Bokrecension: Tjärhandlaren | Aksel Sandemose

Tjärhandlaren (no. Tjærehandleren) är en roman av Aksel Sandemose (1899-1965). Boken utkom på norska första gången 1945.

Jag har läst verket i svensk översättning av Cilla Johnson, i en upplaga från 1982.

* * *

Man kan säga att Tjärhandlaren har två huvudpersoner: tjärhandlaren Audun Hamre och distriktsläkaren Verner Vestad. De två herrarnas vägar kommer att korsas.

Audun Hamre är dock tjärhandlare främst till namnet. Egentligen lever han på att bestjäla kvinnor. Han solochvårar noggrant utsedda offer och återvänder långt efter att relationen tagit slut för att stjäla deras pengar.

Hamre är mycket medveten om vad han gör. Jag förstår det som att han själv reflekterar kring att han inte behöver någon filosofi för att skyla eller motivera sina handlingar: han går dit hans vilja tar honom.

Trots denna viljestyrning är Hamre mycket disciplinerad. Han är utomordentligt försiktig och har själv satt ett slutdatum för sina bedrägerier, då han ska köpa sig mark och bygga sig ett hus i skogen.

Distriktsläkaren Verner Vestad är en annan människotyp. Han kämpar på i sin verksamhet och är mycket självutgivande. När han hittar en större mängd gömda pengar hos en patient som nyss avlidit lämnar han in dem. Hans största problem är hans hustru. Hon är en mobbare, hon förminskar sin make, som hon väl egentligen anser sig vara för fin för.

Verner Vestad är en helgonlik martyr som till sist söker befrielse i otrohet, där han åtminstone hoppas möta lite vänlighet.

* * *

Den iskalle bedragaren Hamre var inte alltid sådan.

Hans son dog sju år gammal av kolosförgiftning efter att Hamres hustru lämnat barnet ensamt med stängt spisspjäll, när hon var ute och besökte en annan man. Händelsen gör hustrun till Hamres främsta fiende, tillsammans med den man som förförde hans mor och blev hans far.

Hamre är alltså en komplex person. Intelligent, men djupt skadad: han hämtade sig aldrig från sonens död, och förföljer hustrun år efter år. Han dämpar sig med alkohol, med nikotin och med sömnmedel.

Möjligen kan man psykologiskt förstå hans bedrägerier mot andra kvinnor som en hämnd mot det han upplever sig ha blivit utsatt för från kvinnosläktets sida: sonens död. Hamre tänker:

”Vi drivs allesammans, förbrytare eller inte, av mörka makter ut på det svarta gungflyet och ska drunkna där. Vi kommer från ett förflutet som bestämmer över oss. Det syndades mot mig en gång, och här sitter jag.”

Samtidigt kan han inte acceptera hur hans egen far förförde hans mor och blev hans dagars upphov. Också honom förföljer Hamre.

Otrohet. Svek. Det blir nyckelord i Tjärhandlaren. Det är en roman som är full av trasiga människor och människor som gör varandra trasiga.

* * *

Berättelsen är intressant uppbyggd. Sandemose följer inte ett strikt kronologiskt berättande, utan låter olika delar av historien komma oss till mötes tematiskt i olika kapitel.

Så handlar ett kapitel om Hamres moder och ett besök hos henne, ett annat om ett besök i en frikyrka, åter ett annat om det hus han låter bygga i skogen och hans tillvaro där. Delarna belyser var och en helheten, så att man vid bokens slut tycker sig fått en god bild av vad som utspelat sig under de år då historien utspelar sig, ja, av hur delarna hänger ihop.

Det är naturligtvis inte fråga om en munter historia. Människorna i romanen sträcker sig mot befrielse, harmoni, men trampar mest vatten där de står. Det här är inte feel good-litteratur, utan har större släktskap med en grekisk tragedi. Och denna tragedi når sitt slut, följdriktigt nog, strax efter att Tyskland invaderat Norge.

* * *

Tjärhandlaren är en bok om trasiga människor. Genom att läsa den lockas vi att se bortom deras trasighet, se de dolda orsakerna till såren och handlingsmönster – för att förklara, för att förstå.
– – –
Tjärhandlaren (no. Tjærehandleren), Aksel Sandemose. Övers. Cilla Johnson. Litteraturfrämjandet, En bok för alla 1982. ISBN: 91-7448-170-3. 127 sidor.

Bokrecension: Moraliska tankar: Artiklar 1931-62 | Aksel Sandemose

Moraliska tankar: Artiklar 1931-62 är en samling texter av Axel Sandemose (1899-1965) i översättning av Cilla Johnson. Urval, förord och efterord står Lars Andersson för. Antologin utkom 1981.

* * *

Aksel Sandemose var konträr. Skarp. Polemisk. Grinig. Vass. Texterna i antologin Moraliska tankar: Artiklar 1931-62 ger intryck av att vara skriven av någon med livligt temperament och rörligt intellekt. Så det får vi också lägga till listan.

Aksel Sandemose har den där särskilda begåvningen att uttrycka sig som svarta tuschstreck. Det han skriver är avskalat från flum och onödiga dekorationer. Han går direkt på saken, angriper den om man så vill, och lämnar både läsare och målet för angreppet tilltufsat efter sig.

Det är inte så att jag som läsare alltid drar samma slutsatser som Sandemose, inte alls, men nöjet att läsa honom kvarstår, även när han blir konträr också gentemot vad jag menar är rimligt.

Många av de ämnen som behandlas har av naturliga skäl sin samtids stämpel på sig: det handlar inte minst om att förhålla sig till nazismen, ockupationen, kriget, tillvaron som flykting. Dessa saker upplevde Sandemose i sin tid. De upplevelserna äger naturligtvis relevans också utanför sitt direkta sammanhang och frågor de väcker är odödliga.

* * *

Moraliska tankar: artiklar 1931-62 är den ena delen av två samlingsvolymer. Den andra heter Moraliska tankar: Epistlar 1945-65.

Artiklarna har varit införda i olika tidningar som Sandemose samarbetat med genom åren. Andersson har valt att organisera dem i fyra kategorier. En handlar om böcker, och artiklar skrivna före, under och efter andra världskriget får varsin kategori.

Några åsiktsmässiga linjer kan skönjas i texterna.

Sandemose kämpar för det fria ordet och för konstens frihet. Född dansk och med tiden naturaliserad norrman är han mycket fientlig mot nazismen, fascismen och ockupationen. Andersson berättar att Sandemose som ung var borgerligt sinnad, men sedan gjorde sig hemmastadd i en socialistisk sfär, även om hans ideologi till syvende og sidst ändå alltid var hans egen.

I texterna är det emellertid främst socialismen som skymtar fram, när det är fråga om partipolitik. Kanske ligger det också åtminstone delvis bakom den virulenta attack på Arthur Koestler som en av artiklarna utgör.

Som litteraturkritiker är Sandemose, som själv är autodidakt, sträng. Han söker kvalitet.

”Man kan jämföra läsning med guldvaskning. Det är inte många böcker som läggs ner i skattkistan. Efter trettio års läsning kunde titlarna få rum på en halv trycksida.”

Guldkornen vill han lyfta fram. Det andra vill han varna för.

”Liksom man i privatlivet måste försöka befria sig från det tomma struntprat som upptar ens tid, är det en mycket viktig uppgift att tala om för läsande människor vilka böcker som är idel nonsens.”

Man får intrycket av att Sandemose var en man med många åsikter.

* * *

Och visst finns det många snygga aforismliknande formuleringar i samlingen. Några exempel:

"För människoviltet finns bara tillfälliga fredningstider." 

"Barbariet lever sida vid sida med kulturen i samma människa." 

"Aldrig har någon sett dumheter dräpas. När de har levt sin tid, släpar de sig ut i öknen och dör i stillhet." 

"De bittraste tårarna har fällts över det ogjorda." 

"Det angår varken din barndoms lärare eller någon alls hur du skriver. Att man har sin fulla frihet på den punkten upptäcker ytterst få."

Rakt in i citatsamlingen med dessa – och fler!

* * *

Aksel Sandemoses formuleringskonst är utmärkt: den är laddad som ett vapen; den avfyras gång på gång i bröstet på dumheten, våldet, fascismen. Och jo, det händer att han träffar vid sidan av. Läsvärd är han konsekvent.
– – –
Moraliska tankar: Artiklar 1931-62, Aksel Sandemose. Övers. Cilla Johnson. Urval, förord, efterord: Lars Andersson. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1981. ISBN: 91-1-811-482-2. 245 sidor.

Bokrecension: Vi pryder oss med horn | Aksel Sandemose

Vi pryder oss med horn (no. Vi pynter oss med horn) är skriven av Aksel Sandemose (1899-1965). Boken utkom första gången på norska 1936.

Jag har läst en svensk upplaga av boken tryckt 1973, i översättning av Gurli Hertzman-Ericson.

* * *

Rå mänsklighet komprimerad till sex själar på skutan "Fulton" med destination Island året 1914. Ombord finns skepparen (förmögen och seriös), styrmannen (ung och ännu oprövad), matroserna Gullhästen (stor och auktoritär), Bjarne (smidig och elak), kocken (brutal) och lättmatrosen Prästen (överkänslig och intellektuell).

Till det yttre händer föga: skutan går dit den ska och sedan vidare.

Det intressanta, med spänning bemängda, sker i relationerna mellan de ombord. Långsamt lär de känna varandra, och deras respektive personligheter framträder.

Sandemose låter ingen ljus människosyn lysa fram ur sina figurer. Människorna är oftast trasiga. Prästen ombord, högfärdig för sin utbildning och rädd för de andras våldskapital, är verkligen en präst, men en avstängd sådan, efter en affär med en alltför ung flicka. Han har drivits från ställe till ställe och till sist fått plats här som lättmatros: längst ner i hierarkin, trakasserad och misshandlad av de flesta. Men man känner inte mycket till sympati för honom: i sin förtryckta position är han fortfarande övertygad om sin egen överlägsenhet.

Var och en av herrarna ombord bär på sina historier och sin bakgrund.

I sin tid blev boken attackerad för sedeslöshet: de sexuella inslagen känns numera kanske råa, men inte nödvändigtvis särskilt chockerande. Prästens affär som fick honom avsatt? Nåja. Den antydda incestuösa affären mellan en av matroserna och hans syster i deras ungdom? Nåja. Prostitution, oro för könssjukdom? Nåja. – Men allt medverkar till att skänka känslan av att Sandemose inte förskönar sina romangestalter.

I övrigt överflödar våldsamheten. Men de lever ändå tillsammans ombord, i ett mikrouniversum. De anpassar sig. Det heter på ett ställe:

”… liksom råttan klarar sig människan under alla förhållanden.”

Likaså sjömännen i Sandemoses roman. Intill dess att någon av dem träffas av döden.

* * *

Vi pryder oss med horn är inte en idealiserande idyll av sjömanslivet. Sandemose hade själv erfarenhet av livet ombord och vet väl vad han talar om. Ombord på Fulton är det äta eller ätas. Hackordningen kunde vara skriven i sten: men den överbringas bara antydningsvis. Man vet sin plats.

Men det är ingen svartvit skildring av onda människor: tvärtom lär vi oss allteftersom berättelsen fortsätter alltmer om människorna ombord – vi får se deras känsliga sidor, deras djupa broderlighet sinsemellan i något fall, deras historier. Men allt det är omvärvt av storm, könslängtan, fylla, positionering, våld…

Romanen blir mycket suggestiv.

