Artikel år 1906: Om samlingar.

I Almanack för ungdom av år 1906 får jag lära mig vad det innebär att vara en sann samlare, i artikeln »Om samlingar.«

* * *

»Få personer ha väl under uppväxtåren gått alldeles fria från samlarevurmen i en eller annan form.

Pojkarna brukla 'kursa' med frimärken, en och annan med sigill, och flickorna med bokmärken, 'bilder' o. d., men båda angripas i våra dagar ganska intensivt av vurmen att samla vykort.

Samlarevurmen tillhör dock långt ifrån endast ungdomen, tvärtom finner man den verklige samlaren först hos medelåldern och därefter, och då nästan uteslutande bland det manliga släktet. Det är också vanligen först då, som samlarenitet vunnit stadga och form, hvarigenom det får sitt berättigande, men erkännas måste äfven, att många af de samlingar, hvilka utgöra mannaålderns stolthet, grundlagts i ungdomen. Men för att en samling någonsin skall kunna få något värde fordras, att den, liksom allt arbete, skall ske efter en viss plan och därjämte hafva möjlighet att en gång i tiden blifva mer eller mindre komplett.

En komplett samling har nämligen alltid sitt värde, äfven om föremålen i och för sig själfva skulle synas tämligen värdelösa. Fullständig blir samlingen ett stycke kulturhistoria, ofullständig eller rättare omöjlig att komplettera (d. v. s. hopskrapad utan plan) är och förblir den af noll eller intet värde och representerar endast en hel del bortkastad tid och förloradt kapital eller arbetskraft. Detta gäller tyvärr i allmänhet just de modärna vykortssamlingarne, och dock kan af vykort åstadkommas ganska värdefulla kollektioner.

Om man t. ex. som sitt mål att samla vykort från alla egendomar inom ett visst landskap eller län och får denna samling komplett, har den ett ganska stort värde, men för att någonsin kunna få den komplett, måste man sätta vissa gränser, utom hvilka man icke får gå. Så måste man angående egendomar bestämma sig för någon minimigräns t. ex. lägsta taxeringsvärdet ett visst år eller något dylikt, om man skall kunna hysa förhoppning om att någonsin få samlingen fulltalig. Fulltaliga sådana samlingar, länsvis ordnade och omfattande hela vårt land, skulle representera ett ganska aktningsbjudande värde, men bör då naturligtvis å bilden vara angifvet, hvilket år den är tagen. Af individuellt intresse är däremot en samling vykort från alla mera betydande platser, man besökt under en resa eller dylikt.

Af ofvanstående torde framgå, att sådana kollektioner, som man nu till dags får se, af alla möjliga slag af vykort, framställande blommor, fåglar, landskap, karrikatyrteckningar, taflor etc., allt i enda röra, om jag så får säga, är absolut värdelös.

Naturligtvis finnes det dock andra föremål än egendomar, som, reproducerade å vykort, kunna vara värda att samlas, t. ex. en framstående målares alla exponerade taflor o. d., hufvudsaken är endast, att det ligger en viss plan, en tanke bakom det hela, och att samlingen en gång i tiden kan hafva utsikt att blifva komplett, ty först då har den sitt berättigande.«

(sid. 145)

* * *

Jag kan knappast påstå att jag lever upp till den enhetlighet som författaren kräver av en sann samlare... Jag samlar på böcker. Knappast i särskild avsikt att samla någon sorts enhetlighet: snarare sätter jag ett värde i att ha en mångfacetterad samling. Jag samlar förvisso försiktigt på vykort med historiska motiv från Borås och trakterna häromkring. Men inte heller där med avsikt att nå någon sorts komplett samling. Och så samlar jag på bilder från Tredje riket, autentiska fotografier och vykort. Där är det stört omöjligt att uppnå en komplett samling. — Men jag vill gärna hävda att jag samlar. Ändå. Även om jag inte kan tillägna mig ärenamnet samlare. —

In memoriam från år 1814: Prosten Boström

I »Götheborgs Stifts-Tidningar« av den 31 maj 1814, finns en insänd biografi över en hädangången prästman publicerad. Lyss till språket!

* * *

»Contracts-Prosten och Kyrkoherden i Berghem, Magister Johan Peter Boström föddes i Uddewalla den 9 Maji 1764. Hans Fader war Handskemakare derstädes. Han såg således icke sin födelse utmärkas af glansen; men mottogs dock af ömma Föräldrar och njöt en uppfostran, som syftade till detta wärdiga mål, att lemna Fäderneslandet af Ynglingens sediga uppförande, mognande förstånd och dagligen ökade kunskaper, ett säkert hopp om den tillkommande redbare Mannen. [/]

I Uddewalla Skola inhämtade han det omfång af kunskaper, der meddelades. Derifrån flyttades han år 1779 till Kongl. Gymnasium i Götheborg, der han icke dröjde att winna bifall genom ett anständigt uppförande och goda framsteg. År 1784 lemnade han Gymnasium i Götheborg och begfag sig till Upsala Academie. Sedan han genom ädla seder och kunskaper beredt sig aktning och förtroende i den stad, der hans steg blifwit af uppmärksamma ögon redan ifrån barndomen följda, öfwerlemnade Herr Großhandlaren Gudmund Bagge honom wården om sina Söners underwisning. För denne Man hyste han tacksamhetens känslor wid minnet af det ädla bemötande han åtnjutit, och då han anmärkte det olika sättet att behandla Informatorer, nämnde han honom bland de upplysta fäder, hwilka weta wärdera ett warmt nit för bildningen af deras barns förstånd och hjerta. [/]

Sedan honom blifwit bewiljadt Stipendium för att resa till Greifswald, anlände han dit och fortsatte sina studier. Han disputerade derstädes twänne gånger år 1788 under Herr Profeßor Elias Trägårds anförande, nemligen: den 14 November öfwer Theses Philologico-Criticæ och d 22 December pro Gradu öfwer en Academisk Afhandling De Quiete Solis ac Lunæ Jos. Cap. X. 12-14. hwarefter han samma år emottog Lagerkransen. [/]

Från yngre åren hade han önskat, att en dag inträda i det Stånd, hwars wärdige medlem han sedermera blef. Den 10 Febr. 1790 emottog han Prest-Embetet. Samma dag blef han förordnad, att i Embetet biträda Stads-Comministern i Uddewalla, Herr Olof Bruhn. Efter deß död upfördes han på förslaget till återbesättandet af den ledigblifna Comministraturen. År 1793 d. 20 Nov. erhöll han Fullmagt å Collegatet wid Skolan i Uddewalla, och tillträdde detta år 1794. Wid Prestmötet år 1795 förde han Protocollet. Den 24 April 1790 undergick han med wederbörlig apporbation Pastoral-Examen inför Consistorium i Götheborg, sedan han den 16 i samma månad aflagt wederbörligt Disputations-specimen. [/]

Den 20 Augusti 1804 erhöll han Fullmagt å Kyrkoherde-Embetet i Berghem efter föregånget enhälligt wal. Han lemnade nu en ort, der han njutit de största bewis af den warmaste wänskap och upprigtigaste högaktning, der man sedan alldrig glömt hans wärdiga och rörande framställningssätt af Religionens heliga sanningar. Han tolkade äfwen sitt hjertas känslor då han började sitt afskedstal med Davids ord i Ps. 42:7. Min själ är bedröfwad i mig. [/]

Han kom nu på en ort, der han för alla okänd utom för en enda ungdomswänm nuwarande Kyrkoherden i Bokenäs Herr C. H. Cramer. Snart wann han dock wänskap och förtroende bland sina Embetsbröder, och framledne General-Majoren och Riddaren Edenhjelm bemödade sig på allt sätt i förening med sin familj, att skänka honom någon ersättning för de wänner han i Uddewalla öfwergifwit. Men döden härjade snart denna högaktningswärda familj, och lemnade hos bildade wänner anledning till en smärtande saknad. [/]

Den 8 Sept. 1805 ingick han ett Christeligt äktenskap med sin företrädares, Prosten Herr Anders Normans efterlemnade Dotter Susanna Maria Norman, en ättling af den slägt, hwilken sedan 16:de århundradet bibehållit sig wid detta Pastorat.

Sedan framledne Contracts-Prosten Herr Swen Hjerthonn aflidit, blef Prosten Boström af Marks Contracts wördiga Prästerskap enhälligt wald till Contracts-Prost, och hedrades d. 13 December 1809 med Stiftets wördade Förmans bekräftelse härpå. Han erhöll icke allenast wid deßa tillfällen, utan äfwen wid flera andra, utmärkta bewis af sin Biskops ynnest, och sina Contractisters aktning och förtroende.

En widt utseende Eldswåda, som om Hösten 1812 ödelade ett hus på Prästegården, hwilken hotade att öfwer hela Berghems by och kyrka utbreda sina lågor, werkade hos honom, som ur djupa hwilan midt om natten upwäcktes, en smärtsam bestörtning, hwars intryck alldrig öfwergaf honom. Hans ömt älskade Makas sjukdom, som med en bitter förlust hotade hans husliga sällhet, tärde äfwen hans lefnad. Småningom aftynade han, och ägde d. 14 November sistl. år icke nog styrka, att efter slutad predikan, den sista han höll, börja de wanliga bönerne, utan måste uppkalla sin biträdare i Embetet, och sjelf lemna det rum, från hwilket han med framgång så många gånger talat till Menniskohjertat om bättringen och uppstigande från stoftet till heliga föremål.

Den 11 Martii innewarande år slocknade han lugnt och stilla, sedan han rigtat sin tanke mot den Gudälskandes mål. Han efterlemnade en ömt älskad Maka och 4 omyndige Söner, af hwilka den äldste är endast 8 år gammal.

Den 14 Martii lades hans Stoft i den graf, der hans företrädare sedan sextonde århundradet hwila.

Ljus war hans blick. Han uppsökte genom sin tankeförmåga, hwad den åldrige förgäfwes framletar ur erfarenheten. Han älskade ordningen och befordrade den genom sitt efterdöme. Han rättade med en ömhet och wärdighet, som tillwann honom den sannaste högaktning. Den lågtänkte fann honom beswärlig; men den ädle, den redlige kände behof af hans wänskap. Han talade och tåren dröjde icke, hjertat kände sig willigt att lyda hans råd, det lifwades af hans tröst. Hwad skulle man icke kunna hafwa wäntat sig af honom, om döden icke bortfört honom i just den ålder, då han hunnit att öka sitt wälde genom en med uppmärsamhet sökt och wunnen erfarenhet, och då hans werkningskrets fått ett widsträcktare omfång.«

* * *

Prosten Boström blev 50 år gammal.

* * *

Tidningen i fråga finns kvar än i dag, och heter numera Göteborgs Stifts-tidning. Den har bevarat sin layout sen 1907, och är en av de äldsta fortfarande utkommande tidningarna i Sverige. Numera har tidningen en synnerligen konservativ inriktning – i inomkyrkliga termer kallad gammalkyrklig.

Bokrecension: Handbok för ateister

Handbok för ateister: En ateologisk betraktelse är skriven av den franske filosofen Michel Onfray. På franska har boken den något mer passande titeln Traité d'athéologie: Physique de la métaphysique.

Handbok för ateister är ett förintande frontalangrepp inte bara på den kristna, judiska och muslimska tron, men också på de reminiscenser av dessa religioner som fortfarande finns kvar i det västerländska postkristna samhället. Onfrays mission blir på så vis att försöka få upp läsarnas ögon för att religionen fortfarande styr våra tankar, efter att han grundligt nagelfarit de tre stora monoteismerna och förkastat dem och deras ideologier med besked. Han efterlyser därefter ett postkristet samhälle, där religiösa rester helt fallit ur nåder: förakt mot livet, köttet, sexualiteten, nedvärdering av kvinnan, fri vilja, etc.

* * *

Argumentationen rör sig på en teologiskfilosofisk nivå. Oftast är iakttagelserna sylvassa och religiösa företrädare skulle tvingas in i ett ordmoln av obskurantism för att ta sig förbi dem med religionen i behåll. Andra gånger är argumentationen mer tveksam, såsom det ideliga jämförandet med Hitler och hitlerismen i alla möjliga sammanhang. Hans ifrågasättande av huruvida Jesus från Nasaret verkligen fanns som historisk person är knappast i enlighet med majoritetsuppfattningen bland forskarna, även om dessa givetvis ofta är biaserade genom sin privata tro. Men jag menar själv att det gränsar till hyperskepticism att dra bort den fysiska personen Jesus från Nasaret ur historien och därmed jämställa honom med Zeus eller enhörningar – eller Gud – och andra fiktioner. Jag tror att kristendomen går att spåra tillbaka till en apokalyptiskt anstruken vandringspredikant i Israel omkring år 30 e.v.t.

Emellertid har Handbok för ateister ett stort värde. Den borde läsas och inte bara det, utan studeras i grundkursen i religionsvetenskap på universiteten. Det skulle nog skaka om de vidskepliga sällar som naiva och blåögda kommer dit i avsikt att tjäna kyrkan. Boken skulle där både ge nya perspektiv på de stora monoteismerna, men även skapa större förståelse för ateism och ateistisk diskurs.

* * *

Språket är franskt. Det märks även i översättningen: fransmännen skriver på ett särskilt sätt... Kapitlen är indelade i nietzscheartade aforismer: alltså förhållandevis korta avsnitt, där varje avsnitt bär ett tema och en diskussion av något särskilt tema. Även språkbruket – om än franskt i mycket – bär eko av Nietzsche, samma polemiska skärpa, samma argumentationsteknik. Språket är njutbart.

* * *

Själv är jag materialistisk ateist, efter att flera år varit så in i helvete kristen. Om någon satt Handbok för ateister i handen på mig när jag var ny i kristen tro, hade kanske infektionen kunnat stoppas tidigare, och med mindre möda och så begränsat en helsickes massa vedermöda som jag stod ut med senare.

Men även som ateist skärps mina tankar av de insikter Onfray delar med sig av så frikostigt. Inte minst är den utförliga prosaartade bibliografin värdefull, samt alla de personer som flimrar förbi i den övriga löptexten.

Och det vore väl en nåd att stilla bedja om, att fler religiösa faktiskt tog sig tid att fördjupa sig i intellektuella, ateistiska texter som dessa. Med penna i hand. Kanske skulle deras antal då decimeras ytterligare, och deras inflytande i samhället och idéformningen än mer brytas. Det mesta jobbet är redan gjort här i Sverige. Men än är uppgiften inte slut. Vi må i mycket ha gjort oss av med Gud som begrepp, men det postkristna samhället väntar fortfarande på att realiseras.
– – –
Handbok för ateister: En ateologisk betraktelse, Michel Onfray, Nya Doxa 2006. 287 sidor. ISBN: 91-578-0483-4.

Bokhandeln Röda korset

Var förbi ett av mina favoritställen här i stan för att hitta billig, högoktanig litteratur: Röda korset.

I dagens kasse återfanns efter mitt utträde från affären följande volymer:

– Manon Lescaut, Abbé Prévost
– Så fann jag Livingstone, H. Morton Stanley
– Berättelser ur min levnad, Vilhelm Moberg
– Farväl till vapnen, Ernest Hemingway
– Lysande utsikter, Charles Dickens
– Den gamle och havet, Ernest Hemingway

Summa summarum för dessa inköp: 40 kronor... Ungefär som en ny pocketbok, alltså.

Mina böcker får gärna vara gamla. Jag gillar den patina de får av att redan vara genomlästa en eller flera gånger. Nån understrykning här eller där, eller nån anteckning i marginalen, skadar knappast läsupplevelsen. Snarare sätter de mig – i någon mening – i subtil kontakt med tidigare läsare, vare de sen annars hur anonyma som helst.

Minnesmonument i Almanack för året efter Frälsarens födelse 1905

Bläddrar i de senaste förvärven av åldrade almanackor.

Lakoniska kommentarer cementerar upplevelser, som ingen längre kommer ihåg.

Almanack för året efter Frälsarens Kristi födelse 1905.

I marginalen för oktober månad har så någon skrivit med reservoarpenna:

»Far dog den 27e Kl 11«

Av almanackan lär jag mig att det var en fredag. Bläddrar jag en sida hittar jag nästa kommentar, likaledes nedskriven med reservoarpenna:

»Far var begrafved den 12 Novämber«

Det var en söndag (så ytterligt ovanlig begravningsdag numera).

Almanackan har ingen namnteckning. Den mest idoga forskning av kyrkböcker kunde måhända komma fram till en handfull personer som dog den 27 oktober 1905 och begravdes den 12 november. Den vägen kunde man kanske närma sig en identifiering av såväl möjlig författare som möjlig avliden. – Men samtidigt, varför? Här i en liten, tunn almanacka, späckad med reklam för boklådor, kläder (»Alla slags Mans- och Gosskostymer samt äfven Rockar, Reskappor, Regnkappor, Res- och Promenadpälsar«), margarin... – ja, här hittar vi två små minnesmonument över en sedan 106 år död man. Det är vackert så.

Jag har delat med mig av de här små textliga fynden förut, men jag må vara förlåten för att jag gör det igen. De fascinerar mig svårt.

Bokrecension: Några Minnen från Vänga åren 1859-1862

Några Minnen från Vänga åren 1859-1862 är skriven av folkskolläraren J. A. Svensson. Med skriften finns också ett bihang, författat av någon med signaturen J. E. G-n. Originalskriften kom till 1896, men min upplaga är en facsimil, tryckt 1975.

J. A. Svensson blev redan som femtonåring utexaminerad som skollärare. 25 år gammal fick han plats som folkskollärare i Vänga, strax utanför Borås. Svensson var en så kallad väckelsekristen, som verkar höra närmare EFS och Missionskyrkan, än Svenska kyrkan. Hans kristendom, av hans vittnesbörd i skriften att döma genomsyrade både hans person och beklagligt nog hans lärargärning.

Redan när Svensson är på plats i Bredared för att utföra anställningsprovet (förmodligen någon gång under våren 1859), och hos prästen därstädes ska övernatta, förfasas han över att, medan han faller på knä för aftonbönen, prästen »icke gjorde så med, utan gick till sängs som ett fä.« Till råga på allt dricker prästerna som samlats vid tillfället alkohol. Själv är Svensson nykterist. Med oro hör han komministern svärja, och till råga på allt prata »hit och dit om litteratur och politik«. Ja – hu! – något sådant måste ju vara enerverande för en barnens utbildare!

Men Svensson var en väckt själ, som kommit till ro hos Kristus pingstveckan 1857. Detta ger honom ett annat perspektiv, än folket och prästerna i »dödsskuggan stillhet« i Vänga och Tämta.

Svensson uppehåller sig i sin skildring inte särskilt mycket vid själva folkskolevärvet. Viktigare i hans ögon, är det att berätta om söndagsskolan som han är med och drar igång och håller i. I söndagsskolan begagnar de sig av Barths bibliska historia och leds därvid av Fjellstedts bibel – som alltså är en djupt fundamentalistisk bibelkommentar, som man fortfarande i dag kan finna i fromma hem, rimligen där man fortfarande kan läsa frakturstil. För övrigt används även Bessers utläggning över Lukasevangeliet.

Så Svensson förefaller utvecklas till något av en predikant för de unga liven som samlas till söndagsskolan, liksom ävenledes för de äldre själar som hittar dit. Han menar sig utstå viss spe, för att han »tog sig för att agera präst och predika«. Den lokale riksdagsmannen Per Benjaminsson tar sig för att varna Svensson för brott mot konventikelplakatet, som förbjöd religiösa samlingar utanför kyrkans famn. När Svensson påpekar att konventikelplakatet har upphört sedan ett år tillbaka, menar riksdagsmannen att det inte vunnit laga kraft i trakten, eftersom kungörelsen inte framförts officiellt i kyrkan.

Riksdagsmannen framför den i våra ögon högst rimliga uppfattningen:

»Församlingen kan besluta varna Eder för ett öfverspändt religiöst fromleri, som är skadligt för barnens sunda utveckling,...«

Men, istället för att justera sin undervisning, väljer Svensson att se riksdagsmannens försök som ett resultat av prästerlig inblandning, vari ingen gudsfruktan fanns.

* * *

Alkoholen och beskrivningen av dess bruk upptar stor plats i Svenssons vittnesbörd från sina år i Vånga. Till exempel får Svensson veta av en kyrkvärd, att denne varit hos komministern, och där fått sig en sup. Då kyrkvärden synes ha påpekat detta flera gånger, för att få fram en reaktion hos den nyktre hysteriske läraren, får han bara ett »var det någon gudsfruktan i den supen?« tillbaka, varvid kyrkvärden tiger... Till råga på allt verkar själva husförhören som hölls i bygden ha varit, i Svenssons beskrivning, rena rama supkalasen, där prästen undfägnades med spirituosa, alltmedan den stackars läraren, tillika klockare, tvingades »stå där likasom i en skamvrå«.

Emellertid verkar hans agiterande mot det tyngda folkets alkoholvanor ha någon effekt. När ett bränneri ska uppföras, förmås en av de blivande delägarna dra sig ur efter en skarp straffpredikan av Svensson. Det var tur det, för tack vare det – vad det verkar – blir han frälst, och inte bara det, utan hela hans hushåll och dessutom är »flera hans barn och barnbarn [...] på vägen till lifvet«.

Vid ett tillfälle tubbas en berusad person från Borgstena av ett gäng med drinkare, att störa Svenssons söndagsskola. Han går in i salen och anklagar Svensson för att ljuga, och bjuder honom sedan att snusa. Då blev det tyst, berättar Svensson. En närvarande kronofjärdingsman ber om att få ingripa. Svensson tycker emellertid att det är rimligare att tillsammans sjunga en sång om hur Gud är nära, även när nöd och faror är tillstädes. Mannen från Borgstena avlägsnar sig. Av ren häpnad, får väl förmoda.

* * *

Trakterna verkar rent andligt sett behärskas av en annan väckelse, den nattsvarta, stränga schartauanismen. Den har inte Svensson mycket till övers för. En kyrkoherde i Björke råder till och med Svensson att hellre läsa Schartau, än de böcker Svensson vanligen brukar, som kyrkoherden menar är ofullständiga. Det faller inte Svensson på läppen, och han konstaterar att han inte haft den uppbyggelse av mötet med prästen, som han förväntat sig.

Svensson verkar dock få nog, och söker sig en ny tjänst. När han tvekar att göra den långa resan till Småland, följer han dock sin faders råd – emedan man skall lyda sina föräldrar – och far dit, och får tjänsten. Han ombedes enträget att återkomma till Vånga på besök. Det gör han så gärna, berättar han. Om man först ser till att skaffa bort bränneriet och man bygger ett missionshus.

* * *

Signaturen J. K. G-n:s bihang till Svenssons text målar först en kort bild av svensk skolhistoria, och fortsätter sedan med lokal skol- och söndagsskolehistoria. Svensson framställer han som en god pedagog. Bygden framställer han som förhållandevis gudfruktig. Han berättar även om småskoleläraren Klara Nordgren, som tydligen var rejält religiös. Hon fick barnen att tro på Jesus, så att de sprang omkring och gav varandra bibelcitat, och sa käcka saker som:

»vi voro så lyckliga när vi gingo hem i går afton; Jesus riktigt bar oss«

* * *

Varför en så ofantligt lång recension av en skrift på 52 sidor? – För det första fascineras jag omåttligt av det dagliga livet i gången tid, som är svåråtkomlig för oss att få beskriven annat än genom vittnesbörd såsom detta. För det andra fascineras jag lika omåttligt av det kristna inflytandet över skola och barnens utbildning.

Svenssons vittnesbörd berättar om en tid av förtryck under ett dogmer som inget av barnen kan värja sig mot. Under likgiltiga präster kan de slippa ifrån religionens allvar, och under stränga schartauaner kan de måhända skjuta den ifrån sig. Men en lärare, av allt att döma av barnen omtyckt, som talar med sin auktoritet är svårare att värja sig mot. Man får bara hoppas att den bit av sin lärargärning i Vänga som Svensson förtiger dock fanns – alltså undervisning i språk, i historia, i geografi och sådant. Så att inte all barnens undervisning filtrerades genom kristna myter och kristen förkunnelse.

För Svensson var inte en stilla religiositet nog. Religiositeten skulle upplevas och åtföljas av tecken på väckelse, så att man kunde vara rimligt säker på att ha nått dithän, att man var ett Guds barn. Trots sin uppskattning av Luther, vilar inte Luthers ande över honom, en Luther som förkunnade tron allena, och därmed nog. Inga tårar höves, inga omständliga själaresor, inget behov att värja sig mot sprit eller att döma de som inte är lika lagiska som en själv.

J. A. Svensson må ha varit en duktig pedagog. Men Gud vare lov, att vi efter vedermödorna vederfarits nåden att få en sekulär skola!
– – –
Några Minnen från Vänga åren 1859-1862, J. A. Svensson. Med bihang av J. E. G-n. Ursprungligen utgiven av J. E. Göranssons förlag. Omtryckt i facsimilutgåva 1975. 52 sidor.

Bokrecension: The War of the Worlds

The War of the Worlds (Världarnas krig) är en dystopisk sciencefictionberättelse skriven av H. G. Wells (1866-1946).

The War of the Worlds skrevs 1898, och är ett barn av sin tid vad gäller sättet att skriva. Viktoriansk omständlighet och relativ återhållsamhet i grafiska beskrivningar – med våra mått mätt – kännetecknar romanen, även om den säkerligen var nog så expressiv för samtidens läsare, som inte var vana vid den typen av spänningslitteratur som vi är.

I boken berättar den namnlösa författaren vad han var med om, när utomjordingar från Mars kom till jorden med död, förstörelse och förintelse. En av marsianernas farkoster slår ner (snarare än landar) inte långt från berättarens hus. Efter ett tag visar den sig innehålla en tentakelförsedd varelse. Senare har fler farkoster slagit ner i trakten kring London, och tillsammans bygger utomjordingarna märkliga, höga trebenta krigsmaskiner, som med värmestrålar sätter eld på allting omkring sig. De använder sig även av en form av tung, svart gas, som tar livet av alla människor som råkar få den i sig.

Varelserna i sina krigsmaskiner vandrar mot London, och Londons förstörelse får vi del av, genom att berättaren återberättar sin brors erfarenheter, eftersom denne bodde i London vid tillfället för attacken. Det blir med tiden uppenbart, att varelsernas mål inte bara är att döda människorna, utan dessutom att äta dem.

Läget verkar hopplöst för människorna, trots våra vapen, men det visar sig emellertid, att varelserna inte tål av vår bakterieflora, och det blir till sist dessa som hindrar utomjordingarnas framfart och tar död på dem.

* * *

I bakgrunden flimrar flera idéströmningar förbi. Berättaren möter en förespråkare för en hård darwinism, som menar att i en ny, underjordisk mänsklig civilisation endast de nyttiga och starka ska få finnas med, medan resten gott kan stå som boskap i utomjordingarnas läger, i väntan på att ätas upp. Huvudpersonen slår också ett tag följe med en präst, som ställd inför dessa nya hissnande perspektiv tappar all sans, ber till Gud ena stunden, och är hysterisk andra stunden. De religiösa porträtteras inte särskilt smickrande, även om berättaren emellanåt också uppsänder en bön.

Det tidstypiska språket, format som ett vittnesbörd om personliga upplevelser, är charmigt och fungerar fortfarande. Det ger läsaren stor behållning, även om jag aldrig blir skrämd. Men visst kan jag känna en förväntansfull spänning! Inte heller drar Wells ut berättelsen i absurdum. Han håller den på omkring 150 sidor, och det är alldeles lagom för den berättelse han ger oss. Ju mer koncis en berättelse hålls, desto mindre utrymme ges det för tomgång.

Något som lägger en viss dimma över läsförståelsen är dock den mångfald av ortsnamn och stadsdelsnamn som är frekventa i texten. En londonbo hade säkerligen inte haft några som helst problem att följa berättarens vandringar och resor, men för mig är det inte samma sak. Men, jag gör som Luther sa att man skulle göra inför besvärliga bibelpassager: jag lyfter på hatten och går förbi.

H. G. Wells The War of the Worlds passar nog sciencefictionläsaren, dystopifantasten och viktorianahängivna personer alldeles förträffligt.
– – –
The War of the Worlds, H. G. Wells, Dover Publications, Inc. 1997. 145 sidor. ISBN: 0-486-29506-0.

Ola Hansson: ur Oktoberskymning

»Nu tiga de alla,
mitt inres strängar.
Icke en punkt
som ömmar.
Icke en cell
som bävar.
Mitt bland mina minnen
är jag kall och tom.«

– Ola Hansson
ur »Oktoberskymning«

Fragment: Ett vältrande i de dödas ord

Och jag trampar upp de dödas fotspår, vältrar mig i de dödas ord, syr ihop deras tankar med mina egna föreställningar. Över avstånd av år och sekler kastar jag mig huvudstupa in i andra människors liv, och gör deras erfarenheter och möda till just min erfarenhet och möda, så att min person osar av lukten från tiotusen andra.

Bokrecension: Svårt

Svårt: Tyskland 1932 är en samling artiklar skrivna av den amerikanske journalisten Hubert Knickerbocker (1898-1948).

Svårt är inte en alldeles lättläst bok. Inte för att den är avancerad i sig själv, men för att den är knastertorr. Sällan har en bok på 182 sidor bjudit mig mer motstånd. Boken ger emellertid också en del insikter i Tysklands situation 1932, alldeles innan Hitler tog makten. Knickerbocker upphåller sig mycket av siffror i form av ekonomi och valstöd och befolkningskvoter – än hänvisar han till dollar och än till tyska mark.

I synnerhet ägnar Knickerbocker sig åt ett antal övergripande frågor:

— Skadeståndet som ålades Tyskland att betala efter första världskriget, och som den nu uppväxande tyska generationen inte känner sig villig att betala, då de ju faktiskt inte var med i kriget själva.

— Kommunismen som det stora hotet.

— Den ekonomiska krisen och den skriande arbetslösheten.

Märkligt nog tar nazismen relativt liten plats i Knickerbockers texter. Givetvis finns den ständigt med, men inte i den grad som man kunde väntat sig av en samling skildringar av Tyskland 1932. I stället får kommunisterna oproportionellt stort utrymme.

* * *

Det mest intressanta i boken är dock Knickerbockers beskrivning av Hitler. Knickerbocker får nämligen möjlighet att intervjua den blivande diktatorn.

»Hitler var en artig värd. Han hade egenhändigt ställt besökarens stol till rätta. Han smålog förbindligt. Klädd i en svart klädeskostym, vit skjorta, halvstyv krage och svart halsduk, såg han ut som en skådespelare eller en artist. [...] Mer än något annat var det hans hår, tjockt som en ynglings, tämligen långt och slätkammat, som skilde honom från massan av tyskar, som antingen äro skalliga eller kortklippa sig, så att de se skalliga ut.

Hans tjocka, tätklippta och smala mustascher täcka en lång keltisk överläpp, det karaktäristiska drag, som ger hans ansikte i vila ett uttryck av melankoli. Hans rödlätta ansikte och de klara vitorna i hans ljusa, vidöppna ögon tydde på hälsa.«

(sid. 157 f.)

* * *

I beklagansvärd utsträckning är frågan om nazisternas antisemitism frånvarande. Förutom i en listning av vad nazisterna hatar mest, i ordning:

»1) Kommunister.
2) Judar.
3) Socialister.
4) Frankrike och dess allierade.
5) Versaillestraktaten.«

(sid. 35)

När nu Knickerbocker ägnar så mycket energi åt att beskriva kommunisterna, Frankrike och Versaillestraktaten är det förvånande att han går nästan stillatigande förbi frågan om antisemitismen.

* * *

Svårt är i första hand en bok om hur Tysklands allmäntillstånd såg ut 1932. För att nå någon form av svar på denna fråga intervjuar Knickerbocker industrimän, politiker, arbetslösa med flera. Och resultatet pekar på en nation stadd i ekonomisk kris, utled på skadeståndet och de lån det fått ta för att kunna betala skadeståndet. Demokratin i form av Weimarrepubliken avskys av både nazister och kommunister – som tillsammans utgör en mycket stor del av befolkningen.

Hubert Knickerbocker kastades ut ur Tyskland 1933, när Hitler kommit till makten, som en följd av hans kritiska inställning till regimen.
– – –
Svårt: Tyskland 1932, Hubert Knickerbocker, Albert Bonniers förlag 1932. 182 sidor.

Bokrecension: Julianus

Julianus är skriven av Gore Vidal.

Julianus är en fiktiv självbiografi. Vidal berättar i sitt förord, att han i stor utsträckning hållit sig till den information man har om den siste ickekristna, prohellenistiska kejsaren och bara tillåtit sig smärre utvikningar. Själv är jag inte i besittning av tillräckliga referenskunskaper för att bedöma detta, men det litterära resultatet, själva boken, är ett mästerverk som skänker en stor läsglädje.

Boken begynner med filosoferna Libanius och Priscus brevväxling, där det visar sig att Libanius, omkring två decennier efter Julianus död, har satt sig före att skriva en memoarbok om sin hjälte. Priscus visar sig vara i besittning av Julianus ofullbordade självbiografi och dessutom en dagbok. De två smågruffande filosoferna kommer så överens om att Libanius får tillgång till texterna. Både Libanius och Priscus kände kejsaren personligen, men från olika perspektiv, och har därför båda kommenterat texterna som i framställningen stammar från Julianus.

Vad vi finner i Julianus, är således 1) Brev mellan Libanius och Priscus; 2) Julianus ofullbordade självbiografi; 3) Julianus dagbok, som tar vid där självbiografin tar slut; 4) Libanius och Priscus kommentarer, eller om man så vill, textkritiska anmärkningar. — Och allt detta är fiktion. Även om händelseförlopp alltså är grundade i de historiska källorna. Detta sätt att skriva Julianus historia, ger en ultrarealistisk känsla åt texten.

Julianus själv, i Vidals skildring, framstår som en något naiv filosof, som råkar vara brorsbarn till Konstantin den store, som påbjöd kristendom som religion för Romarriket. När Julianus kusin, Constantius, är kejsare, blir Julianus upphöjd till caesar – vid den här tiden en sorts underkung, underställd kejsaren, för att bekämpa germanerna som hotar Romarriket i norr, medan Constantius bekämpar perserna i öst.

Constantius är kristen. Julianus har vänt tillbaka till forn sed, och dyrkar de gamla gudarna, i synnerhet solguden Helios, även om han i praktiken är monoteist, och dyrkar den Evige, bortom dennes gestaltningar i olika gudomar. Julianus ser med avsmak hur »galiléerna« tar sig allt större inflytande på bekostnad av de hellenistiska gudarna och den hellenistiska kulturen. Han bestämmer sig för att verka för en återgång till de gamla gudarna. Med tiden reser sig Julianus mot sin kusin, och blir själv kejsare. Därefter drar han själv ut i fält mot perserna, och under fälttåget stupar han.

Nåväl, jag ska inte återberätta Julianus biografi i detalj. Även om det varit värt ett inlägg för sig självt.

* * *

Åtskilliga temata är högst fascinerande i Vidals Julianus. Till exempel skildringen av Julianus upphöjelse från, visserligen ädel, student i Aten, via diverse intriger som mestadels sker bortom hans egen påverkan, till kejsarvärdigheten. Julianus växer in i en roll som han egentligen aldrig eftersträvade, men heller inte betackar sig för. Han erkänner villigt att han vill berömmelsen. Vidals skildring av Julianus tidiga möte med Constantius är storartad litteratur, då Constantius uppträder i upphöjd majestät, omgiven av ett omfattande och strikt ceremoniell... Läsaren får en stor känsla av egen närvaro vid hovet.

Julianus, som av kristna fått tillnamnet »Avfällingen«, växte upp som kristen. Emellertid lämnar han kristendomen för de gamla gudarna. Han byter inte från en religion till ateism, utan går från en vidskepelse till en annan. Det hindrar emellertid inte, att de argument som han, i Vidals skildring, för fram mot kristendomen äger aktualitet än i dag. I synnerhet polemiserar han mot de kristnas inre strider och den av kyrkan nyss fastslagna treenighetsläran, som han ser som polyteism. (Tänk att treenighetsläran en gång var ny, fastslagen av ett kyrkomöte!)

* * *

Jag är snarast pubertalt förtjust i romartiden. Jag älskar färgerna, språket, (de förkristna) kejsarna och legionerna, och tycker fortfarande att »Gladiator« och »Spartacus« är fantastiska filmer... Julianus passar mig som hand i handske. Och den borde passa även andra med ens ett uns av historiskt intresse i sig. Även bokens form är spännande. Filosofernas pikar till varandra levandegör texterna, och skapar känslan av att det faktiskt finns levande människor bakom texterna (hur mycket fiktion de än är). Att sen språket i sig är utsökt skadar på intet vis... — Gore Vidals Julianus får mig att vilja skaffa fram mer litteratur om denne den siste icke-kristna kejsaren, om hans kamp mot den nya religionen och om hans liv.
– – –
Julianus, Gore Vidal, Bonniers 1966. 413 sid.

17 september 1936

Bläddrar i en åldrad almanacka. Dag följer dag hela året.

Torsdagen den 17 september 1936, två dagar efter nymåne, då Hildegard hade namnsdag och solen vid Göteborgs horisont steg upp klockan 5.48 om morgonen och gick ner klockan 6.25 om aftonen, då antecknar någon i almanackan:

»tog grisen«

– Vardaglighet cementerad för eftervärlden.

Sedelärande berättelse 1780 (och lite satanism)

Carl Grimberg bjuder på en underbar facsimil ur en läsebok från 1780: Kronprinsens barnbok. Grimberg själv skriver själv om boken: »På en nutidsmänniska verkar den helt enkelt förtjusande med sina lillgamla moralpredikningar...« (sid. 15)

Så här lyder en av dessa sedelärande berättelser:

»Nej, jag wil icke; jag gör det icke; nej, så sker det icke. Så swarade en gång et barn sina föräldrar.

Detta hörde grannen, som i det samma gick förbi.

Han kom bestört in i huset, och frågade, hwem den kunde wara, som wågade at så tala med sina föräldrar?

Han fann då, at det war det barnet, som ofta kommit til honom, och fått så många gåfwor af honom.

Det är et owärdigt barn, utbrast han helt förtörnad. Han wände det ryggen, och tillade: Aldrig skal det hädanefter mer komma öfwer min tröskel; ja, hela staden skal få weta, at detta barnet, om hwilket jag hyst så goda tankar, så illa upfört sig.

Saken blef snart bekant, och barnet blef af alt dygdigt folk föraktadt.«

Svenska folkets underbara öden, volym IX, sid. 13
P. A. Norstedt & Söner förlag 1924

Lärdomen av detta, torde väl vara, att ungar ska lyda och hålla käft och inte yttra en egen mening. Helt osökt kan jag därför kontrastera stycket ovan, med ett ur den satanistiska bibelparodin The Gospel of Satan av Secesh Bob L'Aloge:

»Honor thy father and thy mother only if they deserve thy honor: that thy days may be long upon the land which SATAN thy god gave thee. If they do not deserve thy honor, [then] damn them to eternity.« (Satans femte bud).

Denna senare lärdom känns på något vis sundare... — Men så gavs också Kronprinsens dagbok ut av samfundet »Pro fide et christianismo« (»För tro och kristet liv«). Hu!

— För övrigt trodde jag väl aldrig att jag skulle citera ur Grimbergs Svenska folkets underbara öden i samma inlägg som jag citerar ur en bok skriven av en satanist...

Brev: Fröding till Bonnier 1909

Gustaf Fröding

Teckning av Richard Bergh 1909. Detalj.

Jag gillar författare som verkar ha särskilda erfarenheter – av vagabondliv, av lidande, av utanförskap. — Bukowski med sin flaska. Kafka med sin prestationsångest. Nietzsche med sitt vandrande och sin migrän. Chatwin med sina resor. Fröding, med sin sjukdom – och sin flaska.

Fröding var en versvirtuos. För att något sätta fokus på de knappa förhållanden han levde under, lägger jag här ut ett brev han skrev 1909, två år innan sin död.

»Tullinge, 31 mars 1909.

H. Herr K. O. Bonnier!

För tillfället i behov av pengar, frågar undertecknad om Hr Bokförläggaren kan ha bruk för hosföljande små stycken i sina 'Månadshäften' eller annorstädes. Honorar efter Hr Bokförläggarens behag, men torde lämnas till den unga dam, min sjuksköterska, fröken Trotzig, som framlämnar dikterna.

Vördsamt
Gustaf Fröding

Ber om ursäkt att brevet är skrivet på papper rivet ur samma skriftbok som dikterna! Jag hade ej annat till hands.

G. F.«

Skrifter av Gustaf Fröding: Brev, sid. 306
Albert Bonniers förlag 1954

Martialis revisited X - ekivokt

Allt vad du skriver är kyska epigram,
det finns ingen kuk i dina dikter.
Beundransvärt! Lovvärt!
Du är heligast av de heliga.
Men ingen av mina sidor saknar glid.
Låt därför snuskiga ynglingar läsa dessa,
och lättfotade flickor
och gamlingar också,
och den som plågas av kärlek.
Men ditt språk, Cosconius, så vördnadsvärt och heligt,
ska läsas av pojkar och jungfrur.

Tolkning av Martialis, Bok III, epigram 69.

Uppsnappat

På väg ner mot torget möter jag en ung kvinna. Hon kan inte vara mer än tjugo och kanske något år till. Hon pratar högt i mobilen.

»Jag kommer fan aldrig att lita på dig mer.«

Jag går några meter till, stannar med cigaretten i mungipan, och skriver mot knäet, med foten på en bänk. Skriver ner de förflyktigade orden. Kvinnan, tjugo och några år, fortsätter, pratar vidare.

Ranelid vs. Englund (jo, jag vill också skriva om det)

Årets hittills största litterära ickefråga briserar gång på gång i tidningarna, med högst ljudstyrka i tabloiderna.

Björn Ranelid vs. Peter Englund.

Björn Ranelid har jag inte läst en enda rad av, än mindre någon bok. Av mig att då bedöma hans litterära förmåga torde synas något förmätet. Emellertid, om karln skriver en prosa såsom han talar den, hyser jag ingen tillgivenhet för den. — Men, detta är ju först och främst inte en fråga om litteratur. Det är en fråga om attityd. Och Björn Ranelid har en enorm attityd. Efter sina inbilska, masturbatoriska, farsartade utfall mot sina så kallade belackare, går det helt enkelt inte att ta honom på allvar. Att han sedan så beredvilligt sveper marterskruden omkring sig, gör att jag instinktivt ryggar tillbaka.

Peter Englund är en mycket god historiker och mycket god berättare. Englund förenar både stränga vetenskapliga, källkritiska krav, med en förträfflig stil, framfluten ur en synnerligen skarpvässad penna som gör att hans böcker är utomordentligt nöjaktig läsning.

Dessa två, clownen och professorn, har således yttrat ord mot varandra.

Ranelid försvarade sin medverkan i »Let's Dance«, menade sig vara djärvare än Svenska Akademien, och tyckte att Akademien borde ge sig ut från sin kammare och dansa.

Englund skrev då, sylvasst, på sin blogg att Ranelid gott kan ha dansen för sig själv, och att »[a]llt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.« Till Expressen kommenterar han inlägget helt enkelt: »hoppar någon på mig så hoppar jag tillbaka«.

Inlägget på bloggen fick Ranelid att gå i taket, explodera och implodera på samma gång och strö hot omkring sig som en rysk k-pist, samtidigt som han förkunnar sin omåttliga popularitet: han har gjort 138 framträdanden på ett år, han har varit fotbollsspelare på hög nivå (vad nu det har med något att göra), och hävdar dessutom att han »[r]ent vetenskapligt sett är [...] mer begåvad än [Peter Englund] någonsin kommer att bli«. Till yttermera visso utlovar Ranelid att Englund kommer att vara 1,34 meter lång när året är slut. Den intellektuella giganten Tony Irving rycker också ut till Ranelids försvar, och kallar Englund »[j]ävla idiot«.

Kristina Lugn, akademiledamot stödjer dock i huvudsak Englund: »Man beskyller oss för att inte vara modiga. Peter har varit i Irakkriget och i Bosnien men han går inte och skryter om det. Det är så fruktansvärt synd om Björn Ranelid, han gör sig till åtlöje.«

Och Ranelid kräver en ursäkt av Englund, och Englund replikerar i ett mail till Svenska Dagbladet, att han inte har mer att säga i saken, samt att han å sin sida inte kommer att kräva en ursäkt av Ranelid...!

Så låter ett litteraturbråk 2011, som knappt har med litteratur att göra. Men, Peter Englund, på flaggan jag viftar med står ditt namn! – Varför? För du är ingen uppmärksamhetskåt mediaclown. Du låter din förmåga tala för sig själv. Du är elit.
– – –
Källor:
Aftonbladet: Björn Ranelid & Peter Englund i storbråk
Att vara ständig (Peter Englunds blogg): På förekommen anledning
Aftonbladet: "Jag är oerhört kränkt"
Aftonbladet: Tony Irving stöttar Björn Ranelid
Expressen: Peter Englunds uttalande splittrar Svenska Akademien
Aftonbladet: – Gör sig till åtlöje
Svenska Dagbladet: Ranelid: Jag behåller priserna

Bokrecension: Zarathustra talar till makaronerna

Zarathustra talar till makaronerna är skriven av Stefan Whilde.

