Bokrecension: Kriget i Gallien | Gaius Julius Caesar

"Vercingetorix jette ses armes aux pieds de Jules César"
Lionel-Noël Royer 1899. Detalj.

Vercingetorix kapitulerar inför Caesar.

Kriget i Gallien (lat. De bello Gallico) består av sju volymer, som skrevs av Gaius Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr). I min upplaga är verket strålande och pregnant översatt och kommenterat av latinprofessorn Åke Fridh (1918–1997). Fridh har även skrivit en intressant inledning som sätter bokens handling i sin kontext och diskuterar själva texten i sig. Till volymen har också bifogats ett hagiografiskt efterord av en H. E. L. Mellersh.

* * *

Bland det första som slår mig när jag börjar läsa Kriget i Gallien, är hur okonstlat spännande skildringen är. Det är en känsla som följer med mig genom alla de sju volymerna som satts inom samma pärmar. Caesar skriver rent och tydligt, betraktande och utan retoriska utsmyckningar. Hans samtida, den store vältalaren Cicero, skriver berömmande om Caesars text:

"De utmärkas av en naken enkelhet, en rätlinjig och behagfull skönhet, där varje stilistisk utsmyckning liksom en klädnad dragits undan."

Den enkla men slående skönheten överlever översättningen till svenska på ett förbluffande vis. Trots att Caesar väl själv aldrig avsåg att publicera sitt verk i den form det har överlevt intill vår tid, är de, precis som Cicero senare är inne på, genom denna nakenhet särskilt effektfulla. Exempel på stilen i Kriget i Gallien har jag givit i de två tidigare inläggen "Citat: Caesar om Slaget vid Sabis och "Ekot av Vorenus och Pullo".

Översättaren Fridh berättar, att Caesar nog själv kallade böckerna Commentarii rerum gestarum. Det säger något om hur författaren själv såg på texterna: som just kommentarer, minnesanteckningar, kanske ett råmaterial för ett planerat men aldrig färdigställt arbete. Som bekant skrev ju också Caesar ett verk om inbördeskriget som följde på hans galliska kampanj. Kanske, menar Fridh, skulle dessa två verk, kompletterat med ett verk om mellantiden, utgöra stommen i ett sådant planerat arbete.

* * *

Jag kan inte bedöma tendensen i Kriget i Gallien, även om jag kan läsa mig till i kommentarer, att Caesar i sin skrift förtiger egna motgångar och fokuserar på framgångarna. — Men som tur är finns en mycket omfattande notapparat i min upplaga, som kan leda läsaren igenom volymerna. Därigenom får man både historiska fakta och textkritiska anmärkningar — det är en notapparat värdig en seriös bibelöversättning. Dessvärre är noterna placerade längst bak, och av rena bekvämlighetsskäl kan jag inte komma mig för att konsultera dem kring varje fundering jag får när jag läser brödtexten, även om de definitivt vore värda det.

* * *

Så, i dessa Caesars memoaranteckningar beskrivs alltså hans omsider totalt framgångsrika krigskampanj i Gallien, där han med tiden krossat allt motstånd genom att antingen besegra motsträviga stammar, eller att alliera sig med dem. Gallien blir en romersk provins, som införlivas i det imperium som är i vardande.

Genom sina exempellösa framgångar som fältherre får Caesar givetvis ett oerhört starkt rykte, och den speciella romerska värdighet, som brukar kallas dignitas — vilket väl närmast kan beskrivas som ett hedersbegrepp. När kampanjen är över och han återvänder mot Rom, är det för att där befästa sin makt, genom att slå sina motståndare ur spelet — först och främst genom ett omfattande inbördeskrig.

När det blivit lugnt i stormakten närmar sig året 44 f.Kr. — det år då Caesar, som förvånansvärt mild envåldshärskare, mördas av Brutus och de sammansvurna republikanerna.

* * *

Men mordet år 44 f.Kr. är fortfarande avlägset, när vi under 50-talet f.Kr. följer händelserna i Gallien.

Namnen på mängder av stammar passerar förbi. Genom kommentarerna går en hel del av dem att spåra i lokala ortsnamn än i dag. Allianser, svek och fältslag följer på varandra. Ett mellanspel blir Caesars två expeditioner till Britannien. Till synes hopplösa situationer vänds till framgångar. Och kampanjen når sin egentliga och storslagna final i slaget vid Alesia år 52 f.Kr., då hövdingen Vercingetorix besegras och kapitulerar. Året efteråt, som inte beskrivs i Kriget i Gallien avslutas kriget, efter en del avslutande slag, av mindre omfattning än det i Alesia.

* * *

I stor utsträckning märker jag, att jag inte läser Kriget i Gallien annorlunda än en bra spänningsroman. Moderna fackböcker om krigsyttringar har varit mångdubbelt mer träiga, än denna över tvåtusen år gamla skildring av Caesars egen hand. Men förutom de stora dragen i kampanjen erbjuder boken också en fascinerande inblick i en värld som sedan länge är borta. Inte minst genom dess många detaljer — som hur man konstruerade sina befästningar, att Caesar bar en färgad kappa, och en och annan ögonblicksbild från den faktiska krigföringen.

Kriget i Gallien må vara en tendentiös och politiskt motiverad skrift, eller den må vara en rak och naken presentation av fakta: högintressant är den i vilket fall för var och en som har en gnutta historiskt intresse i allmänhet, eller intresse för antiken i synnerhet. Dessutom fungerar den utmärkt som exempel på god prosa.
— — —
Kriget i Gallien, Gaius Julius Caesar, övers. Åke Fridh. Bokfrämjandet, ur serien "Böcker som förnyat människans tänkande" 1970. 329 sidor.