Bokrecension: Inte bara om Hamlet | Olle Holmberg

Inte bara om Hamlet är en samling essäer av litteraturhistorikern Olle Holmberg (1899–1974). Boken utkom 1949.

* * *

Ibland behöver man läsa en bok av Olle Holmberg. Det är bra för den litterära matsmältningen att ta till sig litterär näring tillagad på bästa möjliga vis. – Ja, förlåt en ansträngd metafor. 

Men Holmberg skriver både fräscht och en aning gammaldags samtidigt; då och då smiter det med ett ord som åtminstone inte jag känner till eller inte hade förstått om det inte funnits i sitt sammanhang. Inte för att ordet är tekniskt, utan helt enkelt sällan är i bruk. Sådant gillar jag. Sammalunda gör ju emellanåt Peter Englund, en annan riktigt god författare. 

Det man kunde ha som invändning mot Holmbergs språk är att han stundom låter de språkliga valven spännas alltför långt från stödjepunkterna. Enklare utsagt: det händer att meningsbyggnaden ibland blir väl utbyggd och därigenom krånglig att läsa. Men det vore fel att säga att Holmberg skriver otillgängligt. Han skriver lärt. Klarheten blir emellertid fördunklad vid de tillfällen han på gammalt vis låter bli att översätta citat från främmande språk.

* * *

I de essäer som utgör Inte bara Hamlet försjunker Holmberg både i den mer allmänna litteraturen och i udda ämnen. 

Särskilt intressant läsning för mig är texten om Esaias Tegnér, en av mina gamla poetfavoriter, som väl alltid hos mig kommer att försvara den positionen genom dikten "Mjeltsjukan". Därtill vill jag nämna texten om Hermann Hesse, en författare som jag länge velat läsa mer av, men där läsningen ändå kommit av sig. 

Men också annat möter. 

Holmberg skriver om komikens grunder, gestaltpsykologi, konstruerar sokratiska dialoger och använder Hamletgestalten i en text om Sartre och existentialismen. En smula bisarrt blir det när Holmberg funderar kring "konisk" och "plan" verklighet: detta att vi uppfattar ting längre bort som mindre i storlek, när storleken likväl är densamma, vilket återspeglas i en plan återgivning, som på en vanlig karta. Jag har svårt att riktigt urskilja poängen.

Till essäerna kommer aforismer och fragment, en genre som Holmberg ju odlat också i andra böcker. Dessa texter har fått ett eget kapitel. De är inte för mig. Mina öron uppfattar tydligen inte den rena klangen i dem, som annars finns i Holmberg prosa.

* * *

Olle Holmberg är humanistisk författare av det gamla slaget: synnerligen bildad kan han referera till både fenomen i den egna samtiden och det förflutna. Han rör sig hemtamt i skönlitteraturen och diskuterar författare och verk inkännande och upplysande. Han kan vara mycket inbjudande att citera. Men även om man nu skulle vara likgiltig för litteraturhistoriska ting, så kan man likväl läsa Holmberg för det goda språkets skull. Då går man knappast utan utbyte från läsningen.
– – –
Olle Holmberg, Inte bara om Hamlet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1949. 202 sidor.

Bokrecension: Sverigeboken | Jörn Donner

Sverigeboken är skriven av Jörn Donner (1933–2020), finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet. Boken utkom 1973.

* * *

Vad är Sverige? Ja, en landmassa så och så lång från nord till syd och från väst till öst med si och så många invånare. Nog finns det lite sådan tabellfakta i Jörn Donners Sverigeboken, men hans syfte med boken är något annat: han vill fånga själva ”stämningen” av Sverige, som han skriver, såsom den framstår för honom, finlandssvensk främling i huvudstaden och på resa runtom i landet.

Jörn Donners bok skildrar ett år i Sverige: hösten 1972 till hösten 1973. Samtidigt som Donner är verksam på Svenska Filminstitutet i Stockholm reser han omkring och träffar olika nyckelpersoner och beser olika institutioner och företag. 

I sin egen bok kallar han sig ”J” och Sverigeboken berättas i tredje person: det var J ser och vad J gör och vad J känner som fungerar som nav i skildringen. 

Vad ser han då?

Jo, ett land där den politiska makten lever långt från folket. Folket är det stora, tysta som inte går på valmöten eller engagerar sig i politik. Dem de styrande möter på sina sammankomster är icke representativa för folket, den stora massan. 

Vidare ett land som gjort kompromissen, medelvägen och konsensus till arbetsverktygen framför alla andra vad gäller beslutsfattande. Det är också ett land som hyllar det jämna och medelmåttiga.

Än vidare ett land som förordar och gynnar den systematiserade tryggheten långt mer än den individuella friheten. Donner skriver: 

”J får intrycket att många svenskar föreställer sig det framtida samhället så helt utan luckor och svagheter att en enskild aldrig kan bli fel behandlad eller mött med oförståelse.

En madrasserad cell i det jordiska himmelriket?”

Jörn Donner är inte direkt partipolitisk. Han tar inte ställning för det ena eller andra partiet inför det stundande svenska valet. Men han noterar hur socialdemokratiskt Sverige är: hur socialdemokratin präglats in i folket. Och Donner reagerar mot inställningen i intellektuella kretsar att socialism är det enda rätta liksom den starkt betonade anti-amerikanismen.

* * *

Jörn Donner träffar många människor. Han pratar med Lill-Babs och Ingmar Bergman. Han samtalar med Torbjörn Fälldin och Ingvar Carlsson. Han lyssnar på Palme. Han besöker fängelset i Hall och han besöker en ölburksfabrik. 

Och till sist samlar formulerar han sina tankar om det framtida Sverige; somt där är onekligen träffande. Att fler radhus och villor byggs — det vet jag inte, men att ”höghusområden” blir ”ghetton för invandrare” kan knappast förnekas. Bilismen blir viktigare, den sociala isoleringen växer liksom arbetslösheten. 

Han anar en ökning av nationalismen och ser en nyckelfråga i huruvida Sverige lyckas assimilera de invandrare som kommer till landet. Opinionen blir aktivistisk och den som inte deltar utmålas som fascist, menar Donner. Men samhällets grundläggande struktur består:

”Förnuft och trygghet kommer att förbli eviga ledstjärnor för svensk politik, vilken färg den än har. Jordbävningar mellan grupper och klasser kan inte inträffa.”

* * *

Sverigeboken är en pladdrig och ofokuserad samling skisser över det land som Jörn Donner såg det där året under första hälften av 70-talet. Till bilderna av Sverige tränger sig dessutom hans privata längtan efter ”H” in, som han förefaller haft en romans med, men som nu är långt borta. Det gör skildringen än mer ofokuserad och fragmentarisk. 

Grundstämningen är grå, grubblande och melankolisk. Sverige blir något slätstruket och massproducerat. 

Jag hoppas att det land som Sverige är i dag inte är fullt lika byråkratiskt, medelmåttigt och snålkallt som det Sverige som mötte Jörn Donner.
– – –

Jörn Donner, Sverigeboken. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 275 sidor.

Bokrecension: Jag var ung 1914 | Ernst Glaeser

Jag var ung 1914 (ty. Jahrgang 1902) är skriven av Ernst Glaeser (1902–1963). Boken utkom på tyska första gången 1928. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Arne Hirdman i en upplaga från 1952. I denna har Hirdman även skrivit förordet.

* * *

Det är något av en kliché att nämna att 1800-talet tog slut 1914. Men att säga så bär ändå en poäng: det var nu det gamla exploderade i det industriella kriget, som innebar att 1900-talet föddes i floder och sjöar av blod. Det första världskriget var stridsgasens, maskingevärets och skyttegravarnas krig. Det var eldkastarnas krig. Nu användes zeppelinare och flygplan för att spana och döda.

Jag var ung 1914 berättar om kriget inte från skyttegravarna, utan från hemmafronten, ur ett barns synvinkel. Den unge E., som kanske är mer eller mindre identisk med författaren, är tolv år när kriget börjar och kan med barnets klara och nyfikna ögon låta oss ana något av stämningen som rådde i en tysk småstad när kriget mullrade igång. 

Glaeser skildrar hur de första kallelserna till strid togs emot med jubel, hur soldaterna fick blommor, hur den nationalistiska yran förbrödrade borgare och arbetare. Och det som gör boken så effektfull är, hur den långsamt låter denna yra övergå i den trötta verklighet som ser tidningarnas sista sida fyllas med dödsannonser, allteftersom kulor sliter sönder de tappra fäderna och granater spränger sönder deras huvuden. Änkornas antal i den lilla staden utökas ständigt.

Det är det ena. Det andra som boken skildrar är en pojkes uppväxt, med allt vad det innebär i 10-talets Tyskland. Vi skymtar politiska spänningar innan kriget, vi ställs inför antisemitismen. Den unge E. börjar med skräck upptäcka sexualiteten i ett samhälle där man inte talade om sexualitet. För honom innebär dess gåta en jakt på vad han kallar hemligheten.

Emellertid är berättaren själv inte ett barn. Berättaren är den vuxne mannen som sätter sig in i sina barndomsminnen och berättar om sin uppväxtmiljö och sina upplevelser utifrån de förutsättningarna.

* * *

Jag var ung 1914 är en på många sätt drabbande bok, särskilt vad gäller den glidning som sker från det öppna hyllandet av kriget till förhoppningen att det någon gång måtte ta slut; från föreställningen om kriget som utflykt och äventyr till död och fördärv.

Glaeser fick sin bok bränd av nazisterna. Själv gick han i exil, men återvände till Tyskland innan andra världskrigets utbrott och tilläts fortsätta skriva under pseudonym. Men det är en annan historia. Jag var ung 1914 är en formidabel antikrigsbok som bör hjälpa till att vaccinera oss mot föreställningen att det är något vackert med krig; kriget är destruktivitet och söndersprängda skallar.
– – –
Ernst Glaeser, Jag var ung 1914. Övers. och förord Arne Hirdman. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1952. 286 sidor.

Bokrecension: Inre memoarer | Ebbe Linde

Ebbe Linde

Inre memoarer. Retrospektivt är skriven av Ebbe Linde (1897–1991).  Boken utkom år 1976.

* * *

Det är något sant uppfriskande med de människor som tänker annorlunda; de som vägrar att tänka enligt manualer och förväntningar och som istället säger: ”Vänta nu!”, och ”Varför inte så här istället?” Det kan också samtidigt vara något irriterande med dem.

Jag vågar hävda att den intellektuelle mångsysslaren Ebbe Linde var en sådan människa. 

Själv kyrkoherdeson drogs han till politikens vänstersida, men behöll sin klara blick för urspårad politisk ortodoxi och den stalinistiska terrorn österut; för sådant varnade han. Han säger, att om han måste använda en etikett för sig förutom sitt namn, så blir det anarkosocialist – och det är en hållning jag kan respektera.

Inre memoarer. Retrospektivt är inte memoarer i förväntad mening (där fick han oss igen!), utan istället ett antal artiklar av Linde, som tillkommit från mitten av 20-talet till mitten av 70-talet. De flesta av dem har han själv kommenterat; han förefaller mena att i de allra flesta fall är hans hållning densamma som när artiklarna kom till. Han är densamma, även om världen har förändrats. 

Linde skriver i bokens avslutande text:

”För min egen subjektiva del må jag emellertid bekänna att jag känner mig precis likadan nu som vid femtio, som vid tjugo, ja som vid två tre år: driven av samma nyfikenhet, samma oppositionslusta, samma begär att peta sönder älskade leksaker för att se hur de ser ut inuti.”

* * *

Ämnena i artiklarna är av olika slag. Men nog får man säga att man känner igen dragen av Linde, oavsett vad han polemiserar mot eller argumenterar för. Han är emot yttre och inre tyranni, emot tankeoreda och irrationalitet, emot en effektiviserad industrialisering som bara kräver än större produktivitet snarare än att ge mer utrymme åt meningsfull fritid åt människan. 

Linde är en förespråkare av frihet och gemenskap.

När han drar slutsatser om något följer han dem till sina logiska konsekvenser. Det gör honom kontroversiell än i dag i somliga frågor, som när han – förvisso långt innan nazistisk rasbiologi – sätter i fråga huruvida somliga personer borde få sprida sina gener vidare, då det skulle förmera de asocialas, våldsammas och enfaldigas antal.

Vad gäller kriminalitet är han för övrigt mycket framåtseende. Han vänder sig kraftigt mot vedergällningsprincipen, och anser att samhällsskyddet bör vara det enda utslagsgivande vad gäller åtgärder mot kriminalitet. 

Linde skriver axiomatiskt:

”Brott kommer till stånd under inflytande av en situation och en personlighet. Det finns situationer, som framkallar brott av vilken person som helst. Det finns karaktärer, som leder till brott i snart sagt alla situationer.”

Man bör således, lär oss Linde, noga se både till situationen i vilken brottet begåtts, och till personen som begått brottet, och vilket som varit utslagsgivande. Straffet för brottet bör så avpassas efter resultatet av denna analys, och anpassas utifrån vad som främst bör minska nya brott.

Vi kan säga att vi rört oss långt i denna riktning från hur det kan tänkas ha sett ut när Linde skrev om ämnet 1927.

* * *

För övrigt är det givetvis de stora ämnena i det förflutna som Ebbe Linde skriver om. Han återkommer till det spanska inbördeskriget och omvärldens flathet visavi fascismens handräckning åt de upproriska. Och han skriver med vredgad glöd om Sovjets bombningar av Finland 1939. Han får då anledning att fördöma Sovjetkommunismen:

”Hur mycket socialism finns det i Ryssland? Minimalt, är nog den bittra sanningen. Den ryska socialismens saga är slut. […] Jag har aldrig varit i ett land, där gemene man haft så litet att säga till om.”

Men ännu skulle andra vänsterintellektuella fortsätta att ursäkta Sovjet och dess syskonstater år efter år efter år. 

* * *

Den som läser Ebbe Lindes Inre memoarer får känna pulsslagen från 1900-talet, särskilt från det politiska blodomloppet, tydligt mot fingertopparna. De strider som en gång rasade mellan olika inriktningar lever här upp igen. Den oro som flög över jorden flyger mot läsaren ännu en gång.

När Linde talar om sina artiklar besväras han inte av någon skymmande blygsamhet. Men faktum är att han ofta visar sig ha fått rätt i sina observationer. Han ser till exempel Sovjet för vad det var, och gör ingen hemlighet av vad han ser denna stat som, fastän han själv befinner sig på den vänstra sidan av den politiska skalan.

Och så bör man säga något om Ebbe Lindes språk. Det är nämligen mycket vackert, väl avvägt och kryddat med diverse ovanliga glosor, som inte i något fall verkar snobbism utan bara variation. Att läsa Ebbe Linde blir på så vis inte bara en skola i att tänka annorlunda än de flesta, utan också i att skriva en svenska av särskild skönhet.
– – –
Ebbe Linde, Inre memoarer. Retrospektivt. Göteborg: Zindermans, 1976. 206 sidor.

Bokrecension: Dag för dag | Carl-Erik af Geijerstam

Dag för dag. Essäer och minnen är skriven av Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007), författare, översättare, litteraturkritiker och lärare. Dag för dag utkom år 2000.

* * *

Carl-Erik af Geijerstam funderar, reflekterar, observerar. Så blir de korta texter som han har samlat i Dag för dag funderingar, reflexioner och observationer, nästan samtliga stillsamma och vilsamma. 

Vilhelm Ekelunds livsfilosofi intresserar af Geijerstam, och en av texterna handlar om Ekelunds sätt att använda begreppet ”början”. 

Jag kommer själv att tänka på Ekelunds låghetsbegrepp när jag läser af Geijerstam. Låghet betyder hos Ekelund inte något dåligt, utan tvärtom något som förmår hålla sig nära marken, något äkta, något som finns närvarande i stunden – snarast en motsats till det uppstyltade, det som bara är sken.

För där har vi ytterligare en egenskap i många av de texter som af Geijerstam här samlat: hans förmåga att uppehålla sig just vid stunden och uppfatta och registrera den, vare sig det nu gäller att se tamburen i lantstället eller ådrorna i handen. af Geijerstam skriver:

”Utom ens sparsamma sinnesupptagenhet finns en värld av oupptäckt, oftast i det helt vanliga, det som man möter varje dag.”

Vilhelm Ekelund hade nog nickat sitt nådiga bifall till den meningen. Och det är sådana ting som af Geijerstam upptäcker och beskriver.

* * *

Året som Dag för dag kommer ut blir Carl-Erik af Geijerstam 86 år gammal. De hågkomster av främst barndom och ungdom som han delar med sig av blir därmed också verklig historieskrivning, som glädjen han fann i att pröva ett par långbyxor som passade, när hans egna kortbyxor började bli alltför små. Eller trivseln runt spelbordet med fadern officeraren, ett spelbord den vuxne mannen fortfarande har kvar. 

Något som också är värdefullt i boken utgörs av den brevväxling mellan af Geijerstams och Werner Aspenström som uppstår mot slutet av den senares liv. De har många gånger varit nära att mötas, de två poeterna, men det har icke skett, så af Geijerstam beslutar sig för att skriva ett brev, och de växlar några få sådana, efter att af Geijerstam läst en dikt av Aspenström om Gunnar Ekelöf. Aspenström skriver sitt sista svar bara någon månad innan han avlider.

Dag för dag utgör rofylld läsning. Den kan väl närmast liknas vid en stilla färd över en stilla men djup sjö. Färden drivs framåt av de lärdomar och den vishet författaren samlat under sitt långa liv, men också av hans förmåga att se.
– – –
Carl-Erik af Geijerstam, Dag för dag. Essäer och minnen. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2000. 181 sidor.

Bokrecension: Konst är kvalitet | Harry Järv

Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar är en samling essäer och artiklar av Harry Järv. 

Texterna har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Samlingen utkom år 1975.

* * *

Det har sina fördelar att publicera sig i en tidskrift där man själv är redaktör. Då får man nämligen breda ut sig över precis så mycket utrymme som man själv bedömer är nödvändigt. Det gör Harry Järv i de texter som förut publicerats i Horisont, där han var redaktör. 

Då blir det långa essäer, där dispositionen inte alltid är alldeles glasklar och där styckena någon gång verkar följa associationsvis på varandra snarare än strängt logiskt.

Nåväl, det gör föga, även om texterna inte hade lidit av att Järv själv följt Ezra Pounds råd till T. S. Eliot, som Järv tar upp: att stryka oväsentligheter. Och mycket riktigt: de artiklar som varit införda annorstädes än Horisont och som är med i samlingen är kortare och mycket mer pregnanta.

* * *

I huvudsak är texterna skrivna under 70-talet och behandlar många olika ämnen, företrädesvis litterära. Själv utser Järv den röda tråden till kvalitetsfrågan: han undersöker kvalitetsbegreppet inom konsten och slår ett slag för att det finns något sådant som kvalitet inom konsten, även om det inte nödvändigtvis är glasklart hur det skall ringas in. 

Förakt för det som ofta nedlåtande kallas finkultur avfärdar Järv totalt, som i fallet med kulturchefen som verkar tro att han framstår som folklig om han rackar ner på avancerad konst. Nej, det är inte en konstarts genomslagskraft bland massorna som avgör kvaliteten, utan den estetiska höjden.

Och som Järv själv är inne på — inom nästan alla andra sammanhang anses bekantskap med och fördjupning i det man ägnar sin tid skapa större färdighet att fälla omdömen. Varför inte så inom kulturen?

* * *

Det blir genom boken rejäla utflykter till olika områden. Vad sägs om en lång text om den gamla översättningsproblematiken kring huruvida Mose huvud hade horn eller strålglans? Järv landar till sist i den förvisso intressanta synpunkten att man kanske inte helt skall utesluta hornvarianten, med tanke på hornens betydelse i religionshistorien.

Vi får också åtskilliga ganska rejäla inblickar i kulturdebatten såsom den såg ut under 1970-talet åtminstone runt Harry Järv själv och de frågor som han lyfte till debatt, stundom med viss hetta. 

Likaså engagerar han sig i frågor kring Kungliga bibliotekets villkor. Kungliga biblioteket var ju Järvs arbetsplats. Vidare behandlas också inbördeskriget i Finland 1918 på ett intressant vis, särskilt ur litterär synpunkt, nämligen hur det skrevs om kriget både i skön- och facklitteratur.

Järvs texter karaktäriseras för övrigt av långa utdrag ur annars svåråtkomliga texter: det blir något av hans signum att lyfta fram sådant material.

* * *

Järvs politiska uppfattningar bortom kulturpolitiken är ytterst sällan ställda i förgrunden; de kan blott anas emellanåt. Han är avgjort inte kommunist eller anhängare av den även inom litteraturen då inflytelserika marxismen. I ett sammanhang 1977 skriver han elegant:

”Marxismen har mer och mer blivit opium för intellektuella.”

Sovjetisk och östblockspolitik kritiserar Järv mycket hårt. Men han är alls inte heller förespråkare av kapitalism och oreglerad liberalism; han menar att allt arbete, oavsett värde, borde kunna avlönas på samma vis, vilket i mina ögon är utopiskt och förresten inte heller önskvärt. 

Dessutom förespråkar han statlig författarlön och ett statligt bokförlag, där inte lönsamheten av utan kvaliteten på de utgivna böckerna är det centrala.

* * *

Järv skriver elegant om än något vindlande; de längre texterna framstår ibland mer som fria samtal över ett visst tema, än som väldisponerade och koncisa uppsatser. Och personreferenserna är mycket omfattande; ett snabbt överslag av mängden namn i personregistret gör gällande att det rör sig om långt över 700 poster...!