Detta är en märklig bok. Inspirationen är given: Nietzsches Så talade Zarathustra. Jag får känslan av att Whilde försöker överföra filosofens magna opus till ett svenskt samtidsmanifest. Trots titeln, är det inte fråga om ett humoristiskt verk. Trots min inledande tvekan, måste jag tro att boken är allvarligt menad, och inte en satir.

I Zarathustra talade till makaronerna möter vi en ättling till Zarathustra, religionsgrundaren. Han framträder som en förkämpe för individualism, liksom även Nietzsches Zarathustra-gestalt. Men där Nietzsche är mustig, fräsch och skarp, är Whilde ofta uddlös. Whildes Zarathustra är en lättviktig pastisch på Nietzsches Zarathustra, en pastisch som tronar på ett berg av plattityder och banaliteter och konstlade metaforer.

Zarathustras huvudsyfte verkar vara, att strida mot konformitet, och huvudmåltavlor är akademiker, vetenskaperna, socialdemokrater, kommersialism, feminister, kyrka och moralister. En del sentenser är helt klart citerbara och därmed användbara. En del annat upplevs enbart som styltigt. Zarathustragestalten söker varken beröm eller tadel, utan står som en självutnämnd övermänniska bortom civilisationen: en 2000-talsanarkist med förkärlek för – homeopati!

Grundstämningen är emellertid förhållandevis uppfriskande nihilistisk:

»— Vad gör livet värt att leva? bullrade mannen och torkade nacken på svett med en smutsig näsduk.
— Varför ska något göra livet värt att leva? svarade Zarathustra...« (sid. 32)

* * *

Whildes Zarathustra slår åt alla håll: akademikerna är knappologiska och ser inte till helheten, socialdemokraterna verkar för statlig likformning som kväver indivden, kommersialismen dränker människorna i prylar de inte behöver, feministerna inser inte att individen är det allenarådande, och betonar hellre könets betydelse. Religionen har tvingat in folk i en asketisk moral, som de behåller även om de lämnar kyrkan.

Zarathustras syn på vetenskapen är minst sagt beklämmande:

»Leder stor kunskap till stor vishet? Att rabbla matematiska formler kräver inget omdöme, att vara påläst och fullmatad med information är motsatsen till upplysthet. Intellektet står underordnat intuitionen. Tanken kommer alltid efter känslan.« (sid. 40)

I själva verket är den gedigna kunskapen om tillvaron givetvis en förutsättning för vishet. Den okunnige kan knappast vara vis. Intellektet, i kombination med ett rikt själsliv och bejakad instinkt, är det som gör vissa människor till övermänniskor – och brist på elementen i kombinationen förpassar andra människor ner i ressentiment och slavmoral, för att nu tala med Nietzsche.

Antiintellektualismen, antikommersialismen och läkemedelsskepsis tas mycket långt:

»Jag säger dig, läkare: Diabetikern behöver inte sin insulinspruta. Men det vill inte industrin veta något av. [---] Aldrig någonsin genom världshistorien har ett läkemedel botat sjukdom.« (sid. 48, 50)

Individens suveränitet är dock huvudpunkten i framställningen. Individen ska se sig själv som gud, och den fjättrande civilisationen är något som bör dö, så att något nytt kan komma fram ur dess lik. Människan ska bli den hon är, snarare än den hon blivit lärd att vara.

* * *

En del metaforer fungerar. Andra gör det inte.

»...ägandet är en 3G-mast som dväljs i sin egen arkitektiska ofullkomlighet.« (sid. 60)

Och i bokens sista stycke:

»Urmodern Dughdavs bröstmjölk hade virats som starka remmar runt hans skelett.« (sid. 84)

* * *

Hur ska man då se på Zarathustra talar till makaronerna? Ja, låt oss se boken som ett litterärt experiment, och just som en pastisch. Som civilisationskritik fallerar den, trots blinkningar till Så talade Zarathustra. Vill man läsa en gedigen och slagkraftig civilisationskritik hänvisar jag hellre till originalet, Nietzsches Zarathustra. Och vill man ha mer sentida, intellektuella behandlingar av ämnet, kanske man ska se åt Nikanor Teratologens litteratur, eller E. M. Ciorans aforistik.

Och hur var det då med makaronerna? Jo, de symboliserar människomassan av likformade individer, en smet av det ena och detsamma.
– – –
Zarathustra talar till makaronerna, Stefan Whilde, Bokförlaget h:ström — Text & Kultur. ISBN: 91-89447-55-7. 84 sid.

Råv redaf – förlupen tanke om farlig text

Tänk att det en gång fanns en tid, när jag hade blivit avrättad för att ha läst texten nedan högt... Se där, ordens makt! — Det får mig också att undra, hur många oppositionella som i hemliga rum viskat fram just dessa ord, eller varianter av dem, i tron att de bar en särskild mystisk, satanisk kraft. Och hur många som genom århundradena kom undan med det!

* * *

Nema. Tehgive i netehgilräh hco netkam hco, ttid rä tekir yt. Odno nåfri sso slärf natu, esletserf i ekci sso delni hco. Orä agidlyks sso med atålröf iv kco mosås, redluks aråv sso tålröf hco. Gad i sso vig dörb agilgad tråv. Nedroj åp kco ås, nelemmih i mosås, ajliv nid eks. Ekir ttid emmokllit. Nman ttid edrav tagleh. Nelemmih i rä mos, råv redaf.

Cut up-dikt: Teodicé

— Nedan – en sammansmältning av texter ur 1942 års begravningsritual och artikeln i Aftonbladet: »Cancern tog Lucas, 4, liv«. Kanhända kan cut up-dikten ses som en reaktion mot uppfattningen, att en kristen gudstro kan förenas med lidandet. Kontrasterna vittnar om något annat.

* * *

jag förstod att det var något annat, något allvarligt, men läkarna lyssnade inte.

gud,
i denna världen hava vi icke
någon varaktig stad.

cancern var spridd till levern och ena njuren

du
har förelagt människan:
HON MÅSTE DÖ

nu har hon mist sitt enda barn

våra kroppar,
skola åter varda
JORD

han avled den 24 mars 2009 i hemmet, 4 år gammal

Bokrecension: Efter floden

Efter floden är en dystopisk framtidsskildring skriven av P. C. Jersild.

Det har gått omkring fyrtio år sedan kärnvapen gjorde slut på civilisationen. Spillror av mänskligheten finns kvar. En av de mycket få som fötts efter undergången är Edvin Fittmun – tillnamnet kommer sig av hans harmynthet. I berättelsens början är han skeppspojke på båten Diana, där han först och främst tjänstgör som älskare till kaptenen. Kvinnor är det nämligen mycket ont om – utan att man riktigt får reda på varför, även om det verkar som om kvinnor rent allmänt, i den mån man träffar på dem, helt enkelt våldtas och lämnas åt sitt öde.

Edvin är drygt trettio år gammal. En så låg ålder att de flesta andra i berättelsen snarast ser med hån och misstro på honom. Emellertid framstår han som mycket yngre i sättet att tänka och agera. En tonåring, kanske. Många av de andra gestalterna är emellertid betydligt äldre, och har minnen av den stora katastrofen, även om de högst motvilligt talar om den. Jersild har valt att på ett effektfullt sätt blåsa upp förintelsens omfattning, genom att helt enkelt inte berätta om den. Och liksom Hitchcocks diktum om att en okänd fara är den mest skrämmande fungerar, så fungerar även Jersilds berättartekniska giv om att inte berätta om atomkriget.

Kärnvapenkriget efterföljdes av en stor översvämning. Men nu har världen långsamt börjat att återhämta sig till flora och fauna. Smådjur finns här och var, fåglar, brännässlor, vass, näckrosor... Piratar härjar på haven, och rudimentära gemenskaper har uppstått på ön där Edvin hamnar efter att ha övergivits av sin kapten. En ö som antyds vara Gotland.

Jersilds berättelse är en kall skildring av en tillvaro utan civilisation, stat och ordning. Människolivet står lågt i rang, och man tar i regel vad man behöver, om man kan komma undan med det. Edvin frågar sig hur stöld kunnat ses som något ont – hur skulle man annars kunna överleva? Vidskepelse härjar de överlevandes sinnen, och en religiös, med tiden apokalyptisk, gruppering skymtar också förbi. Men framförallt ställs Edvins villkor av själva naturen: av stormar, översvämningar, bristen eller tillgången på mat, regn, gassande sol.

Jag läser ut Efter floden mest på grund av min fascination för allt dystopiskt. Själva storyn är inte särskilt märkvärdig, utan vindlande och utan egentlig början eller egentligt slut. Känslan i boken, som har något slags släktskap med Cormac McCarthys The Road, är den största behållningen av läsupplevelsen. — Om civilisationens undergång utövar någon sorts lockelse, kan det vara värt att leta reda på Jersilds Efter floden.
– – –
Efter floden, P. C. Jersild, Månpocket 1983. ISBN: 91-7642-132-5. 265 sid.

