Bokrecension: Kärlek genom ett fönster | Hjalmar Bergman

Kärlek genom ett fönster och andra berättelser är en novellsamling av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utkom år 1929.

* * *

Hjalmar Bergman är en utmärkt berättare. Hans texter lyckas förmedla underfundiga historier med ett språk som inte sällan är humoristiskt, men ofta dessutom antyder ett djupt mörker. Många av de fjorton novellerna i Kärlek genom ett fönster rymmer en betydande svärta och tragik, fastän språket ofta dansar fram, lätt och mycket elegant.

Något tema som sammanhåller novellerna ser jag inte. Tvärtom rör sig Bergman över vida vidder och i olika tider. De flesta av berättelserna utspelar sig i vad som kan vara författarens samtid. Någon annan ger känslan av en förflutenhet på någon eller några generationer. En novell utspelar sig under Jesu barndom, en annan handlar om hans mormor, när hon ännu var en liten flicka.

* * *

Bergman lyckas gång på gång effektivt gestalta personers karaktärer och personligheter i berättelserna. De blir levande, mångdimensionella varelser.

Det handlar till exempel om modern som ojar sig över kostnaderna att hålla sin son i skola, och vid hans död mest verkar vara intresserad av ett skadestånd.

Det handlar om den trogna hustrun, som står ut med sin makes patologiska otrohet, och förblir hans beskyddarinna, även när han näppeligen förtjänat det, men dock behöver det.

Det handlar om den upphöjde professorn och läkaren, som långsamt bringas, liksom läsaren, till en isande insikt.

Det handlar om den förståndshandikappade och synadsbegåvade gumman på fattighuset. Och om den begåvade konstnären ur allmogen som luras av aristokraten.

Särskilt snyggt gör Bergman dessa personbeskrivningar i novellen ”I bonngårn satt snåle Axelsson och mös —”. Där handlar det om två systrar, "två gamla bättredarsfröknar i en bättredarsgård", som får lov att bo kvar på födelsegården, fastän en viss Axelsson köpt den.

Axelsson utmålas i dialogerna som en synnerligen snål person; men Bergman låter oss samtidigt förstå att det nog inte är hela sanningen, vilket så småningom blir uppenbart – om än inte för systrarna själva.

* * *

Så har vi detta med svärtan. Den finns där ofta. Människor bär på tyngder som de inte låtsas om, eller lever i omständigheter som de försöker putsa upp, men egentligen mer sminkar över.

Det blir tydligt i den långa novellen ”De fyra årstiderna”, där årstider syftar på olika perioder i Margherites liv, från det att hon som ung flicka tagits om hand av en blind musikant, över hennes upptäckt som danserska, till åldrad madame, som man numera ler i smyg åt.

Margherites lyckas i yttre måtto. Men musikanten tar livet av sig för att möjliggöra hennes lycka, och visar sig som beskyddande gengångare då och då längre fram. Hennes make dör, hennes barn dör. Hon åldras och mister något av sitt behag, ehuru fortfarande uppburen: när hon plötsligt blir pestsjuk är hyllningarna från vännerna snart förbytta i tjuvnad och flykt. Genom hela novellen låter Bergman mörkret vila stillsamt i den yttre framgångens omedelbara närhet.

* * *

Hjalmar Bergman var en mästerlig berättare. Det kommer inte minst till sin rätt i novellens koncisa form. Han förmår att genom sitt språk skänka sina berättelser en påtaglig fräschör, och bygger upp dem med träffande poänger: få eller ingen av dem är utan en knorr på slutet. Och människorna som befolkar Bergmans fiktiva världar är verkliga som få.
– – –
Kärlek genom ett fönster och andra berättelser, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1929. 263 sidor.