Texterna är oftast prövande essäer, inte redovisande uppsatser. Och de är givande, intressanta och fräscha att läsa. De är naturliga i tilltalet. Den som är intresserad av 1970-talets kulturhistoria gör rätt i att läsa Konst är kvalitet, men också den som över huvud taget intresserar sig för kulturella och humanistiska spörsmål.
– – –
Harry Järv: Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar. Lund: Cavefors, 1979. 355 sidor.

Bokrecension: Den seriöse konstnären | Harry Järv (red.)

Den seriöse konstnären. Essäer och texter från 800-talet till 1960-talet innehåller texter översatta och introducerade av Harry Järv (1921–2009). 

Texterna har tidigare ofta publicerats i tidningen Horisont, där Järv var redaktör. Boken utkom år 1969. 

* * *

Antologier är väl inte särskilt ovanliga böcker i boklådor eller på antikvariat, men då handlar det nog oftast om ett urval dikter, citat, aforismer, sånger eller något annat. 

Harry Järv har gjort något annat: han har samlat kulturellt och konstnärligt intressanta texter av ofta något längre slag, den första av Alfred den store och den sista av Arthur Koestler. I de flesta fallen berör eller rymmer texterna någon form av litterärt tema, stundom genom sin egen stil, stundom genom vad de rent konkret handlar om.

Jag ska inte här försöka sammanfatta de olika texterna. Det är nog att säga att Järv genom sitt urval bjuder på en intressant resa genom kulturhistorien, en resa som ibland får resenären att förvånas, ibland att humma sin uppskattning över någon skarp iakttagelse, och ibland att undra vad den aktuella författaren egentligen vill säga, eller varför han säger det på det vis som han gör.

Återigen aktualiseras och bekräftas förresten min mycket tveksamma (ärligare: helt och hållet avvisande!) inställning till Freud. — Järv har tagit med Freuds besynnerliga analys av Dostojevskij, där psykoanalysens fader med vilda teorier söker nycklar till den ryske författarens själsliv och biografi. 

Slutsatserna är nog föga värda rent litteraturhistoriskt, men texten påminner om det inflytande som Freuds teorier också har och har haft inom det litterära området.

Bland andra författare som får bidra med texter till samlingen märks till exempel Montaigne, Charles Baudelaire, H. G. Wells, Ezra Pound (vars text får låna sin titel åt hela boken), Bert Brecht, Väinö Linna och den redan nämnde Arthur Koestler. Men inte minst värdefulla i boken är Harry Järvs pregnanta introduktioner till texterna och deras författare, som föregår varje ny text eller serie av texter. De är aldrig mångordiga, men lämnar utrymme för Järvs egen röst. 

* * *

För att riktigt njuta av Den seriöse konstnären bör man som läsare ha ett stort eller rentav mycket stort litterärt och litteraturhistoriskt intresse. Har man det, så kan denna bok vara en riktig gottepåse av både surt och sött.
– – –
Harry Järv (red.), Den seriöse konstnären. Essäer och texter från 800-talet till 1960-talet. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1969. 345 sidor.

Bokrecension: Ärret efter drömmen | Horace Engdahl

Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar är en samling texter av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom 2009.

* * *

De texter som utgör Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar har i sina första versioner tidigare publicerats i olika tryckta sammanhang mellan 1989 och 2004. Boken rymmer texter av särskilt specialiserat slag, likväl som bredare kulturella översikter.

Några av de ämnen som Engdahl tar sig an och arbetar med är undergångsmotiv i den romantiska litteraturen, verk som ansetts vara klassiska i en tid och är glömda i dag, hur demoniska motiv uttrycktes hos Almqvist, hur Runeberg nog en gång bör ha lästs, grafomani och i det sammanhanget också om poeten Gunnar Björling, Ola Billgrens konst, och mycket mer.

* * *

Horace Engdahl har värjt sig för att kalla sig själv intellektuell. För honom är det en etikett som passar in på några få själar, företrädesvis några få franska själar. Jag anmäler en avvikande uppfattning, och utan allt darr på stämman kallar jag Horace Engdahl för en intellektuell: han har den breda bildningen, den stora intelligensen och det skarpa tilltalet som i min bedömning krävs för att få bära detta namn.

Han har emellertid också den grad av abstraktion i sitt uttryck som stundom gör honom svårläst; det är fråga om en prosa man ibland möter inom humanvetenskapen, där ord på ett ekelundskt sätt laddas med mening till sitt yttersta, och där det gäller för läsaren att ta in hela den bredd av språklig mening som författaren försett sina formuleringar med. 

Således kan jag emellanåt behöva läsa om delar av texten flera gånger för att få en någorlunda rimlig uppfattning om vad som framförs.

Andra gånger är språket klarare. Alltid är Horace Engdahl en skriftställare, en författare, av allra främsta slag. Han har gett ut några aforism-samlingar. En dragning åt det aforisktiskt-oväntade och pregnanta skönjes också stundom i denna samling av texter. Se här:

"Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund."

Jag föreställer mig att Engdahl har en stor formuleringsglädje, att liksom en kompassnål söker sig åt norr, också hans språknatur söker sig åt det koncisa, åt den briljantslipade diamanten. Och ja, ibland kan det bli något överlastat. Jag har svårt att smälta en formulering som denna: ”Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid.” Det vittnar möjligen mer om min begränsning än om författarens.

* * *

Jag är lycklig över att jag, stundom med en smula möda, läst Ärret efter drömmen. Det är en genuin glädje att läsa ett språk så utsökt formulerat, fastän det inte på något vis känns ansträngt eller konstgjort: Engdahls språk är inte det han själv talar om som skönskrift, utan det är ett uttryck för genuin skönhet. 

Det känns tryggt att någon med den språkliga förmåga och begåvning som Engdahl besitter dessutom kombinerar användningen av detta språk med djup konstnärlig instinkt och insikt samt klassisk och bred humanistisk bildning. Alltsammans sammanflyter till texter av de slag vi hittar i Ärret efter drömmen.
– – –
Horace Engdahl, Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2009. 207 sidor.

Bokrecension: Tradition och historia | Nils Ahnlund

Nils Ahnlund

Tradition och historia är skriven av Nils Ahnlund (1889–1957), professor i historia. Boken utkom 1956.

* * *

Historieprofessor Nils Ahnlund var på sin tid känd för sina populärt hållna texter, som behandlade olika historiska frågor. Tradition och historia rymmer ett urval av sådana texter, som tidigare publicerats på olika håll, och ibland också framförts som tal, särskilt på 1940-talet. De har ibland i denna tryckning utökats eller reviderats på annat vis.

Ämnesmässigt ligger tyngdpunkten 1600-talet, och den person som jag uppfattar som mest frekvent förekommande på sidorna är en person som Ahnlund var särskild expert på: den oförliknelige rikskanslern Axel Oxenstierna. 

Ahnlund utvecklar till exempel hur denne arbetade med kung Gustaf II Adolf, hur han fungerade som i praktiken riksföreståndare under Kristinas omyndighetstid och sedan som marginaliserad rikskansler igen när hon blivit regerande drottning. 

Det sammanlagda intrycket av Oxenstierna utifrån vad Ahnlund anför, blir att rikskanslern var en exceptionellt kompetent storadministratör och toppbyråkrat, med utsökt fingertoppskänsla för hur ett land bör styras.

* * *

Men inte enbart Oxenstierna får utrymme mellan pärmarna i Tradition och historia. Där ryms både exposéer över Nordens historia och djupdykningar i enskildheter.

En intressant artikel från 1945 analyserar och spårar uttalandet ”Nu är Sverige blivit en man, och alla hava vi en herre och en Gud”, som traditionen velat tillskriva Nicolaus Olai Botniensis. Han skall ha yttrat dem under Uppsala möte 1593, då man i Sverige slutgiltigt förband sig till evangelisk-luthersk kristendom. 

Ahnlund går igenom och analyserar källorna samt vid tiden för författandet av texten nya rön, för att söka klarhet i huruvida de anförda orden verkligen kan antas ha yttrats, eller om de är ett senare påfund. Ahnlund landar i att de mycket väl kan ha utsagts, hur slagordspassande de än kan framstå.

* * *

Nils Ahnlund skriver historia på ett vis som är både tillgängligt och svårläst. 

Låt mig förklara. 

Det är tillgängligt på så vis att det vänder sig till en bred men intresserad publik: det är inte fråga om några tekniska djupdykningar, om än ämnena kan framstå som nog så smala emellanåt. Han skriver populärt. 

Men det är också svårläst, eftersom Ahnlund skriver en ordrik prosa som med förkärlek breder ut sig i långa, utdragna meningar med inskjutna satser. De gånger som texterna i Tradition och historia ursprungligen varit tal, torde det krävt ett koncentrerat auditorium för att hänga med.

Sammanfattningsvis vill jag om Tradition och historia säga, att verket bjuder generöst på författarens specifika insikter rörande olika ämnen, samtidigt som han målar upp större sammanhang. Naturligtvis är bokens texter stämplade med sin egen tids språkvanor och kanske också förhållningssätt i någon mån. Men för den intresserade, som orkar med den en smula invecklade prosan, bjuder boken på intressant läsning.
– – –
Nils Ahnlund, Tradition och historia. Stockholm: P.  A. Norstedt & Söners förlag, 1956. 259 sidor.

Bokrecension: Spöksyn och verklighet | Uno Willers

Spöksyn och verklighet är en samling texter av Uno Willers (1911–1980), historiker och riksbibliotekarie. Boken utkom första gången år 1961. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Det är ett sällsynt stort nöje att ta del av hur någon verkligen går till botten med ett källkritiskt problem. Sådana övningar utför Willers i sin essäsamling Spöksyn och verklighet. 

Förutsättningen är i ett fall den en gång kända och spridda spökhistorien som Karl XI skall ha varit med om kort innan sin död. En natt skall kungen ha märkt att rikssalen på gamla slottet var upplyst. Han och några personer till beger sig dit, och ser där en ung konung, samtidigt som någon annan halshugger högt uppsatta män. Karl XI får veta att detta kommer att bli verklighet om sex konungar. Karl XI skall sedan själv skrivit under ett dokument där händelsen skildras.

Det visar sig att historien kom att aktualiseras under olika regenter. Willers ser hur den har vandrat omkring, används i politiska syften, tryckts utomlands och spårar dess rötter samt tar upp hur olika historiker undersökt densamma. 

Åter en annan spökhistoria analyseras på liknade vis, nämligen den om vad som skall ha skett under likvakan för Karl XI:s hustru drottning Ulrika Eleonora. Under det att hennes kista stod på Karlborgs slott kommer en natt en hästdragen vagn med en besökare dit. Besökaren igenkändes som en väninna till den döda drottningen. När vaktchefen sedan kikar in genom nyckelhålet till salen där drottningen vilar och dit väninnan gått, ser han hur de två damerna samtalar vid fönstret. Väninnan kommer inte ut, hon försvinner, liksom vagnen med hästarna, och vaktchefen dör någon dag senare.