Fromma anteckningar i Almanacka, år 1892

Avdelningen obskyra särintressen: Ytterligare en åldrad almanacka har landat hos mig – denna gången Almanack 1892. En sida saknas, så för mig förblir utgivaren okänd. På insidan av pärmen står, bland annat: »Fröken Helena de Freses Almenacka [sic!] och anteckningar!«. Det stämmer bra. Fröken de Freses har på lediga sidor plitat ner sammanfattningar av predikningar och andra gudfruktiga tal.

Hur skulle jag kunna låta bli att lägga ut en av texterna! Här, en text från den 18 december 1892, Andra söndagen i Advent, skriven med fin reservoarpenna och vacker 1800-talsstil:

»18/12 Efter döden. Luc. 24.

En vacker varmhjertad framställning af vår lära om lifvet efter detta. Död, om vi dermed mena förintelse, existerar icke. Hvad vi kalla död är endast en öfvergång till det verkliga lifvet. Den andliga kropp vi få efter uppståndelsen är begåfvad med alla de förmögenheter som vi behöfva för att kunna vara till nytta för dem som ännu dväljas här på jorden o för dem som redan öfvergått till den andliga verlden. Lifvet i Kristus är föreningsbandet. 'Blifven i mig o jag i eder'

Ett poêm upplästes, utgörande ett samtal mellan Kristus i en sörjande Ande, den Nya kyrkans lära om våra kära aflidnas ständiga närvaro vackert framställdes. _ Tack Gode Gud för allt hvad jag fått lära under detta år!!«

* * *

Anmärkningar:

Det gör mig ont att läsa fromma texter som dessa. Återigen visar de fromma antagandena sin makt över sinnena, när den mest kraftfulla, avbräckande, förgörande kraften i tillvaron inte bara förminskas, utan förnekas. »Död [...] existerar icke.« Och tröstande läror som dessa, är fröken de Freses tacksam över att ha fått i sig. Och så kan hon fortsätta sin vandring, tryggt förvissad om att de döda icke alls är döda, utan på något sätt närvarande, vad det verkar av hennes sammanfattning; döda, men ändå inte frigjorda från existensen, fortfarande tjänande de som ännu lever. Knappast en ortodox tanke, men så har hon uppfattat det.

Och, inte nog med det. Inte bara döden förringas, utan – vad värre är – dessutom livet här och nu – det enda liv vi de facto känner till. Det verkliga livet, menar fröken de Freses, kommer först efter det att vårt liv här och nu har upphört. – Så skjuts det subjektiva driften efter njutning här, bort till ett ovanefter, på andra sidan graven – som om det där fanns något annat, än det som fanns före vi kom till medvetande när vi föddes en gång.

Gammal läsning är inte alltid glädjande läsning. Men likväl kan det vara intressant.
– – –
Tillägg 12/1:

Signaturen »Sleipner« påpekar, att anteckningsbokens ägare sannolikt är Helena de Freses (1848-1921), hemmahörande i Stockholm. Inte med stavningen »de Fretes«, alltså. Jag tackar för kommentaren, och justerar texten i inlägget, efter att ha undersökt i almanackan och funnit det sannolikt att stavningen är just så som Sleipner föreslår.

Bokrecension: Att hata allt mänskligt liv

Att hata allt mänskligt liv är skriven av Nikanor Teratologen.

Att hata allt mänskligt liv är en mycket märklig bok. Huvudperson är den på 1800-talet i Indien verksamme brittiske arkeologen Alexander Cunningham. Denne möter i Sarnath något som förefaller vara ren ondska i form av en missbildad varelse som kallar sig Bhairava, det vill säga en manifestation av dödsguden Shiva, förknippad med förintelse.

Och förintelse är vad Bhairava förkunnar för Cunningham. Och då i första hand förintelse av de kristna värdena, till förmån för en långt dragen buddhistiskinspirerad nihilism, där intet är, och där intet spelar någon roll och själva tillvaron är en illusion.

På sedvanligt sätt är Nikanor Teratologens sätt att skriva fullt av hänsyftningar på obskyra referenser blandat med obsceniteter. Texterna visar släktskap såväl med Nietzsche, Markis de Sade och H. P. Lovecraft. Mängder av referenser går mig säkert helt förbi, då Teratologens beläsenhet överstiger min. Men den nietzscheanskt anstrukna nihilism som brukar finnas i Teratologens skrifter, finns också här, om än inte lika konkret och programmatiskt drivet som i den fantastiska Apsefiston.

* * *

Dialogen med varelsen förändrar Cunningham. Han borgerligt-kristna västerländska värden ställs på huvudet – Bhairavas ord förändrar honom, och gör honom, efter alla hans protester, passiviserad.

Bhairava förkunnar, där han sitter i en kopparkittel buren av ett gäng eunucker:

»Att i full medvetenhet om konsekvenserna alstra lidande och döende väsen, väste Bhairava, som inte kan annat än att lida och dö och gå förlorade, vad ska vi kalla det, om inte för överlagt mord? Det ansvarstagande fader- och moderskapet? Ett tröstlöst sorgligt och fasansfullt skrattretande bedrägeri!« (sid. 36)

Och där nånstans finns också själva huvudpoängen i Bhairavas dialog med Cunningham: allting nalkas döden. Men döden är inte det fasansfulla, utan livet. Och i en tillvaro där livet är det onda, omkullkastas också traditionella värden, och en värdeförskjutning äger således rum, där till exempel Bhairava går till rätta med Cunningham för ett besök hos ett gäng horor — inte för att han gick till hororna, utan för att han inte utnyttjade dem mer.

Den kristna, borgerliga världsåskådningen är inte den allenarådande:

»Denna subjektiva tvärsäkerhet om det egna perspektivets allmängiltiga riktighet är väldigt rörande, men likväl ett tröstlöst tankefel.« (sid 82)

Bhairava ser nog att allt fler inser tomheten även i de västerländska idealen, men han vill också perspektivförskjutningen – som en konsekvens av att man inser tillvarons tomhet:

»Har jag överskattat dig? Jag är givmild, men trött på dem som bara ryggar tillbaka i beklämd tystnad inför världspenetrerarinsiktens överdådiga gåvor.« (sid. 76)

Resignation blir således det naturliga, allmänna förhållningssättet.

Berättelsen utspelar sig på två tidsplan. Dels tiden för mötet mellan Cunningham och Bhairava, men också fyrtio år senare, när arkeologen ställs inför en uppenbarelse av sin döda moder, i en form som påminner om en hinduisk gudinna. Detta i sig påminner Cunningham om sitt möte med avgrundsvarelsen fyra decennier tidigare. De fyra decennierna har emellertid fått Cunningham att förändras, och att bli en människa som själv har den resignerade inställningen. Bhairava förkunnade:

»...vad är arbetet, trälandet i sitt anletes svett för att vinna den osäkra möjligheten att förlänga sitt av små lustar och efemära tillfredsställelser utdragna lidande, vad är det annat än ett ceremoniellt människooffer ständigt pågående: rättare sagt hundratals miljoner människooffer?« (sid. 59)

* * *

Att hata allt mänskligt liv är en mycket speciell och originell bok. Men stilen känns igen från Teratologens tidigare böcker. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen driver nihilismen dragen i praktik längre, men Att hata allt mänskligt liv har ett större drag av mystik. De stora mängderna hinduiska termerna gör att jag emellanåt har svårt att hänga med. Så väl känner jag inte hinduismen, att jag på ett självklart sätt kan följa med i tankegångarna. Men detta är otvetydigt en bok av den i svensk litteratur oefterliknelige Nikanor Teratologen.

För oss som redan sedan tidigare i hjärta och sinne är någon form av nihilister, bör boken vara ett obligatorium att läsa. Dess hundra sidor är inte alldeles lättillgängliga, och de är absolut inte lättsmälta, om man inte sedan tidigare är bekant med uttryckssätten, de fräscha obsceniteterna och det monumentalarkeologiska sättet att bygga meningar. Men, Att hata allt mänskligt liv ger ändå mycket åt den läsare som går med funderingar kring livet och dess yttersta betydelser och förutsättningar. Det är alltså fråga om en existentiell roman, en fiktion om några av de frågor som hör till de frågor som är viktigast i tillvaron.
– – –
Att hata allt mänskligt liv, Nikanor Teratologen, Bokförlaget h:ström – Text & Kultur 2009. ISBN: 978-91-7327-080-9. 100 sid.

Bokrecension: Slutet

Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder är greve Folke Bernadottes skildring av sin verksamhet i Tyskland under Tredje rikets slutgiltiga sammanbrott, då han genom Röda korset arbetade för att rädda norska och danska koncentrationslägerfångar hem till Sverige.

Slutet är en utmärkt volym för ett omfattande källkritiskt studium. Ett sådant studium ska jag inte försöka mig på nu, men kort kan det följande nämnas. —

Upphovsmannen är uppenbar: Folke Bernadotte. Samtidigheten är hög, eftersom Bernadotte beskriver sina upplevelser under vintern och våren 1945, och boken ges ut samma år. Förordet visar att texterna skrevs senast i juni 1945. Den saknar därmed vissa perspektiv, som hade varit självklara med större tidsavstånd, men skapar också därigenom en omedelbarhet som är tilltalande.