De sex själarna ombord på Fulton skulle kunna bli symboler för en mänsklighet: den mänsklighet som i den tid då romanen utspelar sig står väpnad mot sig själv i det första världskrig som då bryter ut, och återigen står den snart väpnad mot sig själv när romanen skrivs och Sandemose anar ett nytt stort krig, som ju också kom.

* * *

Prosan flyter fram över sidorna. Sandemose låter oss sömlöst flyta in i de olika figurernas medvetanden, och plötsligt märker vi som läsare att vi befinner oss inne i huvudet på någon av dem. I början och sluten av kapitlen finns ibland små historier insprängda, med större eller mindre koppling till huvudberättelsen, ibland synes de vara självbiografiska betraktelser.

Vi pryder oss med horn drabbar läsaren genom sin illusionslöshet, sin råhet, sin hopplöshet. Det är svårt att värja sig mot pessimismen som pulserar genom sidorna. Läsningen blir som att treva sig genom en natt på öppet hav, endast ställvis upplyst av någon lanterna.
- - -
Vi pryder oss med horn (no. Vi pynter oss med horn), Aksel Sandemose. Övers. Gurli Hertzman-Ericson. Forum 1973. ISBN: 91-37-05463-5. 215 sidor.

Bokrecension: Hand & Penna | Carin Bergström (red.)

Hand & Penna: Sju essäer om yrken på 1700-talet är skriven av sex forskare. Redaktör var historikern Carin Bergström (f. 1942). Boken utkom på Atlantis 1996 i samarbete med Sällskapet för 1700-talsstudier.

* * *

Jag tycker om att läsa essäer. Essän skänker författaren möjlighet att vara vetenskaplig och konstnärlig på samma gång: den utmärkta essän är ju både vederhäftig och vacker samtidigt. I Hand & Penna finns flera olika sorters essäer. Någon är stramare, andra tillåter sig större frihet åt personlig stilkänsla.

Fokus är som undertiteln avslöjar några olika yrken under 1700-talet. Dessa yrken är de följande, följt av essäförfattaren:

• Bonde (historikern Peter Aronsson)
• Lantpräst (historikern Carin Bergström)
• Fogde (historikern Pär Frohnert)
• Landsbygdslärare före folkskolan (historikern Carin Bergström)
• Ämbetsmålare (konstvetaren Ing-Mari Danielsson)
• Lånbibliotekarie (litteraturvetaren Margareta Björkman)
• Stadsmusikant (historikern Greger Andersson)

Personligen intresserar mig särskilt kapitlet ”Lantprästen – en maktfaktor att räkna med” av Carin Bergström. Jag har ju ägnat mig en del åt kristendomens historia, och där passar en essä som denna alldeles utmärkt in.

Vi får således lära oss om prästens roll som myndighetsperson i socknen, inte minst när prästen nått kyrkoherdetiteln.

Socknen styrdes genom sockenstämman, som i sin tur hade kyrkoherden som ordförande.

Sockenstämman fick under 1700-talet ansvar för sådant som fattigvården. Det var en viktig sak i ett land där befolkningen ökade utan att det fanns tillräckliga arbetstillfällen. Stämman förväntades också se till att kyrkans lokaler hölls i gott skick, däribland den sockenstuga som numera inte sällan uppförts. Därtill fanns också frågan om att hålla församlingsborna vid god disciplin.

Prästerna var inte få. Bergström visar att det gick 560 invånare på varje präst i mitten av 1700-talet. För några år sedan var siffran drygt 2000 invånare per arbetsverksam präst, som jämförelse. Dessa 1700-talspräster fungerade som statsmaktens förlängda arm ut i bygderna: det var prästerna som i kyrkan förväntades läsa upp överhetens kungörelser – och så gick prästens andliga och världsliga uppgifter hand i hand.

Det kunde också vara så att ett sockenapotek sköttes om och förvarades i prästgården: inte minst blev det, berättar Bergström, prästfruns uppgift att sköta om detsamma. Prästen hade också att rapportera till Stockholm om ovanliga sjukdomar. Även klockaren kunde få hand om en del hälsovårdande inom socknen, såsom åderlåtningar.

* * *

Till de åtminstone för mig mer okända yrkeskategorierna hör lånbibliotekarien. Det gjordes nämligen under senare delen av 1700-talet ett antal försök att driva kommersiella lånbibliotek i Sverige, som litteraturvetaren Margareta Björkman skriver om. Mot en abonnemangskostnad fick kunden möjlighet att tillgodogöra sig lånbibliotekariens bokbestånd. Lånbiblioteken uppstod för övrigt ofta ur bokhandeln.

Björkman skriver om hur läskunnigheten visserligen var jämförelsevis hög i Sverige vid tiden, men att den läskunnigheten inte nödvändigtvis innebar att man kunde läsa ledigt i bok. Målgruppen för lånbibliotekarierna var således begränsad.

* * *

Hand & Penna visar på några facetter av 1700-talet. Naturligtvis hade många av medborgarna ännu sin utkomst av jorden, och då kanske inte främst som självägande skattebönder, utan som dagsverkare, torpare och så vidare.

Men vi kan likväl under epoken ana förändringen: kringvandrande lärare lärde folk att läsa, bondenäringen effektiviseras, fattigvården organiseras som en följd av ett ökat antal jordlösa människor i landet. Med mera. Vi ser engagemang som förebådar större, kommande förändringar under 1800-talet och därefter.
– – –
Hand & Penna: Sju essäer om yrken på 1700-talet, Carin Bergström (red.). Bokförlaget Atlantis i samarbete med Sällskapet för 1700-talsstudier 1996. ISBN: 91-7486-328-2. 284 sidor.

Bokrecension: Om en vinternatt en resande | Italo Calvino

Bild: Free-Photos / Pixabay (redigerad)

Om en vinternatt en resande (it. Se una notte d’inverno un viaggiatore) är skriven av den italienske författaren Italo Calvino (1923-1985). Boken utkom första gången på italienska 1979.

Jag har läst boken i svensk översättning av Viveca Melander, i en e-boksupplaga från 2017.

* * *

Om en vinternatt en resande är en lekfull bok, snarast experimentell till uppbyggnaden. I grunden ligger en berättelse i andra person: ”du” är huvudperson, det vill säga läsaren själv. Det är ovant, men fungerar fint. Vem som är den egentlige berättaren kan det spekuleras kring, men han träder ideligen in och bryter fiktionen.

Fiktionen är dessutom på flera plan. Duet (alltså läsaren) får nämligen läsa en mängd olika berättelser, men aldrig läsa ut dem. Dessa är och förblir fragment, begynnelser, ofta falsarier – i mängder av olika genrer. Minst ett tiotal romandelar har vi stiftat bekantskap med när vi når slutet av Om en vinternatt en resande.

Det finns också en kvinna med i den nära förgrunden, Ludmilla. Hon är Läsarinnan som duet är Läsaren. Ett tag verkar det som att även hon skulle framställas i du-form, men nej, perspektivet fjärmas från henne igen, återgår till det du som varit sedan romanens början.

* * *

Den underliggande berättelsen i Om en vinternatt en resande, ramberättelsen om man så vill, är inte alldeles lätt att ringa in. Jakten på litteratur är genomgående. Sökandet kompliceras bland annat av att en förfalskare är i farten, en förfalskare som ger ut falska böcker.

Som läsare blir vi – med avsikt! – gång på gång bragda i förvirring. Under sitt sökande efter förfalskaren av böcker träffar Läsaren en kvinna (som kanske är Ludmillas syster), och får för sig förklarat följande:

”Jag är en infiltratör, en riktig revolutionär infiltrerad i de falska revolutionärernas led. Men för att undgå upptäckt måste jag låtsas vara en kontrarevolutionär infiltrerad bland de riktiga revolutionärerna. Och det är jag faktiskt, eftersom jag tar order av polisen men inte av den riktiga för jag lyder under de revolutionära som är infiltrerade bland de kontrarevolutionära infiltratörerna.”

Så blir sken, falsarier, ett ständigt till-synes, spegelverksamheter ett framträdande drag genom romanen. Romanen är ett spel, en lek, och jag vet inte om vi som läsare mest är medspelare eller leksaken.

* * *

Jag är osäker på om jag tycker Om en vinternatt en resande är mest irriterande eller genialisk.

Verket hör hemma i den postmoderna sfären. De stora berättelserna har trasats sönder, och även om vi som Läsaren i romanen söker de hela romanerna, så blir vi kvar med fragment, några sidor, sällan genuina, ofta förfalskningar.

Så vad tycker jag om romanen som litteratur? Jag har inte ett givet svar.

Fortfarande är jag lite bragd ur fattningen, lite desorienterad, förvirrad över vad jag nyss varit med om i läsväg.

Det vettigaste jag kanske kan säga som omdöme är att verket är intressant som litterär konstyttring. Och att dess försök att spränga ramarna för vad vi kanske förväntar oss av en roman lyckas – boken sticker iväg på oväntade vägar, ytterligt svår att hägna in. Om en vinternatt en resande är en vild bok, den tumlar i glädjen av att leka med romanens möjligheter.
– – –
Om en vinternatt en resande (it. Se una notte d’inverno un viaggiatore), Italo Calvino. Övers. Viveca Melander. Natur&Kultur. E-boksproduktion: Axell Media 2017. ISBN: 978-91-27-15233-5.

Bokrecension: Uppkomlingarna | Per Gunnar Evander

Uppkomlingarna: En personundersökning är skriven av Per Gunnar Evander (f. 1933). Boken utkom första gången 1969. Jag har läst en e-boksversion från 2012, 2014.

* * *

Uppkomlingarna är en fiktiv kartläggning av en viss Hadar Forsbergs liv.

Framställningen är mycket detaljrik och starkt verklighetsimiterande. Författaren uppger sig ha läst de väldiga mängder dagboksliknande anteckningar som Forsberg lämnat efter sig, och skall även ha genomfört intervjuer med personer som stod honom nära eller som på annat sätt kan kasta ljus på vem han var.

* * *

Författaren låter oss få veta många detaljer om Forsbergs liv genom en i stort sett neutral berättarröst: tonen är en objektiv utredares, även om berättarens egna värderingar ibland finns antydda eller utskrivna.

Intressant nog lånar Per Gunnar Evander sitt eget namn till denne utredare, och suddar så än effektivare ut gränsen mellan fiktion och verklighetsimitationen.

Till sist känns det som att man känner den så noga beskrivne Hadar Forsberg rätt väl.

Vi vet att han föddes i en frikyrklig familj den 21 maj 1928, och att han påträffades död i villans källare den 9 maj 1969. Vi vet vad han arbetat med – främst som nattvakt – och vi vet hur hans familjesituation sett ut, och vi har något anat av hans många kärleksaffärer. Vi vet att han slutade sin fasta anställning för att fortsätta skriva; en samling prosadikter har han redan gett ut.

Långsamt, men aldrig utdraget eller tråkigt, förs vi genom Forsbergs öden intill dess att vi når det vi redan tidigt fått veta: att han är avliden. Den hyperrealistiska tonen bryts inte när författaren för in ett surrealistiskt eller absurt drag i romanen; något som kan påminna om Kafkas berättarteknik.