Och på liknande sätt som i det redan omtalade fallet går Willers igenom historien, spårar hur den traderats och var den dyker upp i handlingarna, samt urskiljer vaktchefen Stormcrantz' verkliga livsöde.

* * *

Det här är givetvis en smula smala saker att ägna sig åt, men uppvisar hur man med noggrannhet kan nalkas berättelsers ursprung, spridning och hur de varierats. Den klarhet som arkivstudier uppenbarligen kan skänka är rent förvånande stor!

Boken rymmer också ytterligare texter som mer eller mindre lösligt anknyter till spöktemat. Ett mycket noggrant referat ägnas åt M. R. James spökhistoria ”Count Magnus”, som syftar på Magnus Gabriel de la Gardie som person, men som försetts med medvetna falsifikationer, som emellertid visar sig påtagligt sofistikerade. Spökhistoriens greve äger föga likhet med verklighetens greve, men förvrängningarna är utförda med finess.

Vi får i Spöksyn och verklighet också stifta bekantskap med några glimtar av August Strindberg som skolpojke, en folklivsforskares jakt på belägg för existensen av jätteormar i Småland under 1800-talet och paret Verner von Heidenstam och Emilia f. Ugglas' vistelse i schweiziska Bühler under sin bröllopsresa på 1880-talet; Willers besöker orten långt efteråt och hittar fortfarande spår av deras vistelse där.

Personlig och särskilt drabbande är Willers återgivande av sina erfarenheter som flygkurir mellan Sverige och svenska legationen i Berlin med början under senare delen av 1944. Det livsfarliga uppdraget då Willers förmedlade diplomatpost kunde han på lediga stunder kombinera med resor till universitetet i den alltmer sönderbombade tyska huvudstaden. Där genomförde han källundersökningar och citatkontroller .

* * *

Uno Willers välskrivna bok om spöken, det spöklika och om arkiv och texter är nog tilltalande särskilt för folk som gillar texter av olika slag, och att fördjupa sig i textmässiga problem och frågeställningar. Men den rymmer som vi ser också personliga erinringar av annat slag. Berlinskildringen förtjänar att lyftas fram som vittnesbörd om det sönderfallande Tysklands huvudstad under slutet av andra världskriget, såsom staden framstod för en utlänning på besök.
– – –
Uno Willers, Spöksyn och verklighet. Stockholm: Bokförlaget Trevi, 1974. 147 sidor.

Bokrecension: Sanning och lögn i litteraturen | Stephen Vizinczey

Sanning och lögn. Kritik och essäer (eng Truth and Lies in Literature. Essays and Reviews) är en samling texter av litteraturkritikern Stephen Vizinczey (1933–2021). 

Boken utkom på engelska 1985. Jag har läst den i svensk översättning av Ulf Gyllenhaak i en upplaga från 1988. Gyllenhaak har även skrivit en inledning. Texturvalet står Christopher Sinclair-Stevenson för.

* * *

Vizinczey är en elak litteraturkritiker. Hans omdömen är inte inlindade utan snarare maliciösa när han inte uppskattar vad någon har skrivit. Inte sällan är det akademiker som får stå i skottlinjen. Hans uppfattning är, att bara för att man är akademiker är man inte per automatik en habil författare. Han skriver om en bok följande:

"Denna bok tillhör den gamla fina traditionen av akademiska studier, som gör ämnet antingen tråkigt eller oförståeligt eller bådadera."

I ett annat sammanhang skriver han:

"Kanske förefaller det underligt, men det mått av lärdom finns inte som kan bota dumhet, och av formell utbildning blir dumheten bara större, därom råder det inget tvivel."

Och på åter ett annat ställe:

"Det tycks mig som om en av de största farorna för de västerländska samhällena är den okontrollerade tillväxten av universitet, vilken leder till att miljoner människor sysselsätter sig med intellektuella yrken utan att besitta någon intellektuell förmåga."

Vänligt är inte precis heller detta omdöme om en bok:

"Kritiska studier och biografier filtrerar genialiteten genom medelmåttighet, och denna bok utgör inget undantag."

En annan författare "fastnar […] i gyttjan av sin egen oförmåga att förstå." Och åter en annan: "... belamrar en redan livlös framställning med totalt meningslösa och ovidkommande fakta."

Så nej, Vizinczey är inte en snäll kritiker. Han är mördande rak, stundom direkt oförskämd, men säkert helt ärlig i sina negativa omdömen, precis som i sina positiva omdömen.

* * *

Inte är det något fel på litterär elitism, när det innebär att man anstränger sig för att urskilja och ägna sig åt den absolut bästa litteraturen. Livet är kort och böckerna är många: man bör skänka de böcker av sin tid som tilltalar en mest. 

Vizinczeys elitism är emellertid särskilt smal. Han ger några få författare genistatus, till exempel Stendhal, Heinrich von Kleist och några fler. Jag har inget emot att läsa dessa författare. Men jag kan inte förstå varför man skulle begränsa sig till några få, klart skinande solar. Det vore som att endast ägna tavlor som befunnits värdiga att hänga på Louvren sin aktning, fastän intressant konst förvisso också med all säkerhet kan hittas i Västerås eller Umeå. Eller att i en park endast beundra de vackra ekrarna och helt ignorera de vackra smörblommorna.

Men visst, jag tror också på att lära känna författarskap, att läsa hela eller stora delar av ett författarskap som man uppskattar. För min del har det till exempel inneburit att jag läst stora delar av vad Sven Delblanc och Lars Gyllensten publicerade, eftersom det är två författarskap som jag känner mycket för. 

Vizinczey går längre. Han anser inte bara att man skall läsa allt en mycket bra författare skrivit, utan också att man skall läsa dessa texter om och om igen för att verkligen lära känna verket. En roman börjar man förstå när man läst den fem gånger, menar han.

"Du måste läsa en roman ungefär fem gånger innan du uppfattar dess struktur, vad som gör den dramatisk, vad som ger den tempo och styrka."

Jag anser att detta är en något överdriven inställning. Visst kan man läsa böcker många gånger om, när de håller för det. Det finns böcker jag läst mer än en gång. Men risken är att man får så smalt fokus att man missar skönhet utanför detsamma.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen då? Jag förstår på ett sammanfattande vis Vizinczeys uppfattningar på detta tema, som att litteraturen bör vara sann, bör ge människor sådana som de är, inte sådana som de föreställer sig att de är, eller hycklar att de är. 

Litteraturen skall säga något, inte bara repetera sin tids vanföreställningar. Den skall avtäcka det sant mänskliga. Den skall tala sanning i synen på de läsande – och på makten.

Visst handlar Sanning och lögn i litteraturen framförallt om litterära ting, om litteratur och litteratörer. Men jag vill också särskilt lyfta fram den avslutande texten i samlingen, som handlar om Ungerns historia, och då inte minst dess lidande – under ottomaner, österrikare och sovjeter. Deltagandet i motståndet mot den sovjetiska ockupationen och oviljan att leva under sovjetiskt överstyre synes vara vad som fick Vizinczey att själv lämna landet.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen skänker djupare insikter i åtskilliga mycket viktiga författarskap och är väl värd att läsa om det så vore enbart av det skälet. Men sedan är det ju också något lockande i att läsa eleganta avhyvlingar, och icke få sådana får man ju också ta del av i Vizinczeys samling texter och artiklar. Han kan den fina konsten att vara elak utan att bli platt vulgär.
– – –
Stephen Vizinczey, Sanning och lögn. Kritik och essäer. Övers. och inledning Ulf Gyllenhaak. Stockholm: Forum, 1988. 364 sidor. 

Bokrecension: Språket och tystnanden | George Steiner

Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga är skriven av litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner (1929–2020). 

Den svenska upplagan har översatts av Caj Lundgren, som även försett boken med ett förord. Steiner har själv godkänt urvalet av texter till den svenska upplagan, som gjorts utifrån texterna i den engelska upplagan Language and Silence (1967).

* * *

Hur ser den litteratur ut som bär med sig medvetandet om vad mänskligheten var förmögen att göra under Förintelsen? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera en litteratur som inte bara är ett skrik, om man verkligen inser det lidande som då övergick världen och blev en tvingande del av den judiska identiteten – för överlevande judar och icke-judar att förhålla sig till?

Ja, hur förhålla sig till tyskan? Hur förhålla sig till det faktum att Förintelsen orkestrerades från ett land mycket rikt bemängt med litteratur, men kultur?

Det är frågor som dessa litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner, själv av judisk börd, ställer i Språket och tystnaden. 

Steiner pekar på hur det nazistiska narrativet smittade ner själva det tyska språket: det fanns ett nazistiskt sätt att skriva, att uttrycka sig. Och att det är något som tyskan tvingats försöka återhämta sig ifrån. Även själva språket måste således denazifieras. 

* * *

Ett annat ämne som Steiner uppehåller sig vid i Språket och tystnaden är frågan om marxistisk litteraturkritik. 

Steiner har inget till övers för totalitarism: men han undersöker fördomsfritt den litteratur och det förhållningssätt till litteratur som föddes ur marxistisk teori och ur Sovjet. Han särskiljer de ortodoxa leninisternas vurmande för tendenslitteratur med öppet program, och den mer åt Engels lutande litteraturkritiken som kunde se ett värde också i litteratur av icke-kommunister; även där kunde teman intressanta för socialismen uttryckas, vare sig nu författaren avsett det eller inte. 

Även insikter om litteratur som man kommit fram till ur ett ideologiskt vinklat perspektiv kan, verkar Steiner mena, vara fruktbara och betona relevanta ting.

* * *

Jag kan inte svara på huruvida översättningens stil ligger nära Steiners egen, men åtminstone i svensk språkdräkt framstår hans texter som en smula tröglästa. De är dock många gånger mycket relevanta, ibland provokativa, ofta tankeväckande.
– – –
George Steiner, Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga. Övers. Caj Lundgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1971. 199 sidor.

Bokrecension: Hur nutidsmänniskan blir lycklig | Bertrand Russell

Hur nutidsmänniskan blir lycklig (eng. The Conquest of Happiness) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970). Boken utkom på engelska 1930 och i svensk översättning av Alf Ahlberg 1931.

* * *

Bertrand Russell är rimligen en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella. Han var författare, filosof, samhällsdebattör och mer. Han tilldelades 1950 års nobelpris i litteratur. Han var stark motståndare till krig och till religiösa föreställningar. Dessutom var han brittisk aristokrat och bar från 1931 en Earl-titel.

Antalet böcker Russell skrev under sitt långa liv är enormt. Åtminstone en av böckerna är vad som i dag skulle kategoriseras som en självhjälpsbok. Den heter på svenska Hur nutidsmänniskan blir lycklig, och i den reflekterar Russell tämligen auktoritativt om vad som orsakar olycka och vad som orsakar lycka.

Resonemangen vilar bland annat på psykoanalysens antaganden om det mänskliga psyket. Men där finns också ett medvetet eller omedvetet inslag av klassisk stoicism. Somligt är väl banalt, men Russell var nu en fenomenal författare, som får även det självklara att i sina formuleringar klinga som något nytt och slående.

* * *

En av de många orsakerna till olycka identifierar Russell som ”oriktiga synpunkter på världen”. Det är stoicism i ett nötskal. Stoikerna menade ju, att våra uppfattningar av världen formar våra upplevelser av världen. 

Russell menar också att ”en missriktad etik” är en vanlig källa till olycka, och där kan vi spåra en markering mot religiösa moraluppfattningar, som grundats i tradition och lära och inte i en dynamisk reflexion kring livet såsom det faktiskt ser ut.

En viktig väg till lycka för Russell är låta inåtvändhet vridas till utåtvändhet mot världen och samhället. Den person som enbart reflekterar kring sig själv och det egna och inte går upp i arbete i och för det yttre samhället kommer enligt honom lätt att bli olycklig.

Bekymmer bör man vidare inte låta uppfylla sig. Botemedel mot sådant är att vända bort blicken och ägna sig åt något annat som distraherar. Man kan också försöka anlägga ett evighetens perspektiv, alltså att se saker i deras rätta proportioner i jämförelse med tillvarons storhet. Och man kan föreställa sig det värsta scenario som är möjligt i en viss situation och sedan reflektera över huruvida det verkligen är så farligt. Målet är här, förstår jag det som, att komma ifrån osund fruktan, att gå omkring och vara rädd.

Likaledes bör personen som vill bli lycklig se upp med skuldkänslor. Russell menar att våra skuldkänslor måste inventeras, så att vi ser om de är förnuftiga eller inte, om de kanske vilar på gamla tabun från barndomen. Skuldkänslor hjälper inte människan. 

* * *

Lyckan kan sökas på många vägar. För Russell är arbetet en stor glädjekälla. Allra störst – och här lägger han en väldig emfas – lyckokänsla fäster han vid barnen: att bli förälder innebär den allra största lyckan, menar han, en smula kategoriskt.

Man kan också sträva efter att intressera sig för mycket i sin omvärld. Att känna sympati för andra människor. Att njuta, men i enlighet med den gyllene medelvägen: inte sväljas av njutningarna, inte bli asket.

I grund och botten förordar Russell ett förnuftsbaserat liv, där våra föreställningar om världen, som styr vår upplevelse av den, bör skärskådas rationellt. Han skriver i samband med kapitlet om skuldkänslor:

”Se oförnuftet skarpt i vitögat, fast besluten att icke behandla det med respekt och att icke låta det behärska er. Närhelst det låter oförnuftiga tankar och känslor skjuta upp i ert medvetna liv, så ryck upp dem med roten, undersök dem och kasta bort dem.”

Dessa ord kan spännas över en stor del av boken: vi bör titta på det som gör oss olyckliga, se det som det verkligen är, och hantera det förnuftigt och inte fastna i fruktan eller olyckskänslan. 

* * *

Man kan nu tycka att det är något vågat, hur bildad Russell än var, att ge sig ut på psykologins fält som icke-psykolog. Men filosofer har i alla tider skrivit om hur människan bör leva för att nå det goda livet; ja, de gamla grekiska filosoferna var väl i någon mening de första riktiga psykologerna. De var först på torget. 

I de flesta fall säger Russell saker som verkar vettiga. Ibland säger han sånt som stöter vår samtid för pannan: att tala om att ”den vita rasen” står inför sin undergång om det inte föds fler barn är inte längre passabelt i respektabla sammanhang. Knappast heller att hylla Lenin som ”främsta exemplet” i tiden på någon som har ”ägnat sitt liv åt att frambringa ordning ur kaos”. 

Men den Lenin man kände då och den Lenin vi känner nu är olika Lenin. Var och en skriver utifrån sin tid och sin tids tankar. Så även en gigant som Bertrand Russell.

* * *

Bertrand Russells Hur nutidsmänniskan blir lycklig rymmer många goda formuleringar. Ibland uttrycker de självklarheter, men även självklarheter bör begåvas med snygg frasering. Russell är som alltid mycket citat-vänlig. — Huruvida boken kan göra folk lyckligare? Jo, kanske, om det för just den enskilda läsaren är en väg till lycka att vrida sin uppmärksamhet utåt och låta förnuftet styra ens uppfattningar av vad man hittar där ute.
– – –
Bertrand Russell, Hur nutidsmänniskan blir lycklig. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 203 sidor.

Bokrecension: Filosofen på trädgårdssoffan | Olle Holmberg

Filosofen på trädgårdssoffan är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturvetenskap. Boken utkom år 1973.

* * *

Jag vet inte om det förhåller sig så, men jag föreställer mig att en bildkonstnär skulle kunna gå omkring med ett skissblock i innerfickan och då och då följa ett infall och teckna ner något – ur fantasin eller efter modell. 

Jag tänker mig att texterna i Olle Holmbergs Filosofen på trädgårdssoffan är denne författares motsvarighet till bildkonstnärens skissblock. Holmberg har samlat ett antal litterära skisser och låtit ge ut dem. Tillsammans blir de till en bok med fragment, aforismer, prosastycken, smålustigheter och underfundigheter som ibland blir några sidor långa, ibland endast någon eller några rader. 

Somliga stycken i boken är renodlat kafkaeska eller påminner om Borges i sin realistiska men samtidigt verklighetstrotsande stämning. Andra är friska fantasier, falska memoarer, lekar med olika berättarjag. Och det kan väl hända att något framstår en smula platt. Men det går inte att ta miste på att Holmberg trivs med att skriva och gör det på ett utmärkt vis. Han använder ett balanserat språk som ger uttryck för en fin nyansrikedom. Effekter uppnås ibland genom  medvetna kontrastrika stil- eller genrebrytningar.

Filosofen på trädgårdssoffan är trivsam läsning för små lediga stunder i ett fysiskt format som gör boken mycket lätt att ta med sig.
– – –
Olle Holmberg, Filosofen på trädgårdssoffan. Stockholm: Bonniers, 1973. 111 sidor.

Bokrecension: Den osannolika verkligheten | Olle Holmberg

Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturvetenskap. Boken utkom år 1968.

* * *

Parapsykologin sedd som vetenskaplig inriktning har – kan det nog sägas – en minst sagt utsatt position inom den lärda världen. Det som parapsykologer studerar utdöms i allmänhet som icke-existerande, något i stil med astrologi och alkemi. 

Men fortfarande bedrivs forskning inom ämnet, även om många i allmänheten nog mer förknippar ordet med halvt pinsamma teve-produktioner om spöken i lägenheter, dörrar som öppnas och iskalla vinddrag, än med noggranna vetenskapliga undersökningar i laboratorier.

Olle Holmberg var vetenskapsman, dock litteraturvetare och inte naturvetenskapsman. Men han hade parapsykologin som ett stort sidointresse. I Den osannolika verkligheten berättar han om egna erfarenheter inom parapsykologin, om experiment han lett eller deltagit vid tillsammans med medier, men också om parapsykologins historia och om dess företrädare på det vetenskapliga fältet samt om deras metoder.

Det skall noteras att Holmberg är mycket noga med att påpeka att detta med spiritism var något som hörde parapsykologins barndom till. Det han intresserar sig för, och det ämnesexperterna ägnar sig åt, är av annat slag: tankeläsning, clairvoyance, och förmågan att förflytta ting med tankekraft.

Holmberg är helt på det klara med att många medier – som han kallar dem som äger särskilda förmågor att framkalla dessa fenomen – fuskar. Även sådana som han själv observerat har blivit påkomna med fusk. 

För honom innebär det dock inte ett omedelbart avfärdande av allt som stammar från dem: han verkar resonera som så, att oavsett om ett medium någon gång fuskat eller inte förblir det som mediet utverkat som är oförklarligt likväl ännu oförklarligt och värt att beakta. Kanske kan man våga sig på en jämförelse: en skicklig pokerspelare som fuskat kan likväl alltjämt vara en skicklig pokerspelare när han inte fuskar.

Till grund för denna hans öppenhet för fenomenen hör nog att han åtskilliga gånger personligen varit närvarande vid experiment då händelser inträffat som trotsar förklaring enligt vanliga modeller. Han har erfarit parapsykologiska fenomen och kan inte med bevarat intellektuellt samvete förneka dessa sina erfarenheter. 

Det är begripligt att han intar sin positiva inställning utifrån de förutsättningarna. Vi, som bara läser om fenomenen, kan kosta på oss en högre grad av skepticism, och bör så göra, utan att för den sakens skull brista i förståelse för Holmbergs inställning. 

Det krävs nämligen, för att anknyta till Christopher Hitchens regel, extraordinära bevis för att bevisa extraordinära påståenden. Och när någon således gör påståenden som går emot allt vi för tillfället tror oss veta om den naturvetenskapligt fattade världen, ja, då blir de flesta andra möjliga förklaringarna mer sannolika, och då i regel fusk, medvetet likväl som omedvetet, eller feltolkningar eller minnesfel. Det är sådant som Holmberg själv anger som möjliga förklaringar. Vi kan applicera dem också där han själv valt att inte göra det.

* * *

Olle Holmberg har i Den osannolika verkligheten bjudit oss med in i den parapsykologiska världen såsom han själv mötte den. Han gör det på ett mycket vackert och välformulerat språk. — Ja, bara själva språkets skönhet kunde vara värt en undersökning i sig!

Holmberg hyllar inte övertro, men låter dock en nyfikenhet rymmas, en inställning som inte stänger dörren, utan låter ett vinddrag fortfarande strömma från det som som vi ännu inte kan förklara. För egen del måste jag ställa mig skeptisk och avvisande där Holmberg accepterar inflytande av något okänt. Kanske får jag en dag omvärdera min inställning. Men inte i dag.
– – –
Olle Holmberg, Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1968. 221 sidor.

Bokrecension: Som det brukar vara | Thorsten Jonsson

Thorsten Jonsson

Som det brukar vara är en novellsamling av Thorsten Jonsson (1910–1950). Boken utkom första gången 1939.

* * *

Som det brukar vara består av elva noveller som samtliga utspelar sig i Västerbotten omkring tiden för utgivandet, det vill säga under mellankrigstiden, då första världskriget fortfarande stod mycket tydligt i minnet, spanska inbördeskriget var aktuellt och Hitler hade kommit till makten i Tyskland. 

Sådana stora händelser ute i Europa får sina reflexer även i Västerbotten, där till exempel en man reser i väg för att ansluta sig till republikanerna i Spanien. Någon annan antas vara något anstruken av nazism.

Men närmare ting utgör kärnan i Thorsten Jonssons noveller. Ofta går där något tragiskt men samtidigt mycket realistiskt genom berättandet om olika människoöden. I bland anar vi det bara: Jonsson använder sig av isbergstekniken, känd från Hemingway. – Jonsson säger något, och läsaren får ana något mer. 

Det är som att se på en lätt krusad vattenyta, och skymta stora varelser som rör sig strax därunder.

Effekten blir stor, men effektskapandet osökt: allt förblir mycket realistiskt. Till effekten bidrar att Jonsson gärna berättar sina historier genom att inta olika figurers särskilda perspektiv. Vi får, till exempel, vet hur det gick till när en snickerifabrik brann ner. Och vi får vår kunskap genom olika personers berättande: ägarens, ägarens hustru, sonen som var den siste som lämnade fabriken, den yngre sonen som lekte i närheten. 

Till sist, genom att låta dem berätta i sin egen takt och på sitt eget vis får vi vad som upplevs som en mycket bra bild av just denna familj, som drabbats på detta hårda vis.

Flera av novellerna binds dessutom samman genom att personer som varit huvudpersoner i en novell skymtar förbi som bifigurer eller namn i andra noveller.

* * *

Jonsson använder sig också av inre monologer. En av novellerna är en enda tankeströmning hos en flicka eller ung kvinna som är ute och cyklar en natt. I ett annat fall lyssnar vi till en åldrande kvinnas samtal med sitt barnbarn, när kvinnan nyss fått sitt ben amputerat. 

En av novellerna som jag tycker är särskilt elegant utförd är "Här vilar Lucy Amalia Holsberg". Där följer läsaren en ensam kvinna från strax före hennes död, vidare via bland annat dödsannons och tal vid graven, avlägsna släktingars brev och texten på gravstenen. 

Även samlingens sista novell, "Vårnatt i Estersvik", som skildrar ett tragiskt skeende en tidig vårnatt genom en mängd olika personers synvinklar, är alldeles särskilt drabbande. 

* * *

Man reagerar nog på att Jonsson låter en del personer komma till tals på en dialekt som är synnerligen svårförståelig för en sörlänning. Men det känns likväl inte konstgjort, utan tvärtom äkta också detta. Det blir inte ett effektsökande, utan helt enkelt en anpassning till hur verkliga människor på platsen kan tänkas uttrycka sig.

Just äktheten är vad som stannar kvar hos mig som främsta intryck när jag nu läst Som det brukar vara. Människorna känns äkta, de beter sig och känner som äkta människor. När jag läser om människorna i denna bygd tror jag gärna att de funnits där och gjort just de erfarenheter som Jonsson berättat om: prästen med sina ekonomiska bekymmer, den unge mannen som vantrivs i butiken där han jobbar, den spända relationen i det anade känslomässiga triangeldramat mellan en man, en hustru och en besökande gammal vän. 

Thorsten Jonsson kan konsten att skriva gripande och realistiska noveller – utan sökta effekter.
– – –
Thorsten Jonsson, Som det brukar vara. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1939, 225 sidor.

Bokrecension: Nittonhundra | Gustaf von Platen

Från invigningsdagen av Världsutställningen i Paris år 1900

Nittonhundra. Vällust och armod – vemod och framtidstro är skriven av Gustaf ("Buster") von Platen (1917–2003), författare och bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet. Boken utkom år 1999.

* * *

Låt oss börja med att konstatera att tiden kring förrförra sekelskiftet är en mycket intressant era. På många sätt är det då fortfarande 1800-tal, ända fram till första världskrigets utbrott 1914. Fortfarande regerar tre kejsare i Europa, ännu har inte det totala kriget förmörkat skyn och ändrat historien och den europeiska spelplanen för alltid.

Det är inför sekelskiftet 1999–2000 som Gustaf von Platen vänder sig mot seklets begynnelse. På ett synnerligen personligt vis berättar han om händelser och människorna då: berömda kulturpersonligheter, regenter, folk i ropet och berömdheter. Sådana som tidningarna skrev om och folk läste om. 

Fokus är Sverige och Europa; von Platen går föga utanför dessa gränser, sånär som någon avstickare till USA. Men vi möter vi allt från Anders Zorn till drottning Victoria, från Hjalmar Branting till Alfred Dreyfus. Här finns världsutställningen i Paris med och Boerkriget.

Gustaf von Platen skriver en kåserande prosa, slängig och med frikostigt användande av engelska uttryck och glosor. Förutom de stora dragen i den kulturhistoriska och politiska utvecklingen kring året 1900 uppskattar han att återberätta anekdoter och sådant som man kanske hade undvikit att skriva om de stora personligheterna när det väl begav sig: utomäktenskapliga affärer och mindre tilltalande karaktärsdrag, till exempel.

* * *

Vad Gustaf von Platen åstadkommer är en krönika med vyer från en gången tid. 

Det är ett slags historiskt sammanfattande berättande, som sällan bemödar sig om att rapportera om sina källor. För mig sänker det bokens värde: en notapparat kanske upplevs som tyngande, men en avdelning med referenser i slutet av boken hade varit önskvärd, inte blott den – förvisso omfattande – litteraturförteckningen. Eller åtminstone hade jag gärna sett ett utskrivande av namn i brödtexten, istället för hänvisningar av typen "en historiker sammanfattar", eller "noterade en dam".

Förankring i källor hade möjligen skyddat författaren från sådana tveksamheter som att hävda att både Oscar Wilde och Friedrich Nietzsche dog i syfilis – när det i det förra fallet med all sannolikhet är fel och i de senare fallet är osäkert.

Jag hade vidare önskat någon form av sammanbindande avslutande resonemang. Nu slutar boken abrupt med Strindberg. Jag hade önskat höra mer om Gustaf von Platens egna tankar om epoken, vad som kännetecknade den och vad som inte kännetecknade den. Nittonhundra utgör ett pärlband av personer och händelser. Ett ihopknytande av detta band hade jag alltså gärna sett att man gjort utrymme för också.

* * *

Nu kommer jag till min gravaste invändning mot Nittonhundra.

Boken som produkt är svårt saboterad av en mycket stor mängd korrekturfel. Naturligtvis är få böcker helt fria från dylikt. Men när de kan räknas i vad jag uppskattar till dussintal vittnar det om en brist på respekt för både läsare och texten. 

Klandret hamnar därvidlag inte på författaren. Det är förlagets ansvar att se till att den text man utger och säljer håller en viss kvalitet i detta avseende. Nu råkar jag vara tämligen intresserad av ämnet, men hade ämnet varit mig mindre intressant hade jag möjligen inte orkat med mängden omkastade bokstäver, felplacerade punkter, uteblivna citationstecken och liknande. Och boken hade då med stor sannolikhet blivit liggande utan att jag tagit mig igenom den.

Därmed gör till syvende og sidst Nittonhundra intryck av att vara en bok som aldrig blev riktigt färdig. Den innehåller mycket av berättarglädje. Men de sista skrapningarna saknas.
– – –
Gustaf von Platen, Nittonhundra. Vällust och armod – vemod och framtidstro. Stockholm: Fischer & Co, 1999. 395 sidor.

Bokrecension: Profiler och episoder | Johannes Edfelt

Profiler och episoder är skriven av Johannes Edfelt (1904–1997). Boken utkom år 1973.

* * *

Författaren, poeten, översättaren och omsider ledamoten av Svenska Akademien Johannes Edfelt umgicks med många välkända kulturpersonligheter, välkända åtminstone i dåtiden, i dag numera en aning ställda i skymundan. 

I Profiler och episoder har han samlat ett antal minnesbilder av möten med några av dessa människor. 

Det är inte fråga om några heltäckande eller ens halvtäckande biografier, inte alls, utan om högst personliga erinringar, inte sällan kompletterade med utdrag ur brev han fått från dem han skriver om. Det kan gälla sådant som en rundtur i Rom med den legendariske översättaren Emil Zilliacus. Det kan gälla sådant som ett besök hos Hjalmar Söderberg i dennes hem i Köpenhamn.

De personer som fått egna avsnitt är boken är de följande: Hjalmar Söderberg, Klara Johanson, Ode Balten, Arvid Mörne, Sven Lidman, Gunnar Björling, Bertil Malmberg och Stina Aronsson. I två kapitel berättas dessutom i kortare format om Bertil Bull Hedlund, Stig Borglind, Stig Åsberg och Folke Dahlberg, respektive om Emil Zilliacus och Rabbe Enckell. Därtill inleds boken med ett kapitel om människor i Edfelts barndomsstad Skövde.

I centrum står det personliga och relationella. Allt skildrat med en lätt och mycket vacker prosa. De människor Edfelt berättar om tillhör samma generation eller generationerna närmast efter de författare jag själv mest uppehållit mig vid under mina exkursioner i svensk litteraturhistoria. Edfelt vidgar därigenom min vy över denna intressanta kulturhistoriska tidsperiod. 

Det gläder mig dessutom att se att den författare jag väl mest ägnat mig åt på senare år återkommer som referens: Vilhelm Ekelund. Hans roll som impulsgivare och förebild är nog i allmänhet alltför lite uppmärksammad. Och givetvis skymtar även en gigant som Gunnar Ekelöf förbi.

Det kvardröjande intrycket efter läsningen av Profiler och episoder, förutom några drag av de skildrade gestalterna, är dock Johannes Edfelts författarkonst. Den är vacker och så klar och enkel som bara stor  vana vid handlag med orden kan göra texter. Och en sak till. Ode Balten – pseudonym för Per Freudenthal – har jag tidigare missat. Edfelt får mig nyfiken på hans verk och nu vill jag undersöka dem närmare.
– – –
Johannes Edfelt, Profiler och episoder. Stockholm: Bonniers, 1973. 149 sidor.

Bokrecension: Molnbyggen | Torsten Ekbom

Molnbyggen. Essäer är en samling texter av Torsten Ekbom (1938–2014). Texterna har publicerats tidigare, men är omredigerade eller till dels nyskrivna inför denna utgivning. Boken utkom år 1980.

* * *

Torsten Ekbom är en stilist av Guds nåde. Ämnena som Ekbom tar upp i Molnbyggen varierar omväxlande, men den utsöka berättarstilen består rakt igenom dem, vare sig Ekbom nu skriver om olika utopier, sovjetiska författare eller staden Alexandria förr och nu. Det är lärt, men samtidigt behagligt roande. 

Det händer när man läser inte minst akademiska humanistiska artiklar av ett visst slag att man känner sig en smula trög. Något sådant utsätter inte Ekbom sina läsare för. 

Han tar som en god ciceron med oss till de ämnen han uppehållit sig vid och har något att berätta om. Utan fördunklande ordmoln. Berättandet kan grunda sig på en resa eller på läsning av en eller flera böcker. Men det personliga anslaget bevarar han i allmänhet. 

* * *

Några särskilda ämnen som Ekbom skriver om i Molnbyggen vill jag lyfta fram. 

Jorge Luis Borges fantastiska författarskap intresserar uppenbarligen Ekbom, precis som det intresserar mig. Borges lek med verklighet och litteratur har fascinerat Ekbom, och fascinationen smittar av sig. När Ekbom talar om Borges litteratur som synvillor känner man att det är mycket träffande. Borges texter har en fantastisk förmåga att förvrida perspektiven – och få läsaren att hisna.

Jules Vernes-essayen är också mycket intressant, och berättar i anslutning till Jorden runt på 80 dagar om hur på några år möjligheterna att resa på långt kortare tid revolutionerades i världen, inte minst genom järnvägens triumftåg jorden runt.

Och så har vi presentationen av ryska avantgardister under Sovjets första år, som kastades runt och klämdes av den officiella linjens varierande konstpolitik. Men också presentationen av författare som skildrat fångenskap i Gulag.

* * *

När man läser Torsten Ekboms essayer går tanken på ett självklart vis till Frans G. Bengtssons texter i samma genre. Och nog finns där ett syskontycke, där Bengtssons uppsatser får stå för den äldre brodern och Ekboms dito för den yngre. Båda har en enastående stilkänsla, och båda förefaller kunna gripa sig an vilken typ av ämne som helst och på ett bildat och givande sätt förmedla kunskap, insikter och perspektiv.
– – –
Torsten Ekbom, Molnbyggen. Essäer. Stockholm: Bonniers, 1980. 219 sidor.

Bokrecension: Mulåsnan på Akropolis | Sture Linnér

Parthenon rekonstruerat, Athen

Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna är skriven av Sture Linnér (1917–2010), docent i grekiska språket och litteraturen, författare, översättare. Boken utkom 1996.

* * *

Det finns något som jag skulle vilja kalla historiskt djupseende. Och det är något jag eftersträvar att utveckla. Sture Linnér hade det. Linnér ser i sitt älskade Grekland inte bara dagens yta, utan också vidare och förbi genom seklerna. 

Med denna blick, med skärpan ställd ibland på dagen och i bland på tusentals år tillbaka i tiden tar han med stor berättarglädje läsaren med på en resa Grekland runt. Fritt och associationsrikt berättar han om de platser och ämnen han stannar till vid, innan vi drar vidare.

Sture Linnérs kärlek till Grekland är varm och hjärtlig, om än inte okritisk. Men man får intrycket att Grekland – i vilken tidsålder man nu än råkar befinna sig i – är hans hjärtas hemland. Han har tillbringat mycket tid där, kan grekiska och är alltså docent i landets språk och litteratur. Rimligen är han mer bekant med det grekiska än många greker själva torde vara.

Och något av denna passion för det grekiska vill han uppenbarligen dela med sig av. Där kommer boktiteln in. Den syftar på en historia Linnér återberättar där en mulåsna bär upp last på Akropolis. När den slitit duktigt får den vila vid sidan av, men går likväl före de mulåsnor som fortfarande traskar upp mot Akropolis och visar vägen. Något av den vägvisande funktionen tar sig Linnér an.

Och så berättar han. Han kunde nog berättat hur mycket mer som helst, och fyllt inte bara denna boken och alla de andra många böcker han skrivit om Grekland och det grekiska utan dessutom ytterligare volym på volym, hyllmeter efter hyllmeter utan att han för den sakens skull behövt upprepa sig. 

Men nog är han särskilt fri i denna bok; det ena följer på det andra, nästan som i ett muntligt berättande, med småutvikningar och tillägg och huvudlinjer och annat som får förbli mer fragmentariskt.

* * *

Fokus ligger dock på tre stora huvudepoker. Det är det antika Grekland, det är Bysans och det är det moderna 1900-talets Grekland. 

En röd tråd menar Linnér själv är det bestående grekiska genom de olika epokerna, till exempel hur de olika föreställningar gått över i varandra, från mytologin via kristendomen till folksagor till en unik sammansmältning. 

En annan röd tråd är hur ovanligt beständigt det grekiska språket varit och förblivit genom tiderna. Omständigheterna kring detta fenomen uppehåller han sig för övrigt särskilt vid. 

* * *

Sture Linnér var en verklig humanist. Hans bildning var kolossal och humanistiskt bred. Han illustrerar gärna sin framställning med citat från vår tids poeter och för så in dikten som en betydelsebärande komponent i berättandet på ett vis som inte är alldeles vanligt. I Mulåsnan på Akropolis kombineras dessutom denna bildning med självbiografiska inslag, till exempel från de tider då Linnér arbetat för Röda korset eller FN.

I Mulåsnan på Akropolis berättar Sture Linnér om Grekland, om Hellas, såsom han lärt känna det och såsom han ser det: ser både dess nutida yta och dess historiska djup. – Och när Linnér berättar lyssnar jag mer än gärna.
– – –
Sture Linnér, Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna. Stockholm: Norstedts Förlag AB, 1996. 358 sidor.

Bokrecension: Obehagliga stycken | Stig Ahlgren

Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944 är en samling texter av litteraturkritikern Stig Ahlgren (1910–1996). Boken utgavs 1944.

* * *

Hur elak får man vara i en recension? Hur hårt får man gå till angrepp mot en annan människa och dennes verk? Ja, så länge det sker på ett elegant – jag vågar säga: konstnärligt – vis, så bör nog ganska mycket anses tillåtet. Den snygga elakheten kan vara njutbar att läsa, vad nu än det må säga om människans natur.

Elakheten i skrift synes emellertid legat för den vänsterlutande litteraturkritikern Stig Ahlgren. Ett antal av de texter som samlats i Obehagliga stycken ger otvetydiga prov på detta, vilket väl också titeln skänker en förväntan om.

Det är här fråga om främst ett visst antal svenska författare som Ahgren med perfid kvickhet ger sig på. Den förste är en vid tiden för utgivandet redan tämligen fallen ängel: svensk litteraturkritiks nestor, vars ord en gång sägs ha kunnat fälla eller skapa ett författarskap. Vi talar om Fredrik Böök (1883–1961), som under andra världskriget inte i tid övergav sin protyska inställning. Det kom från då och framåt kommit att färga hans rykte.

Professor Böök avhyvlas i flera artiklar, samtidigt som Ahlgren – med all rätt – hyllar dennes språkhantering och intelligens. Men personen Böök manglas trots det och blir i Ahlgrens framställning en högfärdig, hycklande och uppblåst gestalt. 

"I själva verket är Fredrik Böök en fattig människa, så fattig som endast den kan bli vilken alltid varit och alltid med naturnödvändighet kommer att vara utestängd från självförglömmelsens extaser."

Berömd är annars, förstår jag, Ahlgrens avhån rörande poeten och författaren Sten Selander (1891–1957): Selander är, menar Ahgren, "tråkig som en påstigande i Alvesta." Och "[h]an gör sig aldrig till tolk för en åsikt, som inte redan påtryckts det allmänna gillandets trikinstämpel." — Aj.

* * *

Men Stig Ahlgren är inte enbart frätande i Obehagliga stycken, även om också bör hans upprepade avrättningar av den synnerligen produktive borgerlige kåsören Erik Zetterström alias Kar de Mumma (1904–1997) bör nämnas. 

För egen del fästs min blick också vid Thorsten Jonssons (1910–1950) författarskap, som  jag inte stiftat bekantskap med tidigare, men som jag nu ser fram emot att ta del av. Eyvind Johnsons (1900–1976) Krilon-trilogi avhandlas balanserat. Och den adlige poeten Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893–1942) hanteras snarast ömsint.

Mer allmänt pekar artikelantologin på några av de författare och böcker som var aktuella mot slutet av 30-talet och början av 40-talet, och som kunde bli föremål för en mer eller mindre omfattande recension och analys. En del namn är i dag kanoniserade – vi kan ta Pär Lagerkvist (1891–1974) som exempel. Andras ser man sällan, åtminstone utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna och second hand-butikernas äldre bokutbud.

* * *

Den litteraturkritik Stig Ahlgren gav ut i Obehagliga stycken hör hemma i sin tid, och utgör därmed viktiga litteraturhistoriska kvarlevor; de är vittnesbörd om kritikerns röst, men också om hur några betydande författarskap då mottogs. 

Dessutom är Ahlgren värd att läsa för sin utsökta, om en ibland våldsamt elaka, stilistiska förmåga. Det torde nog i allmänhet varit bäst att stillatigande uthärda densamma om man nu en gång drabbats av hans ogillande: slå tillbaka hade man knappast haft mycket för – på samma sätt som man inte har mycket för att röra runt med handen i samma syra som frätt en på huden.
– – –
Stig Ahlgren. Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944. Stockholm: Tidens förlag, 1944. 251 sidor.

Bokrecension: 376 dygn på drivisen | Gurij Jakovlev

376 dygn på drivisen (ry. 376 дней на льдине) är skriven av den sovjetiske polarforskaren Gurij Jakovlev. Boken utkom i svensk översättning av Arthur Magnusson 1959. Den första ryska upplagan förefaller ha tryckts 1957.

* * *

Omkring ett dussin sovjetiska polarforskare på ett några meter tjockt drivande isflak i Arktis; det låter som upptakten till en film, men var verklighet våren 1950 till våren året efter 1951 för Gurij Jakovlev och hans kolleger under ledning av Mikhail Somov, när de utforskade den arktiska naturen på polarstationen Nordpolen 2, i temperaturer mellan en sådär minus 40 grader och någon enstaka plusgrad.

Som man kan anta bekräftar Jakovlev skildring av detta dryga år att omständigheterna var utomordentligt svåra och farliga. De uthärdade dem, med det övergripande målet att underlätta för fartygstrafiken i Ishavet, en allt viktigare sjöregion för den sovjetiska sjöfarten.

Dag efter dag och vecka efter vecka arbetar gruppen på, ibland besökta av något flygplan som bistår med gods eller som kommer med avlösning för personal. En lång tid av året sliter de i mörker dygnet runt, och under sommartid i solljus dygnet runt. 

Isflaket spricker ibland. När delarna skjuts mot varandra reser sig höga isåsar. Och när flaken slits isär öppnas råkar med iskallt vatten, där det är kilometer ner till botten. Ibland får forskarna flytta sitt läger och sin utrustning för att undvika sprickorna, eller när smältvatten under den varmare perioden skapar svårforcerade sjöar runt tälten.

Gurij Jakovlev själv arbetade som isforskare. Han var en av dem som bland annat hade att ägna sig åt att studera avsmältnings- och tillväxttid för isen, något som krävde ideliga mätningar i alla väder. Hans forskningsobjekt var alltså själva isen och dess förändringar, medan andra till exempel ägnade sig åt metrologiska observationer, studier av havsbottnen eller åt radiotrafik.

* * *

Jakovlev skriver en saklig, städad prosa – åtminstone av översättningen att döma. Han ger intryck av att den sociala sammanhållningen var god i gruppen, oavsett om de för tillfället var drygt tio eller knappt tjugo personer på plats. Samtidigt beskriver han andra expeditionsdeltagares olika personligheter. Något präktiga framstår de allesammans, möjligen. 

