Bokrecension: Sagor | August Strindberg

August Strindberg

Sagor är skriven av August Strindberg (1849-1912). Sagosamlingen utkom första gången 1903.

Jag har läst en upplaga från 1980 med illustrationer av Torsten Billman och efterord av konstvetaren Göran Söderström, som skrivit flera böcker om Strindberg.

* * *

Jag blir lite konfunderad när jag läser Strindbergs Sagor. Jag vet nämligen inte riktigt hur jag ska läsa dem. Är de tänkta som barnsagor i traditionell mening, eller höljer Strindberg berättelserna i sagogenren, men avser tala till vuxna? – Kanske är det rentav en fråga om både-och?

I Göran Söderströms informativa efterord knyts de tretton berättelserna hursomhelst hårt till Strindbergs biografi: det är där Söderström hittar grundmotiven som sedan utbildats litterärt.

Söderström drar slutsatsen att berättelserna skrevs för Strindbergs då nyfödda dotter Anne-Marie i nya äktenskapet med Harriet Bosse. Själv får jag känslan av att åtminstone en del av texterna är för mörka eller allvarliga i sitt tilltal för att vara avsedda för andra än vuxna läsare.

* * *

Sagorna rymmer ofta motiv ur Strindbergs samtid eller snarare hans nära förflutna. Vega-expeditionen finns med, och Långholmens förvandling från klipp-ö till grönskande ö, och S:t Bernhardtunnelns grävande.

Berättelserna utspelar sig sålunda inte nödvändigtvis i ett ”det var en gång”, som sagor brukar göra: alltså en odefinierad tid; tvärtom kan händelser i sagorna åtminstone ibland tidfästas på dagen eller åtminstone året.

* * *

Flera av historierna har ett drömskt inslag. Särskilt gäller detta ”Lotsens vedermödor”. Där äntrar en lots ett tydligen folktomt skepp, bara för att när han går över däck strax befinna sig på en stadsgata med affärer runtomkring sig. Han träffar snart ett troll och något slags skogsrå.

Den surrealistiska illusionen bryts sedan effektivt mot slutet, när ett barn bryter in och ifrågasätter vissa irregulariteter i historien. Modern säger till sist:

”Inte ska man fråga sådant; det är ju bara en saga, kära barn!” 

På så vis lyckas Strindberg avsluta historien utan att klara upp de knepigheter den trasslat in sig i: ja, man får intrycket av en trött förälder som hittat på en saga som godnattsaga, lite allteftersom. En saga som inte behöver verka förnuftig; ja, gubevars! – Barnet hinner kanske somna innan man hunnit till slutet!

* * *

I allmänhet känns sagorna en aning lekfulla. Alla kan inte vara gjorda på granithårt allvar. Några stora, dolda djup hittar jag sällan i dem, men en och annan varning för högmod, och förvånansvärt ofta en tjur.

Effektfullast och vackrast i sin melankoli är kanske ”Ett halvt ark papper”, där Strindbergs författargeni lyser fram i full kraft. Novellen, eller sagan, är mycket kort.

En man befinner sig i sin tomma lägenhet: han bär sorgflor i hatten. När han är på väg ut får han se telefonlistan över telefonen. Och genom dess kronologiskt nedtecknade telefonnummer kan han så gå igenom sin två år långa relation med hustrun: från fästmöns telefonnummer, via barnmorskans senare. Till sist begravningsentreprenörens.

* * *

Sagor är trivsam, ibland dyster, läsning. Där finns konstnärliga mästerverk – och jag tänker då främst på ”Ett halvt ark papper” – men där finns också texter av mer experimentell natur, som lämnar åtminstone mig en aning frågande idag.

Uppskattar man Strindberg bör man nog läsa Sagor.
– – –
Sagor, August Strindberg. Illustrationer: Torsten Billman. Efterord: Göran Söderström. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1980. ISBN: 91-7448-109-6. 160 sidor.