Bokrecension: Om en vinternatt en resande | Italo Calvino

Bild: Free-Photos / Pixabay (redigerad)

Om en vinternatt en resande (it. Se una notte d’inverno un viaggiatore) är skriven av den italienske författaren Italo Calvino (1923-1985). Boken utkom första gången på italienska 1979.

Jag har läst boken i svensk översättning av Viveca Melander, i en e-boksupplaga från 2017.

* * *

Om en vinternatt en resande är en lekfull bok, snarast experimentell till uppbyggnaden. I grunden ligger en berättelse i andra person: ”du” är huvudperson, det vill säga läsaren själv. Det är ovant, men fungerar fint. Vem som är den egentlige berättaren kan det spekuleras kring, men han träder ideligen in och bryter fiktionen.

Fiktionen är dessutom på flera plan. Duet (alltså läsaren) får nämligen läsa en mängd olika berättelser, men aldrig läsa ut dem. Dessa är och förblir fragment, begynnelser, ofta falsarier – i mängder av olika genrer. Minst ett tiotal romandelar har vi stiftat bekantskap med när vi når slutet av Om en vinternatt en resande.

Det finns också en kvinna med i den nära förgrunden, Ludmilla. Hon är Läsarinnan som duet är Läsaren. Ett tag verkar det som att även hon skulle framställas i du-form, men nej, perspektivet fjärmas från henne igen, återgår till det du som varit sedan romanens början.

* * *

Den underliggande berättelsen i Om en vinternatt en resande, ramberättelsen om man så vill, är inte alldeles lätt att ringa in. Jakten på litteratur är genomgående. Sökandet kompliceras bland annat av att en förfalskare är i farten, en förfalskare som ger ut falska böcker.

Som läsare blir vi – med avsikt! – gång på gång bragda i förvirring. Under sitt sökande efter förfalskaren av böcker träffar Läsaren en kvinna (som kanske är Ludmillas syster), och får för sig förklarat följande:

”Jag är en infiltratör, en riktig revolutionär infiltrerad i de falska revolutionärernas led. Men för att undgå upptäckt måste jag låtsas vara en kontrarevolutionär infiltrerad bland de riktiga revolutionärerna. Och det är jag faktiskt, eftersom jag tar order av polisen men inte av den riktiga för jag lyder under de revolutionära som är infiltrerade bland de kontrarevolutionära infiltratörerna.”

Så blir sken, falsarier, ett ständigt till-synes, spegelverksamheter ett framträdande drag genom romanen. Romanen är ett spel, en lek, och jag vet inte om vi som läsare mest är medspelare eller leksaken.

* * *

Jag är osäker på om jag tycker Om en vinternatt en resande är mest irriterande eller genialisk.

Verket hör hemma i den postmoderna sfären. De stora berättelserna har trasats sönder, och även om vi som Läsaren i romanen söker de hela romanerna, så blir vi kvar med fragment, några sidor, sällan genuina, ofta förfalskningar.

Så vad tycker jag om romanen som litteratur? Jag har inte ett givet svar.

Fortfarande är jag lite bragd ur fattningen, lite desorienterad, förvirrad över vad jag nyss varit med om i läsväg.

Det vettigaste jag kanske kan säga som omdöme är att verket är intressant som litterär konstyttring. Och att dess försök att spränga ramarna för vad vi kanske förväntar oss av en roman lyckas – boken sticker iväg på oväntade vägar, ytterligt svår att hägna in. Om en vinternatt en resande är en vild bok, den tumlar i glädjen av att leka med romanens möjligheter.
– – –
Om en vinternatt en resande (it. Se una notte d’inverno un viaggiatore), Italo Calvino. Övers. Viveca Melander. Natur&Kultur. E-boksproduktion: Axell Media 2017. ISBN: 978-91-27-15233-5.