Särskilt fäst verkar Jakovlev ha varit vid de djur man hade hos sig, särskilt hunden Ropak. Han berättar också om en knappast tämjd isbjörnsunge som fanns där i lägret. Den försvinner dock spårlöst ur skildringarna efter ett tag och man undrar onekligen vad som blev dess öde. Vilda, vuxna isbjörnar som sökte sig för nära lägret skjuts emellanåt.

* * *

Det direkt politiska innehållet är nedtonat. Självklart förefaller de alla vara goda sovjeter, och självklart har forskarna en representant från partiet hos sig. Men Jakovlev har inte skrivit en ideologiskt betonad bok, utan en bok om vetenskaplig möda, om uthålliga forskare i vetenskapens tjänst.

Men när jag försöker hitta information om Jakovlev själv blir det svårt. Han finns med som expeditionsdeltagare på olika sidor på nätet. Men om expeditionen har berättats att dess syfte nog inte var så opolitiskt som det framställs i 376 dygn på drivisen. Om man nu skall tro på det, så skall det även ha funnits en koppling till militären och flyget, under denna det kalla krigets tid. 

Detta skriver den annars så öppne Jakovlev emellertid ingenting om, och kanske kommer då bokens möjliga propagandavärde fram i här: att framställa expeditionen som en helt civil affär, ytterst syftande på att underlätta för sjöfarten.

Detta oaktat är 376 dygn på drivisen en givande läsning. Så mycket av den internationella tidsandan märks kanske inte av i direkt mening, men desto mer av villkoren för den enskilde forskaren under extremt utmanande omständigheter.
– – –
Gurij Jakovlev, 376 dygn på drivisen. Övers. Arthur Magnusson. Stockholm: Folket i bilds förlag, 1959. 284 sidor.

Bokrecension: The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian | övers. Robert Dobbin

"Diogenes" av Jean-Léon Gérôme (1860)

The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian är en samling texter av och om antikens kyniker och kynicismen, översatta av Robert Dobbin, som även redigerat samlingen och försett den med inledning, noter och uppslagsdel.

* * *

I den antika romersk-grekiska världen fanns det ett slags filosofer och vishetslärare som kallades kyniker. Med tiden kom de att falla i relativt vanrykte som moralistiska predikanter, inställda på att väcka anstöt. Från början var det inte så. De ville visa på en radikalt annan livsföring än vad människor i allmänhet valde. De sökte lyckan inte i det yttre, utan i ett oberoende.

De levde sin filosofi. Själva skrev de inte mycket, men de omnämns i åtskilliga källor, som sägs bevara deras ord och handlingar. Många av de viktigaste relevanta texterna har samlats i The Cynic Philosophers från Diogenes to Julian. Där har samtliga medtagna texter översatts av Robert Dobbin från grekiska till idiomatisk engelska. Han har även försett volymen med en omfångsrik notapparat, en uppslagsdel och en introducerande inledning.

* * *

I inledningen identifierar Dobbin några kärnteman i den kyniska filosofin. De kan vara värda att återge också i en recension. Han nämner parrhêsia (tala fritt), autarkeia (självständighet), askêsis (träning), karteria (uthållighet), och adderar tuphos (ånga), en kynisk beteckning för det ytliga och vulgära.

En kyniker, får vi snart klart för oss, är en person som väljer bort världslig glans och viljan att stå högt i andras ögon. Han (det är ofta en han, även om det finns undantag, såsom Hipparchia) klär sig mycket enkelt, sover utomhus, äter inte mer än nödvändigt, och sätter en ära i att tala sitt hjärtas mening. 

Genom att så döda sina behov av bekvämlighet och njutningar uppnår han en frihet som inte ens tidens konungar hade, ja, kanske de minst av alla. Tanken är, att den är rik som inte behöver mycket, snarare än den som faktiskt har mycket. Den senare blir nämligen aldrig nöjd.

Vi kan notera att romerske kejsaren Julianus Apostatas omdöme om de äldre kynikerna förefaller mycket positivt, fastän han själv inte var kyniker. Han skriver i en text som finns med i boken att källorna beskriver dem "as pledged to self-control, modesty and freedom, and opposed to malice, cowardice and superstition. [---] Cynics aimed to be indifferent to pleasure and pain, like the gods."

* * *

I mångt och mycket är den mig betydligt mer närstående stoicismen och den något äldre kynismen släkt. Kanske kan man säga, att stoicismen är kynismens mindre stökiga kusin, som visserligen hade många likartade kärnvärderingar, men på det stora hela också ett betydligt mänskligare ansikte. 

Stoicismen krävde inte av sina anhängare samma radikala askes som fanns inbyggd i kynismen, inte heller den anstötväckande och expressiva yttre gestalt som kynismen antog, som till exempel i anekdoten som berättar om hur Diogenes masturberade öppet utomhus, varefter han säger att det vore bra om det vore lika lätt att bli mätt genom att gnugga på magen. Kynikern ansåg inte att något som var naturligt var i behov att döljas. 

Med tiden synes de yttre attributen hos kynikerna bli mer framträdande, och den underliggande tankeströmningen, som ibland motiverade utmanande beteende, mer hamna i skymundan.

* * *

Av kynismen har vi ju ordet "cynism". Ganska orättvist, kan tyckas, eftersom kynikerna inte var så mycket cyniska som realister, i den meningen att de ansåg att förnuftet skulle styra våra tankar och beteenden snarare än den allmänna meningen, även om det innebar att man blev obekväm i samhället. 

Genom The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian lär vi känna kyniker såsom det berättats om dem under flera hundra år. Liksom stoikerna försvinner de när antiken dör ut och en ny livsåskådning jämnar de gamla med marken. Här kan vi återupptäcka dem, och för den intresserade finns det värdefulla ting att ta vara på även i vår livsföring i dag: en strävan efter att inte följa massan, en strävan efter att se ting för vad de är, en strävan att inte förslavas av ägodelar. Anammandet av sådan kynism äger då verkligen kraft att vara nyttigt för oss människor, fortfarande.
– – –
Robert Dobbin (red.), The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian. Översättning, inledning, noter etc. av Robbert Dobbi
n. London: Penguin Books Ltd, 2012. 232 sidor.

Bokrecension: En tid i helvetet | Arthur Rimbaud

Rimbaud. Teckning av Verlaine.

En tid i helvetet (fr. Une saison en enfer) är skriven av Arthur Rimbaud (1854–1891). Boken utkom första gången på franska 1873. Jag har läst verket i en svensk översättning av Jonas Ellerström, utgiven 2002. Denna upplaga har försetts med ett efterord av pseud. Peter Glas.

* * *

Arthur Rimbaud är 1800-talslitteraturens enfant terrible. Anekdoterna om hans framfart är många och häpnadsväckande: man får känslan av att han knappt kunde tilltros att vistas i möblerade rum. Likväl var han ett litterärt geni.

Han var bara 19 år gammal när han skrev den märkliga En tid i helvetet, ett verk som blandar prosapoesi och poesi på vers. 

Om man i denna bok vågar jämställa diktarjaget med författarjaget vittnar det om en människas inre kamp. Inte i form av klara beskrivningar av typen "jag mår dåligt", utan i vilda bilder, drastiska blandningar av hedendom och kristendom samt ett hänsynslöst förakt för sig själv och omvärlden, dessutom av längtan efter något annat.

Bilderna skapar känslor och stämningar av långt kraftfullare slag än vad realistiska återgivningar hade kunnat göra. Det blixtrar över sidorna.

När Rimbaud skrev En tid i helvetet gick han igenom en separation med sin älskare, den gifte poeten Paul Verlaine. Vid Rimbauds avsked blev denne så upprörd att han sköt honom. Ett skott tog i handleden, och resulterade i förlängningen till att Verlaine spärrades in under två år för dråpförsök.

Det var nog inte det enda turbulenta inslaget i Rimbauds liv, vars ungdomstid kantades av skandaler. I En tid i helvetet hanterar han synbarligen stridandet och känslorna med ord och ett språk som kom att påverka poeter långt efter honom själv, inte minst modernisterna, och då inte minst en sådan svensk diktare som Gunnar Ekelöf. 

* * *

Självbeskrivningarna är många i En tid i helvetet. Rimbaud – eller det diktarjag som han skapar – "andades brottets torra luft". Han är konstant i ett utanförskap. Han är "av lägre ras", "totalt övergiven", en "idiot". Han vittnar om kulturens vanvett. Och naturen är "ett godhetens narrspel". För honom är lyckan hans "samvetskval", hans "inälvsmask".

Den tunga kristendomen lurar alltid i närheten, dess Gud anropar han, dess djävul samtalar han med. Synden är ett fenomen som han ständigt återkommer till, och straffet, helvetet: "Jag förtjänar ett helvete för min vrede, ett helvete för mitt högmod och ett helvete av smekningar – en mångfald helveten."

Och han utbrister uppgivet:

"Livet är en fars som alla spelar med i." 

Det finns också något nostalgiskt i den unge poetens verk, ett tillbakablickande till en tid då han kunde ägna sig åt sina fantasier och då världen liksom var öppen för honom, mindre förstörd. Själva skapandet verkar då varit annorlunda för honom, friare: "Jag skrev tystnader, jag skrev nätter, jag formulerade det outtryckbara." Och han kunde i en fabrik se en moské, "en salong på botten av en sjö".

* * *

Men vad är nu allt det här? Det är poesi utan sträng rationell ordning. Det är bild på bild och det är ett skrik ur mörker och förvirring. Det är fantastiskt bra; det tänjer språkets uttrycksförmåga bortom vad man trodde kunde var möjligt. Det är ett försök att i text omformulera smärta, avsky, förakt – och längtan bort.

En tid i helvetet var den enda bok som Rimbaud själv lät ge ut. Efter några ytterligare år slutade han skriva. De sista åren av sitt liv, innan han dog 37 år gammal, var han verksam som handelsman i Afrika. Då låg hans litterära verksamhet långt bakom honom, men litterärt intresserade avantgardister kom aldrig någonsin att glömma honom: den unge poeten hade hjälpt till att slå upp porten till ett nytt sätt att skriva om sina erfarenheter av livet och om sina själskval. 

* * *

Översättningen av En tid i helvetet som jag läst är gjord av Jonas Ellerström. Enligt efterordet av pseudonymen Peter Glas är tanken med tolkningen att den skall ligga så nära originalets ordalydelse som möjligt: det är idéinnehållet snarare än klang och rim som överförs till svenska, vilket givetvis hade krävt ett visst mått av omdiktning. Men denna översättning är likväl njutbar som poesi: bilderna behåller fräschören trots transponeringen till svenska. Känslan av svindel kvarstår även i svensk språkdräkt.

Den unge Rimbauds själskval och längtan kommer att blixtra länge än.
– – –
Arthur Rimbaud, En tid i helvetet. Övers. Jonas Ellerström. Efterord: Peter Glas. Lund: Bakhåll, 2002.