* * *
Jag tycker om att läsa essäer. Essän skänker författaren möjlighet att vara vetenskaplig och konstnärlig på samma gång: den utmärkta essän är ju både vederhäftig och vacker samtidigt. I Hand & Penna finns flera olika sorters essäer. Någon är stramare, andra tillåter sig större frihet åt personlig stilkänsla.
Fokus är som undertiteln avslöjar några olika yrken under 1700-talet. Dessa yrken är de följande, följt av essäförfattaren:
- Bonde (historikern Peter Aronsson)
- Lantpräst (historikern Carin Bergström)
- Fogde (historikern Pär Frohnert)
- Landsbygdslärare före folkskolan (historikern Carin Bergström)
- Ämbetsmålare (konstvetaren Ing-Mari Danielsson)
- Lånbibliotekarie (litteraturvetaren Margareta Björkman)
- Stadsmusikant (historikern Greger Andersson)
Personligen intresserar mig särskilt kapitlet ”Lantprästen – en maktfaktor att räkna med” av Carin Bergström. Jag har ju ägnat mig en del åt kristendomens historia, och där passar en essä som denna alldeles utmärkt in.
Vi får således lära oss om prästens roll som myndighetsperson i socknen, inte minst när prästen nått kyrkoherdetiteln.
Socknen styrdes genom sockenstämman, som i sin tur hade kyrkoherden som ordförande.
Sockenstämman fick under 1700-talet ansvar för sådant som fattigvården. Det var en viktig sak i ett land där befolkningen ökade utan att det fanns tillräckliga arbetstillfällen. Stämman förväntades också se till att kyrkans lokaler hölls i gott skick, däribland den sockenstuga som numera inte sällan uppförts. Därtill fanns också frågan om att hålla församlingsborna vid god disciplin.
Prästerna var inte få. Bergström visar att det gick 560 invånare på varje präst i mitten av 1700-talet. För några år sedan var siffran drygt 2000 invånare per arbetsverksam präst, som jämförelse. Dessa 1700-talspräster fungerade som statsmaktens förlängda arm ut i bygderna: det var prästerna som i kyrkan förväntades läsa upp överhetens kungörelser – och så gick prästens andliga och världsliga uppgifter hand i hand.
Det kunde också vara så att ett sockenapotek sköttes om och förvarades i prästgården: inte minst blev det, berättar Bergström, prästfruns uppgift att sköta om detsamma. Prästen hade också att rapportera till Stockholm om ovanliga sjukdomar. Även klockaren kunde få hand om en del hälsovårdande inom socknen, såsom åderlåtningar.
* * *
Till de åtminstone för mig mer okända yrkeskategorierna hör lånbibliotekarien. Det gjordes nämligen under senare delen av 1700-talet ett antal försök att driva kommersiella lånbibliotek i Sverige, som litteraturvetaren Margareta Björkman skriver om. Mot en abonnemangskostnad fick kunden möjlighet att tillgodogöra sig lånbibliotekariens bokbestånd. Lånbiblioteken uppstod för övrigt ofta ur bokhandeln.
Björkman skriver om hur läskunnigheten visserligen var jämförelsevis hög i Sverige vid tiden, men att den läskunnigheten inte nödvändigtvis innebar att man kunde läsa ledigt i bok. Målgruppen för lånbibliotekarierna var således begränsad.
* * *
Hand & Penna visar på några facetter av 1700-talet. Naturligtvis hade många av medborgarna ännu sin utkomst av jorden, och då kanske inte främst som självägande skattebönder, utan som dagsverkare, torpare och så vidare.
Men vi kan likväl under epoken ana förändringen: kringvandrande lärare lärde folk att läsa, bondenäringen effektiviseras, fattigvården organiseras som en följd av ett ökat antal jordlösa människor i landet. Med mera. Vi ser engagemang som förebådar större, kommande förändringar under 1800-talet och därefter.
– – –
Hand & Penna: Sju essäer om yrken på 1700-talet, Carin Bergström (red.). Bokförlaget Atlantis i samarbete med Sällskapet för 1700-talsstudier 1996. ISBN: 91-7486-328-2. 284 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar