Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn är skriven av Per Kornhall, filosofie doktor i växtbiologi, och före detta medlem i Livets Ord och inom rörelsen anställd som gymnasielärare.
På vissa sätt måste det erkännas att boken är en uppgörelse med Livets Ord från en bitter före detta medlem.
Men, det är en bitterhet som är befogad. Få torde kunna ha sådana unika perspektiv på en relativt sluten rörelses inre liv, som en före detta medlem, som dessutom varit lärare i Livets Ords egen skola. Kornhalls bok är därför ovärderlig för den som vill få en annan bild av Livets Ord, än vad Livets Ords slimmade mediaapparat själv producerar.
Kornhall var en gång en så kallad sökare. Han kom i kontakt med Livets Ord, och drogs in i gemenskapen. Rörelsen var då, under första delen av åttiotalet, ett nytt fenomen i Sverige. Och främst i rörelsen stod den före detta svenskkyrklige prästen Ulf Ekman, Livets Ords främste profet med direktkontakt med Gud själv.
Under de här tidiga åren var Livets Ord rätt uppenbart en excentrisk rörelse. Ulf Ekman själv har berättat om hur grannar förundrat sig över hur Ekman med vänner rullat omkring på golvet i sitt hus i »barnsnödsbön«, varvid man simulerar barnafödande för att på något sätt förmå människor eller nationer att bli förlösta. (sid. 27). En amerikansk gästande predikant fick ut hundratals medlemmar av församlingen på ett fält där Ekman ville bygga en kyrka. Där sprang de över fältet och skrek för att jaga bort djävulen med sina demoner från platsen. (sid. 28) Under bönemöten delades i rörelsens tidiga historia ut vita plasthinkar, där de församlade kunde
kräkas ut sina demoner. (sid. 93)
Kornhall beskriver den täta gemenskapen inom rörelsen: det sociala umgänget bestod av kristna aktiviteter, som gudstjänstmöten och bönemöten. Man kände nästan uteslutande endast personer som också var medlemmar. Man låter barnen gå i de egna skolorna, som trots Skolverkets invändningar ännu finns kvar. Där uppfostras de unga i församlingens tro genom att studera Ekmans egna böcker. På bönemötena i skolan förekom dessutom tungomålstalande och demonutdrivning. (sid. 40)
Och det var i skolan som Kornhalls beslut att lämna rörelsen började mogna fram. Genom sina studier på universitetet, och sedan genom sina forskarstudier, insåg Kornhall tyngden i evolutionsteorin i jämförelse med pastorernas fasthållande vid kreationism. Kornhall började undervisa om evolutionsteorin i skolan. Inte på ett partiskt sätt, utan på ett vetenskapligt sätt. Det gav honom en stor känsla av befrielse. Till denna tungt vägande insikt hade lagts andra insikter, som att folk som hävdat att de blivit helade senare dött i just den sjukdom de sagt sig blivit helade från, och som den slaviska lydnaden under Ulf Ekman, eller den intellektuella enkelriktningen, där alla tänkte samma.
Kornhall lämnade församlingen Livets Ord. Vännerna försvann. Ingen hörde av sig för att ta reda på varför han agerat som han gjort. (sid. 50)
Kornhall beskriver hur personkulten av Ulf Ekman tar sig bisarra uttryck. Kornhall skriver, angående firandet av Ekmans femtioårsdag:
»Ekman skulle landa på parkeringsplatsen i en helikopter. Utanför avspärrningen skulle alla skolans barn stå och vänta för att när han landat springa fram och krama honom. De hade också fått öva på speciella hyllningssånger till honom och blivit tillsagda att komma på nästa söndagsgudstjänst för att utföra en hyllning med bokstäver på lappar och sjunga sångerna de övat in.« (sid. 39)
Ekman ses inom rörelsen som en apostel. (sid. 73) Det är hans ord som gäller, och Kornhall kallar honom »...suverän despot i en pyramidliknande organisation...« (sid. 74) Ekman sägs ha en särskild smörjelse, som innebär att han fått ett särskilt uppdrag av Gud: att leda församlingen. Således blir det samma sak att lyda Ekman som att lyda Gud. (sid. 80)
Och Ekman håller sin hjord i strama tyglar. Alla medlemmar förväntas gå ett eller två år i rörelsens bibelskola. Kornhall jämför skolan med en koranskola. Det är inte fråga om att man sitter ner och diskuterar läror: man presenteras dem. Undervisningen är inte offentlig, och Kornhall menar att Livets Ords sanna ansikte ska sökas i bibelskolans undervisning, snarare än i de offentliga mötena, där utomstående kan finnas med. (sid. 108f)
Demonologin är mycket framträdande i Livets Ord, att döma av Kornhalls bok. Dina tankar kommer antingen från Gud eller från djävulen. Det torde vara en synnerligen praktisk uppfattning för att hålla ihop rörelsen. Allt tvivel måste skjutas iväg, eftersom det uppenbarligen kommer från satan; och vilken kristen människa vill väl lyssna på honom? Man uppmanas att lyssna efter röster och avgöra om de kommer från Gud eller från djävulen. »Det är ett medvetet skapande av en föreställningsvärld som man annars bara hittar hos psykotiska personer...«, som Kornhall skriver. (sid. 115) Demoner kan även göras ansvariga för sånt som trötthet, intresse för kampsport, alkoholism, för mycket teve-tittande och en sådan hemskhet som homosexualitet. (sid. 139)
Livets Ord är organiserad som en stiftelse med mycket liten insyn i ledningsförfarande och ekonomiska administrationen. Kornhall skriver att man förvaltar något hundratal miljoner kronor, insamlade genom kollekt, där medlemmar förväntas lägga en tiondel av sin inkomst eller mer, om man så går på socialbidrag. Detta kallas
sådd. För den som sår ska förvänta sig
skörd. Det som kallats framgångsteologi består just i detta: som kristen ska du
förvänta dig att bli rik. Som kristen ska du
förvänta dig att inte bli sjuk: blir du ändå sjuk eller är du ändå fattig, så kan du vara anfäktad av demoner (jo, sjukdomar kan mycket väl vara demoner, menar man). (sid. 140)
Livets Ord har också en politisk agenda. De har, vad jag förstår, mer eller mindre tagit över Kristdemokraterna i Uppsala, och har agiterat för borgerlig valseger. Livets Ord vill förbjuda homosexualitet och gärna göra det straffbart, liksom abort. (sid. 163f) Homosexualitet verkar vara en av de saker man hängt upp sig ordentligt på. Med anledningen av äktenskapsdebatten skriver en lärare och Livets Ord-medlem, Krister Renard:
»Man kommer förmodligen inte att bli helt nöjd förrän man tvingat alla församlingar att ersätta gudstjänsterna med bastupartyts ormgrop.« (sid. 169)
Samme nyanserade lärare uttrycker att tsunamin utanför Thailand kan ha varit straff för att Sverige inte odelat stöder Israel. Man kan ju, med Kornhall, tycka att det var tråkigt att Gud inte var mer precis i sitt bestraffande, utan att alla dessa andra nationaliteter också fick stora, och större, dödstal än Sverige i den aktuella katastrofen. (sid. 170)
– Nå, jag ska inte parafrasera hela Kornhalls bok.
Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn är en mycket rik källa att ösa ur för den som vill veta mer om Livets Ord, och då i synnerhet om Livets Ord såsom det var under Per Kornhalls tid i eller nära rörelsen mellan år 1984 och 2001. – Och den som månne trodde att ultrareaktionär, ultrakarismatisk sektkristendom var något som hörde USA till får tänka om.
Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn borde vara obligatorisk läsning för alla som har med karismatisk kristendom att göra, liksom för alla som på något sätt intresserar sig för sekters dynamik och sociologi. Kornhall beskriver initierat, mycket initierat, hur Ulf Ekman bygger upp en organisation, där alla tänker lika, och lyder hans ord som direktiv från Gud själv.
En del menar att Livets Ord inte är som det var. Men vad är det då som har förändrats? Man kanske inte spyr upp demoner i vita plasthinkar längre; men finns samma demonologi kvar? Förväntas man fortfarande ge tionde, om man än går på socialbidrag? Ska man förvänta sig helande? Är kritik och tvivel av ondo? Jag skulle vilja veta vad företrädare för Livets Ord säger om sådant i dag.
– – –
Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn, Per Kornhall, Leopard förlag 2010. ISBN: 978-91-7343-260-3.