Plötsligt knackar nämligen en svältande gosse på dörren. Han hävdar att han är Forsbergs son. Sedan dyker ännu en pojke upp. Och ännu en. Alla hävdar de att de är söner till Forsberg, i någon av hans förbindelser.

Forsberg försöker dölja dessa sina möjliga avkommor för hustrun, och låter dem ibland övernatta i källaren. Som snart fylls av hungriga, smutsiga pojkar som dessutom är aggressiva i tilltagande grad.

* * *

Det är naturligtvis mycket lockande att göra en symbolisk läsning av Uppkomlingarna. Tanken går då till en kamp mellan de-som-inte-har och de-som-har, samt de senares ansvar för de förras välgång. Men också den möjliga kamp som kan bli resultatet av en konflikt mellan dessa kontrahenter.

Man behöver inte göra en sådan läsning. Berättelsen fungerar i allra högsta grad ändå.

Det är dock intressant att fundera över vad som faktiskt är verkligt av det Forsberg skildrar i sina dagboksliknande anteckningar och som Evander bland annat bygger sin personundersökning på.

Bör vi i själva verket fatta en del av Forsbergs texter som fiktion eller uttryck för hallucinationer? Eller tvärtom som faktiska handlingar? Och i förlängningen: vad betyder tolkningar i dessa frågor för de slutsatser vi kan dra rörande Forsbergs död?

* * *

Det går också att lägga andra aspekter på läsningen av en bok som Uppkomlingarna.

Man kan dröja vid skildringen av arbetaren. Man kan också dröja vid skildringen av en i huvudsak olycklig konstnärsbana. Och det går givetvis också att göra en läsning ur ett genusperspektiv.

Men Uppkomlingarna är i mina ögon intressant främst som en mycket skickligt utförd fiktiv dokumentär personutredning av mannen Hadar Forsberg. Särskilt intressant blir romanen i och med att det införs ett osäkerhetsmoment, nämligen de många påstådda sönerna.

Det gör att man inte riktigt blir säker på vad som ska uppfattas som verklighet och inte. Och som läsare undrar man i vilken mån man kan lita på Forsberg, en undran som berättaren underblåser när han låter spåren av eventuella inkräktare i villan vara ytterst osäkra.

Uppkomlingarna bjuder alltså på rika möjligheter till tolkningar inom berättelsen själv. Den behöver inte läsas som symbolisk för något utanför berättelsen i sig.
– – –
Uppkomlingarna: En personundersökning, Per Gunnar Evander. Albert Bonniers förlag. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2012, 2014. ISBN: 978-91-0-013328-3.

Bokrecension: Sagor | August Strindberg

August Strindberg

Sagor är skriven av August Strindberg (1849-1912). Sagosamlingen utkom första gången 1903.

Jag har läst en upplaga från 1980 med illustrationer av Torsten Billman och efterord av konstvetaren Göran Söderström, som skrivit flera böcker om Strindberg.

* * *

Jag blir lite konfunderad när jag läser Strindbergs Sagor. Jag vet nämligen inte riktigt hur jag ska läsa dem. Är de tänkta som barnsagor i traditionell mening, eller höljer Strindberg berättelserna i sagogenren, men avser tala till vuxna? – Kanske är det rentav en fråga om både-och?

I Göran Söderströms informativa efterord knyts de tretton berättelserna hursomhelst hårt till Strindbergs biografi: det är där Söderström hittar grundmotiven som sedan utbildats litterärt.

Söderström drar slutsatsen att berättelserna skrevs för Strindbergs då nyfödda dotter Anne-Marie i nya äktenskapet med Harriet Bosse. Själv får jag känslan av att åtminstone en del av texterna är för mörka eller allvarliga i sitt tilltal för att vara avsedda för andra än vuxna läsare.

* * *

Sagorna rymmer ofta motiv ur Strindbergs samtid eller snarare hans nära förflutna. Vega-expeditionen finns med, och Långholmens förvandling från klipp-ö till grönskande ö, och S:t Bernhardtunnelns grävande.

Berättelserna utspelar sig sålunda inte nödvändigtvis i ett ”det var en gång”, som sagor brukar göra: alltså en odefinierad tid; tvärtom kan händelser i sagorna åtminstone ibland tidfästas på dagen eller åtminstone året.

* * *

Flera av historierna har ett drömskt inslag. Särskilt gäller detta ”Lotsens vedermödor”. Där äntrar en lots ett tydligen folktomt skepp, bara för att när han går över däck strax befinna sig på en stadsgata med affärer runtomkring sig. Han träffar snart ett troll och något slags skogsrå.

Den surrealistiska illusionen bryts sedan effektivt mot slutet, när ett barn bryter in och ifrågasätter vissa irregulariteter i historien. Modern säger till sist:

”Inte ska man fråga sådant; det är ju bara en saga, kära barn!” 

På så vis lyckas Strindberg avsluta historien utan att klara upp de knepigheter den trasslat in sig i: ja, man får intrycket av en trött förälder som hittat på en saga som godnattsaga, lite allteftersom. En saga som inte behöver verka förnuftig; ja, gubevars! – Barnet hinner kanske somna innan man hunnit till slutet!

* * *

I allmänhet känns sagorna en aning lekfulla. Alla kan inte vara gjorda på granithårt allvar. Några stora, dolda djup hittar jag sällan i dem, men en och annan varning för högmod, och förvånansvärt ofta en tjur.

Effektfullast och vackrast i sin melankoli är kanske ”Ett halvt ark papper”, där Strindbergs författargeni lyser fram i full kraft. Novellen, eller sagan, är mycket kort.

En man befinner sig i sin tomma lägenhet: han bär sorgflor i hatten. När han är på väg ut får han se telefonlistan över telefonen. Och genom dess kronologiskt nedtecknade telefonnummer kan han så gå igenom sin två år långa relation med hustrun: från fästmöns telefonnummer, via barnmorskans senare. Till sist begravningsentreprenörens.

* * *

Sagor är trivsam, ibland dyster, läsning. Där finns konstnärliga mästerverk – och jag tänker då främst på ”Ett halvt ark papper” – men där finns också texter av mer experimentell natur, som lämnar åtminstone mig en aning frågande idag.

Uppskattar man Strindberg bör man nog läsa Sagor.
– – –
Sagor, August Strindberg. Illustrationer: Torsten Billman. Efterord: Göran Söderström. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1980. ISBN: 91-7448-109-6. 160 sidor.

Bokrecension: Allt går sönder | Chinua Achebe

Allt går sönder (eng. Things Fall Apart) är skriven av Chinua Achebe (1930-2013). Boken utkom på engelska första gången 1958.

Jag har läst e-boksversionen av en svensk översättning av Ebbe Linde, med förord av Per Wästberg samt med en bifogad kulturhistorisk essä om Igbo-folket av Don C. Ohadike.

* * *

Allt går sönder handlar om Igbo-folket i västra Afrika mot slutet av 1800-talet.

Vi befinner oss i förkolonial tid och i kolonialismens inledande skede. Vad Chinua Achebe låter läsaren göra, är att ta del av upplevelsen att den vite mannen kommer till trakten utifrån afrikanens perspektiv, där den vite mannen är den Andre. Ja, Achebe berättar om Igbo-folkets liv och kultur inifrån – inte genom europeiska koloniala ögon, utan på dess egna villkor.

* * *

Allt går sönder är långt ifrån en förskönande framställning av Afrika eller av Igbo-folket. Per Wästberg skriver i förordet:

"Chinua Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera."

Just så uppfattar jag också berättelsen. Det är inte fråga om att måla upp ett förkolonialt paradis. Men författaren låter oss förstå att det i allra högsta grad fanns en identitet, en kultur, seder, en värld före kolonialismen.

* * *

Centralgestalten Okonkwo är en tämligen obehaglig figur.

Han är våldsamt manschauvinistisk, och hans främsta mål verkar vara att framstå som manlig, självständig, framgångsrik inför sina fränder: allt i kontrast till sin far, som var en bekväm själ som tog dagen som den kom, och till skillnad från sin son, som han med förfäran ser vara av mjukare slag än han själv; omsider dessutom kristen.

Okonkwo framstår som extrem även för by- och stamgemenskapen. I någon mån är han en hårdhudad fanatiker för ideal som ingen förväntar sig att man ska följa. Den egentliga kulturen i sin normalversion anar man kanske snarare hos personer omkring honom.

Igbo-samhället – åtminstone den stam som Okonkwo tillhör – framställs som patriarkalt; mannen har gärna åtskilliga hustrur och även om hustrurna har rätt att lämna sin man, så råder det föga tvekan om att det i allmänhet är mannen som förväntas ha bestämmanderätten. Okonkwo tycker hursomhelst att kvinnorna skall hållas efter.

* * *

Det ligger något slags vemod i texten: kanske läser jag in det, vi vet ju som läsare att en stor förändring är nära. Men nog får vi intrycket av en känsla att den era som varit går mot sitt slut. En respekterad man säger till närvarande ungdomar efter en fest hos Okonkwo:

"Ni känner inte styrkan i att tala med en röst. Och vad blir resultatet? En avskyvärd vantro, en vidskeplig ny religion vinner insteg bland er. En man kan nu lämna sin fader och sina bröder. Han kan förbanna fädernas och förfädernas gudar, liksom en galen jakthund, som plötsligt vänder sig mot sin herre. Ja, jag är orolig för er. Jag är orolig för stammen."

Så låter Achebe en man nästan profetiskt uttala sig om det kommande religionsskiftet, men också den radikala samhällsförändring som står för dörren.

* * *

Missionärerna kom som kolonisationens förtrupper. Som representanter för en ny religion kommer de till byn, vinner anhängare och bygger en kyrka. Med gott uppsåt och stundom också positiva effekter, kanske, men med förgörande konsekvenser för den lokala kulten och sammanhållningen.

De kristna accepteras i viss mån av bygemenskapen, även om det leder till våldsamma reaktioner när de ställer sig på tvären mot stammens egen religiositet. Men på längre sikt leder den nya religionens framträngande till att stammens egen religiositet och därmed sammanhängande seder sprängs inifrån.

Och med kyrkorna kommer skolorna, som gör människorna litterata och därtill en del av dem redo att gå i kolonialmaktens tjänst.

* * *

Liksom vid all skildring av kolonialismen är det en fråga som inställer sig. Blev allt sämre?

Nå, en religion med sina seder utbyttes mot en annan religion med sina seder. Men vissa förändringar måste man rimligen bejaka som gott: att man inte längre sätter ut tvillingar i skogen är en sådan. Att kyrkorna kom må vara ett tveeggat svärd för den inhemska kulturen, som därigenom både undermineras starkt, men samtidigt genom kyrkan utbildningsinsatser förmås att beskrivas och bevaras.

Achebe själv, som bland annat är känd för sin mycket skarpa kritik av Joseph Conrads Heart of Darkness, hade rimligen haft den svårare att nå sådan framgång som han gjort utan kolonisationen som bakgrund.

Han tillhör Igbo-folket, och är son till en lärare vid en anglikansk missionsskola. Han gav ut Allt går sönder på engelska. Han blev professor i litteraturvetenskap. Allt detta hindrar givetvis inte det berättigade att sätta ljuset på den avgrundsdjupa rasism och de vanföreställningar som följde med kolonialismen och den därmed sammanhängande exotiseringen av afrikanen.

