Bokrecension: Allt går sönder | Chinua Achebe

Allt går sönder (eng. Things Fall Apart) är skriven av Chinua Achebe (1930-2013). Boken utkom på engelska första gången 1958.

Jag har läst e-boksversionen av en svensk översättning av Ebbe Linde, med förord av Per Wästberg samt med en bifogad kulturhistorisk essä om Igbo-folket av Don C. Ohadike.

* * *

Allt går sönder handlar om Igbo-folket i västra Afrika mot slutet av 1800-talet.

Vi befinner oss i förkolonial tid och i kolonialismens inledande skede. Vad Chinua Achebe låter läsaren göra, är att ta del av upplevelsen att den vite mannen kommer till trakten utifrån afrikanens perspektiv, där den vite mannen är den Andre. Ja, Achebe berättar om Igbo-folkets liv och kultur inifrån – inte genom europeiska koloniala ögon, utan på dess egna villkor.

* * *

Allt går sönder är långt ifrån en förskönande framställning av Afrika eller av Igbo-folket. Per Wästberg skriver i förordet:

"Chinua Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera."

Just så uppfattar jag också berättelsen. Det är inte fråga om att måla upp ett förkolonialt paradis. Men författaren låter oss förstå att det i allra högsta grad fanns en identitet, en kultur, seder, en värld före kolonialismen.

* * *

Centralgestalten Okonkwo är en tämligen obehaglig figur.

Han är våldsamt manschauvinistisk, och hans främsta mål verkar vara att framstå som manlig, självständig, framgångsrik inför sina fränder: allt i kontrast till sin far, som var en bekväm själ som tog dagen som den kom, och till skillnad från sin son, som han med förfäran ser vara av mjukare slag än han själv; omsider dessutom kristen.

Okonkwo framstår som extrem även för by- och stamgemenskapen. I någon mån är han en hårdhudad fanatiker för ideal som ingen förväntar sig att man ska följa. Den egentliga kulturen i sin normalversion anar man kanske snarare hos personer omkring honom.

Igbo-samhället – åtminstone den stam som Okonkwo tillhör – framställs som patriarkalt; mannen har gärna åtskilliga hustrur och även om hustrurna har rätt att lämna sin man, så råder det föga tvekan om att det i allmänhet är mannen som förväntas ha bestämmanderätten. Okonkwo tycker hursomhelst att kvinnorna skall hållas efter.

* * *

Det ligger något slags vemod i texten: kanske läser jag in det, vi vet ju som läsare att en stor förändring är nära. Men nog får vi intrycket av en känsla att den era som varit går mot sitt slut. En respekterad man säger till närvarande ungdomar efter en fest hos Okonkwo:

"Ni känner inte styrkan i att tala med en röst. Och vad blir resultatet? En avskyvärd vantro, en vidskeplig ny religion vinner insteg bland er. En man kan nu lämna sin fader och sina bröder. Han kan förbanna fädernas och förfädernas gudar, liksom en galen jakthund, som plötsligt vänder sig mot sin herre. Ja, jag är orolig för er. Jag är orolig för stammen."

Så låter Achebe en man nästan profetiskt uttala sig om det kommande religionsskiftet, men också den radikala samhällsförändring som står för dörren.

* * *

Missionärerna kom som kolonisationens förtrupper. Som representanter för en ny religion kommer de till byn, vinner anhängare och bygger en kyrka. Med gott uppsåt och stundom också positiva effekter, kanske, men med förgörande konsekvenser för den lokala kulten och sammanhållningen.

De kristna accepteras i viss mån av bygemenskapen, även om det leder till våldsamma reaktioner när de ställer sig på tvären mot stammens egen religiositet. Men på längre sikt leder den nya religionens framträngande till att stammens egen religiositet och därmed sammanhängande seder sprängs inifrån.

Och med kyrkorna kommer skolorna, som gör människorna litterata och därtill en del av dem redo att gå i kolonialmaktens tjänst.

* * *

Liksom vid all skildring av kolonialismen är det en fråga som inställer sig. Blev allt sämre?

Nå, en religion med sina seder utbyttes mot en annan religion med sina seder. Men vissa förändringar måste man rimligen bejaka som gott: att man inte längre sätter ut tvillingar i skogen är en sådan. Att kyrkorna kom må vara ett tveeggat svärd för den inhemska kulturen, som därigenom både undermineras starkt, men samtidigt genom kyrkan utbildningsinsatser förmås att beskrivas och bevaras.

Achebe själv, som bland annat är känd för sin mycket skarpa kritik av Joseph Conrads Heart of Darkness, hade rimligen haft den svårare att nå sådan framgång som han gjort utan kolonisationen som bakgrund.

Han tillhör Igbo-folket, och är son till en lärare vid en anglikansk missionsskola. Han gav ut Allt går sönder på engelska. Han blev professor i litteraturvetenskap. Allt detta hindrar givetvis inte det berättigade att sätta ljuset på den avgrundsdjupa rasism och de vanföreställningar som följde med kolonialismen och den därmed sammanhängande exotiseringen av afrikanen.

Ja, kanske kan Achebes författarskap, i hans egenskap av att vara tillhörig både Igbo-folket och den västerländska kultursfären, medvetandegöra för oss när vi exotiserar eller förfrämligar eller vanrepresenterar den människa som kommer från en annan världsdel eller kultur.

* * *

Allt går sönder lär vara den mest lästa afrikanska romanen. Det är den med all rätt. Även om den i någon mån kan tänkas vara en svarsroman på Joseph Conrads Heart of Darkness, står den definitivt på egna ben; den är inte ett substitut för vad Achebe menar var en rasistisk skildring av Afrika, utan ett litterärt verk av hög kvalitet helt i sin egen rätt.

Den lånar dessutom västerländska läsare den inföddes ögon att se på kolonialismen med.
- - -
Allt går sönder (eng. Things Fall Apart), Chinua Achebe. Övers. Ebbe Linde. Förord: Per Wästerberg. Orienterande essä: Don C. Ohadike. Illustrationer: Uche Okeke. Bokförlaget Tranan. E-boksproduktion: eLib 2006. ISBN: 91-85133-46-9. 317 sidor.