låter som uppläsande av deklamationer. Men så är inte de många gestalterna i boken enbart personligheter, utan personifikationer av idéer.
Vi befinner oss i Aten, några år före och några år efter 360. Nu rasar kampen mellan de olika kristna inriktningarna sinsemellan och mellan kristna och hedningar. Kristendomen håller på att befästa sitt välde, och i Aten äger homoiusianerna auktoritet av renlärig kristendom, medan de usla homousianerna var ringaktade och förföljda där, men i ledning i Rom.
— Ja, det skiljer bara ett ”i” i respektive ord, och det betecknar Jesu relation till Fadern, om vilket man alltså tvistar: homoiusianerna säger att Jesus är av lika väsen som Fadern, homousianerna att han är av samma väsen som Fadern. Skiljer man sig åt i denna livsviktiga dogmatiska uppfattning är det full legitimt att slå ihjäl meningsmotståndaren, vilket historien visar, och Den siste athenaren bland annat skildrar.
Vare med det hur det vill: ledare för homoiusianska kristenheten i Aten är biskop Petros, som möjligen kan ta plats som den mest obehagliga gestaltningen av en kristen ledare i svensk litteraturhistoria.
Biskop Petros är förvisso intelligent, men samtidigt manipulativ och makthungrig; den kristna tron är för honom dogmernas försvarande och dessa försvarar han vid behov med list och bedrägeri. Att hans list och ränksmideri även för honom allt närmare biskopsstolen i Rom är inget han beklagar sig över: tvärtom: det är det allt överordnade målet. För honom helgar målet alla medel.
Biskopen, med sitt kristligt underdåniga anhang, representerar en renlärig, antiintellektuell, fundamentalistisk kristendom, fastgjuten i kyrkans form med dess hierarkier och stelnade idéer.
* * *
Antitesen till Petros är en man av det gamla slaget, en slags antik hjältegestalt: Krysanteus, en aristokratisk hedning och högt ansedd filosof. Honom gör Rydberg till en symbol för en sträng renlevnadsideologi, men också till en ideal ledargestalt, enär Krysanteus är arkont, hövding, över Aten. Och givetvis får Krysanteus symbolisera ett bildningsideal som inte följer dogmerna, utan förnuftet och filosofien.
I myllret av gestalter ser vi bland många andra, också en viss Teodoros. Han är präst, men tar steg för steg avstånd från den kyrkliga typen av kristendom. Dogmerna äger för honom ingen större betydelse: för honom består inte kristendomen i att tro rätt, utan i att leva ett liv i Kristi efterföljd: i kärlek och med öppenhet för brödraskap snarare än hierarkier: han förutsätter inte ”människoslägtets omyndighet”, som biskop Petros.
* * *
Vi följer alltså ett galleri av personer av skarpt skilda slag under kanske ett decennium. Från Kejsar Konstantius tid, då kristendomen var gynnad och de hedniska templen revs av de kristna, över kejsar Julianus återupplivande av de hedniska traditionerna och införande av religionsfrihet, och därefter, när Julianus efter sin mycket korta regeringstid avlidit i strid, inträdet av den mörka, tusenåriga kristna eran i Europa, och den hedniska bildningen och filosofins avsomnande.
Den siste athenaren publicerades först som en följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Redaktör Hedlund har själv uttryckt, att det knappast var någon kassasuccé, vilket väl får förstås: Den siste athenaren är ingen kiosklitteratur. Men formatet har ändå gjort, att berättelsen får en viss spänst i dramaturgin, som väl kommer sig av att Rydberg i nån mån försöker skapa spänning nog att hålla kvar läsaren från tidning till tidning.
* * *
Man kan läsa Den siste athenaren på fler än ett sätt. På många sätt är den främst ett frontalangrepp på en stelnad kyrka. Säkert är en stelbent svensk statskyrka målet för Rydbergs sylvassa allegoriska attack. I sitt förord, tillägnat redaktör Hedlund, skriver Rydberg:
”...mitt arbete är intet annat än ett spjut, som jag slungat mot de fiendtliga lederna, i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda.”Men det är inte kristendomen som sådan som jag till sist uppfattar som fienden i boken. Utan det är den form av kristendom som stelnat: en kristendom som värnar mer om läran än om kärleken, mer om kyrkans organisation, än om Kristus, mer om makt än medlidande. Rydberg attackerar organisationen kyrkan, snarare än den genuint och uppriktigt troende.
Det blir tydligare ju närmare slutet av boken läsaren kommer. Teodoros, den ödmjuke prästen, blir nämligen uppmålad i allt vackrare skimmer: han är öppen för förnuftet, men har samtidigt sitt hjärta i Jesu händer. I boken säger Teodoros:
”Var då utan alla dogmer Kristi efterföljare...”Den progressiva typen av kristendom, en kristendom som levs, snarare än befalls och slås i huvudet på folk, förefaller Rydberg rentav göra till en arvtagare till det stränga hedniska ideal, som han låtit Krysanteus representera tidigare i boken. Den stora kyrkan, organisationen, är alltså målad i de mörka färger, som historien ger skäl till.
Men den kristne som tänker självständigt och struntar i hämmande dogmer och ställer sig utanför detta prästvälde och lever i kärlek till sanningen, finner till slut nåd för Rydbergs ögon. Och han jämför dessa antikens kättarkristna, i en halsbrytande manöver, med reformationstidens reformatorer.
* * *
Jag får dock intrycket, att denna delvis välvilliga uppfattning gentemot viss typ av kristendom hos Rydberg växt fram med författandet. Ty i synnerhet bokens första del är det onekligen hedendomen, i främst sin nyplatonska version, som står mot kristendomen. Kritiken mot kristendomen är där mer allomfattande. Där finns näppeligen utrymme för förståelse för de kristna idealen, och kejsar Julianus prisas reservationslöst, som ”full af kraft, klokhet, snille och entusiasm.”
Först mot slutet av bokens andra och avslutande del växer Teodoros fram som en idealkristen, och hedningen Krysanteus kommer att dela hjälteglorian med honom. Och det är samme Krysanteus som i bokens begynnelse konstaterar om framtiden:
”Kriget är emellan den antika bildningen och kristendomen. Två tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.”
* * *
När vi hunnit igenom Den siste athenarens två delar och drygt fyrahundra sidor, har vi upplevt mycket. Jag tog god tid på mig att läsa berättelsen. Och på vägen stänkte blod från sidorna, utkämpades fältslag, dog nästan alla centrala gestalter i boken, utbyttes filosofiska spörsmål och planerades djävulska ränker.
Det är, trots den påtagliga ålderdomlighet som vidlåder berättelsen, en stor upplevelse att ta del av Den siste athenaren än i dag, mer än 150 år sedan den först kom från trycket. Och ännu lever den fiende, som Rydberg skapade sitt spjut för att attackera redan då.
Det kan vara lämpligt, att avsluta denna reflexion kring Viktor Rydbergs Den siste athenaren med romanens egna slutord:
”...den sak, för hvilken den siste Athenaren stred förtvivlans strid – den politiska religiösa och vetenskapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre förtvivladt utan med segervisshet.”– – –
Den siste athenaren, Viktor Rydberg. Hedlund & Lindskog 1859. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar