Eldbegängelsens återkomst: En notis 1892

Den första kända svenska kremeringen i modern tid ägde rum i Stockholm lördagen den 15 oktober 1887. Ernst Kjellerstedt från Örebro genomgick då eldbegängelse.

Kyrkans motstånd var länge kraftigt mot denna urgamla sed att hantera den döda kroppen — och är det än på sina ställen. Men samma dag som disponenten Kjellerstedt kremerades ansökte Svenska Likbränningsföreningen om att få metoden legaliserad. Så skedde den 15 december 1888. 1957 blev det tillåtet att sprida ut askan i en minneslund. Men ända fram till 1961 krävdes för kremering ett intyg där den avlidne uttryckligen bekräftade sin önskan att bli kremerad.

Tiderna har förändrats. 2010 kremerades 77 procent av alla avlidna svenskar. Och räknar man då med ett årligt dödstal på en bit under hundratusen människor, innebär det att antalet genomförda kremeringar i Sverige ligger på omkring sjuttiotusen årligen.

* * *

Vid förra sekelskiftet torde eldbegängelse fortfarande ha hört till ovanligheterna. Och detta till den grad, att man tydligen fann det relevant att i tidningen rapportera, när en kremering ägt rum. I Göteborgs Weckoblad av torsdagen den 28 april 1892 står det skrivet på förstasidan:

"Likbränning. Å krematoriet här i staden brändes i måndags liket efter godsägaren C. V. Langenberg."

* * *

Läs mer:
Lars Bondeson: Seder och bruk vid livets slut (recension)
Fonus: Kremering