Ja, kanske kan Achebes författarskap, i hans egenskap av att vara tillhörig både Igbo-folket och den västerländska kultursfären, medvetandegöra för oss när vi exotiserar eller förfrämligar eller vanrepresenterar den människa som kommer från en annan världsdel eller kultur.

* * *

Allt går sönder lär vara den mest lästa afrikanska romanen. Det är den med all rätt. Även om den i någon mån kan tänkas vara en svarsroman på Joseph Conrads Heart of Darkness, står den definitivt på egna ben; den är inte ett substitut för vad Achebe menar var en rasistisk skildring av Afrika, utan ett litterärt verk av hög kvalitet helt i sin egen rätt.

Den lånar dessutom västerländska läsare den inföddes ögon att se på kolonialismen med.
- - -
Allt går sönder (eng. Things Fall Apart), Chinua Achebe. Övers. Ebbe Linde. Förord: Per Wästerberg. Orienterande essä: Don C. Ohadike. Illustrationer: Uche Okeke. Bokförlaget Tranan. E-boksproduktion: eLib 2006. ISBN: 91-85133-46-9. 317 sidor.

Bokrecension: Winnie-the-Pooh | A. A. Milne

Winnie-the-Pooh är skriven av A. A. Milne (1882-1956). Boken utkom första gången 1926. Jag har läst en utgåva från 1952 med illustrationer av E. H. Shepard (1879-1976).

* * *

Mina föreställningar om Nalle Puh (Winnie-the-Pooh) och hans värld är färgad av Disneys version av honom och hans vänner. Disney är ju de som äger rättigheterna till dessa figurer som A. A. Milne skapade på 1920-talet.

Därför var det mycket intressant att gå tillbaka till originalberättelserna i Winnie-the-Pooh från 1926, den första boken där längre berättelser om Nalle Puh förekommer, även om han nämnts i tidigare verk av Milne.

* * *

Berättare i boken är fadern till Christopher Robin, i praktiken en spegling av Milne själv och hans son. Berättaren skapar en egen idyllisk skogsvärld, där sonens alter ego bor, likväl som de olika varelserna som dyker upp i berättelserna. Milne skriver alltså in sin son i den sagovärld som han skapar.

Men även denna idylliska värld utanför vanlig tid och rum har sina hot, fastän osedda åtminstone i den första boken. Det är något kusligt med de s.k. woozles och i synnerhet gäller det de s.k. heffalumps. Och ingen av dessa varelser får vi alltså faktiskt se: de finns bara som möjliga hot, som man både är lite rädd för och likväl är nyfiken på.

* * *

De olika figurerna i boken presenteras allteftersom. Mest central är Winnie-the-Pooh själv, en björn som samtidigt är en leksak. Pooh, som egentligen heter Edward Bear, framställs som en godmodig och sympatisk gestalt med klent förstånd. Att han har en liten hjärna framhålls gång på gång.

Piglets främsta egenskap är rädslan. Eeyore är radikalpessimisten. Owl kan förvisso många, långa ord och konsten att formulera sig, men frågan är om inte kunskapen i praktiken är ihålig.

Christopher Robin själv fungerar som alla de andra figurernas ledare och mästare. Om berättaren är fader till Christopher Robin, så fungerar Christopher Robin i motsvarande mån som fadersgestalt till alla sagofigurerna: det är honom de vänder sig till för att få råd, och han kan ta dem med ut på ett äventyr eller rädda dem från faror.

* * *

Winnie-the-Pooh är på ett plan givetvis en barnbok. Men det finurliga är, att boken också fungerar på en annan nivå: som en vuxenbok. Ja, det krävs nog en vuxen läsare för att uppskatta ironierna, de många ordlekarna, de absurda inslagen. På så vis äger boken en dubbel funktion: som bok för barnet, men också som bok för den vuxne läsaren.

De absurda inslagen i berättelserna om Winnie-the-Pooh. Det kan komma till uttryck i dialogen, där de olika gestalterna inte sällan talar förbi varandra på grund av en exceptionell brist på minnesförmåga.

Lustigheter och ironier kryddar hela framställningen. Jag tolkar följande lilla uppräkning av Winnie-the-Poohs namn och titlar som en lätt drift med titelhögfärd:

”… Pooh Bear, Winnie-The-Pooh, F.O.P. (Friend of Piglet’s), R.C. (Rabbit’s Companion), P.D. (Pole Discoverer), E.C. and T.F. (Eeyore’s Comforter and Tail-finder)”

Och den här framställningen av skam är ett exempel på något som möjligen en vuxen människa mer kan känna igen sig i än ett barn:

”Then Piglet saw what a Foolish Piglet he had been, and he was so ashamed of himself that he ran straight off home and went to bed with a headache.”

Andra inslag som vi kan stanna inför är att det finns en del typografiska egenheter, där texten får bli grafiskt bildhärmande: vid ett tillfälle antar texten en trädliknande struktur, samtidigt som Winnie-the-Pooh klättrar, och i ett annat sammanhang rör sig texten i ett vågmönster när Piglet följer med den hoppande kängurun Kanga.

Särskilt Winnie-the-Pooh har dessutom en tendens att brista ut i små verser, ibland nonsensbetonade, där ljudmönstret är väl så viktigt som innehållet. Ett extremfall är den följande strofen:

”Tra-la-la, tra-la-la,
Tra-la-la, tra-la-la,
Rum-tum-tiddle-um-tum.
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Rum-tum-tum-tiddle-um.”

Strofen säger inte mycket rent informativt, men den är effektfull att läsa.

* * *

Winnie-the-Pooh fungerar i högsta grad som läsning för en vuxen läsare. Det är muntert och smålustigt mest hela tiden. Igenkänningen är ibland smärtsamt klar, vare sig man nu identifierar sig med den dystre Eeyore eller den lärdomshögfärdige Owl eller någon av de andra i den idylliska skogsvärlden som utgör hem för Winnie-the-Pooh och hans vänner.
– – –
Winnie-the-Pooh, A. A. Milne. Illustrationer: E. H. Shepard. Methuen & Co. Ltd., London 1952. 158 sidor.

Bokrecension: Katt och råtta | Günter Grass

Katt och råtta (ty. Katz und Maus) är en långnovell eller kortroman skriven av Günter Grass (1927-2015). Boken utkom på tyska år 1961. Jag har läst en svensk översättning av John W. Walldén i en upplaga från 1980.

* * *

Heini Pilenz söker i sina minnen. Det har hunnit gå halvtannat decennium eller så sedan kriget och uppväxtåren i Danzig. Men Pilenz, berättaren i Katt och råtta, trevar sig tillbaka; det ena minnet ger det andra, inte alltid i kronologisk ordning, men likväl med en inneboende ordning ändå.

Men trots att det är Pilenz som berättar, så handlar inte boken om honom. Den handlar om en annan pojke, klasskamraten Joachim Mahlke. Mahlke med det abnormt stora adamsäpplet, som han försöker dölja genom att hänga saker runt halsen: en skruvmejsel, tofsar, halsduk.

Joachim Mahlke växer genom historien och antar nästan mytiska proportioner; hans resa uppåt i pojkarnas hierarki börjar med dykäventyren ute på det halvt sjunkna polska fartyget utanför kusten. Ingen förmår simma så fort som han. Ingen förmår dyka som han.

Pilenz’ minnessekvenser för historien framåt. Mahlke kallas ut i kriget. Ännu tonårig lyckas Mahlke erövra järnkorsets riddarvärdighet. Och berättelsen ebbar sedan ut efter Mahlkes permission hemmavid – med frågetecken stansade i mig som läsare kring vad det egentligen blev av denne särling.

* * *

Tonårsgrabbarna i Katt och råtta är i samma ålder som Grass själv var under kriget, och de lever i samma stad som han gjorde. Det är därför svårt att tänka sig något annat än att Grass i någon mån skriver självbiografiskt, även om inte personerna i texten äger sina direkta motsvarigheter i verkligheten.

Men det torde vara rimligt att tänka sig att staden, stämningen, miljön – allt sådant – är skildrat med särskild kännedom om de verkliga förhållandena.

Det är påtagligt hur killarna egentligen är politiskt ointresserade. Den nationalsocialistiska diktaturen finns där hela tiden, precis som kriget, men själva pratar de aldrig politik. De pratar krig. De pratar fartyg. Men inte ideologi.

Och de mognar till ynglingar. De tjänstgör för sitt land.

* * *

Personskildringarna är intressanta. Särskilt hur Grass låter oss ana Pilenz’ och Mahlkes egenskaper genom Pilenz egna fragmentariska minnessekvenser, som han ibland dessutom omedelbart rättar.

Pilenz beundrar sin vän Mahlke. Men Mahlke är svår. När Pilenz tänker tillbaka på Mahlke och försöker formulera sina minnen av honom och tonårstiden, är det uppenbart att vännen gjort stort intryck.

* * *

Berättartekniken i Katt och råtta är utmärkt. Grass låter Pilenz berätta på ett sätt som är både rått och ohöljt, men också ömsint. Han funderar fram historien, skenbart utan en plan överordnad att berätta om krigsåren och kamraten Mahlke.

Kronologiskt hoppar handlingen en del fram och tillbaka, precis som väl varit fallet om man ombetts berätta om ett skeende som hände för längesedan under flera år: man kommer på och associerar allteftersom man berättar. Verklighetsimitationen genom denna typ av berättande är alltså mycket effektiv.

Katt och råtta är mittenboken i trilogin om Danzig. Föregångaren är Blecktrumman, efteråt kom Hundår. Jag läser gärna båda. Språket klingar friskt. Miljön kan inte annat än fascinera: ett land där nationalsocialismen regerar, och folk samtidigt lever sina liv.
– – –
Katt och råtta (ty. Katz und Maus), Günter Grass. Övers. John W. Walldén. Alba 1980. ISBN: 91-7458-376-X. 123 sidor.

Bokrecension: Fiktioner | Jorge Luis Borges

Fiktioner (sp. Ficciones) är en samling texter av Jorge Luis Borges (1899-1986).

Jag har läst en svensk upplaga från 2008 i översättning av Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, samt Ingegerd Wiking.

* * *

Bland inbitna litteraturälskare anses ofta Jorge Luis Borges vara något av författarnas författare, en överstepräst i kulten av böcker. Ryktet är välförtjänt.

Utan att vara en kännare av Borges i någon mening, förstår jag efter läsningen av textsamlingen Fiktioner den gravitation han måste utöva på alla som tycker att böcker är bland det viktigaste i livet. För det var de uppenbarligen för Borges själv; böckerna centrala inslag i hans texter, liksom speglar och labyrinter.

* * *

Flera av texterna i Fiktioner är fiktiva essäer. Genom essäerna skapar Borges alternativa verkligheter, ofta genom intrikata referat till fiktiva böcker, genom fiktiva fotnoter, fiktiva forskare. Essäerna ger helt och hållet sken av att spegla en verklighet, som dock är helt litterärt konstruerad.

Ett exempel kan anföras. I ”Tre versioner av Judas” skriver Borges om teologen Nils Runeberg, som i Lund ger ut böckerna Kristus och Judas (1904) samt Den hemlige frälsaren (1912).

Vi får veta att Runeberg är en from man, som tillhörde något så specifikt som Evangeliska-Fosterlandsstiftelsen. Men hans teologiska rön är allt annat än ortodoxa.

