Bokrecension: Winnie-the-Pooh | A. A. Milne

Winnie-the-Pooh är skriven av A. A. Milne (1882-1956). Boken utkom första gången 1926. Jag har läst en utgåva från 1952 med illustrationer av E. H. Shepard (1879-1976).

* * *

Mina föreställningar om Nalle Puh (Winnie-the-Pooh) och hans värld är färgad av Disneys version av honom och hans vänner. Disney är ju de som äger rättigheterna till dessa figurer som A. A. Milne skapade på 1920-talet.

Därför var det mycket intressant att gå tillbaka till originalberättelserna i Winnie-the-Pooh från 1926, den första boken där längre berättelser om Nalle Puh förekommer, även om han nämnts i tidigare verk av Milne.

* * *

Berättare i boken är fadern till Christopher Robin, i praktiken en spegling av Milne själv och hans son. Berättaren skapar en egen idyllisk skogsvärld, där sonens alter ego bor, likväl som de olika varelserna som dyker upp i berättelserna. Milne skriver alltså in sin son i den sagovärld som han skapar.

Men även denna idylliska värld utanför vanlig tid och rum har sina hot, fastän osedda åtminstone i den första boken. Det är något kusligt med de s.k. woozles och i synnerhet gäller det de s.k. heffalumps. Och ingen av dessa varelser får vi alltså faktiskt se: de finns bara som möjliga hot, som man både är lite rädd för och likväl är nyfiken på.

* * *

De olika figurerna i boken presenteras allteftersom. Mest central är Winnie-the-Pooh själv, en björn som samtidigt är en leksak. Pooh, som egentligen heter Edward Bear, framställs som en godmodig och sympatisk gestalt med klent förstånd. Att han har en liten hjärna framhålls gång på gång.

Piglets främsta egenskap är rädslan. Eeyore är radikalpessimisten. Owl kan förvisso många, långa ord och konsten att formulera sig, men frågan är om inte kunskapen i praktiken är ihålig.

Christopher Robin själv fungerar som alla de andra figurernas ledare och mästare. Om berättaren är fader till Christopher Robin, så fungerar Christopher Robin i motsvarande mån som fadersgestalt till alla sagofigurerna: det är honom de vänder sig till för att få råd, och han kan ta dem med ut på ett äventyr eller rädda dem från faror.

* * *

Winnie-the-Pooh är på ett plan givetvis en barnbok. Men det finurliga är, att boken också fungerar på en annan nivå: som en vuxenbok. Ja, det krävs nog en vuxen läsare för att uppskatta ironierna, de många ordlekarna, de absurda inslagen. På så vis äger boken en dubbel funktion: som bok för barnet, men också som bok för den vuxne läsaren.

De absurda inslagen i berättelserna om Winnie-the-Pooh. Det kan komma till uttryck i dialogen, där de olika gestalterna inte sällan talar förbi varandra på grund av en exceptionell brist på minnesförmåga.

Lustigheter och ironier kryddar hela framställningen. Jag tolkar följande lilla uppräkning av Winnie-the-Poohs namn och titlar som en lätt drift med titelhögfärd:

”… Pooh Bear, Winnie-The-Pooh, F.O.P. (Friend of Piglet’s), R.C. (Rabbit’s Companion), P.D. (Pole Discoverer), E.C. and T.F. (Eeyore’s Comforter and Tail-finder)”

Och den här framställningen av skam är ett exempel på något som möjligen en vuxen människa mer kan känna igen sig i än ett barn:

”Then Piglet saw what a Foolish Piglet he had been, and he was so ashamed of himself that he ran straight off home and went to bed with a headache.”

Andra inslag som vi kan stanna inför är att det finns en del typografiska egenheter, där texten får bli grafiskt bildhärmande: vid ett tillfälle antar texten en trädliknande struktur, samtidigt som Winnie-the-Pooh klättrar, och i ett annat sammanhang rör sig texten i ett vågmönster när Piglet följer med den hoppande kängurun Kanga.

Särskilt Winnie-the-Pooh har dessutom en tendens att brista ut i små verser, ibland nonsensbetonade, där ljudmönstret är väl så viktigt som innehållet. Ett extremfall är den följande strofen:

”Tra-la-la, tra-la-la,
Tra-la-la, tra-la-la,
Rum-tum-tiddle-um-tum.
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Rum-tum-tum-tiddle-um.”

Strofen säger inte mycket rent informativt, men den är effektfull att läsa.

* * *

Winnie-the-Pooh fungerar i högsta grad som läsning för en vuxen läsare. Det är muntert och smålustigt mest hela tiden. Igenkänningen är ibland smärtsamt klar, vare sig man nu identifierar sig med den dystre Eeyore eller den lärdomshögfärdige Owl eller någon av de andra i den idylliska skogsvärlden som utgör hem för Winnie-the-Pooh och hans vänner.
– – –
Winnie-the-Pooh, A. A. Milne. Illustrationer: E. H. Shepard. Methuen & Co. Ltd., London 1952. 158 sidor.