Tidningsklipp: "Lefnadstrött wid unga år" | Falu-Posten 1886

Tidningsklipp ur Falu-Posten, lördagen den 31 juli 1886. Styckebrytning införd.

* * *

Lefnadstrött wid unga år. En 21-årig flicka Amanda Andersson från Lunda socken, i tjänst å badhotellet wid Oxelösund i Södermanland, gick i torsdags förra weckan och dränkte sig wid segelsällskapets brygga.

Orsaken till själfmordet tros wara religionsgrubbel. Hon hade skrifwit en lapp samt lagt den på ett bord; den war af följande innehåll: "Herre Gud, fräls min själ, jag will dö! Jag är så trött på att lefwa. Förbarma dig öfwer mig, Herre Gud!

* * *

Bokrecension: Schakalen | Frederick Forsyth

Schakalen är en roman författad av Frederick Forsyth (f. 1938).

* * *

Att läsa Schakalen är att få sig en hisnande läsupplevelse. Forsyth har arbetat som reporter, och denna hans genombrottsroman fungerar som ett mycket välskrivet och fantastiskt detaljrikt reportage om en fiktiv händelse. I vanliga fall brukar jag ha svårt att stå ut med romaner som förlorar sig i detaljer; men här fungerar de. Berättelsen vibrerar av realism.

* * *

Upplägget är i korta drag det följande.

Året är 1963. Den franska dissidentorganisationen OAS ("Organisation de l'armée secrète") har försökt mörda president de Gaulle vid upprepade tillfällen och misslyckats. Man misstänker att det beror på att den egna organisationen är alltför infiltrerad av rättsväsendet, och allmänt opålitlig. Den yttersta ledningen beslutar sig då, för att i största hemlighet anställa en utländsk lönnmördare, utan kopplingar till OAS. Valet faller på den mystiske mannen med kodnamnet Schakalen.

Schakalen skrider så till verket. Forsyth tecknar med intelligens hur en professionell mördare skulle kunna tänkas fungera. Emellanåt balanserar Schakalen på gränsen åt det övermänskliga, men det vägs upp av den otur han emellanåt har.

Polismakten får veta att något är på gång, och försöker, med den erfarne kommisarie Lebels hjälp att i största hemlighet dra igång den största människojakten i Frankrikes historia.

* * *

Schakalen utspelar sig i ett Frankrike vi möjligen väl känner till. Verkliga gestalter återfinns i berättelsen — och då alls inte bara presidenten själv. I berättelsen, som berättas med en medveten berättarröst med några års perspektiv, förekommer ideliga referenser till verkliga händelser i samtiden. Det gör givetvis intrycket av realism än större. Boken kunde i stora stycken vara ett verkligt långreportage om något som hänt.

* * *

Läsaren hålls på halster. Jag känner ständigt en vilja att läsa lite mer, få veta vad som händer bakom nästa knut, hur Schakalen eller polisen löser nästa problem de ställts inför. Schakalens gåtfulla gestalt lockar i sig fram läslusten: vem är karln egentligen, vad är hans bakgrund? — Det är en mystik som inte riktigt skingras, utan även efter bokens slut, står läsaren blott med antydningar kvar.

* * *

Schakalen är inte en bra bok. Den är inte en mycket bra bok. Den är en utomordentligt bra bok. Deckare är inte min genre, och kanske är inte Schakalen en klassisk deckare; jag upplever den, för att använda terminologi från teve-sidorna i tidningen, som en thriller. En ovanligt bra, flerfaldigt oscarbelönad thriller. Storyn är bra. Karaktärerna målas upp trovärdigt. Detaljrikedomen skänker djup åt historien, utan att trötta läsaren. Och själva kampen engagerar.

Visserligen är persongalleriet mycket omfattande. Jag börjar snart skriva upp de personer som verkar viktiga, men slutar efter ett tag. Många gestalter skymtar bara förbi, spelar sin korta roll, och försvinner igen. Man lär sig vilka personer man ska hålla ögonen på, och vilka som fungerar som, välplacerad, rekvisita i berättelsen.

För egen del kände jag först hur mina sympatier låg hos den iskalle och effektive mördaren, som kämpade för den ack så bittra och missnöjda OAS-rörelsen, för att sedan stegvis känna allt större sympati för kommisarie Lebels arbete och alla de olika instanser som engageras i jakten. Jag imponeras av Lebels slutledningsförmåga likväl som av Schakalens utstuderade attentatsplan.

Kort sagt: Forsyth har med Schakalen helt enkelt skapat en engagerande och beundransvärt välskriven historia.
— — —
Schakalen, Frederich Forsyth, Albert Bonniers förlag 1974. ISBN: 91-0-038113-6. 371 sidor.

Bokrecension: Vikingarnas handbok för lyckade affärer

Vikingarnas handbok för lyckade affärer: Om hur man bedriver handel över haven innehåller utdrag ur den norska skriften Koungaspegeln (norrönt: Konungs skuggsjá), som skrevs omkring år 1240. Författaren är inte med säkerhet känd, men kan ha varit en ärkebiskop Einar Gunnarsson. Översättare är Ylva Hellerud.

* * *

Först något om namnet på textsamlingen. För mig är det aningens märkligt, att man väljer att tillskriva vikingarna denna samling texter, som i själva verket skrevs ner omkring tvåhundra år efter vikingatidens slut, och dessutom i en helt annan era än vikingarnas: den kristna. Så är också kristna motiv vanliga bland citaten. För mig blir det lite som att ge ut en handbok för lyckade affärer i dag, och kalla den Karl Johan-tidens handbok för lyckade affärer.

Men jag förmodar att boken når ut bättre, om den associeras direkt med vikingatiden, fastän det enda den i direkt står i släktskapsförhållande till vad gäller den tidigare eran, är vikingarnas förkärlek för handel.

* * *

För övrigt är boken full av snusförnuftigheter. Kanhända kan jag försöka sammanfatta den korta boken så här:

Man ska vara en ärlig handelsman, och inte bedra folk. Handelsmannen ska uppföra sig väl i främmande land, vara artig och vänlig. På morgonen ska man gå till mässan och bedja. Skänk av dina tillgångar till Gud — det vill säga till kyrkan.

När man köper varor ska man se efter så att de inte är skadade. Har man till äventyrs råkat köpa skadat gods, ska man inte dölja det när man säljer varorna vidare. Ta inte överpris, för att inte riskeras att kallas svindlare.

Läs böcker, allra helst juridiska sådana. Med lag skall tvist biläggas. Lär dig dessutom gärna flera språk, helst latin och franska. Det är en fördel att vara duktig på att räkna. Lär dig nåt nytt varje dag. Var inte dyster till sinnes utan glad. Skaffa pålitliga vänner, gärna mäktiga sådana. Betala dina skatter. Akta dig för att tala i vredesmod. Uppfostra dina barn så att de lär sig ett yrke. Se upp med att dricka dig full och gå till prostituerade, och spela inte spel om pengar.

Om du blir rik ska rikedomen fördelas, så att inte — så att säga — alla ägg ligger i samma korg. Allra bäst är att investera i jordegendom.

* * *

Trots att inte Konungaspegeln är vikingatida, så är den dock medeltida. Därigenom äger den givetvis ett historiskt värde för oss, hur snusförnuftig den än må vara. Något vittnar den om hur handel kunde gå till, hur man förväntades placera sin förmögenhet, och vad som sågs som ett ideal vad gäller handelsmännens etik. Men något särskilt överraskande eller dräpande bjuder den knappast på — vad gäller de utdrag ur densamma som återfinns i Vikingarnas handbok för lyckade affärer.

Emellertid ska jag tydligt understryka, att Ylva Helleruds språkliga överföring till svenskan fungerar bra. Jag har inte läst originaltexten på isländska, men språkdräkten på svenska är modern utan att verka konstlad.
— — —
Vikingarnas handbok för lyckade affärer: Om hur man bedriver handel över haven, Ylva Hellerud (övers.), Gudrun 1997. ISBN: 91-88870-04-9. 77 sidor.

Tidningsklipp: "Den borttappade förlofningsringen" | Norra Skåne 1891

Tidningsklipp ur Norra Skåne, torsdagen den 30 juli 1891. Styckebrytningar införda.

* * *

Den borttappade förlofningsringen. Härom dagen fångade en torpare i sjön Åsnen en större gädda. Denna sålde han till ett herrskap som bor i närheten af nämnda sjö.

Då fisken uppskars, fann köksan inuti denna en guldring. Frun blef genast underrättad om fyndet, hwilket genast igenkändes wara hennes förlofningsring.

Saken förhåll sig nemligen så att nämnda fru för nära 13 år sedan medan hon war fastmö tappade ringen i sjön, då hon i sällskap med några bekanta war ute och fiskade, hwarwid hon satt och lekte med ringen med nämnda olyckliga resultat.

Att såwäl torparen som köksan fingo hederlig wedergällning faller af sig sjelft, skrifwe till "Kalmar".

* * *

Tidningsklipp: "Afrättningen å Långholmen" | Wernamo Tidning 1882

Tidningsklipp ur Wernamo Tidning, lördagen den 29 juli 1882. Styckebrytningar införda.

Bakgrunden till texten är det följande:

En septembernatt 1881 tog sig Österman och Andersson-Sköld, båda berusade, ombord på en båt som Sköld tidigare ägt. De lade ut från hamnen och satte segel. Men ombord fanns tre sovande personer:  ägaren Anders Jacobsson, hans sambo Elna Maria Sanden, och ynglingen Carl-August Nilsson.

Jacobsson slog Österman och Andersson-Sköld slog ihjäl. Sanden våldtogs och dödades. Men Nilsson lyckades efter ett dygn rymma och larma polisen.

Österman och Andersson-Sköld fängslades och dömdes omsider till döden för mord. Efter avrättningen, som beskrivs nedan, begravdes Österman och Andersson-Sköld på Kungsholmens kyrkogård.

Källa: Nättidningen Rötter

* * *

Afrättningen å Långholmen. Mördarne Österman och Andersson-Sköld afrättades i tisdags på fängelsegården å Långholmen.

De lifdömde föreföllo vara resignerade och lära äfven hafva yttrat sin öfvertygelse om domens rättmätighet. Den sextionioårige skarprättaren Hjort fullgjorde sin svåra uppgift såsom en mästare i den förskräckliga konsten. Allt försgiggick utomordentligt hastigt och med mått och steg afsedda att göra det hela så litet pinsamt som möjligt.

Österman, som var den i alla afseenden svagare, afrättades först. Ej fullt en qvarts timma förgick derefter, innan Sköld halshöggs. En ny stupstock var då beredd för honom, hvarjämte ny bila äfven användes. Blodspåren voro öfverhöljda och dolda af sågspån.

* **

Bokrecension: Ögonblick | Sverker Åström

Ögonblick: Från ett halvsekel i UD-tjänst är skriven av svensk diplomatis grand old man Sverker Åström (1915–2012), nyligen avsomnad, salig i åminnelse.

* * *

Sverker Åström dog den 26 juni i år. I efterskriften till sin 2003 nyutgivna bok om sin verksamhet inom UD, skriver han i det allra sista stycket:

"På min begravning kommer säkert många vänner, och ännu flera bekanta. Jag hoppas att de samlas till ett rejält och roligt kalas efteråt. Så synd att jag inte får vara med."

Jag vet inte när Åströms begravning ägde rum, eller vilka som kom. Men jag hoppas verkligen att det blev som han önskade.

* * *

I originalutgåvan av Ögonblick från 1992, som också utgör lejonparten av nyutgåvan från 2003, berättar Åström om sin professionella gärning inom UD. En karriär som han påbörjade redan år 1939. Efter det hade han åtskilliga framstående uppdrag i den svenska statens sold: bland annat som byråchef och senare legationssekreterare just för UD, FN-ambassadör, och ambassadör i Paris.

Åström har verkligen sett insidan av det svenska diplomatiska maskineriet. Det är detta maskineri, som Åström låter lyfta på förlåten för så att läsaren kan ana något om hur det gått till i de allra högsta diplomatiska kretsarna i landet.

En del av de framlagda uppfattningarna i förstaupplagan kommenterar han i ett nytt förord i den senare upplagan, liksom han först i en epilog tillåter sig att bli lite personlig. I övrigt är det yrkesmannen Sverker Åström som vi får se.

* * *

De ämnen som behandlas, är i huvudsak de följande: Sveriges relation till Finland under det senare landets tryck från sovjetiskt håll, Sveriges engagemang för hjälp till utvecklingsländer, nordisk försvarspolitik, neutralitetsdoktrinen, FN, 68-vågen, miljödebatten, EG och europeiskt samarbete och annat.

Den enskilda person som skymtar fram mest vid sidan av bokens huvudperson, är kanske Olof Palme. Man får intrycket att den mycket intellektuelle Åström fann en jämlike i den mycket intellektuelle Palme, men att han inte alltid delade Palmes politiska uppfattningar. Åström skriver att många förknippat honom själv med "det stora partiet", men att han aldrig varit partiansluten: han har hållit sig till sin ämbetsmannaroll.

När Åström ser tillbaka på sitt liv, förefaller han bland sina många uppdrag själv vara mest nöjd med sin insats för att få igång miljödebatten inom FN, som kom att leda till bland annat en stor FN-konferens i Stockholm, som väl i någon mån beredde marken för den moderna miljörörelsen.

Han ser också sig själv som en förkämpe för neutralitetsortodoxin, och bekämpar med uppenbar indignation de antydningar som gjorts, om att Sverige i praktiken inte varit ett neutralt land — inte under andra världskriget och inte senare. Han skriver, att det nu kanske är dags att omvärdera vikten av neutraliteten, sedan Sovjet fallit, men att den fyllde en viktig funktion dessförinnan. Åström menar att man visserligen naggade neutraliteten i kanten under kriget, men att man i nästan allt väsentligt kunde hålla sig utanför kriget, och ge förutsättningarna till den ekonomiska blomstring som sedan nådde Sverige. Han skriver:

"Vår politik var förvisso inte hjältemodig med den var inte skamlig."

* * *

Sverker Åström var homosexuell. Han vet att han bevakats av SÄPO, och att dessa vägrade att lämna ut sina handlingar om honom så sent som 2003, fastän, som Åström skriver, uppgifterna om honom då torde vara trettio eller fyrtio år gamla. Han är medveten om att han blivit skuggad och att telefonen blivit avlyssnad. Åström själv misstänker att man inte ville lämna ut uppgifterna för att inte genera fortfarande levande personer.

"...det verkliga skälet till spaningarna mot mig var min sexuella läggning. Och det skäms, på goda skäl, även det nuvarande SÄPO att erkänna."

Åström berättar själv, att han för sina chefer berättat om sin läggning, för att undvika att utpressning mot honom skulle vara effektiv. Palme och andra, skriver han, ryckte på axlarna åt detta faktum. Han berättar också, att för att undvika att misstänkas för särbehandling av "prydliga" män på UD, var han snarare benägen att fördröja deras avancemang i hierarkin än tvärtom. Han har aldrig, skriver han, haft någon affär med en kollega, utan levt sitt liv i två världar. Trots att toleransen på UD tydligen var hög, och man som homosexuell inte utsatts för någon diskriminering, utom möjligen någon spydighet.

* * *

Ögonblick är ett mycket elegant och koncist skrivet bokslut över ett liv i svensk diplomatis tjänst. Åström själv ger intryck av att hålla hårt på sin ämbetsmannaroll och att hålla partipolitik på armlängds avstånd, även om han som yrkesperson har att effektuera politikers beslut.

Ändå lär man knappast känna personen Åström, annat än i den epilog och den prolog som återfinns i nyutgåvan av boken. Själv menar han sig vara för oviktig för att uppgifter om hans mer personliga uppfattningar och liv skulle vara av intresse.

Här kan jag inte hålla med den gamle mannen. Det är tvärtom mycket personhistoriskt intressant att läsa om hur en man levde i praktiken som har träffat många av världens största samtida politiker, och med en inblick i andra länders väsen som få andra har. En del anekdoter finns givetvis med i själva redogörelsen. Men jag hade välkomnat än mer av det slaget.

Men vad Åström vill berätta är givetvis Åströms ensak. Åström var diplomat. Han var van att väga varje ord och varje formulering på guldvåg. Varje ord finns där för att det säger precis det han avser att säga. Vi får veta, det Åström vill att vi ska få veta. På ett mycket elegant vis.
— — —
Ögonblick: Från ett halvsekel i UD-tjänst, Sverker Åström, Lind & Co 2003. ISBN: 91-89538-72-2. 278 sidor.

Tidningsklipp: "Äktenskaplig tragedi" | Blekings-Posten 1868

Tidningsklipp ur Blekings-Posten, tisdagen den 28 juli 1868. Styckebrytningar införda.

* * *

Äktenskaplig tragedi. Torparen Peter Svensson i Påtorp af Ronneby socken samt hans hustru hade under arbete vid höslottern kommit i oenighet med hvarandra, till följd af svartsjuka å hustruns sida, hvarvid mannen skulle hafva yttrat, att hustrun gerna kunde vara derifrån, hvarpå denna, sedan hon förut svarat: du skall slippa mig, uppretad aflägsnat sig.

En halftimma derefter befanns, af en förbigående, eld och rök utränga från makarne Svenssons hus. Elden blef dock dämpad, men hustrun var försvunnen och återfanns först den 10 drunknad i den förbiflytande ån samt med ett kläde hårdt bundet för ögonen.

Man antager att hustrun först tändt eld på huset och sedan afhändt sig lifvet.

* * *

Tidningsklipp: "Från hafvets botten" | Bollnäs Tidning 1878

Illustration föreställande "SMS Großer Kurfürst" ur Hottinger Volksblatt 1878.

Tidningsklipp ur Bollnäs Tidning, lördagen den 27 juli 1878. Ytterligare styckebrytningar införda.

Det i artikeln omnämnda pansarfartyget, är SMS Großer Kurfürst. Fartyget, nära hundra meter långt, sjösattes 1875, men rammades genom en olyckshändelse under sin jungfruresa av SMS König Willhelm 31 maj 1878 och sjönk därefter hastigt. Omkring 270 personer följde henne i djupet. Vraket ligger nu på mellan femton och tjugofem meters djup i Engelska kanalen, inte långt från den brittiska kusten.

* * *

Från hafvets botten. En af de dykare, som undersökt det sjunkna tyska pansarfartyget »Grosser Kurfürst«, meddelar följande intressanta skildring i en Canterbury-tidning:

Kl. 4 på morgonen steg jag ned med ett groft spett i handen. Jag lyckade klättra up till en kanonport på det å babords sida liggande fartyget och efter stora ansträngningar bryta mig in.

Jag var omkring 60 fot under vattenytan, strömmen märktes icke här nere. Efter gifven signal gick jag med mycket möda in genom porten i skeppsrumet. Vattnet har trängt in öfver allt, med undantag af de tätt tillslutna kojerna. Jag bröt upp några; har man först gjort en liten öppning, trycker vattnet sedan in väggen. Jag fick tag i en hel mängd hvita benkläder, skjortor, uniformspersedlar och lyckades få upp en del.

Plötsligen ser jag till min förskräckelse någonting spärra utgången, ränna mot mitt hufvud och törna mot min hjelm. Det var en stor bok; jag kunde ännu läsa de halft utplånade bokstäfverna. Den hade summit fram ur en af de uppbrutna gömmorna. Jag gjorde en vändning och gick klar af den.

Derpå fick jag se en väldig bakladdningskanon stå upprätt som ett träd, under det en annan hade sprängt sina kettingar och låg öfver ända.

En annan väldig kanon hade, i det den under fartygets kantring rullat till baka, rännt på en matros och tryckt honom mot väggen; matrosens bröst är krossadt, hans ögon stå vidt uppspärrade och uttrycka den fruktansvärdaste ångest.

En omkullkastad kanonlavett der bredvid betäcker en kamrats lemlästade kropp. Jag sökte lösgöra lavetten, det lyckades efter ett par försök, och en krossad kropp med klufvet hufvud drifver fram; men innan jag kan få fatt i honom, har strömmen fört honom ur sigt; ty lyktan kastar en långt sitt ljus.

En soldat står midt ibland kullkastade kanoner och projektiler, stödd mot skeppsbordet; han håller sitt bakladdningsgevär i handen och synes ej vara sårad; jag ville föra honom med, men upptäcker då, att den olyckliges högra hand är fastklämd i kanonporten. Hans förvridna drag tyda på en förfärlig dödskamp; fastklämd, som han står, måste han hafva kämpat förfärligt i sin fruktansvärda ställning.

Sjövattnet visar öfverallt sin märkliga förmåga att bibehålla kroppar tämligen oförändrade; alla de 16 lik, som fördes upp, voro ganska lätt igenkänliga. Då jag efter slutadt arbete steg upp, fann jag före mig det lik, som fått flott under lavetten; det hade flutit upp och varseblifvits af folket i barken; det var liket af en artillerist.

* * *

Tidningsklipp: "Försigtighetsreglor wid badning" | Tidning för Wenersborgs Stad och Län 1864

Tidningsklipp ur Tidning för Wenersborgs Stad och Län, tisdagen den 26 juli 1864. Styckebrytningar införda.

* * *

Försigtighetsreglor wid badning. Med anledning af en olyckshändelse, som den 19 d:s inträffade i Jönköping med telegrafisten P. Bergman, hwilken kort efter intagandet af en stark måltid kastade sig i wattnet, der han beklagligtwis träffades af slag och ögonblickligen afled, anbefaller Jönköpings Tidning för badande följande försigtighetsmått, genom hwilkas iakttagande de med kallbadet eljest förenade wådor kunna undwikas:

Kroppen måste först, så wida deß upphettande åstadkommits af häftigt gående, springande, dansande, eller förtärande af starka drycker, så mycket som möjligt afswalas innan man går i wattnet.

De wigtigaste af allt är att blodcirkulationen, matsmältningsorganerna och sinnet besinna sig i lugnt tillstånd.

Enligt de flesta läkares åsigt är kroppens småningom skeende neddoppande, sedan underlifwet, bröstet och hufwudet förut twättats, att föredraga framför det plötsliga nedhoppandet i sjön. Men bör aldrig uppehålla sig längre än 5, på sin höjd 10 minuter i wattnet och ej bada, förrän åtminstone 3 à 4 timmar efter sist intagne måltid, då matsmältningsorganernas werksamhet hunnit något sakta sig.

Efter badet bör man wäl torka och skyndsamt påkläda sig, samt derefter taga sig en lindrig motion på ett swalt och skuggrikt ställe. Om dessa försigtighetsmått iakttagas, så werkar badet på ett stärkande och uppfriskande sätt och bidrager icke blott till en god helsas widmakthållande, utan äfwen i wäsentlig mån till återställande af en förswagad fysik; i annat fall kan badet deremot medföra de farligaste följder: slaganfall och bråddöd.

Hwad wi, slutar tidn., först och sist wilja förehålla alla badande, är att ej gå i sjön med flämtande bröst, eller straxt efter ymnigare förtärande af spirituosa eller matwaror!

* * *

Tidningsklipp: Biskopen af Lincoln och likförbränningsfrågan | Falu-Posten 1874

Tidningsklipp ur Falu-Posten, lördagen den 25 juli 1874. Styckebrytning och visst korrektur införd.

* * *

Likförbränningsfrågan har i London till den grad kommit på dagordningen, att biskopen af Lincoln i söndags åtta dagar sedan fann sig manad att uppträda och hålla en predikan mot detta "nya" påfund, deri han bland annat anmärkte, att han icke kunde tänka sig något mera barbariskt och onaturligt, hwarjemte en af de första frukterna deraf skulle blifwa att undergräfwa menniskans tro på kroppens återuppståndelse och sålunda framkalla en social omwhälfning, hwars följder man icke kunde förutse."

En engelsk tidning anmärker i anledning häraf, att hans högwördighet icke måste anse sin hjords tro på läran om uppståndelsen synnerligen djupt rotfäst, om han icke skulle kunna öfwerlefwa upptäckten at det faktum, hwarom biskopen sjelf naturligtwis icke är okunning, nemligen att en kropp, som lägges ned i jorden, undergår just samma kemiska proceß, blott något långsammare, som en, hwilken brännes.

* * *

Anmärkning: i Sverige kremerades 2011 78,6 procent av alla avlidna.

Fragment: Psalm 23 — revisited II

Litteraturen är min herde,
mig skall intet fattas.

Den låter mig vila på gröna ängar,
och för mig till vatten där jag finner ro.

Den vederkvicker min själ
och visar mig på nya vägar.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal
förtvivlar jag inte över nåt ont,
ty orden är med mig,
deras skönhet och känslor –
de trösta mig.

De bereder för mig en värld
bortom mina ovänners åsyn.

De skänker mina ögon nya perspektiv
och låter min fantasi flöda över.

Ord och meningar endast
skall följa mig i alla mina livsdagar
och jag skall alltid hugsvalas av dikter
tills jag dör.

Tidningsklipp: Undersökning af stenåldersgrift | Göteborgs Weckoblad 1875

Den i tidningsklippet omnämnda griften. 

I dag ligger den på Herrljunga nya kyrkogårds område.

Tidningsklipp ur Göteborgs Weckoblad, lördagen de 24 juli 1875. Styckebrytningar införda.

* * *

Fornfynd. Helt nära Herrljunga jernvägsstation, har nyligen d:r Montelius undersökt en större grift från stenåldern.

Grafven är bygd af granithällar, stälda på kant. Dess längd är 32 fot, bredd 6 à 4,8 fot och djup omkr. 5,5 fot. I södra gafveln är med mycken omsorg uthuggen en stor rund öppning af 2,5 fots diameter.

Af de lik, som varit jordade här funnos nu knapt något spår. I norra hälften af grafven hittades 19 dolkar och spjutspetsar, 5 skrapor och 11 skärfvor, allt af flinta, 5 brynen af skiffer, 1 bernstensperla och 5 lerkärl. I södra hälften af grafkammaren fann man en lerkruka, 2 spiralfingerringar af brons och en större bronsnål af ovanlig form.

Grafvens ålder torde böra uppskattas till omkring 3,000 år.

* * *

Tidningsklipp: Biskop Nibelius afliden | Post- och Inrikes Tidningar 1849

Tidningsklipp ur Post- och Inrikes Tidningar, måndagen den 23 juli 1849. Styckebrytningar införda.

* * *

Gustaf Nibelius, Biskop öfver Westerås Stift, Th. D:r, C. N. O. m St. K., har på aftonen den 14 innevarande månad vid Strömstad aflidit.

Med gårdagens post ingingo bref af d. 13 dennes, som bekräfta berättelsen om dödsfallet.

Den båt, hvari Biskop N. med flera personer befann sig, kantrade under en häftig by å Kosterfjorden, och ehuru alla simmande uppnådde land, var denna stund Biskopens sista, ty i det ögonblick man ville fatta i honom vid stranden, träffades han hastigt af slag och sjönk. Alla försök att till lifvet återkalla honom, voro förgäfves.

Han hade uppnått en ålder af 60 1/2 år.

* * *

Tidningsklipp: "Kännetecken på skendöd" | Falu-Posten 1876

Tidningsklipp ur Falu-Posten, lördagen den 22 juli 1876. Styckebrytningar införda.

* * *

Kännetecken på skendöd. Professor dr Rosenthal i Wien har hållit ett föredrag om den wetenskapliga upptäckten, att man i elektriciteten har ett lika lätt som säkert medel att urskilja werklig död från skendöd.

Hwarje lik kan straxt efter döden lätt genom den elektriska strömmen förmås till rörelser; man kan med denna på liket framkalla icke blott andedrägtrörelser samt en höjning och sänkning af bröstet, utan äfwen ansigtsuttryck såsom skratt, smärta o.s.w.

Men denna höga elektriska retlighet warar dock blott en half timme; derefter aftager den och utslocknar helt och hållet tre timmar samt hos personer, som aflidit af en längre kronisk sjukdom, redan twå timmar efter den werkliga döden. Hos skendöde deremot fortfar den oförminskad och alltså är den elektriska strömmen ett tillförlitligt medel att afgöra, om lif ännu finns qwar i en kropp eller ej.

Det elektriska förfarandet består helt enkelt deri, att man något tillspetsar ändarne på det elektriska batteriets trådar och sticker in dem i kroppens hud, hwarwid dock venerna böra undwikas. Wanligen sker instickningen i nacken, på foten eller handen. Reagera musklerna tre timmar efter det liflösa tillståndets inträffande, så att de sammandraga sig, är detta ett tecken, att man har att göra med en skendöd.

* * *

Den som möjligen intresserar sig för den väl djupt mänskliga rädslan för att begravas såsom skendöd — en rädsla som tydligen grasserade i synnerhet i England på 1800-talet — rekommenderas läsa Jan Bondesons utmärkta bok Buried Alive: The Terrifying History of our Most Primal Fear.

Bokrecension: Boken om Kind | John Andersson

Runsten, Tranemo socken

Boken om Kind är skriven av John Andersson (1868–?), en känd lokal profil från Uddebo utanför Tranemo. Boken gavs ut 1930.

* * *

Kinds härad ligger i sydöstra hörnet av Västergötland, och gränsar både mot Småland och Halland. Identiteten som en del av Sjuhäradsbygden — som i trakten är ett mycket levande begrepp än i dag — är stark. Häradena har försvunnit som samtida juridiskt begrepp, men lever ändå kvar som en geografisk medvetenhet om tillhörighet.

Socknarna i det gamla Kinds härad, är mångtaliga. Åtskilliga av de har skriftliga belägg långt bak i tiden. Andersson själv identifierar följande socknar som beståndsdelar i Kinds härad, med – i de fall Andersson anger det – den första kända stavningen inom parentes:

Ambjörnarp (1540: Ambiörnatorp), Dalstorp (1342: Dalsatorp), Dannike (1460: Daneke), Finnekumla (1397: Finnacumbla), Gällstad (1335 i begreppet "in Gelstadhum"), Hillared (1408: Hillarudha sokn), Holsjunga (1366: Hulsaliungga), Hulared (1454: Holared), Håcksvik (1382: Hakwika), Kalv (1356: Kalfs sokn), Ljungsarp (1540: Liunxtorp), Ljushult (1403: Ljwsshulta sokn), Länghem (1327: Langeem), Marbäck (1397: Marbäk), Mjöbäck, Mossebo (1540: Mosseboda), Månstad 1308 i begreppet "de Magnistadhum"), Mårdaklev, Nittorp (1390: Nitorp), Redslared, Revesjö (1366: Rivasiö), Roasjö, Sexdrega (1314: Sexdraegha), Sjötofta (1540: Skeggetofta), Svenljunga (1406: Suinaliunga), Södra Säm (1314: Säm), Tranemo (1413: Tranumoo), Tvärred (1308: Thwaerryd), Ullajö (1314: Wlläsio – innehållande gudanamnet Ull), Södra Åsarp (1486: Åsetorp), Älvsered (1417: Eleffzredh sokn), Ölsremma (1351: Ylwisrum), Örsås (1414: Örsaas), och slutligen Östra Frölunda.

* * *

Boken om Kind är sannolikt ganska enahanda läsning för den som är ointresserad av områdets historia. Men för oss som kommer från trakten ger den en del information som kan vara nog så intressant för att motivera en genomläsning.

Traktens historia beskriver Andersson i två plan. Dels medvetet, genom att han skildrar vad som en gång skett i området, både sådant som är belagt, och sådant som hänför sig till lokala traditioner. Dels också väl omedvetet, eftersom boken gavs ut 1930, och det Kind som då fanns, är nu – givetvis – mycket förändrat. Boken är ett barn av sin tid, och talar gärna om sådant som folklynne och annat, vilket nu kan kännas minst sagt förlegat. Men sina största fördelar har den för mig, som historiefantast, i de glimtar av gamla traditioner som den upptecknat.

Kind är gammal gränsbygd. En kort period har häradet tillhört Danmark. Åtskilliga gånger har danskarna tågat genom området under medeltiden. Och givetvis har det gjort avtryck, på så vis att man än i dag menar sig kunna utpeka området där slag har stått — med mer eller mindre på fötterna förutom traditionen i sig själv.

Men det kan vara värt att säga något om naturen i Kind först, såsom den uppfattades av Andersson för över åttio år sedan. Han berättar om ett Kind som till stor del består av djupa skogar och stora mossar. Skogen lär år 1930 ha uppgått till omkring 132 300 hektar, och mossmarken till uppemot 25 procent av ytan. Åkerjorden är mager, och befolkningen har fått förlita sig på alternativa försörjningsmetoder: till exempel hemslöjd och annat, vilket kom att ge upphov till de riksbekanta knallarna.

* * *

Man vet att Kind varit befolkat sedan stenåldern, berättar Andersson. Särskilt från yngre stenåldern är lämningarna många. Flinta, som inte finns naturligt i området, förekommer ändå rikligt. Fynden blir så färre under bronsåldern, men blir återigen fler under järnåldern. En hel del forngravar finns i Kind, och kan besökas än i dag – vilket händelsevis är en av mina egna större fritidssysselsättningar.

Kristendomen torde ganska tidigt kommit till skogsmarkerna. Möjligen genom mission utgående från Skara. Ett antal tidiga kyrkklockor med runskrift – som användes en bit in på medeltiden häromkring – finns bevarade.

1366 erövrade danske kungen Valdemar Atterdag delar av södra Sverige. Kind kom därigenom att under några decennier vara danskt. Genom ett fredsfördrag överlämnade svenske kungen Albrekt av Mecklenburg bland annat Kind till danskarna. Men år 1386 hade, efter Kalmarunionen, Kind återigen hamnat i svenska kronans händer.

Ännu i början av 1600-talet förmärktes gränskrigens effekter i bygden. I dokument från 1618 berättas det om att det fanns mängder av ödegårdar i Kind. En av förklaringarna till detta, anges vara "fiendernas brännande, härjande och avrövande".

* * *

Mest anmärkningsvärda vad gäller historiska byggnader i Kind, vad gäller världsliga sådana, är rimligen Openstens fästning i nuvarande Limmared och Torpa stenhus i Länghem. Opensten uppfördes på 1300-talet, och förstördes under Engelbrekt Engelbrektssons frihetskamp. I dag återstår bara ett antal stenblock spridda över ett stort område på Husberget. Torpa stenhus ståndar ännu med stolthet och visas upp för besökande. Slottet har rötter i 1400-talet och har sedan hundratals år gått i arv inom samma familj.

Vi vet också, att självaste Gustav Vasa åtminstone en gång varit i Kind, eftersom han den 14 februari 1526 höll ting i Svenljunga. En av sina hustrur tog han för övrigt från Torpa. Huruvida han själv besökte slottet vid tillfället är dock ifrågasatt numera, även om Andersson uppger det som ett faktum. Erik XIV stannade över natt i Risa, mellan Tranemo och Svenljunga under hösten 1565. Där höll han tal till sina trupper, som var stadda i upplösning.

* * *

En häxprocess har också skett i Kind. Den utspelade sig mellan 1689 och 1693 i Gällstad. En viss Thalena Börjesdotter blev anklagad för att ha medelst "trollskott" ha dödat pastor Peter Olofsson Hjort. Hjort hade tidigare förbjudit Börjesdotter tillgång till nattvarden, eftersom hon försvarat att hon utövat läkekonst under en söndag. Börjesdotter ska tydligen ha sagt: "Binder du mig av din Herre, skall min Herre binda dig värre". Strax därefter dog pastorn under en resa.

Domaren var dock inte lika säker på sin sak som folket verkar ha varit. Efter ett tag överlämnade han fallet till häxerikommissionen, där Urban Hjärne gjorde mycket gott för att sätta hämsko på vidskepelsen. Börjesdotter kom att frikännas, och man antog att pastor Hjort avlidit av ett åsknedslag.

* * *

Anekdoter av det slaget, som häxprocessen i Gällstad, var jag inte bekant med sedan tidigare. Till sådan kunskap är Boken om Kind en god källa. Man får då överse med författarens ibland moraliserande ton — inte minst mot arbetareklassen.

Andra ämnen som Andersson tar upp, är "Kindsfolkets arbete, dagliga liv och lynnen", vari vi får veta, att Kind 1928 slog riksrekord i kyrksamhet, och att vad gäller humor hos kindbon, så kan den "taga sig uttryck i en spydig elakhet med avsikt både att roa och såra." Åtminstone där kan jag känna igen mig själv.

Andersson belyser även, i kapitlet "Livet i Kind på 1600-talet", en del brottsmål från tiden. I "Knallarna och knallarelivet" berättas om just det titeln säger. Särskilt intressant är kapitlet om den osannolikt asketiske och stränge väckelsepredikanten Jacob Otto Hoof, präst i Svenljunga, som bland annat förbjöd sanna kristna att gå på "bjudningar och gillen", att bära färggranna kläder, att ha gardiner eller färg på husen. Karln är nu begravd på Holsjunga kyrkogård.

Andersson uppehåller sig också väl länge vid detaljer om den framväxande industrin i Kind. Eftersom jag har många släktingar som arbetat och arbetar på Limmareds glasbruk — numera Ardagh Glass — är det avsnittet intressant för mig personligen. Annars är uppräkningarna aningens enahanda.

* * *

Ytterligare en sak, som inbjuder till vidare efterforskningar, är att Andersson i sina porträtt av var och en av de i Kinds härad ingående socknarna, ofta nämner de fornlämningar och andra historiska kvarlämningar och minnesmärken av särskild vikt som finns inom socknarnas geografiska områden. En del av dem har jag för avsikt att spåra upp och besöka nu under sommaren.

* * *

Boken om Kind är en visserligen åldrad, men personlig skildring av ett geografisk område som författaren uppenbarligen kände sig mycket förbunden med. Genom att Andersson beskriver inte bara det förflutna utan även det han såg omkring sig i sin egen tid, har hans bok blivit till ett vittnesbörd om hur Kind såg ut omkring år 1930. Därmed blir boken en historisk källa utöver de rent historiska beskrivningarna som Andersson berättar om i sin bok.

För en läsare som inte känner den förbindelse med Kindshärad som författaren gjorde och jag gör i dag, blir nog läsningen föga eggande. Men ur texten kan den intresserade emellertid ta vara på en stor mängd guldkorn, som förökar kunskapen om en gränsbygd med lång historia.
– – –
Boken om Kind, John Andersson, Förlag: John Andersson, Uddebo 1930. 190 sidor.

Tidningsklipp: Rädddade från ögonskenlig död | Norra Skåne 1882

Tidningsklipp ur Norra Skåne, fredagen den 21 juli 1882. Ytterligare styckebrytning införd.

* * *

Sex personer räddade från en ögonskenlig död. Från Trollhättan berättas, att ett sällskap af unga personer företog en spatsertur i båt ute å elfwen och, i sin ifwer att åhöra i närheten utförd sång, ej märkte, att deras farkost drogs af strömmen nedåt fallen, förrän de woro nära den twärs öfwer elfwen spända linan, hwilken blef deras räddning, till deß folk från land fick höra deras nödrop och skyndade de nödstälde till hjelp.

En i båten warande gosse blef med knap nöd räddad, men båten gick utför fallen och slogs i spillror.

Denna händelse utgör ej allenast en warning utan äfwen en ytterligare bekräftelse till de flere föregående af dylikt slag, som inträffat, om nyttan af den räddningslina, som några patriotiska Trollhätteboar för några år sedan läto spänna twärs öfwer elfwen.

* * *

Tidningsklipp: Påfwens ofelbarhet proklamerad | Falu-Posten 1870

Pius IX. Påve 1846–1878

Tidningsklipp ur Falu-Posten, onsdagen den 20 juli 1870. Styckebrytningar införda.

* * *

Den andra nyheten: påfwens ofelbarhet proklamerad med 450 röster mot 88; 68 hafwa dock haft så mycket förnuft att de inlagt reservation mot galenskapen.

Wi le åt sådana presterliga "hocus-pocus" nu för tiden, men månne kyrkomötet i Nissea war en bit bättre än det nu hållna ekumeniska mötet? Om då icke bland de andlige funnits så många förnuftsfiender, tro wi ej att historien skulle haft att berätta om den förföljelse och religionsfanatism, som ännu i wåra dagar göra sig gällande.

Då presterna eller ledarne för nästan alla kristna religionssekter släpat Gud — kosmarch — ned i smutsen, så har derigenom uppstått den ena religions-galenskapen efter den andra: och derför är också menniskoslägtet ännu i dag så förfäadt, att man kan framkomma med en sådan kraß lära, som att förklara en gammal gubbe för — ofelbar!

* * *

Tidningsklipp: "Illustration till religionsfriheten i Swerige" | Falu-Posten 1873

Tidningsklipp ur Falu-Posten, lördagen den 19 juli 1873. Styckebrytning införda.

* * *

Illustration till religionsfriheten i Swerige. Sedan kronolänsman S. Norman, efter angifwelse af kyrkorådet i Hunnestads socken, wid Himble häradsrätt yrkat answar å f. d. skolläraren Carl Wallenius i Warberg, för det han, utan att dertill wara berättigad och mot kyrkorådets honom delgifna förbud, uppträdt som predikant och lärare inom socknen, så dömde häradsrätten, genom utslag den 10 sistlidne April, Wallenius att, som han icke wore prest, eller enligt kyrkolagen berättigad att predika och W. erkänt att han wid sammankomster inom Hunnestads församling uppträdt såsom lärare med andliga föredrag under tiden från September 1872 samt att han med dylik werksamhet fortfarit, äfwen sedan han fått sig delgifwet kyrkorådets förbud häremot, böta 75 rdr.

Öfwer detta häradsrättens utslag beswärade sig hr W. hos Göta hofrätt, som den 7 dennes meddelat utslag i saken, enligt hwilket skäl icke förekommit ledande till ändring i häradsrättens öfwerklagade dom.

* * *

Tidningsklipp: Luftballong i huvudet | Wernamo Tidning 1884

Tidningsklipp ur Wernamo Tidning, fredagen den 18 juli 1884.

* * *

Luftbalongen, som nyligen uppsläpptes från torget i Wernamo påstås hafva slagit ned i hufvudet på en kärring i Kulltorp. Det behöfver ej sägas att kärringen trodde att det var den — laje [den onde], i hvilken sin tro hon ytterligare styrktes, då hon förnam att vidundret kom från Wernamo.

* * *

Tidningsklipp: Läsare-aposteln Hejdenberg | Dalpilen 1854

Texten nedan, som kommer från tidningen Dalpilen, måndagen den 17 juli 1854, är lång, men fungerar gott som illustration av situationen för religionsfriheten i Sverige under mitten av 1800-talet. Styckebrytningar införda.

* * *

Den bekanta läsare-aposteln, Bundtmakaren Hejdenberg från Örebro lärer nu någon tid förehaft åtskilligt otyg inom Elfdals och Orsa socknar.

Genom enskilt meddelande har Red. blifwit underrättad om att i döpelsewäg den nitiske aposteln arbetat synnerligen flitigt. Wid döpelseceremonierne lärer så tillgått, att qwinnorne i komplett paradisdrägt, eller med andra ord alldeles nakna och karlarne något betäckta utmotats, om man så får säga, i wattnet och dermed begjutits.

Wißerligen kan ett bad i den starka wärman wara ganska nyttigt, men då det är förenadt med omständigheter, som öppet häntyda på gäckeri med sakramenterne, så torde hr wederdöparen, sig till straff och androm till warnagel, så göra en ytterligare bekantskap med Missgernings-Balken.

Det är beklagligt att underordnade auktoriteter, då de fullgöra sin pligt i detta hänseende så ringa och litet understödjas i sina bemödanden att hämma ofoget, att de både pliktfällas och till och med dömmas till fästningsstraff, såsom händelsen warit åtminstone här i Dalarne.

Tankefrihet, ej fritänkeri, komma wi alltid att förswara, men den bör icke i handling utsträckas till trotsande af gällande lagar; då bör den näpsas och detta allwarligt och strängt, ty annars uppkommer förakt för lagen, hwarmedelst samhällets bestånd botas på ett betänkligt sätt.

Att någon reform i wår kyrkolagstiftning tyckes wara af nöden gifwa de inom kyrkan på sednare tider yppade oroligheterne tydligt wid handen, men denna reform kan icke genomdrifwas af de fanatiske och galna läsareapostlar, som här och der uppsticka sina hufwuden, nåhända under ett högt beskydd och hufwidsakligen sträfwande för enskilda, ganska egennyttiga beräkningar.

Deßa personer sakna rätt ofta bildning, sedlighet och öfriga egenskaper som erfordras för att bilda en reformator och genom sitt andliga högmod öfwer egen rättfärdighet, stöta de också tillbaka mången, som kunde wara benägen att, med afräknande af dårskaperne, sluta sig till dem.

Inom sjelfwa presterkspet, deß wärre! återfinner man rätt ofta personer, de der af ren egennytta låna sig till prakticerande i läsarekonsten. Specielt känna wi flera sådane medlemmar af det högwördiga ståndet, hwilka likwißt haft den ärligheten, att öppet tillstå motiwet till deras handlingssätt.

Att läseriet nu urartat till dylika obscena och skandalösa tilldragelser som de hwilka Hejdenberg warit medwerkande till, tyckes wisa, att tiden är inne att sätta bom för galenskapen, isynnerhet som sinnlighet och osedlighet troligast äro grunden för oordningarne i Elfdaln och Orsa.

Redaktionen meddelar här nedan en insänd artikel om upträdena af följande lydelse.

(Insändt.)

I deßa weckor har stor-läsaren, den ökände bundtmakaren Hejdenberg, (primus inter pares) besökt Dalarne och serdeles länge och ostörd hållit till i Elfdalen.

I byn Holn har han predikat och sjungit för läsarne både bitti och sent; söndagarne äfwen, ja långt inpå nätterna, så det är ett jublande bland dem, så der står herrliga till.

Icke nog med detta läsande och sjungande, bundtmakaren har ock funnit sig wid att utdela döpelsens sakrament på så sätt, att han dragit sina gamla dopbarn baklänges i elfwen och under anropande om Herrans wälsignelse öfwergjutit med flera Dalelfswattnet sina omwände 3:ne gånger, så att nu äro de lyckliggjorde med den nya födelsens bad, och wederdöparen, som stått halfwa natten i elfwen till medjan, lärar fått bra med pengar för sitt dagswerke, eller med andra ord, nattarbete.

Derefter har han utdelat nattwarden förstås, på det allt skall wara fullkomnadt som skriften säger, och hwad widare kommer få wi wäl höra sedan. Sålunda har den gudsmannen gjort allt hwad han kunnat i den inre missionens sak, ehuru allt detta gyckel icke warit deras mening hwilkas ärenden mannen uträttar, ty obegripligt synes det något hwar, hwad alla deßa upptåg skola tjena till.

Antalet anabaptister uppgifwes till emellan 40 a 50 personer.

* * *

Bokrecension: The Reapers are the Angels | Alden Bell

The Reapers are the Angels är en zombieroman skriven av Alden Bell, pseudonym för Joshua Gaylord. Denna recension hittar man även hos Swedish Zombie.

* * *

Uttrycket som utgör bokens titel kommer från Matteusevangeliet.

Slår man upp det trettonde kapitelet, hittar man där liknelsen om ogräset — hur ogräset, ondskan, som såtts bland den goda säden, de rättfärdiga människorna, kommer från djävulen. Men skördetiden kommer! Gud skall sända sina änglar och rädda dem som hör honom till, vid tidens slut: "...och skördefolket är änglarna."

I sammanhanget fungerar termen givetvis bäst på engelska, med "reapers" biklang av ett annat uttryck — The Grim Reaper: Liemannen. När boken nu snart kommer ut på svenska, ska det bli spännande att se hur man formulerar titeln.

* * *

Vi befinner oss i en snar framtid. Det har gått tjugofem år sedan apokalypsen slog till över åtminstone Amerika, och gjorde människorna till flyktingar i sin egen värld. Men mänskligheten har i sin kamp nu nått dithän, att Churchills ord månne något apart kan appliceras på situationen:

"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."

För på den amerikanska kontinenten har små, små säkra enklaver börjat växa fram. De zombies som finns — och de är oändligt många — är inte ett så totalt överhängande hot, att inte modiga människor vågar sig ut på upptäcktsfärder och resor. Faran är långt ifrån överstånden. Men man anar, om än bara anar, att civilisationen är på väg att börja, bara börja, resa sig igen.

* * *

Trots detta lockande scenario, fångar inte The Reaper are the Angels mig omedelbart. Kanske har jag inledningsvis problem med huvudpersonen: en flicka i femtonårsåldern, som ensam och med en krigares själ försöker överleva i den postapokalyptiska världen.

Flickan, Temple, är en osannlik hjältegestalt i en bok som denna. Hon är ingen survivalist, ingen förlupen marinkårssoldat eller fyndig prylgubbe. Hon är en flicka som slipats stenhård av omständigheterna, och mist något av sig själv i förloppet.

Temple bär på tungt samvete för att hon blivit den person som hon tvingats att bli. Hon är en rastlös själ, som med sin gurkhakniv reser omkring i USA. Hon dödar de odöda där det behövs, men är farlig också för de levande, när hon blir hotad.

Tidigt i berättelsen hamnar hon på kant med en mer arketypisk zombieöverlevare. Denne inleder en hedersam katt och råtta-lek med Temple från stat till stat, samtidigt som den rastlösa flickan faktiskt fått ett mål, en uppgift, som hon känner sig manad att nå, att utföra.

Men, så händer det märkliga, att den unga flickan växer i mina ögon. Hennes bryderier ger henne djup, och hennes nära övermänskliga förmåga att på ett ändå trovärdigt sätt klara sig ur knipor är beundransvärd. Mina fördomar av vad femtonåriga flickor är kapabala att göra i en värld full av vidriga zombies krossas; ju längre in i berättelsen jag kommer, desto mer sympati känner jag för henne, och ju mer vill jag som läsare henne väl.

* * *

Ett sympatiskt drag som också är värt att nämna, är att människorna i berättelsen visserligen i mångt och mycket blivit råare i den nya världen, men de förblir ändå kännande människor; inte nödvändigtvis odjur. I marginalerna till berättelsen glimmar ibland filantropi till. Den upplevs som djupt mänsklig.

* * *

Bell skriver i dialogerna en talspråksmässig prosa, som fungerar mycket väl. Flickans tillknäppthet och människoskygghet kommer till lysande uttryck genom Bells sätt att hantera språket — hennes språk. De samtal som förs känns realistiska. När det gäller det större perspektivet i själva scenariot, förvånas jag ibland över hur många moderna bekvämligheter som klarat sig genom zombieankomsten: rinnande vatten på sina ställen, elektricitet verkar inte alldeles ovanligt, och därmed inte heller belysning. Själv föreställer jag mig en värld där människorna inte förmått underhålla kärnkraftverk och annat under ett kvartssekel som tämligen mörk, att förfallet skulle gå snabbare. Men jag köper Bells version.

The Reapers are the Angels är alltså en god zombieroman att sätta tänderna i. Den drar in läsaren i berättelsen och vädjar inte bara till läsarens längtan efter blod och zombieslakt, utan också till sann sympati med en plågad huvudperson, så ensam i en värld av odöda.
— — —
The Reapers are the Angels, Alden Bell, Tor 2011. ISBN: 978-0-330-51896-3. 293 sidor.

Ödesgudinnorna

Bilden "Die Nornen Urd, Werdanda, Skuld, unter der Welteiche Yggdrasil" av Wilhelm Wägner (1882) är full av fornnordiska motiv. Vi har de tre nornorna, och i bakgrunden världsträdet Yggdrasil. Draken Nidhögg skymtar bland trädets rötter. Ratatosk, ekorren, klättrar på stammen och uppe till vänster har vi örnen Hräsvelg. Citatet som jag lagt till kommer från Valans spådom ur Eddan, Edvin Thalls tolkning.

Tidningsklipp: "Owanlig likfärd" | Falu-Posten 1873

Tidningsklipp ur Falu-Posten, onsdagen den 16 juli 1873.

* * *

Owanlig likfärd. I "Tidn. f Wenersborgs stad och län" läses: Sistlidne Tisdag den 8 d:s på eftermiddagen, då skorstensfejaren Schmidts lilla dotter fördes till grafwen, fick man se ett owanligt liktåg. Den aflidnas likkista bars nämligen af fyra små flickor, och framför liket gick jemwäl en flicka, alla försedda med blombuketter. Den wackra och gripande likfärden följdes af en owanligt stor skara åskådare, mest fruntimmer och barn.

* * *

Bokrecension: Eddan | övers. Edvin Thall

"Oden rider till Hel" av W. G. Collingwood

Den version av den äldre Eddan som jag läst är Edvin Thalls (1885–1957) tolkning Eddan: Nordiska fornsånger från 1912, utgiven på nytt av Fabel förlag 1995. Äldre Eddan skall inte sammanblandas med Snorre Sturlassons yngre Edda.

Eddan: Nordiska fornsånger är uppdelad i 19 gudasånger — observera dock att en sång som Hávamál splittrats upp i tre separata sånger — och 23 hjältesånger. Thall har valt att i källkritiskt och litterärt syfte ibland kasta om verser och utesluta andra, för att göra texten mer begriplig.

* * *

Den fornnordiska mytologin och kulturen är svår för oss att nå. Vi har viss hjälp av arkeologin, och så har vi de fåtaliga skriftliga vittnesbörden: runstenar, ortnamn, de isländska sagorna, Snorres Edda och – den poetiska Eddan. Den senare sätter oss genom sina sånger nära den pulserande norröna livsåskådningen.

Jag tror att det är rimligt att anta, att en heltäckande systematisering av fornnordiska religiösa uppfattningar inte är möjlig att formulera utifrån de källor vi har kvar. Edvin Thall sammanställer dock en kort sådan, som en efterskrift till sin Eddatolkning, som bygger på Viktor Rydbergs ambitiösa Undersökningar i germanisk mytologi, som i sin tur hade en populärversion: Fädernas gudasaga. Men jag undrar om det inte är att göra våld på källorna.

Istället förefaller vi vara utlämnade åt fragment och brottstycken. Det material vi möter i den poetiska Eddan var inte i första hand avsett att utgöra en instruktionsbok i norrön religiositet, lika litet som hymnen Agnus Dei i den kristna gudstjänsten är avsedd att vara en instruktionsbok i kristen religiositet.

Istället är sångerna återgivningar av myter och berättelser som varit bekanta för lyssnarna en gång i tiden; mycket antas som självklart, och nämns inte. Och vi, sentida läsare, som tappat referenserna i historiens dunkel, får så gott vi kan försöka tolka och tyda det som blivit kvar.

Man måste också minnas, att Eddadiktningen varit en aristokratisk sysselsättning. Skalderna var högt ansedda personer, och vi märker i de isländska sagorna, att stora krigare gärna kunde kombinera sitt krigiska värv med en förmåga att proklamera dikter. Vad allmogen trodde och inte trodde, är ytterligt svårt att nå kunskap om, liksom hur utbredd och enhetlig den kulten av gudagestalterna var i realiteten, och hur denna då såg ut.

* * *

Men några teman kan nämnas, som återkommer frekvent i dikterna.

Naturen är ständigt närvarande. Metaforerna kommer om och om igen från naturen, och skapar en tidig naturromantisk inramning till skaldeverken. Centralt är myten om Yggdrasil, världsträdet, vars exakta position tolkats något olika av olika uttolkare. En del, däribland Thall, verkar mena att resten av världen existerar i själva grenverket. För egen del drar jag åt uppfattningen att trädet är placerat i världen.

"En ask vet jag stånda, • Yggradsil hon heter,
med klara vatten • hon öst varder;
dädan kommer daggen, • som i dalarne faller,
evigt står hon grön • över Urdas brunn."

(Valans spådom)

Bara av denna korta passage ur Valans spådom, som berättar om tiden från världens skapelse, ända till dess undergång och den nya skapelsens entré, märker vi hur närvarande själva naturen är: vi har själva asken, vi har klara vatten, varmed asken blir öst, vi har daggen och dalarna, vi har grönskan och ödets brunn.

* * *

Ordhållandet förekommer som tema åtskilliga gånger i sångerna. 

I en tid före egentlig lag och ordning, och utan polismakt, var det viktigt, att man så långt möjligt kunde lita på varandras ord, i synnerhet på varandras eder. Att vara en edsbrytare ansågs mycket nesligt, varigenom man förlorade sin heder som man. Eder ansågs alltså bindande så långt det var möjligt. 

Nidad (möjligen Mimer) ber i Kvädet om Völund att av Völund få veta vart hans söner tagit vägen. Völund har emellertid dödat Nidads söner, och för att inte hans hustru ska drabbas av Nidads vrede, säger han:

"Eder skall först • du alla mig svärja,
vid skeppsbord • och sköldrand
vid hästens bog • och svärdets egg,
att icke du vredgas • på Völunds kvinna."   

Sedan berättar han vad som hänt sönerna. Men den bedrövade Nidad förefaller hålla sin ed.

* * *

Den tid vari eddasångerna kom till var ett ättesamhälle. Individen kom till sin rätt endast genom sin ätt. Genom sin ätt positionerades man i samhället och ställdes i relation till andra människor. Ett exempel på detta får vi, när Sigurd kommer till Fafner och sticker svärdet i dennes hjärta för att ta hans guld. Fafner frågar då:

"Sven, sven! • Av vem är du sven boren?
Säg mig de fränder du har!"

På så vis kunde Fafner få veta, från vilket håll – från vilken ätt – hans död kommit. 

Ätterna kunde emellertid också delas in i tre huvudätter, som vi får lära oss av Kvädet om Rig. I den besöker gudarnas väktare, ljusguden Heimdall i gestalt av en man kallad Rig människornas boningar. Där ligger han med tre olika kvinnor. Dessa blir havande och föder var och en fram begynnelsen åt en av dessa överätter: genom kvinna Edda föds Träl:

"Han började växa • och väl frodas,
snart han kunde • krafterna bruka;
bast fick han binda • och bördor lyfta,
hem var dag • han risved drog."

Träl var givetvis anfader för trälarnas släkte.

Amma var den andra kvinnan, och hon födde Karl. Han är stamfader för de fribornas släkte, ja, böndernas.

"Han började växa • och väl frodas,
oxar han tämde • och åkern skötte,
lador byggde • och boningar timrade,
kärror han gjorde • och körde plogen."

Den tredje kvinnan kallas Moder. Hon föder gossen Jarl. Denne blir stamfader för den stridande aristokratin.

"Upp där växte • Jarl i hallen,
svängde skölden • och snodde sträng,
krökte bågen, • klöv pilar,
slungade spjut • och svängde lansen,
hetsade hundar • och hingstar red,
kämpade med svärd • och sam på vågorna."

Så är det fornnordiska samhället medvetet indelat i tre klasser, eller kaster. De tjänande, de närande, de stridande. Och den absoluta lejonparten torde tillhört den andra klassen. Slavar togs i regel som krigsbyte, eller kunde också vara en mer eller mindre tillfällig tjänst för den som hamnat i onåd hos sin egen ätt, och inte har möjlighet att föda sig själv och sin familj.

* * *

Den norröna mytologin och världsåskådningen ger genomgående uttryck för en stark ödestro. Det som sker, sker för att det måste ske. Det som sker, sker för att det är så bestämt. Och ödena bestäms av de mystiska nornorna. Dessa sitter under världsträdet Yggdrasil, och bestämmer människornas öden.

"Urd heter en, • den andra Verdande,
– de skuro i trä – • Skuld är den tredje:
de lagar stifta, • de liv kora,
de tälja ödena • för åldrarnes barn."

(Valans spådom)

Man får anledning att dra slutsatsen, att denna uppfattning skänkte en viss trygghet. Stridsmän i eddasångerna är ofta modiga, för de vet, att vad som än händer, så kunde det inte hända på något annat vis. Nornorna har redan bestämt hur deras liv skall se ut. 

"...glad och munter • må varje man
bida sin egen bane."

(Haves ord)

När Frejs tjänare Skirner far för att fria å sin herres vägnar, utbrister han som svar till en herde som varnar honom för de faror det innebär att fria till en jättedotter:

"...icke en dag • till mitt öde kan läggas,
intet i mitt öde ändras."

(Skirners ordskifte)

Denna ödestro är så vanligt förekommande i sångerna, att det är svårt att inte dra slutsatsen, att den också varit allmän bland de människor som åhörde sångerna. Det känns inte främmande, att dra slutsatsen att en sådan ödestro mycket väl kunnat genomsyra hela samhället.

* * *

Vad gäller döden som fenomen i de norröna sångerna är det inte alldeles lätt att bilda sig en uppfattning. I Runosången (som sannolikt är yngre än många andra sånger i Eddan), berättas det att man ska gräva ner lik där man hittar dem, vare sig de dött i sjukdom, i strid eller har drunknat. Man ska dessutom tvätta dem, kamma och torka dem, och sedan lägga dem i en kista. Bruket med kistläggning är, såvitt jag vet, något som annars är okänt ur norrön diktning.

Annars förefaller man gärna lägga sina döda "i hög". Dessa högar är ju som bekant synliga på oräkneliga platser än i dag. Gärna förlade man dem till en särskild begravningsplats på gården, så att tidigare ättemedlemmar på ett sätt var kvar på gården, och befästa dess status av släktens högsäte. Någon gång omnämns att man drar i väg med någon till en mosse, men då som ett straff.

Både kremering av stoftet och nedsättning av det utan bränning verkar förekomma. Balder, Odens son, kremeras. Men när personer läggs i hög verkar detta inte vara aktuellt. Till exempel berättas i Andra kvädet om Helge Hudingsbane om hur Sigrun träffar sin döde make Helge i gravhögen. Då var han rimligen inte kremerad.

Vart man tar vägen efter döden är inte heller alldeles klart. Sigurd säger till Fafner

"...en gång dock • vi alla måste
fara till Hel hädan."

(Fafners ordskifte)

Och det verkar mycket riktigt som att de allra flesta fick sin tillvaro efter döden i detta skuggrike hos Lokes syster Hel. Thall själv menar att det i detta dödsrike finns ett än djupare dödsrike, ett regelrätt helvete, kallat Nifelhel. 

Själv är jag inte övertygad om att källorna ger skäl för en sådan slutsats. Dödsriket som helhet verkar snarare vara besläktat med grekernas Hades än med de kristnas straffanstalt, även om det i Vaftrudners ordskifte antyds, att det finns något som heter just Nifelhel, och att de döda kan dö "ur Hel" dit. Att det skulle vara en plats av särskilt lidande kan dock betvivlas, eftersom det i Balders drömmar antyds, att det i närheten av Nifelhel bereds plats för Balder, som där ska få dricka mjöd. 

Men alla hamnar inte hos Hel. Oden väljer bland slagskämpar på slagfältet ut de bästa åt sin egen privatarmé, som ska kämpa mot kaosmakterna tillsammans med honom och gudarna vid Ragnarök. Dessa kämpar kallas einhärjar, och får bo i Valhall intill slutet, där de fröjdar sig med att äta och dricka gott om kvällarna och träna sig i stridslekar på dagarna.

Det finns också en märklig passage i Dikten om Harbard, där Harbard står och förolämpar Tor:

"Oden får de ädla • som på valplatsen falla,
men Tor trälarne."

Möjligen kan detta tyda, på att en uppfattning funnits, att trälarna när de dog, fick komma till åskguden Tor.

* * *

Man ska vara modig. Det står bortom alla tvivel klart. Det verkar vara den allra viktigaste egenskapen en människa kan ha, sett till vad Eddasångerna säger.

"Mod är bättre • än bitande vapen,
när vrede män gå till vig;
tappre män • såg jag trotsigt kämpa
och segra med slöa svärd."

(Fafners ordskifte)

Det kan vara högst begripligt, att en sådan formlig dyrkan av modet förekommer i Eddan. Eddan kom till i den krigande aristokratins kretsar, där striden var ett sätt att leva. Och en förutsättning för det sättet att leva, är att deltagarna i striden är modiga – åtminstone på den egna sidan.

"Milda och modiga • män leva bäst,
sällan de sorg hysa;
men den fege mannen • fruktar allt..."

(Haves ord)

* * *

Edvin Thalls Eddatolkning är storartad och litterärt högstående. Förut har jag stiftat bekantskap med tolkningarna av Erik Brate, Åke Ohlmarks och Björn Collinder — men denna tolkning är den som tilltalar mig personligen bäst. Eftersom jag inte kan fornisländska, kan jag inte bedöma hur väl den fungerar i sin översättarfunktion, men som idiomatisk översättning, som förmedlare av en känsla på ett oklanderligt språk fungerar Thalls tolkning utsökt. 

Lägg därtill, att upplagan från 1995 i Fabel förlags försorg fått en utmärkt typografi med vackert typsnitt av perfekt storlek, lagom mycket luft mellan raderna och med generöst tilltagna marginaler för egna anteckningar. Själva boken är också gjord i en sådan storlek, att den är ungefär av en pocketboks format, men med hårda pärmar och papper av god kvalitet.

* * *

Mycket, mycket mer skulle kunna bli skrivet om Eddan och dess berättelser. Till exempel om de teorier om tillkomsthistoria som finns, de paralleller i hjältesångerna som finns till historiska gestalter och annat. Men jag hoppas att den som läser detta, åtminstone i någon grad själv blir inspirerad att läsa Eddan, och fundera kring vad den kan säga oss – och kring dess historiska bakgrund.

Det kan nämnas, att Åke Ohlmarks Fornnordiskt lexikon varit till god hjälp för att skaffa sig en fördjupad förståelse av textmaterialet, liksom de namn- och ordförklaringar som finns med redan i Thalls tolkning av Eddan.

* * *

För min del, är fascinationen inför de fornnordiska myterna och den fornnordiska kulturen inte av konfessionell art. Givetvis handlar det inte om att jag på något sätt skulle tro på i dogmatisk mening, att Oden sitter på Valhall eller att Tor slåss mot jättar. Det skulle vara tråkigt att begränsa texterna till en sådan religiös förståelse. 

Tvärtom vill jag se texterna som en tillgång i metaforiskt syfte: jag vill låta berättelserna få liv igen, åtminstone för mig, och fungera som livstolkande poesi, som inspiration — ja, som metaforer för livet här och nu. Då kan jättarna identifieras med vilken kaosmakt eller motståndare som helst, och Tor kan mycket väl få illustrera en kämpe som motar bort dessa kaosmakter, Oden blir en bild för visheten och nornorna för den determinism som jag själv tycker om att fundera kring. 

Och inte blir skogen jag tycker så mycket om mindre tilltalande av att tänka sig, att åtminstone våra förfäder tänkte sig att det kunde bo vättar i stenarna, att fiskarna i bäcken kunde vara förklädda väsenden?
– – –
Eddan: Nordiska fornsånger, övers. Edvin Thall, Fabel förlag 1995. ISBN: 91-7842-1896. 330 sidor.

Tidningsklipp: "Ihjelslagen af åskan" | Göteborgs Weckoblad 1880

Tidningsklipp ur Göteborg Weckoblad, torsdagen den 15 juli 1880.

* * *

Ihjelslagen af åskan blef midsommardagen 17-åriga flickan Emma Olsson i Bogen efter hemkomsten från kyrkan, skrifves från Gunnarskog till Karlstads Tidning. Hon träffades af blixten med ögonblicklig död till följd. Blixten gick in genom mossan i väggen.

* * *

Tidningsklipp: "...bort med både komministrar och adjunkter..." | Tidning för Wernersborgs Stad och Län 1863

Tidningsklipp ur Tidning för Wernersborgs Stad och Län, tisdagen den 14 juli 1863. Styckebrytningar införda.

* * *

Prestbristen, bedömd af en prest.

Några i tidskriften "Ställningar och Förhållanden" gjorda anmärkningar mot kyrkoherden Ekdahl i Stockholm, för det han upplåtit Adolf Fredriks kyrka till religiösa föredrags hållande af resepredikanten Ahnfelt, ha föranledt kyrkoherden E. till ett swar, i hwilket han på ett för en prest serdeles frisinnadt sätt förswarar lekmannawerksamheten inom kyrkan samt i öfrigt får anledning att tala om prestbristen, i hwilket ämne han bland annat yttrar följande:

Hwad i öfrigt beträffar prestbristen, så utgör den snarare ett ämne att glädja än att gråta åt. Intet protestantiskt land är beswäradt med underhållet af så många prester som Swerge. Wåra grannländer Danmark och Norge hafwa så godt som inga komministrar annorstädes än i städerna, der de kallas residerande kapellaner. Hwad adjunkt will säga weta de icke af.

Här har man warit sysselsatt allt ifrån reformationen att anskaffa adjunkter eller s.k. medhjelpare åt friska, wäl aflönade prester, så att ordinarierna kunna sköta sina nöjen, sin beqwämlighet och sitt jordagods.

Men då dessa adjunkter fallit dem något tunga att löna, så hafwa de drifwit sitt spel så, att de blifwit kastade på församlingarne, som jemte ett litet kronohemman, hwilket man kallar boställe, fått aflöna jemwäl dem som ordinarier under benämning komministrar, hwilket också betyder medhjelpare.

De outredda naturkrafterna, som äfwen här äro framme och spöka, hafwa sedan werkat dithän, att den i allmänhet wäl lönade pastorn och den jemwäl i allmänhet illa lönade komministern hafwa hwar på sitt håll behöft adjunkter eller hwad man kallar medhjelpare.

Under wår tid har den tredje formationen börjat bildas i de s.k. sockenadjunkterna, och man wet icke huru långt denna nya institution skulle hafwa hunnit i närwarande stund, om icke den förargliga prestbristen hade yppat sig och satt p för detta ofog mot församlingarne.

Man har på wåra riksdagar ordat widt och bredt om det yngre presterskapets ömkliga willkor och framhållit dessa såsom i hög grad wärda att behjertas af de fyra stånden, som lyckligtwis nu lära tjena för afsked; men man har aktat sig för att sätta yxan till roten af trädet genom att uppkasta den frågan: Hwad skola alla dessa illa lönade tjenstemän wara till?

Det är alltså en glädjande företeelse, att saken säger sig sjelf nej, och att det yppar sig en sådan prestbrist, som medwerkar dertill att frågan kommer i sitt ursprungliga skick och att folket icke får flera prestmän att aflöna än det nödtorftigen behöfwer, och derföre bort med både komministrar och adjunkter så fort som möjligt!

* * *

Tidningsklipp: Underkurer | Jönköpingsbladet 1844

Tidningsklipp ur Jönköpingsbladet, lördagen den 13 juli 1844. Styckebrytningar införda.

* * *

Eskilstuna. En industririddare, kallande sig norsk doktor, har häromkring och i Thorshälla gjort underkurer.

Hans kurmetod går sålunda till, att den sjuke, om den är gift, aflemnar hjonelagets wigselring jemte en eller en half specieriksdaler, som insys uti en pung att hänga om halsen en wiß utsatt tid, hwarefter den borttages; men hwad händer? Jo! om den sjuke återfått helsan eller icke, så har guldringen förwandlat sig i messing och silfwerpenningen i en blybit.

Med sjuke, som icke äro förlofwade eller utan ring, wet man icke huru det tillgår med kuren.

* * *

Text: Om kyrkogårdarna i Borås

Kanhända kan en text jag skrev om Borås kyrkogårdars historia intressera någon. Ämnet tillhör hursomhelst min egen intressesfär: det hör begravningskultur till.

* * *

Mitt i Borås ligger 1600-talstemplet Caroli kyrka. I sina murar har hon bevarat delar av sin föregångare: Torpa kyrka, den första kända kyrkan i Borås. Runtom den pampiga byggnaden är nu mest gräs och parkområde, där man på somrarna kan se boråsare sitta och sola och umgås.

Men strax under tuvorna vilar många döda. Gräsytorna var nämligen en gång Borås första kyrkogård. Det synes i dag nästan obegripligt hur denna knappa yta kan ha tjänat som kyrkogård åt en hel liten uppväxande stad. Men kyrkogårdar användes på ett annat sätt för några hundra år sedan än idag: hade man blivit begravd fick man finna sig att något decennium senare få sällskap. Och sedan snart än mer sällskap. Och att man kanske rentav fick flytta på sig. De döda klagade inte över trängseln. Men vandrare på kyrkogårdarna kunde nog emellanåt finna, att både doft och synintryck var av det mer makabra slaget.

En lösning på problemet med överfulla kyrkogårdar, blev under 1700-talet inrättandet av benhus, där man helt enkelt lade in påträffade benbitar, enär de dök upp — vid gravgrävningar eller andra tillfällen. I Borås inrättades ett sådant benhus bredvid kyrkan år 1703. Knappt hundra år senare genomgick det en rejäl renovering. Det berättas att det blev möjligt att bokstavligen talat kasta in benbitarna i benhuset.

* * *

En anekdot som kan anföras stammar från början av 1700-talet. Då fick en grupp boråsare tillstånd att gräva upp anförvanters ben, och istället nedlägga dem i nya gravar, med murade sidor.

Tanken var, att dessa sedan skulle täckas med stenblock eller träkonstruktioner. Det verkar dock inte ha genomförts särdeles konsekvent.

Kyrkoherde Reinholdsson uttrycker sig 1789 skarpt om tillståndet. Han menar att gravarna måste täckas, att det inte kan vara meningen att folk ska se de döda otäckta i sina gravar, och att det ur de öppna gravarna stiger ohälsosamma dunster.

Redan 1723 hade det dock klagats på att en avliden rådmans grav had en en så skadad häll, att kyrkbesökare, inte minst på vintern, riskerade att ramla ner i graven om de råkade gå över den och hällen gav vika.

Tanken att på kyrkogården ha en mängd öppna gravar känns i dag tämligen främmande. Men läget var ett annat för bara några generationer sedan.

* * *

När året 1796 kom hade man besvär med att folk före sin död sett ut sin gravplats. Detta gjorde, att man inte sällan, vid gravgrävning, fick svårt med planeringen; man kunde lätt råka på en kista som knappt börjat förmultna, med de olägenheter det innebar. Därför infördes även på Borås kyrkogård linjebegravning. Det vill säga, man började helt enkelt i ena änden av kyrkogården, och begravde folk i rad, allteftersom de gick bort. När man så täckt hela kyrkogården med rad efter rad av gravsättningar, torde det gått en ansenlig tid, och man kunde börja gravsätta på samma ställe där man en gång börjat.

Trots dessa åtgärder, var dock trängseln på kyrkogården påtaglig. Det höga läget gjorde dessutom, att man befarade att osunda vätskor kunde rinna ut i staden från begravningsplatsen. 1810 beslutades uppföra en ny kyrkogård, då utanför stadens tullar — nu snarast i centrum: S:t Ansgars kyrkogård. Platsen invigdes år 1816.

1829 hade också S:t Ansgars kyrkogård blivit för liten. Staden växte ständigt, och därmed ökade också antalet avlidna. Man beslutade sig för att utvidga den nya kyrkogården, något som hade varit omöjligt vad gällde den äldre kyrkogården; den var ju inramad av stadsgeografin. Och ett tag därefter, fick kyrkogården ännu en gång utvidgas.

* * *

Borås tredje begravningsplats, S:ta Birgittas griftegård, började nyttjas år 1893. På 1940-talet kom så den fjärde begravningsplatsen – och den största: S:t Sigfrids griftegård, tydligt inspirerad av Skogskyrkogården i Stockholm. S:t Sigfrids griftegård ligger i vidunderligt vacker, kuperad natur: ett praktexempel på en parkkyrkogård. På S:t Sigfrids griftegård uppfördes också Borås krematorie. För tillfället utvidgas S:t Sigfrids griftegård åt söder — än en gång. Och den som inte varit på begravningsplatsen förut, gör gott i att noggrant studera kartorna vid kyrkogårdens ingång, så att man inte förirrar sig på den ack så stora ytan och de vindlande gångarna.

* * *

Tidningsklipp: "Dödsfall inför altaret" | Falu-Posten 1873

Tidningsklipp ur Falu-Posten, lördagen den 12 juli 1873. Styckebrytningar införda.

* * *

Dödsfall inför altaret. I Åbo Underrätteser berättas: Kyrkoherden Laurell i Kisko, erkestiftets 90-årige senior, afled Söndagen den 22 Juni.

Sagda dag på morgonen förklarade den ålderige själasörjaren, som på någon tid icke deltagit i de kyrkliga förrättningarne under gudstjensten, att han lände sig så owanligt rask, att han sjelf den dagen wille förrätta altartjensten i kyrkan.

Han wägrade att begagna häst och åkdon och befag sig dit till fots samt började äfwen förrättningarne wid altaret. Det war nattwardsgång den dagen och allt gick sin wanliga gång ända till den bön, som föregår kommunionen. Den gamle föll på knä för altaret för att förrätta bönen, men medsjönk plötsligen till golfwet — och war död!

* * *

Kyrkoherde Laurell bör alltså ha varit född år 1783, och levt när Sverige regerats av kungarna Gustav III, Gustav IV Adolf, Karl XIII, Karl XIV Johan, Oscar I, Karl XV och Oscar II.

Tidningsklipp – dagligen till 31 juli

Hittills har jag lagt ut trettiofem äldre tidningsklipp. Min avsikt är att fortsätta med detta dagligen juli månad ut. Jag kan nog knappast avhålla mig helt från att lägga ut lite guldkorn då och då även därefter, men de dagliga förekomsterna tar slut då.

Min avsikt med dessa klipp, är att ge exempel på det mycket vårdade och ofta milt ironiska språk som var vanligt i spalterna på 1800-talet. Men givetvis vill jag också visa på de mer eller mindre kuriösa händelser som fick utrymme i tidningarna när det begav sig: en del humoristiska, en del morbida, en del bara – udda. Också dessa händelser, mer eller mindre marginella, är historia.

Tidningsklipp: "Mi-i-ne ä-ä-älskade å-å-åhörare" | Wermlands Läns Tidning 1874

Tidningsklipp ur Wermlands Läns Tidning, lördagen den 11 juli 1874. Styckebrytningar införda.

* * *

Predikningar. Predikantens uppgift är i allmänhet icke den lättaste då anspråk af så många olika slag ställas upp honom; men i wissa fall äro dessa anspråk så grundade, så i ögonen springande, att han åtminstone bör bemöda sig att söka uppfylla dem.

Om predikan är af den beskaffenhet att åhörarne börja gäspa, ja insomna vid deß åhörande, så gör den på dem följaktligen intet intryck, och gudstjenstens ändamål är förfeladt.

Wisserligen är det gifwet åt ganska få prester att kunna utföra ett ämne på sådant sätt att predikan hänger tillsammans, som man säger; men dessa böra dock bemöda sig att, så widt möjligt, undwika osammanhängande fraser och exclamationer.

Declamationen eller predikosättet är wanligen alldeles ohjelpligt usel; och, tillsammans med det klena innehållet i sjelfwa predikan, werkar det tröttande och sömngifwande.

Då en predikant tager sig för att läsa upp sin predikan och dertill begagnar den långsläpiga predikotonen, troligen inbillande sig att detta skall göra intryck på åhörarne, så mißtager han sig mycket. Det är både ömkligt och löjligt att höra dessa utdragna: Mi-i-ne ä-ä-älskade å-å-åhörare etc. från predikstolen uppläsas, om man jemförer en predikant som sålunda uppträder, med en annan, som kan declamera.

Wåra kolportörer tala i allmänhet extempore, och dertill med en verve, som wisar åtminstone, att de äro lifwade af ämnet; hwaremot wåra prester i allmänhet åtnöja sig med en långsläpig innanläsning, som saknar all känsla.

Man skulle önska både för prestens och församlingens skull att presterna lärde sig declamera; ty till och med en god predikan kan genom det dåliga utförandet till stor del förlora det intryck den eljest skulle göra på uppmärksamme åhörare.

* * *

Tidningsklipp: "Ohygglig tilldragelse" | Post- och Inrikes Tidningar 1860

Tidningsklipp ur Post- och Inrikes Tidningar, tisdagen den 10 juli 1860. Styckebrytningar införda.

* * *

Ohygglig tilldragelse. Den 17 sistlidne Juni, berätta de finska tidningarne, befann sig, efter slutad gudstjenst i Rautalampi sockenkyrka, stora kyrkbåten från Warismäki by på hemvägen, hvarvid Konnekoski fors skulle passeras.

Karlen som satt vid rodret, hade ofvanom forsen, på qvinnfolkets och isynnerhet en gårdsvärdinnas uppmaning, styrt kosan till högra stranden, i afsigt att landsätta en del af folket, för att icke med en öfverlastad båt bege sig utför forsen.

Den manliga personalen var dock icke för saken och en af dem sade: "låt gå bara". Den styrande hörsammade också detta och vände genast farkosten.

Emedan qvinnfolket redan var i beråd att gå i land och derföre makat sig åt fören, ropade styrmannen, att enhvar skulle intaga sin plats, af skäl att styret icke nådde vattnet; men denna uppmaning hann icke så snart efterkommas som nödigt hade varit, ty båten fördes redan af strömmen.

En af karlarne fattade i en åra, för att dermed ersätta styret, men förgäfves: båten gled sidlänges nedåt och vände med akterstäfven förut. Forsen drog redan våldsamt båten. Härvid utbrast ofvannämnda värdinna, sittande i fören, uti dessa fasaväckande ord: "Se! nu far på en gång en hel båtlast folk i helvete".

Båten hade redan förts med god fart, då en förskräcklig stöt gaf tillkänna, att förstäfven krossats, hvarifrån vattnet i samma ögonblick inströmmade.

Båten sjönk, och i ett nu voro alla i forsen. Ett rysvärdt rop och tjut uppstod, jemmerskri och veklagan lät nu höra sig af föräldrar, barn och tjenstefolk, hvilka alla voro vid ingången till evigheten, emot hvilken 17 personer förgäfves spjernade.

De båtar, som sedermera den ena efter den andra kommo utför forsen, stannade alla härvid. De flesta af den olyckliga båtlasten blefvo väl räddade, men 17 personer, flertalet qvinnor, alla ifrån Warismäki by, omkommo nu i Konnekoski fors. Ifrån ett enda hemman drunknade värdinna jemte sina 3 döttrar, ifrån ett annat 3 hemmansdöttrar och 2 tjenstehjon och ifrån ett tredje 3 tjenstehjon o. s. v.

* * *

Tidningsklipp: "Jäsning bland Upsala pigor" | Kalmar 1870

Tidningsklipp ur Kalmar, lördagen den 9 juli 1870. Styckebrytningar införda.

— Orlofssedlar, som nämns i artikeln, var en typ av tjänstgöringsintyg som tjänstefolk fick vid avslutad tjänstgöring.

* * *

Jäsning bland Upsala pigor. Under rubriken "Om orlofssedlar" meddelade wi här om dagen ur Upsala-Posten en med "Marie Louise" undertecknad artikel, hwari Upsala matmödrar uppmanades att skrifwa ärliga orlofssedlar.

I denna ganska befogade uppmaning hade dock författarinnan gifwit sitt klander mot tjenarinnorna en alltför allmän omfattning och bland annat karakteriserat Upsala pigor såsom oöfwerträffliga i uselhet. Detta har nu framkallat stor upståndelse i lärdomsstaden.

En annan "husmoder" uppträder i Upsala-Posten till pigornas förswar och menar, att Marie Louise warit alltför sträng och kärlekslös i sina omdömen. "En tjensteflicka" menar i en annan insänd artikel, att Marie Louise är en sådan matmoder, som behandlar sina pigor så illa, att hon ej kan få andra än dåliga tjenarinnor.

Men ej nog med denna skriftwexling. Marie Louises yttrande, att pigorna slita ut matmödrarnas strumpor, hade hos Upsala jungfrur framkallet en sådan "sittliche Entrüstung," att de i söndags eftermiddag mellan kl. 6 och 7 till ett antal af många hundra samlade sig i Carolinaparken.

De talrika åskådarne, bland hwilka studenterna icke woro de minst intresserade, wäntade att få höra några ljungande wredesutbrott af någon eller några talarinnor. Men nej! Harmen war för stor för att kunna kläda sig i ord. Den låg koncentrerad på postamentet till Carl Johans statyen i form af en tallrik och på tallriken en lapp med den lakoniska påskriften: "Insamling till strumpor åt Marie Louise." Förlsaget wann genklang i allas hjertan. Hwar och en skyndade att gifwa sin skärf. Polisen sökte blanda sig i saken, men gaf slutligen wika, inseende att man war i sin goda rätt.

De insamlade medlen uppräknades, men uppgingo, till följd af jungfrurnas klena kassor, endast till 1 rdr 40 öre, hwilka öfwerlemnades till redaktionen af Upsala-Posten för att tillställas den stränga Marie Louise. Sedan deß skall lugn råda i staden.

Saken har dock äfwen sin allwarsamma sida; ty om än fru Marie-Louise hade rätt deruti, att mycket ofog drifwes med de s. k. orlofssedlarna, eller att mången fru, som werkligen haft grundade skäl till klagomål öfwer en tjenarinna dock ej har bättre wett än att wid flyttningstillfället afskrifwa ett betyg formuleradt i de wackraste ordalag; så bewisade dock den bitterhet mot den tjenande klassen och den öfwermodiga ton som utmärkte skrifwelsen, att den wärda frun tillhörde det slags matmödrar, i hwilkas tjenst hwarje tjenstflicka blir "oöfwerträfflig i uselhet," om hon icke är det förut.

Hwem har icke någon gång med wämjelse afhört dessa jerimiader öfwer pigornas uselhet, som utgör ett så omtyckt samtalsämne för ett wißt slags fruar, och hwem har icke derwid gjort den upptäckt, att detta slags matmödrar låter indela sig i twenne klasser: oförståndiga fjollor, som icke kunna beherska sitt tjenstefolk af den enkla skäl, att de icke hafwa något herrawälde öfwer sig sjelfwa, eller också s. k. dugtiga, men råa och ofördragsamma husmödrar, som glömma att de hafwa pligter mot sitt tjenstefolk.

En fru, som klagar öfwer sina pigor, gör sig i nio fall af tio skyldig till en sjelfanklagelse i någon af ofwannämnde hänseenden, ty i lika många fall gäller det gamla ordspråket: sådan husmodern är, sådan är också tjenarinnan.

* * *

Tidningsklipp: "En hemsk tilldragelse" | Norra Skåne 1881

Tidningsklipp ur Norra Skåne, fredagen den 8 juli 1881. Styckebrytning införd.

* * *

En hemsk tilldragelse inträffade i Gustafsbergs ångsåg nära Sundswall tisdagen den 28 juni. Wid påläggande af en till sågspånsledningen hörande rem råkade eldaren O. G. Jonsson att falla omkull, hwarpå han med remmen drogs flera gånger omkring den stora axeln, med den påföljd att bakre delen af hufwudet slogs loß, hwarjemte högra armen slets från kroppen inwid axeln samt den högra på flera ställen afbröts. Ehuru maskinen stopppades, så fort sig göra lät, kunde mannen dock icke räddas. Han war redan död.

Den på ett så sorgligt sätt omkomne war 43 år gammal samt ogift. Wermland war hans hembygd.

* * *