Borges, eller berättaren, för oss igenom Runebergs slutsatser, samt de reaktioner de väckt. Tesen är, att Gud, som blir kött, inkarneras som den mest föraktade, den mest förskjutne, den för alltid fördömde. – Gud, menade Runeberg, inkarnerades inte som Jesus, utan som Judas.

Borges blandar i essän det verkliga med den realistiska fiktionen. Lund finns, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen finns, namnet Nils Runeberg låter skandinaviskt – men han har inte existerat som teolog i Lund vid förra seklets början: hans böcker har aldrig tryckts, hans rön har aldrig förts fram och debatterats i svensk teologi, åtminstone inte på det vis som essän gör gällande.

Men verklighetsimitationen är perfekt. Man förleds omedelbart att tro att det kunde varit precis så som Borges skriver; hade essän varit införd i en kyrkohistorisk lärobok hade den haft goda utsikter att bli trodd av många, som inte närmare känner till tiden och platsen.

Så arbetar Borges. Åtskilliga av texterna som samlats i Fiktioner är litterära konstruktioner av detta slag, till exempel ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”, den fiktiva berättelsen om skapandet av en fiktiv värld av ett hemligt sällskap.

Vi kan också nämna en text av mer novellistiskt slag: ”De runda ruinerna” som handlar om en man som konstruerar en son i sina drömmar, bara för att upptäcka att han själv endast existerar i någon annans dröm.

* * *

Fiktioner är en en skapande författares utsökta och välplanerade hantverk, fullt av litterär snickarglädje: fiktiva referenser, fiktiva fotnoter, fiktiva böcker – idel fiktion så skickligt och intrikat utförd att man tror sig läsa om något alldeles verkligt. Även i de till formen mer traditionellt utförda skönlitterära texterna spelar ofta böcker en betydande roll.

Borges är verkligen, som sagt, en författare för dem som älskar böcker.
– – –
Fiktioner (sp. Ficciones), Jorge Luis Borges. Övers, Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking. Albert Bonniers förlag 2008. ISBN: 978-91-0-011416-9. 213 sidor.

Bokrecension: Esaias Tegnér sedd av sina samtida | Nils Palmborg (red.)

Esaias Tegnér sedd av sina samtida är en samling texter om Esaias Tegnér (1782-1846), redigerad av Nils Palmborg (1921-2010). Boken utgavs av Tegnérsamfundet 1958

* * *

Hur lär man känna någon postumt? Någon man aldrig träffat, och som ingen nu levande människa samspråkat med?

Svaret är väl, att illusionen av att lära känna någon kan man i sådana fall göra genom deras vittnesbörd som faktiskt var vän eller bekant med människan, eller som åtminstone träffat henne och lämnat efter sig något som berättar om vem hon var.

Så är nu fallet med Esaias Tegnér. Tegnérsamfundet utgav en volym som innehåller utdrag ur skrifter, tal, brev, där personer som kände Tegnér hela livet eller kanske blott träffade honom en dag eller två berättar om sina möten. Det gäller närstående och kändisar från tiden: texter av Erik Gustaf Geijer, Hans Järta, P. D. A. Atterbom, Fredrika Bremer med flera har alla samlats i Esaias Tegnér sedd av sina samtida.

Jag har läst den med stor behållning.

* * *

Polariteten är uppenbar och slående. Vi har dels de devota, hänförda skildringarna av nationalpoeten som likt få andra behärskade att sätta det svenska språket på vers i fullkomliga dikter. Hans rykte var en gång enormt. Men vi har också den intimare bilden, av människan Tegnér, människan bakom skaldeskimret: han som man försiktigtvis kan anmärka på.

Det var nog inte så att Tegnér hade en obehaglig personlighet, men det är ändå skakande att se hur hans allt kraftigare markerade sinnessjukdom böjer honom, och hur människor omkring honom förfasas och ängslas över dess yttringar. Nu för tiden skulle han kanske fått diagnosen manodepressiv med vanföreställningar. Men postuma diagnosticeringar är vanskliga: klart är emellertid att Tegnérs mentala hälsa med tiden kraftigt försämrades.

* * *

Tegnér kom från relativt enkla omständigheter: han var en prästson från landsbygden, vars stora förståndsgåvor upptäcktes, och möjliggjorde att han fick studera på Lunds universitet, där han gjorde akademisk raketkarriär och fick en professur i grekiska redan i trettioårsåldern. Samtidigt blev han ett känt namn för sina dikter. Senare blev han biskop i Växjö.

Esaias Tegnér sedd av sina samtida ger skisser av personen Tegnér alltifrån hans ungdom till hans död. Vi får veta att han som tonåring gärna läste latinska författare, vid sidan av Homeros, dock utan lexikon, ty det hade han

”… haft svårt att handtera, emedan han häldst och mäst låg i säng, då han läste.”

Det berättar svågern och vännen Gustaf Myhrman.

Esaias Tegnér berättas ha haft ett gott minne och god uppfattningsförmåga. Hans kvicka infall i konversationer gjorde intryck, liksom att han emellanåt tycks ha skämtat på ett sätt som riskerade att stöta folk för bröstet: Tegnér var fräck. Henric Schönbeck skriver om Tegnérs familjeliv:

”… han nyttjade ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare, än vad jag då ännu hört på något studentrum. Och häruti tävlade hans maka med honom.”

Åtminstone i yngre dagar uppfattades Tegnér som skämtsam och gladlynt: åter och åter berättas det om hur han spefullt ler. Likväl kunde en dysterhet anas under det glada: Erik Gustaf Geijer menar i ett brev att det ligger ”något feberaktigt” i glättigheten.

Tegnér var närsynt och skorrade på rösten, som var en aning nasal. Han var över medellängd och inte alltid noga med sitt yttre. Under tiden i Lund hade han nästan alltid med sig sin mops Atis, även vid undervisningen. Tegnér föreläste långsamt, men nogsamt.

* * *

Och Tegnér var, synes det, ytterligt svag för kvinnor. Han kunde berätta om vad han erfarit i den vägen, vilket förfärar Henrik Reuterdahl, senare ärkebiskop, som menar att det var längtan efter sex som gjorde att Tegnér fick epileptiska anfall och åstadkom hans kroppsliga och andliga nedgång.

Det torde förvånat en och annan att Tegnér blev biskop. Den syrlige Reuterdahl skriver:

”Tegnér gick till den lediga biskopsstolen i Wexiö. Det hade varit bättre både för honom sjelf och för Lund, måhända ock för Wexiö stift, om han ej ditgått.”

Trots att Tegnér var sparsam som person är det inte omöjligt att främst ekonomiska hänsyn gjorde att biskopsstolen blev lockande. Åtminstone menar hans vän Martina von Schwerin det. Han tog dock uppgiften på stort allvar. I ett brev skriver Adolph Törneros om Tegnérs biskopsvigning:

”I middags, efter gudstjensten, vigdes Tegnér till Biskop, och var så rörd, att han med möda kunde upläsa eden.”

Inte minst kom Tegnér att försöka lyfta prästernas bildning och hålla utbildningsväsendet i ordning. Framöver kom han också att alltmer ägna sig åt teologiskt studium.

* * *

De senare åren blev dystra och svåra. Melankolin bemäktigade sig Tegnér. Carl Gustaf von Brinkman skriver om honom 1836:

”Skämtet och glädjen äro borta. Han är förstämd, dyster, olycklig. […] Han hatar sällskapslifvet, staden, hela menniskosläktet och hans samtal spruta galla och bitterhet.”

Det verkar därtill som att Tegnérs redan beryktade frispråkighet i skämt tar sig än större friheter. Johan Vilhelm Snellman skriver att Tegnérs förvirring främst uttrycktes som ”politiskt hat” och ”bilder af en otygladt yppig fantasi.”

Bortåt 1840-talet verkar sinnesförvirringen bli värre. Ibland är han tydligen våldsam. Han får svårt att samtala och hoppar från det ena ämnet till det andra. Så får Tegnérs levnadshistoria i någon mån ett tragiskt slut. Man ser hur de som känt honom ibland i texterna kämpar med att kombinera bilden av den tokhyllade poeten med hans mänskliga sidor.

* * *

Esaias Tegnér som människa. Det är vad man tycker sig få en skymt av vid läsningen av Esaias Tegnér sedd av sina samtida. Naturligtvis är det av nöden att alla texterna läses med en källkritisk medvetenhet; vem vet vilka motiv som låg bakom författarnas uppfattningar och beskrivningar. Kanhända ville någon skriva ner den store skalden, kanhända ville någon höja honom så högt som möjligt.

Men lägger man samman alla dessa skisser och porträtt framställs ändå något av en sammanhållen om än komplex bild, och man får illusionen av att faktiskt något lärt känna skalden, professorn, biskopen Esaias Tegnér – postumt. Han som var både snille och människa i en person.
– – –
Esaias Tegnér sedd av sina samtida, Nils Palmborg (red.). Tegnérsamfundet, Gleerups förlag 1958. 181 sidor.

Bokrecension: Kärlek genom ett fönster | Hjalmar Bergman

Kärlek genom ett fönster och andra berättelser är en novellsamling av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utkom år 1929.

* * *

Hjalmar Bergman är en utmärkt berättare. Hans texter lyckas förmedla underfundiga historier med ett språk som inte sällan är humoristiskt, men ofta dessutom antyder ett djupt mörker. Många av de fjorton novellerna i Kärlek genom ett fönster rymmer en betydande svärta och tragik, fastän språket ofta dansar fram, lätt och mycket elegant.

Något tema som sammanhåller novellerna ser jag inte. Tvärtom rör sig Bergman över vida vidder och i olika tider. De flesta av berättelserna utspelar sig i vad som kan vara författarens samtid. Någon annan ger känslan av en förflutenhet på någon eller några generationer. En novell utspelar sig under Jesu barndom, en annan handlar om hans mormor, när hon ännu var en liten flicka.

* * *

Bergman lyckas gång på gång effektivt gestalta personers karaktärer och personligheter i berättelserna. De blir levande, mångdimensionella varelser.

Det handlar till exempel om modern som ojar sig över kostnaderna att hålla sin son i skola, och vid hans död mest verkar vara intresserad av ett skadestånd.

Det handlar om den trogna hustrun, som står ut med sin makes patologiska otrohet, och förblir hans beskyddarinna, även när han näppeligen förtjänat det, men dock behöver det.

Det handlar om den upphöjde professorn och läkaren, som långsamt bringas, liksom läsaren, till en isande insikt.

Det handlar om den förståndshandikappade och synadsbegåvade gumman på fattighuset. Och om den begåvade konstnären ur allmogen som luras av aristokraten.

Särskilt snyggt gör Bergman dessa personbeskrivningar i novellen ”I bonngårn satt snåle Axelsson och mös —”. Där handlar det om två systrar, "två gamla bättredarsfröknar i en bättredarsgård", som får lov att bo kvar på födelsegården, fastän en viss Axelsson köpt den.

Axelsson utmålas i dialogerna som en synnerligen snål person; men Bergman låter oss samtidigt förstå att det nog inte är hela sanningen, vilket så småningom blir uppenbart – om än inte för systrarna själva.

* * *

Så har vi detta med svärtan. Den finns där ofta. Människor bär på tyngder som de inte låtsas om, eller lever i omständigheter som de försöker putsa upp, men egentligen mer sminkar över.

Det blir tydligt i den långa novellen ”De fyra årstiderna”, där årstider syftar på olika perioder i Margherites liv, från det att hon som ung flicka tagits om hand av en blind musikant, över hennes upptäckt som danserska, till åldrad madame, som man numera ler i smyg åt.

Margherites lyckas i yttre måtto. Men musikanten tar livet av sig för att möjliggöra hennes lycka, och visar sig som beskyddande gengångare då och då längre fram. Hennes make dör, hennes barn dör. Hon åldras och mister något av sitt behag, ehuru fortfarande uppburen: när hon plötsligt blir pestsjuk är hyllningarna från vännerna snart förbytta i tjuvnad och flykt. Genom hela novellen låter Bergman mörkret vila stillsamt i den yttre framgångens omedelbara närhet.

* * *

Hjalmar Bergman var en mästerlig berättare. Det kommer inte minst till sin rätt i novellens koncisa form. Han förmår att genom sitt språk skänka sina berättelser en påtaglig fräschör, och bygger upp dem med träffande poänger: få eller ingen av dem är utan en knorr på slutet. Och människorna som befolkar Bergmans fiktiva världar är verkliga som få.
– – –
Kärlek genom ett fönster och andra berättelser, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1929. 263 sidor.

Bokrecension: Onkel Toms stuga | Harriet Beecher Stowe

Onkel Tom och plantageägaren Simon Legree. Teckning: Karl Aspelin. Bild: Projekt Runeberg.

Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly) är skriven av Harriet Beecher Stowe (1811-1896). Verket utkom första gången på engelska som följetong med början år 1851 och som bok 1852.

Jag har läst en upplaga från 1952 i översättning av Nils Holmberg och med illustrationer av Stig Södersten.

* * *

Onkel Toms stuga är en kontroversiell och omdebatterad bok. I dag av andra skäl än när den först kom ut. Då sågs boken, som var den näst mest tryckta boken i USA under 1800-talet efter Bibeln, främst som ett slag mot slaveriet.

I dag ser många annorlunda på den, och upptäcker i romanen, bredvid antislaverietbudskapet de rasistiska föreställningar som fanns också hos Beecher Stowe, som uttrycks i hur hon beskriver slavarnas egenskaper med mera.

* * *

Grundhistorien följer i första hand två gestalter. Dels den mycket fromme Onkel Tom, dels den aktive George Harris med familj. De angriper sina respektive predikament på två mycket olika vis.

Onkel Tom accepterar sitt öde och i kristlig ödmjukhet underkastar han sig att bli såld och vidaresåld, att bli slagen och illa behandlad – så länge han inte behöver agera mot sin kristna övertygelse. George Harris och hans familj tar till flykten när de hotas att säljas; på äventyrliga vägar vinner de sin frihet.

Kring dessa gestalter utspinner sig därutöver en mängd sidohistorier.

* * *

Onkel Toms stuga är tendsroman. Naturligtvis har den udden vänd mot slaveriet, som boken emellanåt skildrar i all sin vidrighet. Men ändå får man intrycket att det viktigaste för slavarna inte nödvändigtvis är att bli fria eller att göra sig fria, utan att bli goda kristna. Det kristna motivet stärks alltmer ju längre in i romanen man kommer, och det egentliga hoppet för slavarna och för slavdrivarna när de är benägna att lyssna, är himlen.

Onkel Tom själv personifierar denna inställning. Han slits från sin familj och säljs när ägaren hamnat i skuld. Han hamnar hos en överklassfamilj i New Orleans, där husbonden är trevlig nog, dottern Eva änglalik och husfrun Marie möjligen en av de värsta människor som skildrats i tryck i sin fanatiska egoism och självömkan.

När både dottern och husbonden dött säljs Tom igen, och hamnar hos en grym plantageägare, där han också omkommer som en konsekvens av att han vägrar att piska en annan slav, och senare vägrar att uppge var två slavar på rymmen gömmer sig. Han offrar sig kristuslikt för sin nästa.

Och här har vi ursprunget till att ”Onkel Tom” blivit ett så laddat begrepp ännu i dagens offentliga samtal: en god människa, som dock finner sig i sakernas tillstånd och inte blir aktivist och motståndsman, utan uttrycker de kristna dygderna genom offervillighet och underkastelse. Han säger:

”Jag ska ge mina händers arbete och all styrka jag har i min kropp, men min själ skänker jag ingen dödlig.”

På en nutida människa gör nog George Harris ett bättre intryck. Han och familjen flyr, han försvarar sig med vapen i hand, och omsider skaffar han sig universitetsutbildning i Frankrike och emigrerar till Afrika. Han får till och med vid ett tillfälle hålla något av ett försvarstal, när han argumenterar för sin rätt att fly:

”Vilka lagar gäller för oss? Vi har inte stiftat eller biträtt någon lag, alla lagar är avsedda att krossa och förtrycka oss! […] Varför kan inte jag vara en människa lika väl som någon annan?”

* * *

Onkel Toms stuga är inget litterärt mästerverk. Dialogerna är styltiga och konstruerade. Personerna är typer och har inga komplexa psykologier. Den lilla Evas änglalika dygderikhet, lillgammalhet och innerliga kristendom står mig som läsare upp i halsen: hon talar så förnumstigt att det i sig är häpnadsväckande.

De onda är onda, de goda är goda – såtillvida att de inte omvänder sig till kristendomen. Någon är trickster.

Åtskilliga av slavägarna vi kommer i kontakt med framställs som relativt hyggliga människor, som på någon nivå förefaller inse att det där med slaveri inte är ett optimalt sakernas tillstånd – men de har slavar ändå. Adressen till slavägare verkar tydlig: ni är nog hyggliga, men ta in lite mer kristendom, så ska ni hantera slavarna bättre eller rentav frige dem. Ja, ni kan nog rentav få slavarna att bli kristna människor.

Slavarna själva framställs ofta som ociviliserade, ofta hedniska. De har likheter med barnen, och är alltså omogna, outvecklade. Berättaren konstaterar:

”… det är lika lite idé att låtsas vara ond på en neger som på ett barn: båda märker instinktivt hur det förhåller sig, hur man än bär sig åt …”

Slavflickan Topsy beskrivs som att hon…

”… hade något animalt och ’hedniskt’ över sig …”

Samma flicka beskrivs i kontrast till den änglalika Eva, som sägs vara dimmigt medveten om det följande:

”Där stod de båda barnen som representanter för två ytterligheter i samhället. Å ena sidan den vackra väluppfostrade flickan med sitt guldgula hår, sina kloka tankfulla ögon, sin ädla panna och sin prinsesslika grace, å andra sidan den illmariga, underdåniga men samtidigt sluga negerungen. Och de var också representanter för var sin ras, den anglosaxiska, frambragt under århundraden av kultur, härskarställning, bildning, fysisk och moralisk överlägsenhet, och den afrikanska, ett resultat av seklers förtryck, underkastelse, okunnighet, arbete och laster.”

Det är också påfallande hur ofta Beecher Stowe påpekar att de slavar hon skriver om är mulatter eller kvartsfärgare. Och ofta synes det vara något som förhöjer deras skönhet, liksom de vita ofta framställs som vackra, men aldrig de som är helt svarta.  Onkel Tom är emellertid svart, utan blod från de vita. Men George Harris kan till och med i lätt förklädnad passera som spanjor.

* * *

Tiden har farit hårt fram med Onkel Toms stuga. Den försvarar emellertid sin plats som viktig läsning. Dels för att den säger något om hur slaveriet sågs från det perspektiv som Beecher Stowe hade som vit medelklass i samtiden, dels för att verkets egen historia är av ofantlig betydelse, särskilt i amerikansk kontext.

Idag läser vi boken annorlunda än vad man en gång läste den. Och det är anakronistiskt av oss att förvänta oss att man i en annan tid hade vår tids uppfattningar. Analysen av boken kan likväl vara mycket givande, och kan kanske rentav säga något om hur vi själva kan ha och uttrycka uppfattningar som är lika tidsbundna som de Beecher Stowe gav uttryck för i Onkel Toms stuga.
– – –
Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly),  Harriet Beecher Stowe. Övers. Nils Holmberg. Illustrationer av Stig Södersten. Bonniers Folkbibliotek 1952. 329 sidor.

Bokrecension: Madame Bovary | Gustave Flaubert

Madame Bovary är en roman skriven av Gustave Flaubert (1821-1880). Verket utkom första gången på franska i form av en följetong år 1856 och i bokform året därefter.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ernst Lundquist i en upplaga från 1921.

* * *

Madame Bovary räknas ibland som en av de främsta romanerna någonsin. Klart är att den är utsökt komponerad. Flaubert tillhör realisterna, och därmed för han in oss i en värld så verklighetsimiterande att den känns helt påtaglig. Dessutom är gestalterna som förekommer i romanen så trovärdigt skildrade, med komplexa psykologier, att de gott kunde varit människor av kött och ben.

Huvudpersonen Madame Emma Bovary är realistiskt framställd, men själv hör hon romantiken till. Hon gifter sig villigt med småstadsläkaren Charles Bovary, som älskar henne över allt annat. Det dröjer dock inte länge innan hon får det svårt att förena vardagens prosaiska tillvaro med sina skimrande ideal om romantisk kärlek. Här uppstår det komplexa i hennes psykologi. Hon lever i en tillvaro, men drömmer nästan svärmiskt om något radikalt annat.

Hon börjar reta sig på sin make. Hon märker att hon har känslor för den unge skrivaren Léon, men det är aristokraten Rodolphe som hon tar som älskare. Hon älskar honom djupt, men han ser henne mest som en erövring, och när hon blir alltför hängiven drar han sig undan.

Det blir då till Léon som Emma vänder sig och de två inleder en affär, och allteftersom deras förbindelse fortsätter omvärver hon sig med lögner för att dölja vad som hade blivit en skandal om det kom ut: läkarhustrun har en otrohetsaffär.

* * *

Emma är inte en sympatisk människa. Hon manipulerar sin slätstrukne men hängivne make. Hon hyser ofta en avgjord kyla gentemot deras gemensamma lilla dotter. Allt skyms av hennes djupa behov av att nå den romantiska kärleken.

Till hennes livsföring hör vissa tillbehör; hon lever ett liv som är långt dyrare än hushållet har råd med.

”Emma levde helt och hållet upptagen av sina passioner och frågade lika litet efter pengar som en drottning.”

Så inte nog med att hon fastnar i ett nät av lögner, hon blir allt djupare skuldsatt.

Charles hade med all säkerhet varit beredd att förlåta henne allt: så djup är hans hängivna kärlek till sin hustru. Men själv står hon till sist inte ut. Nedtryckt under hotet av utmätning väljer hon att svälja en näve arsenik.

* * *

I Madame Bovary finns dessutom ett rikt galleri av bipersoner, och också de har fått intressanta personligheter. Inte minst apotekaren Homais, en fritänkande deist som dyrkar sin Gud i naturen och gärna opponerar sig mot vidskepelse och kristen religiositet:

"Min Gud är Sokrates’, Franklins, Voltaires och Berangers Gud! Jag erkänner inte en Gud som går och promenerar i sin lustgård med staven i hand och stoppar in sina vänner i magen på valfiskar, dör under jämmerrop och uppstår efter tre dagar, saker som äro absurda i och för sig och för övrigt helt och hållet strida mot alla fysikens lagar, vilket, i förbigående sagt, bevisar, att prästerna alltid ha vegeterat i en skamlig okunnighet som de vilja utbreda över hela världen."

Som motpol till honom har vi ortens präst, abbé Bournisien, som verkar vara en ganska rutinbunden ämbetspräst, fastän han mot romanens slut, i Emmas stora nöd, likväl finns där med ritualer, böner och nit.

En intressant figur är Lheureaux. Kanske kan han stå som symbol för en hänsynslös kapitalist. Det är han som säljer Emma diverse varor, inte sällan på kredit, inte sällan med övertalning och tubbande. Det är hos honom som skulderna till slut växer till väldiga proportioner, allteftersom Emma skriver nya räntebelagda skuldebrev hos honom för att täcka förfallna skulder.

* * *

Emma Bovary lever två liv. Hon lever som läkarhustru i en liten stad. Men i sitt inre vill hon därifrån. Hon känner sig fängslad och strävar efter en romantisk, allomfattande kärlek som kan befria henne från vardagligheten.

Spänningen mellan dessa två poler i hennes liv skildras mästerligt av Flaubert, så att Emma – så som hon är – framstår inför läsaren; man tycker både synd om och irriterar sig på henne. Emma är en människa, långt från en typ eller hjältegestalt. Men hon är en människa.

På samma sätt är hennes make Charles en människa, en människa som finner glädje i att få vara i sin hustrus närhet. Båda har ideal, men idealen är inte desamma. Och därför fungerar inte deras relation harmoniskt, och Emma skjuter iväg åt de håll där hon kan förverkliga sina ideal, vad hennes väsen kräver.

Gustave Flaubert åtalades för Madame Bovary, men frikändes. I dag är det väl inte Emmas affärer som får oss att lyfta på ögonbrynen: vi är vana från andra medier att se dylika kärlekskomplikationer. Det vi fängslas av i Madame Bovary kan vara Flauberts språk, som förmår levandegöra inte bara Emma på ett så påtagligt vis, utan även alla de människor som rör sig omkring henne, i den värld där de existerar.
– – –
Madame Bovary, Gustave Flaubert. Övers. Ernst Lundquist. Albert Bonniers förlag 1921. 327 sidor.

Dikt: XIV. Häxan i konung Karls tid | C. J. L. Almqvist

XIV. Häxan i konung Karls tid

Här uppå berget ligga Gummans svarta knotor:
Hon som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om röda elden:
höra huru gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren
och ur stickorna darrhänt mjölkade hon åt barnena små.
Men ut ur rika prästens ko var den söta mjölken. –
Barnena fingo stå vid modrens bål. 

Carl Jonas Love Almqvist

ur Törnrosens bok, Songes XIV.

Bokrecension: Den unge Werthers lidanden | Johann Wolfgang von Goethe

Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers) är skriven av Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Boken utkom på tyska första gången 1774.

Jag har läst verket i Kerstin Söderbloms språkliga bearbetning av den första översättningen till svenska, som gjordes av Erik Wilhelm Westee 1783. Upplagan rymmer också en inledning av Synnöve Clason

* * *

Natten som följde på tisdagen den 22 december 1771, någon gång kring midnatt, skjuter sig Werther i sin kammare. Han skjuter sig i pannan, över högra ögat. Skottet är inte omedelbart dödande. När den unge mannen hittas av sin betjänt vid sextiden på morgonen lever han ännu. Vid middagstid avlider han utan att dessförinnan ha återfått medvetandet. Han begravs under natten.

Det är finalen i historien om den så olyckligt förälskade Werther, som den tjugofyraårige Goethe tecknar i Den unge Werthers lidande. Boken rönte stor uppmärksamhet i sin egen tid, och är fortfarande en litterär klassiker.

Vi får lära känna den unge Werther genom de brev han skrev, och genom den fiktive utgivarens inledande ord och efterskrift. Goethe lyckas genom detta berättartekniska grepp skapa ett starkt verklighetsimiterande verk. Det ger på varje sätt sken av att handla om en verklig händelse: realismen är total.

* * *

Werther är en ung man, oklart hur ung. Han arbetar åtminstone en tid som något slags tjänsteman, med utsikt att komma högt upp i samhällshierarkin.

Men Werther är också en mycket sentimental man. Han har blivit besatt av Lotte, en landshövdings dotter. Hans svärmiska kärlek till henne svämmar över alla bräddar. I breven till vännen Wilhelm blir Werther alltmer egocentriskt låst vid ett och samma tema: kärleken till Lotte. Förut kunde han emellanåt tala om annat. Till sist är finns det inte plats för sådant.

Men Lotte är inte tillgänglig. Hon är förlovad, senare väl gift, med Albert.

Likväl kan Werther inte hålla sig undan. Hur Lotte egentligen ser på relationen med Werther är svårt att säga: vi har ju bara Werthers egna vittnesbörd om henne tillgängliga, och utgivarens kommentarer. Att hon är vänlig mot honom torde dock vara ställt bortom allt tvivel, att hon känner starkt för honom likaså – men om det är någon egentlig romantisk kärlek tillstädes hos henne till honom, nja, det är väl mer osäkert.

Werther mister alltmer sinnet för proportioner. Han gråter och ömkar sig. Ja, breven svämmar över av drypande sentimentalitet. Hans kärlekskänslor blir så stora att allt annat i hans liv synes trängas undan. Den olyckliga kärleken till den otillgängliga kvinnan i hans närhet blir grunden till hans existens. Man anar att vännen Wilhelm oroas av vad Werther skriver.

Inget hjälper. Werther tar sitt liv som ett offer åt Lotte. Han förstår att den triangelrelation som nu finns inte kan bestå: någon måste bort. Han väljer att ta bort sig själv så konsekvent som det bara går. Ett skott i huvudet från en pistol han lånat av Lottes make Albert är medlet.

* * *

Den unge Werthers lidanden blev en portalbok i den litterära rörelse som kom att kallas Sturm und Drang, och som kan beskrivas som en litterär riktning avknoppad från barocken, förebådande romantiken. I den hittar vi sentimentaliteten, gråten, den storslagna men ofta hotande naturen, avståndstagandet från klassicismens kalla ljus, förkärleken för åskådliggörandet av det obehagliga.

Alla dessa ingredienser hittar man i Den unge Werthers lidanden.

Werther älskar att gå omkring och se naturens scenerier, och själva väderleken har en framskjuten plats som litterär effekt i boken. Han läser inledningsvis mycket Homeros – som väl ansågs friare och mindre konstruerad än den romerske Vergilius – och senare Ossians sånger, med sina natur-, döds- och skräckmotiv. Och naturligtvis gråter Werther om och om igen.

* * *

Den unge Werthers lidanden är ingen lång bok. Men den kräver väl i dag ändå ett visst tålamod av sin läsare, som inte är van vid skildringen av ett sådant klibbigt svärmeri. Werther som person är egentligen ganska svåruthärdlig; måste väl varit det i sin monomani åtminstone för vännen Wilhelm.

Och det kan knappast varit så lätt för Lotte heller. Kanhända smickrades hon av att dagligen ha Werther på besök, likväl vetandes att det aldrig kunde bli något mellan dem, ja, förmodligen önskade hon väl det inte heller, även om hon hyste medkänsla för honom. Hon var ihop med Albert och de två verkar ha haft en lycklig relation.

Samtidigt är det kanske inte svårt att som människa känna igen sig i Werthers totala hängivenhet i förälskelsen. Hela hans väsen orienterar sig mot den han älskar, såsom det gör hos en förälskad människa.

Hade Werther kunnat räddas? Det hade krävts något radikalt. Det verkar mot senare delen av boken som att hans vän Wilhelm var beredd att helt enkelt åka och hämta Werther. Om det hade hunnit ske, hade kanske förtrollningen då taget efter ett tag – och Werther hade inte behövt ta sitt liv. Lämnad åt sig själv var han nog hjälplös, fjättrad vid de två möjligheterna att antingen nå sin kärleks mål eller att dö.
– – –
Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers), Johann Wolfgang von Goethe. Övers. Erik Wilhelm Westee. Bearb. Kerstin Söderblom. Inledning av Synnöve Clason. Gidlunds klassiker för ungdom. Gidlunds 1983. ISBN: 91-7021-443-3. 154 sidor.

Bokrecension: Robinson Crusoe | Daniel Defoe

Bild: Walter Paget / British Library

Robinson Crusoe är skriven av Daniel Defoe (c. 1660-1731).

Jag har läst boken i upplagan som finns gavs ut i serien Världslitteraturen: De stora Mästerverken, där volymen rymmer både Robinson Crusoe (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe) och uppföljaren Robinson Crusoes vidare äventyr (eng. The Farther Adventures of Robinson Crusoe).

Verken är översatta av Carl Björkman. Båda böckerna utkom ursprungligen på engelska 1719.

* * *

Historien om Robinson Crusoe är välbekant. Berättare och huvudperson är Robinson Crusoe själv, och vi får följa honom från det att han som ung man bryter upp från sitt engelska medelklasshem och åtskilliga decennier framåt i tiden.

Crusoe är uppenbarligen en rastlös själ. Hans fader uppmanar honom att förkovra sig hemmavid och leva ett bekvämt liv. Själv vill han till sjöss, och ger sig på eget bevåg iväg. Efter vissa äventyr hamnar han i Brasilien, där han drar igång en plantage, innan han ger sig iväg för att skaffa slavar i Afrika. Han hinner emellertid inte så långt. Någonstans i närheten av Trinidad förliser skeppet, och som ensam överlevare hamnar han på en öde ö.

Där blir han kvar i nästan trettio år.

* * *

Robinson Crusoe är definitivt inte berättelsen om någon ädel vilde. Tvärtom kan boken läsas som en hyllning till civilisationen. Crusoe tar ön i besittning och tämjer den natur som han oförhappandes hamnat i, inte minst med hjälp av de redskap och det material han lyckas bärga från sitt förlista fartyg. Han bygger och skapar sig ytterligare redskap. Han befäster sina boningar och han odlar.

Han är en enmanskultur i ett öde landskap, och befolkar och kultiverar genom sina insatser miljön han hamnat i.

Med tiden märker emellertid Crusoe att ön inte är helt övergiven. Då och då kommer folk dit i kanoter. Det visar sig genom Crusoes observationer, att det är en kannibalstammar som kommer dit för att mer eller mindre rituellt förtära fiender.

Det får honom att överlägga med sig själv.

Han känner sig svårt hotad av dessa människor. Samtidigt begrundar han huruvida han har moralisk rätt att gripa in i deras kultur, som inte är hans kultur.

"De finna det icke mera brottsligt att döda en fånge tagen i strid än vi att döda en oxe, och de anse det lika naturligt att äta människokött som vi att äta fårstek."

När en av kannibalstammens offer gör sig fri och flyr agerar han dock. Han räddar den flyende och nedgör dem som jagar honom. Den räddade mannen är den bekante Fredag, som därefter underkastar sig Robinson Crusoe och blir hans tjänare.

Det är aldrig tal om att Fredag skall bli något annat än en tjänare; Crusoe ser honom inte som en jämlike nu, och inte heller längre fram. Lika naturligt verkar Fredag själv se sig som underordnad Crusoe.