Tendensen är antinazistisk, om än milt positiv till Himmler, som Bernadotte träffar vid upprepade tillfällen. Jag upplever således skildringen som personlig och genuin. Med större förståelse för den slutgiltiga lösningens grava allvar, hade Bernadotte knappast kunna skildra Himmler som en förnuftets röst i den utsträckning som han faktiskt gör det, utan att det blivit omöjligt att publicera.

Om beroendet av andra källor kan sägas, att Bernadottes text står förhållandevis fri, eftersom den är baserad på hans egna anteckningar, som vid författandets tid alltså endast torde vara på sin höjd någon eller några månader gamla.

Urvalet är på så sätt begränsat till de minnesskildringar han – kanske med stöd av sina anteckningar – har åtkomst till. Han skriver om det som för stunden syntes vara relevant att skriva om, och begränsar sig då i stort till sina privata upplevelser och de skeenden varigenom hans eget handlande synes få betydelse, rentav världspolitisk betydelse. Det är intressant att notera, att frågan om nazisternas förföljelse av judar och andra minoritetsgrupper explicit inte beskrivs alls. För en bok som skildrar en persons egna ansträngningar för att befria koncentrationslägerfångar är detta anmärkningsvärt.

Med detta sagt, kan man återvända till bokens största värden för oss som läser den i dag, över sextio år senare. Bernadottes skildring av Reichsführer-SS Heinrich Himmler är därvid bland det mest intressanta. Bernadotte sammanträffade med Himmler ett flertal gånger, i första hand för att utverka Tysklands tillåtelse att hämta hem danska och norska koncentrationslägerfångar. Med tiden och därmed med Nazi-Tysklands alltmer nära förestående totala sammanbrott, ser Himmler, enligt Bernadotte själv, i Bernadotte en möjlighet till att få kontakt med västmakterna, för att med dem sluta fred och fortsätta kriget endast på östfronten.

* * *

Förutom Himmler träffar Bernadotte även Obergruppenführer Kaltenbrunner och utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Brigadeführer Walter Schellenberg spelar också en viktig roll i Bernadottes skildring.

Heinrich Himmler, Gestapos fruktade chef, förefaller inte ha gjort ett särskilt skrämmande intryck på Bernadotte. Han skriver:

»När han stod där framför mig, med hornbågade glasögon och i Waffen-SS' gröna uniform utan några dekorationer, verkade han närmast som en tämligen obetydlig tjänsteman — hade man passerat honom på gatan, skulle man aldrig ha lagt märke till honom. [...] [H]an visade sig förbluffande förbindlig, han gav prov på humor med en dragning åt de galghumoristiska, han tillgrep gärna ett skämt för att lätta upp stämningen. Minst av allt fanns det något diaboliskt i hans utseende. Av den kalla hårdhet i hans blick, som det talats så mycket om, märkte jag ingenting.« (sid. 45f)

Det är en viktig beskrivning. Naturligtvis var inte de ledande nazisterna med nödvändighet några monster. Genom att göra dem till monster, skjuter man förståelsen för det nazistiska systemet åt sidan, ifrån sig. Viktigare är då att se, att de faktiskt var människor som vilka som helst, vilka av sina respektive sammanhang formats till de roller de kommit att få, i den rasistiska och tyranniska hitlerstaten.

Men vid den här tiden, våren 1945, var Himmler en åsidosatt person, bortskickad från Berlin och Hitlers innersta cirkel. Visst hade han inflytande, och Bernadotte, med sina vita bussar, räddar förvisso danskar och norrmän från koncentrationsläger. Men när Himmler, enligt vad Bernadotte berättar, genom honom försöker få kontakt med västmakterna för att mäkla fred och ta över styret i Nazi-Tyskland, innan det sista lilla av riket faller samman – ja, då verkar han helt enkelt utan något annat mandat än sitt eget och vissa andra nazister, som till sist tröttnat på förstörelsen av landet och lidandet för tyska folket.

Västmakterna accepterar inte Himmlers förslag. Hitler dör i sin bunker, inte via mord, som Bernadotte antyder, utan via självmord. Storamiral Dönitz tar över efter Hitler, och Himmler är därmed en obetydlig person ur världspolitisk synpunkt. När Himmler hamnat i brittisk fångenskap och hans identitet efter ett tag avslöjats, tar han sitt liv med en dold cyanidkapsel. Han var själv väl medveten långt innan dess, berättar Bernadotte, om att eftervärldens syn på honom som krigsförbrytare var satt.

* * *

Till sin hjälp i kontakterna med Himmler har Bernadotte brigadeführer Schellenberg, som arbetade inom tyska underrättelsetjänsten. I Bernadottes skildring, och i den i boken bifogade texten där Schellenberg själv kommer till tals, framstår han som en förhållandevis moderat nazist, som under Bernadottes verksamhet under krigets slutskede, verkar för att Bernadotte ska kunna få sin vilja igenom. Schellenberg verkar ha vunnit Himmlers förtroende, och menar sig ha påverkat Himmlers vilja att hjälpa Bernadotte i positiv riktning.

* * *

Folke Bernadotte hade förvisso en humanitär betydelse för alla de som genom hans arbetsinsats räddades från koncentrationsläger. Han politiska betydelse synes så här i efterhand ha varit mer marginell. Hade han varit med om att förmå Himmler att begå en statskupp mot Hitler under Rikets sista tid, hade saker och ting kanske sett annorlunda ut. Kanske inte nödvändigtvis till det bättre. De allierade hade sannolikt inte varit lika benägna att förhandla med den avskydde SS- och Gestapochefen, som med yrkesmilitären Dönitz, som blev Hitlers formella efterträdare under några dagar, och fick underteckna den ovillkorliga kapitulationen. Kanhända hade ett sådant kontrafaktiskt skeende rentav förlängt kriget. – Men greve Folke Bernadottes humanitära insatser må inte förringas, utan hållas varmt i minne, tillsammans med insatserna av andra betydande antinazister.

* * *

Tre år efter att Folke Bernadotte organiserat Röda korsets hjälpinsats för norska och danska koncentrationslägerfångar, mördas han och en kollega i Jerusalem av sionistiska Stern-ligan, för att han som FN-medlare förespråkade en tvåstatslösning i Palestina, och därmed ansågs stå i vägen för en stor, israelisk stat. Ingen dömdes för mordet.
– – –
Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder, Folke Bernadotte, Norstedts 1946. 161 sid.

Bokrecension: Babels hus

Babels hus är skriven av författaren och läkaren P. C. Jersild.

Babels hus består av ett myllrande persongalleri och ett myller av berättelser. Samtliga dessa mikroberättelser får sin röda tråd, i att de följer patienten Primus Svenssons resa genom sjukhuset, alltifrån hans första insjuknande, till obduktion och uthämtning av urnan. Läsaren träffar så på medicine kandidater, läkare, forskare, sjuksköterskor, patienter, anhöriga, diskare, tvättare, professorer, docenter, vårdbiträden och allt vad olika folk man kan träffa på ett sjukhus.

Jersild, själv läkare, torde veta vad han skriver om, även om berättelsen i sin humor och tragedi torde vara skruvad. Berättelsen utspelar sig på Enskede nya megasjukhus, i huvudsak kring år 1979. Vi får se hur de olika avdelningarna, i sjukhuset som liknar en flygplats, försöker överlämpa patienter till varandra, har svårt att prioritera och har svårt att ta beslut. Vi märker nästan fysiskt av den byråkratiska tröghet som vidlåder hälsovården. Och de ungas naiva politiska åsikter skiner igenom, där hela sjukhusvärlden ses som kapitalets fängslande av arbetarnas kroppar.

Läkarna framstår oftast som småaktiga ehuru högdragna personer, stolta över examina och glada i sin auktoritet. Man frestas att fundera över huruvida Jersild i dessa människor lagt in karatäristika från personer han själv känner inom facket...

Och mitt i allt står gubben Primus Svensson, med sin frånvarande son. Även relationen med sonen blir en berättelse i berättelsen: hur den faktiskt förbättras med Primus försämrade hälsa. Primus själv verkar vara en vettig och tillbakadragen person, och gestaltningen av honom, liksom resten av persongalleriet, känns mycket genuin och realistisk.

Babels hus är skriven på en rak och effektiv prosa, lättillgänglig och njutbar, och Jersilds berättelse lämpar sig både som en kritik av sjukvården – i vilket fall sådan den såg ut i slutet på sjuttiotalet – och underhållande förströelseläsning.
– – –
Babels hus, P. C. Jersild, Bonniers 1978. ISBN: 91-0-043651-8. 330 sid.

Bokslut 2010

Antal inlägg: 318 (2009: 167).
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 26,5 (13,9).
Årets två särskilt rekommenderade böcker: The Road av Cormac McCarthy och Kallocain av Karin Boye.
Antal besök: 12 771 (7154).
Planer inför 2011: Läsa och recensera mer klassisk litteratur. Fortsätta mikrointervjuandet av folk i bokbranschen.