Bokrecension: Katt och råtta | Günter Grass

Katt och råtta (ty. Katz und Maus) är en långnovell eller kortroman skriven av Günter Grass (1927-2015). Boken utkom på tyska år 1961. Jag har läst en svensk översättning av John W. Walldén i en upplaga från 1980.

* * *

Heini Pilenz söker i sina minnen. Det har hunnit gå halvtannat decennium eller så sedan kriget och uppväxtåren i Danzig. Men Pilenz, berättaren i Katt och råtta, trevar sig tillbaka; det ena minnet ger det andra, inte alltid i kronologisk ordning, men likväl med en inneboende ordning ändå.

Men trots att det är Pilenz som berättar, så handlar inte boken om honom. Den handlar om en annan pojke, klasskamraten Joachim Mahlke. Mahlke med det abnormt stora adamsäpplet, som han försöker dölja genom att hänga saker runt halsen: en skruvmejsel, tofsar, halsduk.

Joachim Mahlke växer genom historien och antar nästan mytiska proportioner; hans resa uppåt i pojkarnas hierarki börjar med dykäventyren ute på det halvt sjunkna polska fartyget utanför kusten. Ingen förmår simma så fort som han. Ingen förmår dyka som han.

Pilenz’ minnessekvenser för historien framåt. Mahlke kallas ut i kriget. Ännu tonårig lyckas Mahlke erövra järnkorsets riddarvärdighet. Och berättelsen ebbar sedan ut efter Mahlkes permission hemmavid – med frågetecken stansade i mig som läsare kring vad det egentligen blev av denne särling.

* * *

Tonårsgrabbarna i Katt och råtta är i samma ålder som Grass själv var under kriget, och de lever i samma stad som han gjorde. Det är därför svårt att tänka sig något annat än att Grass i någon mån skriver självbiografiskt, även om inte personerna i texten äger sina direkta motsvarigheter i verkligheten.

Men det torde vara rimligt att tänka sig att staden, stämningen, miljön – allt sådant – är skildrat med särskild kännedom om de verkliga förhållandena.

Det är påtagligt hur killarna egentligen är politiskt ointresserade. Den nationalsocialistiska diktaturen finns där hela tiden, precis som kriget, men själva pratar de aldrig politik. De pratar krig. De pratar fartyg. Men inte ideologi.

Och de mognar till ynglingar. De tjänstgör för sitt land.

* * *

Personskildringarna är intressanta. Särskilt hur Grass låter oss ana Pilenz’ och Mahlkes egenskaper genom Pilenz egna fragmentariska minnessekvenser, som han ibland dessutom omedelbart rättar.

Pilenz beundrar sin vän Mahlke. Men Mahlke är svår. När Pilenz tänker tillbaka på Mahlke och försöker formulera sina minnen av honom och tonårstiden, är det uppenbart att vännen gjort stort intryck.

* * *

Berättartekniken i Katt och råtta är utmärkt. Grass låter Pilenz berätta på ett sätt som är både rått och ohöljt, men också ömsint. Han funderar fram historien, skenbart utan en plan överordnad att berätta om krigsåren och kamraten Mahlke.

Kronologiskt hoppar handlingen en del fram och tillbaka, precis som väl varit fallet om man ombetts berätta om ett skeende som hände för längesedan under flera år: man kommer på och associerar allteftersom man berättar. Verklighetsimitationen genom denna typ av berättande är alltså mycket effektiv.

Katt och råtta är mittenboken i trilogin om Danzig. Föregångaren är Blecktrumman, efteråt kom Hundår. Jag läser gärna båda. Språket klingar friskt. Miljön kan inte annat än fascinera: ett land där nationalsocialismen regerar, och folk samtidigt lever sina liv.
– – –
Katt och råtta (ty. Katz und Maus), Günter Grass. Övers. John W. Walldén. Alba 1980. ISBN: 91-7458-376-X. 123 sidor.