Steg för steg civiliserar Crusoe Fredag, liksom han tidigare låtit civilisera öns natur. Han får honom att avsäga sig sin egen kannibalism, lär honom engelska och gör honom givetvis till kristen. Ja, och inte frågar han efter vad Fredag egentligen heter: han utplånar rentav symboliskt hans tidigare identitet genom att ge honom ett nytt namn och namnet är den veckodag då han, Robinson Crusoe, räddar honom.

* * *

Religionen är ett annat starkt framträdande drag i Robinson Crusoe. Det är inte utan att man i Crusoes tilltagande religiositet anar den puritanske författaren Defoes egna uppfattningar. Crusoe vittnar om att han först var tämligen likgiltig för religionen, men på ön inser han sitt syndafördärv och sitt beroende av Gud, vars försyn han förlitar sig på.

Försynen återkommer gång på gång som fenomen: alltså Guds dolda omsorg om människorna, när han lägger saker och ting tillrätta för dem. Och det är en protestantisk religiositet det är fråga om: rakt inte hednisk, och inte katolsk.

Robinson Crusoe lever sitt liv där på ön, intill dess att några engelska myterister håller på att landsätta sin kapten och två ytterligare personer på ön. Genom diverse våghalsigheter befrias kaptenen med kumpaner och ett antal besättningsmän återupptar lojaliteten och av pur tacksamhet låter kaptenen Robinson Crusoe ta över befallningsrätten över skeppet. Crusoe kan komma hem igen.

* * *

Crusoe utvecklas under sin vistelse på ön; på så vis faller romanen inom kategorin bildningsroman. Den äventyrlige unge mannen, som redan innan vistelsen på ön fått vara med om det ena och det andra, får pröva sig fram och bli förfaren i allehanda färdigheter. Och så fördjupas hans religiositet högst påtagligt.

Samtidigt finns där drag som samtiden sannolikt var mer blind för än vad vi är i dag.

Det är, som jag brukar påpeka, anakronistiskt att anlägga våra värderingar på en annan tids förhållanden, men vi som läser boken i dag kan knappast undgå att reagera på hur Robinson Crusoe med självklarhet placerar sig själv över Fredag. Å andra sidan underkastar sig den räddade engelske kaptenen också i hög grad – som om det faktum att han räddats till livet av Crusoe och Fredag innebär att han blir skyldig Crusoe sitt liv, att göra med vad han vill.

Vidare kritiseras aldrig explicit slavhandeln. Det var slavhandeln som fick Crusoe att ge sig iväg från sin plantage, och möjligen kan man tolka det som att detta företag är en del i hans självbekända tidigare syndiga leverne, men det utsägs inte. Det kan tänkas att slavinstitutionen som sådan är oproblematisk och därför onämnd som något att invända mot.

Man bör inte glömma när Robinson Crusoe är skriven. Det är en radikalt annan tid som boken tillkommer i, än vår. Saker vi anser är självskrivna är inte självskrivna då. Men trots påtagliga tidsmarkörer är det ändå förvånande hur modern romanen ändå känns.

* * *

Vi känner historien om Robinson Crusoe främst genom den först utgivna boken. Men det finns alltså en fortsättning, utgiven samma år, som inte fick samma genomslag. Den kallades Robinson Crusoes vidare äventyr.

I denna bok får vi veta vad som händer sedan Crusoe kommit hem till England. Hastigt klaras ett äktenskap av: när hustrun dött lämnar han sina barn och reser ut igen; han kan uppenbarligen inte betvinga sin Wanderlust.

Crusoe tar sig tillbaka till ön, och vi får veta vad som hänt där sedan han några år tidigare lämnat platsen. Fast den här gången blir han bara kvar några veckor, innan han drar vidare som ostindisk handelsman. Omsider hamnar han i Kina, varifrån han landvägen tar sig till Archangelsk. Därifrån skeppar han sig till Hamburg, varifrån han till sist reser hem till London efter en tioårs resa.

Del två har en annan karaktär än del ett. Den första boken utspelar sig i stor utsträckning på ön och vad vi får beskrivet för oss är tillvaron där och de utmaningar det innebar för Crusoe att skapa sig ett liv och en civilisation.

Den andra boken är mer av en resebok, där den ena platsen efter den andra besöks, det ena äventyret efter det andra avklaras. Dessutom är den betydligt mer predikande. Om och om igen får läsaren ta del av hur förträfflig kristendomen är. Crusoe är inte särskilt förtjust i katolicismen, men än mer avskyr han allt som har med hedendom att göra. Ja, han genomför en ren terroristaktion när han med ett litet sällskap bränner upp en gudabild i en liten by i Asien.

Uppföljaren blev visst aldrig lika populär som ursprungsboken om Robinson Crusoe. Det förstår jag. Den första delen, trots sin detaljrikedom, är mer sammanhållen och har ett tydligt nav. Uppföljaren känns mer spretig; det ena efter det andra utspelar sig, utan att en sådan kärna finns som i den tidigare boken.

* * *

Robinson Crusoe tillhör de allra mest klassiska litterära verken i Västerlandet. Boken är skriven i verklighetsimiterande, realistisk stil. Tydligen tillräckligt realistisk för att man vid utgivningen – som först skedde i Robinson Crusoes eget namn – emellanåt uppfattade boken som biografisk snarare än skönlitterär.

Boken kan också med fog kallas för en av de första moderna romanerna. Den har en psykologisk trovärdighet, i och med att Robinson Crusoe själv skildras, åtminstone för våra sentida ögon, som en person med gråskalor: han är allt annat än schablon som symboliserar Dygd eller tvärtom Ondska. Ja, jag skulle rentav säga att han inte framstår som särskilt sympatisk i sin uppdrivna självmedvetenhet och imperialistiska grundsyn på omgivningen, inte minst vad beträffar den egna religionens supremati över allt annat.

Men detta som skaver hos Robinson Crusoe, det som får mig som läsare att inte oreserverat tycka om honom, är också något av det som bidrar till att göra gestaltningen realistisk och mångdimensionell.

I år är det trehundra år sedan Robinson Crusoe först kom ut. Den lär fortsätta att komma ut i nya upplagor i kommande tider, och fortsätta att diskuteras av dem som läser den.
– – –
Robinson Crusoe, (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe, The Farther Adventures of Robinson Crusoe). Daniel Defoe. Övers. Carl Björkman. Världslitteraturen: De stora Mästerverken. Albert Bonniers förlag 1928. 606 sidor.

Bokrecension: Soldatnunnan och Om mordet som skön konst | Thomas De Quincey

Thomas De Quincey

Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts) är skriven av Thomas De Quincey (1785-1858).

Jag har läst texterna i översättning av Majken Johansson i en upplaga med förord av Gunnar Harding.

* * *

Thomas De Quincey är väl i dag mest känd för sin självbiografiska bok En engelsk opieätares bekännelser. Men han skrev mer. Något litet av hans övriga produktion hittar man i Soldatnunnan och Om mordet som skön konst, nämligen just kortromanen Soldatnunnan och artikelserien Om mordet som skön konst.

I upplagan som jag läst finns dessutom en inledning av Gunnar Harding och ett förord av översättaren Majken Johansson med. Därtill kommer åtminstone ett urval av de många fotnoter som De Quincey och hans utgivare en gång själva fogade till texterna, och tillagda till dessa är Johanssons språkliga kommentarer.

* * *

Soldatnunnan bygger på verkliga händelser. Texten är De Quinceys återgivande om historien om Catalina de Erauso.

I De Quinceys version får vi följa den unga Kate från det att hon föds, tills hon rymmer från klostret där hennes aristokratiske far placerat henne, och så vidare över hennes många äventyr i Spanien men främst i Sydamerika. Hon förklär sig till man, blir soldat och hamnar i oräkneliga bryderier och har dessutom en fallenhet för att om och om igen ta livet av folk.

Slutligen kan hon återvända i triumf till Europa, där både spanske kungen och påven vill ha besök av henne.

Soldatnunnan är en pastisch på pikaresken. Boken berättas raskt i korta kapitel, där väldiga geografiska avstånd kan klaras av på en mening och åratals tidsförlopp på samma sätt. Det är mycket charmigt.

* * *

Boken rymmer alltså även artiklarna Om mordet som skön konst. Det rör sig egentligen om två artiklar och därutöver en efterskrift, där författaren försvarar sitt ämnesval. Första artikeln publicerades 1827, andra artikeln 1839 och efterskriften 1854.

Det vore lätt att avfärda hela ämnet som satir – en satir på lystnaden efter mordhistorier – men så enkelt tror jag inte att det är, med tanke på hur De Quincey formulerar sin efterskrift, där han försvarar sina tidigare två artiklar. Det är helt enkelt svårt att få grepp om hans grad av seriositet.

Formen för artiklarna – dels en fiktiv föreläsning i en fiktiv förening, dels som ett fiktivt referat av ett möte i samma förening – är mycket effektfull och skapar en glidning mellan vad som är fiktivt och vad som är verkligt, särskilt beträffande författarens egen inställning till de uppfattningar som presenteras i artiklarna.

Vad De Quincey gör, är att anlägga ett estetiskt perspektiv på mordet som konst. Precis som en förtärande eldsvåda kan vara en estetisk upplevelse, för att låna De Quinceys egen jämförelse, gör han i sina artiklar uttryck för att även mordet kan betraktas ur en estetisk synvinkel.

De Quincey skriver:

”Såvida en person inte är fullkomligt förslöad, kan han väl knappast undgå att inse att det ena mordet kan vara bättre eller sämre än det andra ur den goda smakens synpunkt.”

Detta kan givetvis läsas swiftskt, alltså som satir. Och visst finns det en satirisk ton i texterna. Men därunder uppfattar jag likväl att det finns en öppenhet för det estetiska betraktelsesättet, vilket inte är ett försvar för mordet som handling.

I efterskriften, som inte har samma satiriska ton som artiklarna, skriver De Quincey:

”Efter att man vederbörligen har betalat sin tribut av sorg över dem som omkommit, och inte minst sedan tiden har hunnit lugna all personlig oro, granskar och värderar man de sceniska dragen (de som ur estetisk synpunkt kan kallas jämförbara företräden) hos de olika morden. Det ena mordet jämförs med det andra, och de egenskaper som överglänser andra – som till exempel överraskande och överrumplande effekter, gåtfullhet o.s.v. – görs till föremål för jämförelse och beröm.”

Nog ger det intryck av möjligheten att faktiskt bedöma det enskilda mordet just ur estetisk synpunkt, när väl de emotionella reaktionerna klarats av.

* * *

Det är ett nöje att läsa Thomas De Quincey. Prosan är lätt och lekande, full av citat ur grekisk och latinsk litteratur. Notapparaten erbjuder om och om igen små förklaringar och utvikningar som förhöjer avnjutningen av texterna. Möjligen kunde de i denna utgåva fått lov att vara nederst på respektive sida snarare än samlats som slutnoter. Det hade åtminstone besparat läsaren en hel del bläddrande.

Det är också en aning utmanande att läsa De Quincey. Jag tänker då på artiklarna om mordet som estetiskt fenomen. De är chockerande – rimligen med avsikt – men samtidigt kallt rationella.

Jag känner mig långt ifrån färdig med Thomas De Quinceys författarskap.
– – –
Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts), Thomas De Quincey. Övers. Majken Johansson. Inledning av Gunnar Harding. Lind & Co 2003. ISBN: 91-89538-63-3. 314 sidor.