 |
| Thomas De Quincey |
Jag har läst texterna i översättning av Majken Johansson i en upplaga med förord av Gunnar Harding.
* * *
Thomas De Quincey är väl i dag mest känd för sin självbiografiska bok En engelsk opieätares bekännelser. Men han skrev mer. Något litet av hans övriga produktion hittar man i Soldatnunnan och Om mordet som skön konst, nämligen just kortromanen Soldatnunnan och artikelserien Om mordet som skön konst.
I upplagan som jag läst finns dessutom en inledning av Gunnar Harding och ett förord av översättaren Majken Johansson med. Därtill kommer åtminstone ett urval av de många fotnoter som De Quincey och hans utgivare en gång själva fogade till texterna, och tillagda till dessa är Johanssons språkliga kommentarer.
* * *
Soldatnunnan bygger på verkliga händelser. Texten är De Quinceys återgivande om historien om Catalina de Erauso.
I De Quinceys version får vi följa den unga Kate från det att hon föds, tills hon rymmer från klostret där hennes aristokratiske far placerat henne, och så vidare över hennes många äventyr i Spanien men främst i Sydamerika. Hon förklär sig till man, blir soldat och hamnar i oräkneliga bryderier och har dessutom en fallenhet för att om och om igen ta livet av folk.
Slutligen kan hon återvända i triumf till Europa, där både spanske kungen och påven vill ha besök av henne.
Soldatnunnan är en pastisch på pikaresken. Boken berättas raskt i korta kapitel, där väldiga geografiska avstånd kan klaras av på en mening och åratals tidsförlopp på samma sätt. Det är mycket charmigt.
* * *
Boken rymmer alltså även artiklarna Om mordet som skön konst. Det rör sig egentligen om två artiklar och därutöver en efterskrift, där författaren försvarar sitt ämnesval. Första artikeln publicerades 1827, andra artikeln 1839 och efterskriften 1854.
Det vore lätt att avfärda hela ämnet som satir – en satir på lystnaden efter mordhistorier – men så enkelt tror jag inte att det är, med tanke på hur De Quincey formulerar sin efterskrift, där han försvarar sina tidigare två artiklar. Det är helt enkelt svårt att få grepp om hans grad av seriositet.
Formen för artiklarna – dels en fiktiv föreläsning i en fiktiv förening, dels som ett fiktivt referat av ett möte i samma förening – är mycket effektfull och skapar en glidning mellan vad som är fiktivt och vad som är verkligt, särskilt beträffande författarens egen inställning till de uppfattningar som presenteras i artiklarna.
Vad De Quincey gör, är att anlägga ett estetiskt perspektiv på mordet som konst. Precis som en förtärande eldsvåda kan vara en estetisk upplevelse, för att låna De Quinceys egen jämförelse, gör han i sina artiklar uttryck för att även mordet kan betraktas ur en estetisk synvinkel.
De Quincey skriver:
”Såvida en person inte är fullkomligt förslöad, kan han väl knappast undgå att inse att det ena mordet kan vara bättre eller sämre än det andra ur den goda smakens synpunkt.”Detta kan givetvis läsas swiftskt, alltså som satir. Och visst finns det en satirisk ton i texterna. Men därunder uppfattar jag likväl att det finns en öppenhet för det estetiska betraktelsesättet, vilket inte är ett försvar för mordet som handling.
I efterskriften, som inte har samma satiriska ton som artiklarna, skriver De Quincey:
”Efter att man vederbörligen har betalat sin tribut av sorg över dem som omkommit, och inte minst sedan tiden har hunnit lugna all personlig oro, granskar och värderar man de sceniska dragen (de som ur estetisk synpunkt kan kallas jämförbara företräden) hos de olika morden. Det ena mordet jämförs med det andra, och de egenskaper som överglänser andra – som till exempel överraskande och överrumplande effekter, gåtfullhet o.s.v. – görs till föremål för jämförelse och beröm.”Nog ger det intryck av möjligheten att faktiskt bedöma det enskilda mordet just ur estetisk synpunkt, när väl de emotionella reaktionerna klarats av.
* * *
Det är ett nöje att läsa Thomas De Quincey. Prosan är lätt och lekande, full av citat ur grekisk och latinsk litteratur. Notapparaten erbjuder om och om igen små förklaringar och utvikningar som förhöjer avnjutningen av texterna. Möjligen kunde de i denna utgåva fått lov att vara nederst på respektive sida snarare än samlats som slutnoter. Det hade åtminstone besparat läsaren en hel del bläddrande.
Det är också en aning utmanande att läsa De Quincey. Jag tänker då på artiklarna om mordet som estetiskt fenomen. De är chockerande – rimligen med avsikt – men samtidigt kallt rationella.
Jag känner mig långt ifrån färdig med Thomas De Quinceys författarskap.
– – –
Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts), Thomas De Quincey. Övers. Majken Johansson. Inledning av Gunnar Harding. Lind & Co 2003. ISBN: 91-89538-63-3. 314 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar