Bokrecension: Vi pryder oss med horn | Aksel Sandemose

Vi pryder oss med horn (no. Vi pynter oss med horn) är skriven av Aksel Sandemose (1899-1965). Boken utkom första gången på norska 1936.

Jag har läst en svensk upplaga av boken tryckt 1973, i översättning av Gurli Hertzman-Ericson.

* * *

Rå mänsklighet komprimerad till sex själar på skutan "Fulton" med destination Island året 1914. Ombord finns skepparen (förmögen och seriös), styrmannen (ung och ännu oprövad), matroserna Gullhästen (stor och auktoritär), Bjarne (smidig och elak), kocken (brutal) och lättmatrosen Prästen (överkänslig och intellektuell).

Till det yttre händer föga: skutan går dit den ska och sedan vidare.

Det intressanta, med spänning bemängda, sker i relationerna mellan de ombord. Långsamt lär de känna varandra, och deras respektive personligheter framträder.

Sandemose låter ingen ljus människosyn lysa fram ur sina figurer. Människorna är oftast trasiga. Prästen ombord, högfärdig för sin utbildning och rädd för de andras våldskapital, är verkligen en präst, men en avstängd sådan, efter en affär med en alltför ung flicka. Han har drivits från ställe till ställe och till sist fått plats här som lättmatros: längst ner i hierarkin, trakasserad och misshandlad av de flesta. Men man känner inte mycket till sympati för honom: i sin förtryckta position är han fortfarande övertygad om sin egen överlägsenhet.

Var och en av herrarna ombord bär på sina historier och sin bakgrund.

I sin tid blev boken attackerad för sedeslöshet: de sexuella inslagen känns numera kanske råa, men inte nödvändigtvis särskilt chockerande. Prästens affär som fick honom avsatt? Nåja. Den antydda incestuösa affären mellan en av matroserna och hans syster i deras ungdom? Nåja. Prostitution, oro för könssjukdom? Nåja. – Men allt medverkar till att skänka känslan av att Sandemose inte förskönar sina romangestalter.

I övrigt överflödar våldsamheten. Men de lever ändå tillsammans ombord, i ett mikrouniversum. De anpassar sig. Det heter på ett ställe:

”… liksom råttan klarar sig människan under alla förhållanden.”

Likaså sjömännen i Sandemoses roman. Intill dess att någon av dem träffas av döden.

* * *

Vi pryder oss med horn är inte en idealiserande idyll av sjömanslivet. Sandemose hade själv erfarenhet av livet ombord och vet väl vad han talar om. Ombord på Fulton är det äta eller ätas. Hackordningen kunde vara skriven i sten: men den överbringas bara antydningsvis. Man vet sin plats.

Men det är ingen svartvit skildring av onda människor: tvärtom lär vi oss allteftersom berättelsen fortsätter alltmer om människorna ombord – vi får se deras känsliga sidor, deras djupa broderlighet sinsemellan i något fall, deras historier. Men allt det är omvärvt av storm, könslängtan, fylla, positionering, våld…

Romanen blir mycket suggestiv.

De sex själarna ombord på Fulton skulle kunna bli symboler för en mänsklighet: den mänsklighet som i den tid då romanen utspelar sig står väpnad mot sig själv i det första världskrig som då bryter ut, och återigen står den snart väpnad mot sig själv när romanen skrivs och Sandemose anar ett nytt stort krig, som ju också kom.

* * *

Prosan flyter fram över sidorna. Sandemose låter oss sömlöst flyta in i de olika figurernas medvetanden, och plötsligt märker vi som läsare att vi befinner oss inne i huvudet på någon av dem. I början och sluten av kapitlen finns ibland små historier insprängda, med större eller mindre koppling till huvudberättelsen, ibland synes de vara självbiografiska betraktelser.

Vi pryder oss med horn drabbar läsaren genom sin illusionslöshet, sin råhet, sin hopplöshet. Det är svårt att värja sig mot pessimismen som pulserar genom sidorna. Läsningen blir som att treva sig genom en natt på öppet hav, endast ställvis upplyst av någon lanterna.
- - -
Vi pryder oss med horn (no. Vi pynter oss med horn), Aksel Sandemose. Övers. Gurli Hertzman-Ericson. Forum 1973. ISBN: 91-37-05463-5. 215 sidor.