Läser Gustaf Ottossons Den humanistiske misantropen. I Ottossons bok förekommer gestalten Alexander, som pratar på ett mycket labyrintiskt och formellt sätt. Det fyller en funktion i texten, men det får mig alltså ändå att reflektera över vad jag själv föredrar för typ av uttrycksmetod.
Jag skyr tillkrånglat språk. Förr gjorde jag gärna en grej av att uttrycka mig så akademiskt och formellt som möjligt. En bekant sa att jag pratade som rättstavningsprogrammet i Word, vad nu det kan tänkas betyda. Men påverkad av en handledare på universitetet har jag helt ändrat förhållningssätt. Jag tycker fortfarande mycket om att eftersträva ett exakt och välljudande språk. Men tillkrånglat språk är tabu. Om jag så skriver en vetenskaplig essä eller ett PM på jobbet. Visserligen är det ju fråga om helt olika genrer, men somliga verkar älska att vrida sig i märkliga formuleringar; jag kan få en känsla av att det mer är en fråga om att visa att man kan snarare än att det ska vara lämpligt, klart och tydligt.
Tillspetsat: det finns ingen anledning att skriva "en automobil med kapacitet att framföras i hög velocitet" när man lika gärna kan skriva "en snabb bil". Och det håller nog de flesta med om.
I korthet: jag vill skriva kort, klart och tydligt. Och det är fan inte samma sak som att skriva slarvigt. Tvärtom. Alla som pysslat med textredigering känner nog till svårigheterna med att korta i en text och göra den mer koncis...
måndag 31 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Vi talade om det där i skolan idag, om hur man som studerande uttrycker sig. Hur somliga snöar in på att slänga sig med termer och begrepp.
Jag tror att det i stor utsträckning handlar om att markera tillhörighet. Att särskilja sig själv från "vanligt folk".
Jag håller med.
Att blanda svordomar med "ordbokskopiering" låter mindre bra.
Tja, en svordom här och där ger texten dynamik. Tråkigt att du inte uppskattar det, Versit.
Det låter extremt amatörmässigt bara.
Nu förstår jag inte. Det får du förklara bättre.
marlan: det handlar nog inte alltid om en medveten markering, utan det handlar nog lika mycket om att överleva inom det akademiska systemet. Att skriva på ett avvikande sätt, och att inte använda den gängse terminologin, är att sticka ut negativt i en hård konkurrenssituation. Tyvärr.
MJE: Jag läste på den blogg där du skriver. Jag tycker mycket om den, och om du inte har något emot det, så länkar jag till dig.
När det gäller terminologin inom den akademiska världen kan jag förstå din kommentar, men jag tror ändå att det går att finna en medelväg. Jag har läst doktorsavhandlingar som är fruktansvärt torra, och som jag inte kan finna nöje i att ta mig igenom, hur intressant jag än tycker ämnet är.
Och jag har läst doktorsavhandlingar som är riktigt roliga att att studera.
Vad jag menar är att det är lätt att sätta upp barriärer mellan språket och läsaren. Och det tycker jag att det är akademikers ansvar att förhindra: att under alla omständigheter skriva så tydligt och klart som möjligt. Även om en och annan filister skulle ha nåt emot det...
MJE: Javisst är terminologin svår att undvika, om man är inne i den akademiska världen. Med "inne" menar jag då att man skriver avhandlingar osv.
Men då man som student överdrivet nyttjar terminologin "till vardags", då blir jag bara trött.
Skicka en kommentar